Fortsätt till huvudinnehåll

Johan Ulvesson har fått diagnos

Jag, lillsonen och hundarna tog ett lunchdopp i havet medan storsonen och maken pratade om livet på en bänk. Efter doppet läste jag i landets kvällstidningar att Johan Ulvesson fått TBE. Han har varit riktigt sjuk, vilket man ju hört talas om när det gäller den fästingburna smittan TBE. Jag läser ett citat i artikeln som lyder så här;

 Han har legat och varit väldigt dålig och han är kvar på sjukhuset. Det som är glädjande är att han har fått en diagnos så nu kan läkarna sätta in rätt behandling, säger Ströbaeck.

Det är den andra meningen i citatet som jag vill lyfta lite i mitt inlägg. (Jag förstår att Johan Ulvesson är frukstansvärt sjuk, så sjuk som man inte önskar sin värsta fiende att bli, skulle jag tro, men jag vill ändå använda citatet i artikeln för att klargöra något) 

"Det som är glädjande är att han har fått en diagnos så nu kan läkarna sätta in rätt behandling". Så är det med alla sjukdomar och funktionsnedsättningar - det är skönt att få diagnosen för att kunna utgå ifrån den, för att läkarna och annan personal ska kunna sätta in rätt behandling, ge rätt hjälpmedel och för att rätt medicin ska kunna sättas in. Men jag vet av lång erfarenhet att det inte är det vanliga bemötandet man får när man berättar att man fått en eller flera diagnoser inom det neuropsykatriska funktionsområdet. 

Varför? För att allt för många människor fortfarande tror att funktionsnedsättningen inte existerar. Det gäller bara att skärpa sig lite, eller skaffa andra föräldrar, eller börja äta rätt, eller sluta skylla på sitt funktionshinder... Det kanske känns som om jag tjatar om detta här på min blogg, men jag upplever detta så ofta, antingen underförstått eller rakt fram i mitt yrke och som privatperson att jag inte kan sluta skriva om det. 

Hur många av er som läser min blogg och som har erfarenhet av npf på något sätt har den erfarenheten? Jag vet att det är svårt att kommentera på min blogg, men lämna gärna ett avtryck kring den här frågan på min blogg genom att trycka "gilla" på knappen nedan. Jag tänker mig att det blir många "gilla" om alla som har erfarenheter av det jag beskriver, verkligen trycker... 

Trevlig lördag på er, förresten!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för …

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…