torsdag 28 november 2013

För att jag tränar pingis och årskurslösa årskurser

Tre veckor kvar på höstterminen och den energi som finns kvar hos eleverna på min skola måste vi nu hushålla med.

Det är frustrerande för alla när energin inte räcker. Eleverna orkar inte, föräldrarna vill, skolverket vill och jag som lärare försöker - göra det som krävs för att kunna ge eleven ett godkänt i betyg eftersom det  att få godkänt i betygen är så viktigt för elevens självkänsla. Det är frustrerande och helt galet att man som lärare - å ena sidan ska jobba för att ge eleven en självkänsla som får henne/honom att växa och klara sig vidare i livet - å andra sidan bedöma enligt läroplanen vilka förmågor eleven besitter och om de är tillräckliga för att få betyg. Det blir så knasigt det här när man har elever vars energi nästan är slut och vars motor är så svårstartad. Jag vill inget annat än ge dem "GODKÄND" eller som det heter numera "E" i betyget för jag vet hur mycket det betyder för dem, men när inte läroplanen är utarbetad för att fungera för elever som dem som går på min skola så blir det näst intill en omöjlig uppgift.

Jag känner en elvaåring som har lätt för det mesta i skolan. Han har fullt upp med att träna cirkus, keyboard och pingis på eftermiddagarna. Pingis har han tröttnat lite på, men går ändå. Jag frågade honom:

- Pingisen kanske du går på bara för att få träffa din kompis.
- Jo, det är klart, men också för att jag går på pingis!

Så självklart för killen. Jag tränar pingis för att jag tränar pingis, inte svårare än så, liksom.



Förutsätningarna är så olika för olika barn.

Några klarar/orkar/förmår inte att göra det som krävs för att de ska känna sig nöjda med sig själva. Så minskas energin som gör att de orkar ännu mindre och känner sig ännu mer misslyckade.

Andra gör det - bara för att de ska göra det, utan att de tänker på det och på så sätt tankas just de av energi som säger att de duger, som gör att de orkar mer, som gör att de lyckas ännu mer och så fortsätter det i en glad spiral, precis som han som tränar pingis - bara för att han tränar...

Tänk om vi kunde göra årskurserna årskurslösa för de elever som behöver de, så de fick träna på det de klarar och så de fick godkänt på just det de klarar. Då hade de fått "E" oftare och därmed känt att de dög lite oftare och därmed faktiskt fått mer energi istället för mindre - lite oftare.

lördag 23 november 2013

Riskanalys för elever med npf

I arbetslivet är man tvungen att göra en "riskanalys" när man planerar för förändringar. Vad jag vet har ingen sådan gjorts för barn med med särskilda behov som drabbas av nedskärningar i form av att resursskolor stängs. Därför tänkte jag försöka mig på att göra en analys av vilka risker ett barn (och dess familj) med svårigheter så som autism/aspergers/adhd/add/tourettes/dyslexi/dyskalkyli står inför när stöd dras in. (jag skriver "ökad risk" här nedan eftersom den här gruppen barn redan innan neddragningar har en förhöjd risk att drabbas av nedanstående sjukdomar/symtom).



ökad risk för att få magproblem, huvudvärk, värk i annan del av kroppen,
ökad risk att utveckla nedstämdhet,
ökad risk att utveckla ångest,
ökad risk att utveckla depressioner,
ökad risk att utveckla fobier,
ökad risk att utveckla självskadebeteende,
ökad risk att utveckla ätstörningar,
ökad risk att utveckla låg självkänsla,
ökad risk för uppgivenhet,
ökad risk för att utsätta andra för hot om våld och våld,
ökad risk att själv utsättas för hot om våld och våld,
ökad risk för utanförsskap,
ökad risk att utsättas för mobbning,
ökad risk för utsatthet,
ökad risk för utslagning ur samhället
ökad risk att hamna i missbruk,
ökad risk att tappa livslusten,
ökad risk för självmordsförsök,
ökad risk för självmord.

Det är ingen rolig läsning det här, men det är viktigt att förstå vad man faktiskt utsätter barn för när man tar bort eller minskar det stöd som barnet behöver.

Kommuner sänker sina utgifter genom att dra in stödet till resurskolor som hjälper de elever som har allra svårast för att gå i den "vanliga" grundskolan.

Man tror att det är en bra idé...

Istället är det så att i förlängningen, om kommunen ger eleven chans att gå på bra skola som ger eleven möjligheter att lyckas, med mindre grupper och personal som förstår, kamrater som eleverna kan spegla sig i, så tjänar samhället enorma summor på det - att stödja eleverna och minska risken för dem att hamna i allt eller i några av ovanstående riskområden.

Och.

Man ökar chansen för att en stor grupp människor som inte kan uppnå sin fulla potential i den "vanliga" grundskolan får möjlighet och därmed chans bidra till samhället med sina unika förmågor.

Samhället tror att man tjänar på att dra ner, men man förlorar.

Mest förlorar enskilda, oskyddade individer och deras familjer.

torsdag 21 november 2013

Om add och vikten av att få rätt stöd och förståelse


Jag fick ett brev från ej tjej. Jag frågade om hon ville berätta om hur hon har det och har haft det till dig som läser min blogg. Här är hennes berättelse, väl värd att läsa även om det är två år gammalt. Och du som läser, jag tror att tjejen verkligen skulle uppskatta om du skrev något tillbaka i kommentarsdelen... Här är texten, oredigerad från en stark tjej som kämpar.


          JAG ÄR PRECIS SOM DU , FAST PÅ MITT SÄTT!

 Jag är  ser ut som vilken tjej som helst och jag är som vilken tjej som helst! Jag går mitt andra år
   på gymnasiet. Mina stora intressen är teater,kläder,träna och jag har drömmar . Min allra värsta tid var min grundskoletid.
 skulle inte gå tillbaka dit för alla pengar i världen! 1- 3 klass var jag en av grabbarna , jag älskade sporta,cyklade jämnt och jag var en jäkel på handboll! Sen vart jag den där tjejen som satt på sidan  av eller ljög för mamma att jag hade ont i magen eller nått liknade för att slippa gå till skolan. Jag ville ju så hemskt gärna vara med,Men jag fick för mig att jag passade inte in. Jag satt där i ett hörn ofta och drömde mig bort oftast att jag var en skådespelare,vacker,älskad osv, Men jag drömde mycket om att  bli en av dom coola tjejerna, Jag ville ju så gärna vara en av dom! I 5;an fick jag diagnosen Dyslexi, Jag fick träffa massa härliga människor genom det,Men deras problem hade jag inga så stora problem med? Varför hjälper inte deras hjälpmedel mig? Är jag så dum i huvudet?, I  9;an  blev jag den här tjejen som sa ja till allt och alla .

 Jag var med dom som kunde vara med mig i skolan,Men om jag frågade skulle vi göra nått utanför skolan, Fick jag aldrig ett NEJ men inte heller JA utan fick mera svaret ” ah men jag kan höra av mig senare” men det gjorde dom aldrig. Ett av mina ärr i själen var det var en tjej som jag frågade om jag kunde få vara med henne på marknaden. Hon sa ”Ja, Men jag hör av mig när jag är på stan” det gick en timme , två timmar sen tröttna jag på att vänta så jag åkte ner på stan så kunde jag vänta där. Då ser jag den där tjejen på gatan hon ser mig och jag ser henne. Hon kolla bort och låtsades inte se mig. Jag sprang hem och grät som aldrig förr. Ända sen den dagen undrar jag och frågar mig ännu idag  VAR DET INTE LÄTTARE ATT BARA SÄGA NEJ?

Jag gick ur 9;an med ett leende på  läpparna. Skulle börja första ring, Min nya chans,chans att få massa kompisar en chans att BLI  POPULÄR!
Men okej hur  är en populär tjej då ? JO! Snygg,Elak,Bitchig. ALLT jag inte är ska jag bli.
Jag fick sällan beröm för saker jag gjorde och det var väl  klart om man bara gjorde misslyckanden på gång ,på gång,på gång så känner man sig väldigt misslyckande hela jag. Jag blev klassen  rebell jag var på lärarnas kontor och stor bråka med många av mina klass kamrater. Jag var så desperat efter bekräftelse så jag kunde till och med offra allt. Jag bråka med hela min familj ,kunde inte ens bo hemma. I  min linje ingår dans, va kul tänker många, EN MARDRÖM FÖR MIG! Jag fick mycket skäll för  att  jag ganska ofta stannande upp och kolla mig i spegeln, ni vet fixa till tröjan fixa till håret. Låter det fjortis ? Kanske men det var mitt sätt  att kunna hantera alla steg som kom på samma gång! Jag behövde känna att jag kände igen nånting. Jag skolka från dansen, jag vägrade sätta min fot där.

Efter mycket skrik och bråk. Pratade min mamma med BUP , Jag skulle kryssa i nått papper  och  29/30 kryssade jag i. Vi åkte till BUP , Vi gick in i  på läkarens kontor och han var  tyst ett bra tag. Och  sen sa han  det verkar som att du har  ADHD utan det hyperaktiva  så ADD. Jag hade tränat på att hålla min känslor inom mig 6 år. Jag klarade mig hela  vägen hem,Sen bröt jag ihop på sängen jag grät oavbrutet i flera timmar. Nu kommer mina  kompisar lämna mig dom kommer inte vilja vara med mig. Dom ända jag  visste med ADHD var mobbade. Jag kände mig mobbad så dom på grundskolan  hade rätt?Hur  säger man till folk ”Men du förresten jag har ADD ,Du vet ADHD utan hyperaktiva,Som dom där mobbade har” Fanns det på till och  med på papper  att jag var mobbad?
Vist låter det löjligt? Men det här var min tankar och rädslor.


 Jag grät  flera , flera ,flera nätter i rad efter jag fick veta. Jag fick höra av människor i min omgivning ” Var glad för att du inte har cancer”. Klart jag är glad för det, Men det var inte det jag  behövde höra just då.
Jag behövde nån som så sa från sitt hjärta ”jag förstår , Jag förstår precis”.
Min special lärare skulle ta ledigt för personliga skäl. Men jag  fick en tillfällig lärare , Jag har svårt för förändringar. Men efter nån vecka så lita jag så mycket på henne  så allt flög ur mig. Jag berättade inte  för henne  för att jag tvingade ,utan för att jag ville. Hon titta på och sa ” jag förstår precis va du menar”.Vi pratade  nästan hela matte timmarna. Men vi fick alltid  nånting gjort, att prata med henne  gav mig kraft  att plugga hemma. Jag behövde dom där pratstunderna med henne.
Hon stod väldigt mycket på min sida. Kämpade för mig fast jag inte bad henne och det bästa av allt  HON TRODDE PÅ MIG, Jag behövde bara vara mig själv och hon bara fanns där. Hon glömmer jag aldrig och  kommer inte ta bort kontakten med henne.

Genom min ADD har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv, Jag vet idag vilka som är mina vänner.


Jag ser mig inte som ett ADD barn eller ett dyslexibarn utan jag är Jag  och jag måste göra på mitt sätt och det är varken bättre eller sämre  en nån annans!


Jag hoppas att ni kände att denna text gav er nånting,Det finns så mycket jag vill berätta, Men min text är nog redan förlång! Glöm inte att ni är fantastiska PRECIS SOM DU  ÄR!

Lev väl och ta ingen skit!

fredag 1 november 2013

Det kan bli så jäkla mycket bättre!


"Jag skulle föreläst igår. Det blev inte så. Rösten försvann när förkylningen klättrade ner i stämbanden. Jag brukar försöka vara både personlig och proffsig när jag föreläser. Jag brukar försöka blanda privata berättelser kring våra upplevelser, min dotters och övriga familjens, med siffror och fakta på vad forskning säger om npf i allmänhet och add i synnerhet. Jag brukar prata som mamma, men också utifrån en lärares perspektiv.

Trots det, "by the end of the day" är jag "bara" en av alla npf-mammor i landet. En mamma som dagligen kämpar för att barnet hon fått, fött och uppfostrat skall få vandra lycklig på denna jord ibland. Det är inte lätt att lyckas. Ibland känns det snudd på omöjligt att klara uppdraget jag tog på mig dagen då min dotter föddes.

Om alla lärare i skolorna i Sverige förstod hur mycket er förståelse och ert sätt att möta "våra" barn, påverkar dem och hela deras familjs liv. Om jag kunde förklara det på ett bra sätt. Om ni förstod och tog det till er. Så mycket jag vill skriva om detta. Förklara. Inte döma. Jag vet hur svårt det är att förstå, men jag vet också hur lätt det är att missuppfatta mina ord. Vill inte såra någon. Vill inte utsätta någon. Men hur skall det kunna bli bättre för barnen med npf? Hur skall det bli bra för dem, sedan, när de växer upp när så få verkligen förstår? På djupet.

Det blev en konflikt här hemma hos oss igår kväll. Så onödig. Inte för att vi ville det. Inte för att min dotter sökte det, verkligen inte. Det handlade om skolan. Allt som läggs på henne, som hon inte når upp till. Alla krav som höjs, fast hon, precis som alla barn med adhd/add, mognar 30% senare än klasskamraterna. Alla lärare med sina speciella krav, några med oförmågan att förstå, fast de tror att de gör det, fast de försöker. Andra som förstår och kämpar för mitt barn.

- Det snurrar runt i mitt huvud, mamma, allt jag skall hinna, alla måsten, klasskamraterna, ny skola till hösten, betyg, allt, allt, allt, jag orkar inte.

Vad kan jag göra åt det? Alla krav, råd och tips från människor som har lösningar på hur vi skall göra. "Bara ni gör si så kommer det lösa sig", "jag hade gjort så, för då hade det blivit bra".

Hur skall jag förklara allt som ni inte ser, som knappt jag ser, som gör det så svårt för min dotter. Hur skall jag. Förklara? Knepen som fungerar på "vanliga" barn, hjälper sällan på våra, randiga barn.

På tisdag skall jag föreläsa på Folkets hus här i Göteborg. På Draken. Jag bestämde mig igår kväll. Jag skall inte vara ett dugg proffsig då. Jag skall vara genomskinlig. Berätta precis hur det känns för mig och för mitt barn. Jag vet nämligen att de känslor, de upplevelser, den hopplöshet som vi så ofta känner i den här familjen är allmängiltig för så många familjer i Sverige. Och ändå står vi där ensamma med skammen, med sorgen, med frustrationen över att vårt barn inte gör som Ni vill, som NI förväntar, som NI kräver.

Vi står här hemma och försöker parera. Vi orkar inte alltid. Hon orkar inte alltid.

Hon gör sitt bästa, fast några av er säkert upplever att hon är slarvig, lat, seg eller vad ni nu har för epitet på henne. Hon märker det ni tänker om henne. Fast hon gör sitt bästa. Hon känner vad ni tänker om henne.

Hur skall jag få henne att orka vandra lycklig på jorden?

Hur skall alla de andra mammorna få sina barn att orka vandra lyckliga på jorden? En stund i alla fall.

Måste fortsätta gå. En stund i alla fall.

Och för som eventuellt missuppfattar mina ord; jag lägger ingen skuld på skolan - det är svårt att förstå, det är svårt att göra rätt, att lyckas - för oss alla kring barnen med npf.

För barnen med npf."

Jag skrev det här för exakt två år sedan. Två år - känns som om det var tio. Tänk vad mycket som hänt. Tänk så mycket som blivit bätte, bra, fantastiskt. När min dotter gick på mellanstadiet, när det var som allra värst så sa en klok kvinna till mig "bara hon överlever grundskolan kommer det att bli bra för henne". Tänk vad rätt hon hade. Hon överlevde och allt har blivit så fantastiskt mycket bättre. Funktionsnedsättningen finns, men allt det andra blomstrar. Det kan bli bättre. Det blir bättre. Bara man överlever grundskolan. 

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...