Respekt och förståelse

Under manifestationen i Göteborg i torsdags kväll lyssnade jag på ett par politiker som höll tal och sedan svarade på Ann Nolins (huvudansvarig för manifestationen) frågor. När jag lyssnade på talarna som inte hade direkt erfarenhet eller kunskap om elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, slogs jag återigen av hur olika bilder vi har av vad som är svårt och hur man kan göra eller inte göra för att förbättra. Vi pratade om det på jobbet häromdagen också. Vi pratade om att vi, alla människor som lever i samhället behöver få mer kunskap om npf och allt som kommer med dem.

Fast egentligen är det ju så med allting som är avvikande och svårt på något sätt att människor inte tycker att de får tillräcklig förståelse för sina svårigheter eller annorlundaheter. Människor med ryggmärgsbråck tycker inte att de får tillräcklig förståelse för det de måste kämpa med. Alla som drabbas av en svår och kanske obotlig sjukdom, eller diabetes, astma, psykiatriska sjukdomar, cp-skada eller något annat som är svårt och ovanligt, tycker inte heller att de får förståelse i allmänhet. Alla säger man samma sak, "varför kan andra människor inte bara förstå och respektera det vi upplever och förklarar?!"

Egentligen är faktiskt det enklaste att vi alla slutar kämpa för vår lilla del av universum och istället jobbar på att försöka förstå andra och också försöker uppfostra våra barn till att bli mer accepterande och förstående människor. Kan vi förstå andra blir det ju lättare att leva - för alla.

Respekt och förståelse för att det är svårt att förstå andra och att det inte går att förstå helt och hållet något man inte själv varit med om. Att våga lyssna och tro på dem som vet, dem som har erfarenhet. Tänk vad bra allt hade kunnat bli då.

Börja i morgon, var nyfiken på andra - spola ifrågasättandet. Kanske blir jorden lite bättre så?