Johan Ulvesson har fått diagnos
Jag, lillsonen och hundarna tog ett lunchdopp i havet medan storsonen och maken pratade om livet på en bänk. Efter doppet läste jag i landets kvällstidningar att Johan Ulvesson fått TBE. Han har varit riktigt sjuk, vilket man ju hört talas om när det gäller den fästingburna smittan TBE. Jag läser ett citat i artikeln som lyder så här;
- Han har legat och varit väldigt dålig och han är kvar på sjukhuset. Det som är glädjande är att han har fått en diagnos så nu kan läkarna sätta in rätt behandling, säger Ströbaeck.
Det är den andra meningen i citatet som jag vill lyfta lite i mitt inlägg. (Jag förstår att Johan Ulvesson är frukstansvärt sjuk, så sjuk som man inte önskar sin värsta fiende att bli, skulle jag tro, men jag vill ändå använda citatet i artikeln för att klargöra något)
"Det som är glädjande är att han har fått en diagnos så nu kan läkarna sätta in rätt behandling". Så är det med alla sjukdomar och funktionsnedsättningar - det är skönt att få diagnosen för att kunna utgå ifrån den, för att läkarna och annan personal ska kunna sätta in rätt behandling, ge rätt hjälpmedel och för att rätt medicin ska kunna sättas in. Men jag vet av lång erfarenhet att det inte är det vanliga bemötandet man får när man berättar att man fått en eller flera diagnoser inom det neuropsykatriska funktionsområdet.
Varför? För att allt för många människor fortfarande tror att funktionsnedsättningen inte existerar. Det gäller bara att skärpa sig lite, eller skaffa andra föräldrar, eller börja äta rätt, eller sluta skylla på sitt funktionshinder... Det kanske känns som om jag tjatar om detta här på min blogg, men jag upplever detta så ofta, antingen underförstått eller rakt fram i mitt yrke och som privatperson att jag inte kan sluta skriva om det.
Hur många av er som läser min blogg och som har erfarenhet av npf på något sätt har den erfarenheten? Jag vet att det är svårt att kommentera på min blogg, men lämna gärna ett avtryck kring den här frågan på min blogg genom att trycka "gilla" på knappen nedan. Jag tänker mig att det blir många "gilla" om alla som har erfarenheter av det jag beskriver, verkligen trycker...
Trevlig lördag på er, förresten!
- Han har legat och varit väldigt dålig och han är kvar på sjukhuset. Det som är glädjande är att han har fått en diagnos så nu kan läkarna sätta in rätt behandling, säger Ströbaeck.
Det är den andra meningen i citatet som jag vill lyfta lite i mitt inlägg. (Jag förstår att Johan Ulvesson är frukstansvärt sjuk, så sjuk som man inte önskar sin värsta fiende att bli, skulle jag tro, men jag vill ändå använda citatet i artikeln för att klargöra något)
"Det som är glädjande är att han har fått en diagnos så nu kan läkarna sätta in rätt behandling". Så är det med alla sjukdomar och funktionsnedsättningar - det är skönt att få diagnosen för att kunna utgå ifrån den, för att läkarna och annan personal ska kunna sätta in rätt behandling, ge rätt hjälpmedel och för att rätt medicin ska kunna sättas in. Men jag vet av lång erfarenhet att det inte är det vanliga bemötandet man får när man berättar att man fått en eller flera diagnoser inom det neuropsykatriska funktionsområdet.
Varför? För att allt för många människor fortfarande tror att funktionsnedsättningen inte existerar. Det gäller bara att skärpa sig lite, eller skaffa andra föräldrar, eller börja äta rätt, eller sluta skylla på sitt funktionshinder... Det kanske känns som om jag tjatar om detta här på min blogg, men jag upplever detta så ofta, antingen underförstått eller rakt fram i mitt yrke och som privatperson att jag inte kan sluta skriva om det.
Hur många av er som läser min blogg och som har erfarenhet av npf på något sätt har den erfarenheten? Jag vet att det är svårt att kommentera på min blogg, men lämna gärna ett avtryck kring den här frågan på min blogg genom att trycka "gilla" på knappen nedan. Jag tänker mig att det blir många "gilla" om alla som har erfarenheter av det jag beskriver, verkligen trycker...
Trevlig lördag på er, förresten!
Kommentarer