måndag 9 juni 2014

Om inkludering och misslyckanden vid npf

Tänk dig att i en klass på 20 elever är det bara fyra som trivs riktigt bra. Tio i klassen är eller har varit mobbade. Tio får inte det stöd de är i behov av. Fem är helt utan vänner i klassen. Bara tre håller på med en lagidrott och 18 av elevernas föräldrar menar att barnets skolsituation påverkat dem negativt.
I en annan klass med 20 elever ser det helt annorlunda ut. Här trivs 14 av eleverna utmärkt i klassen. Bara två är eller har varit mobbade. En halv elev av de 20 får inte det stöd hon är i behov av. En har inga vänner i klassen. 14 håller på med en lagidrott och fem av eleverna har föräldrar som menar att barnets skolsituation påverkat dem negativt
Hur kan det vara så stora skillnader mellan två klasser, kanske du undrar?
Svaret är det att den första klassen representeras av tjugo barn som alla har diagnosen adhd och/eller autism. I den andra klassen går det bara elever som inte har någon diagnos. Siffrorna bygger på en enkätundersökning som gjorts bland 300 föräldrar där hälften av föräldrarna har barn med adhd och/eller autism som går inkluderade i den svenska grundskolan och den andra hälften har barn utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf).
Siffrorna visar tydligt och skrämmande att om har du npf så är risken mycket stor för en skolgång fylld av misslyckanden. Siffrorna visar också att de pedagogiska ramperna för barn med npf inte på långt håll är färdigbyggda. Vi har blivit duktigare (även om vi inte lyckas på detta område heller) på att bygga synliga ramper för människor i rullstol. Tyvärr har vi fortfarande långt kvar tills vi byggt ut de pedagogiska ramperna, de osynliga ramperna. Och det mest alarmerande är nog att så få ser att ramperna saknas.
Man kan fråga sig varför samhället inte reagerar kraftigt när det fungerar så dåligt som i den första klassen för många barn. Jag kan se flera anledningar till flatheten. En anledning är att, trots att det är så många som ungefär sex procent av alla barn i Sverige och västvärlden som har adhd och/eller någon form av autism så går de på olika skolor, i olika klasser. Som lärare ser man ett par barn i varje klass som har de här svårigheterna. Man ser individen, man ser att han/hon misslyckas, men så är det väl i varje klass? Man kan väl inte hjälpa alla barn, eller?
Eftersom man bara ser ett barn eller några stycken så missar man tyvärr systemfelet. Nämligen att barn med npf, på grund av att sitt handikapp fortfarande upplever misslyckanden så mycket oftare än andra barn. Man ser sällan orsaken till misslyckandena. Att miljön runt eleven inte är tillräckligt tillrättalagd i skolan, att eleven alldeles för ofta får dåligt bemötande och dålig förståelse.  Man ger dessa barn mycket mindre möjlighet att lyckas i livet och man ger dem en skoltid full med misslyckanden som kommer att påverka livet igenom. Man ser inte hela ”klassen”, bara det enda barnet, den enda individen. Inte systemet.
En annan anledning till att alldeles för lite görs för att förbättra för de här barnen är att det fortfarande finns mycket misstänksamhet och okunskap kring funktionsnedsättningen. Man har hört talas om adhd add, autism, aspergers syndrom, tourettes etc, men det är svårt att se på ett barn att det brottas med svårigheterna. Lättare är det att säga att den är lat, slö, bråkig, stökig, dum, elak etc.
Det i sin tur är en starkt bidragande orsak till att den svenska grund- och gymnasieskolan fortsätter spotta ur sig elever med npf som till största delen fått med sig dålig självkänsla, erfarenhet av utanförskap, mobbning och misslyckanden i bagaget från sina tolv skolår.
Visst, man försöker förändra och man försöker förstå, men det görs långt ifrån tillräckligt och det går alldels för långsamt. Barnen med svårigheter som betecknas neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och deras föräldrar måste tyvärr alldeles för ofta fortsätta stånga sig blodiga mot skolans och samhällets hårda murar, med enda resultat att man återigen misslyckas och missförstås – med ytterligare en smärtsam bula i pannan, ytterligare skavd självkänsla.
Det är tyvärr långt kvar tills varenda unge med svårigheter har fått sin ”ramp” som ger möjligheten att rulla vidare i livet med god själkänsla och chansen till ett bra liv.
Det är dags nu! Det är dags att samhället, politiker tar alla misslyckande barn på allvar och skapar förutsättningar för att alla barn skall få gå ur grundskolan med intakt självkänsla och godkända betyg. Det är dags att lärarutbildningarna i landet inser att sex procent av alla elever i Sverige kräver mer förståelse och därför mer kunskap. För sanningen är den att varje blivande lärare kommer att ha minst ett barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet, förmodligen fler i varje ny klass han/hon möter under sitt yrkesliv.


    Inga kommentarer:

    LAB, vad är det och vad är det inte?

    Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...