Fortsätt till huvudinnehåll

Om varför man inte kan polisanmäla en åttaåring

Häromdagen skrev jag om att man som rektor och skola inte kan polisanmäla en åttaåring. Idag tänkte jag berätta varför man inte kan göra det, för dig som eventuellt, precis som skolans rektor, inte förstår varför.

Man har forskat på vad som händer i barns hjärnor när ett barn barn blir utskälld av en vuxnen. Sällan om inte aldrig, förstår barn varför de får skäll. Barn får, till skillnad mot oss vuxna, många fler tillrättavisningar på en dag, än vad de får positiv feedback, faktiskt.

De flesta åttaåringarna kan redan tolka underliggande signaler, vet när de är dags att tystna för att slippa skäll, backar när de förstår att en vuxen är arg. De flesta åttaåringarna har så mycket social förmåga att man kan anpassa sig till regler som finns i skolan, även om reglerna är "japanska", "kongolesiska" eller "svenska".

Åttaåringen som blev polisanmäld har diagnosticerade svårigheter inom det neuropsykiatriska området. Det gör att hon förmodligen inte kan anpassa sig till de vanliga reglerna i skolan, vare sig de är japanska, kongolesiska eller svenska. Flickan har förmodligen svårigheter som gör det svårt för henne att tolka signaler, att förhålla sig till andra människor, att styra sin impulsert o s v. Hon har förmodligen svårt med bland annat detta;

Impuls- och emotionell kontrollen - hon har svårt att hämma impulser som kommer till henne och svårt att hämma sådant beteende som inte är passande i situationen. När någon blir arg på henne, blir hon liksom arg tillbaka och så eskalerar konflikten eftersom flickan inte kan bryta sin emotion.

Organisering och att förutse händelser - hon har därför svårt att förstå vad resultatet blir av hennes handlande. Så även om hon kunnat hejda impulsen som kommer när hon blir arg, eller emotionen som kommer när läraren blir arg på henne så har hon förmodligen svårt att förutse vad som kommer att ske i nästa steg om hon tar konflikten vidare.

Flexibiliteten - med det menas att man har svårt att förhålla sig till olika situationer, förstå en händelse efter att att ha varit med i en annan (generalisering det sätt som de flesta av oss lär oss mycket på), svårt att lösa problem flexibelt. Det har förmodligen flickan också svårt med.

Till detta, som bara är ett axplock över vad åttaåringen som blev polisanmäld av skolans rektor förmodligen kämpar med kommer också något som kallas för Trotssyndrom och Uppförandestörning. Inte vet jag om flickan har utvecklat detta, men det skulle inte vara så konstigt eftersom runt hälften av alla barn med adhd tyvärr utvecklar detta mer eller mindre under tiden man växer upp.

Om man som skola hade förstått detta och tagit hänsyn till detta i sitt bemötande av flickan och om man som skola hade förstått att det enda sättet man kan hjälpa flickan på - är att man slutar se sig som offer  då hade man förstått att man inte kan och inte ska polisanmäla en åttaåring. Om man istället tar ett grepp över situationen, hittar någon som kan flickans funktionsnedsättningar och sätter sig ner som en detektiv och funderar ut vilka luckor som måste täppas till för att flickan ska slippa hamna i situationer där hon blir polisanmäld (och så klart skolan ska slippa hamna i situationen att de känner sig tvingade att anmäla den stackars åttaåringen) då hade den här historien kunnat sluta på ett helt annat sätt än med en förtvivlad mamma, arga och ledsna lärare och en rektor som upplevs inkompetens, samt en flicka som känner sig värdelös och som kanske förlorat tron på sig själv och på vuxenvärlden.

Att man som skola misslyckas med att hjälpa en åttaåring är hemskt, att man lägger skulden på flickan är fruktansvärt!

Det går inte att polisanmäla en åttaåring för hon kan inte göras ansvarig för sina handlingar, framförallt inte då hon har dokumenterade npf-svårigheter. Är du en som fortfarande tvivlar? Hör gärna av dig, jag berättar gärna mer för dig.


2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…