Fortsätt till huvudinnehåll

Om Friends, npf och mobbning

På onsdag ska jag till Stockholm för att föreläsa på Friends och Underbara adhd´s dag som handlar om barn och ungdomar med npf och mobbning. Jag sitter och filurar på vad jag ska säga, jag har bara en timme på mig så det gäller att vara effektiv:)

Jag har skrev mycket som handlade om mobbning på min första blogg eftersom vi var så drabbade i familjen för några år sedan. Här kommer en av de texter jag skrev:

Läser i Aftonbladet om mobbare. Några gånger per år kommer temat upp. Man vrider och vänder på det, vill komma åt problemet. Både bland reportrarna, läsarna och även lärarna på skolorna (vi är ju ändå föräldrar till barn, de flesta av oss) - och ändå blir det inga förändringar. Barn mobbas (och vuxna också för den delen) varje dag, i vårt avlånga land, på vårt runda klot. 
Ställer du frågorna till vilken vuxen som helst (nästan);
- Tycker du att det är okej att mobbas, skulle du ingripa om du såg någon bli mobbad?"
Så blir svaren; "Nej", på fråga 1 och "ja" på fråga 2.
Ändå pågår mobbning varje dag. Och varför det då?
Jo, mobbning är ju en värderingsfråga. Om du anser dig mobbad av mig, men jag anser att jag inte mobbar dig, bara inte vill vara med dig. 
Är du mobbad då?
Många svarar nej på den frågan. Många föräldrar ställer frågan till sina barn, "gjorde du si eller så mot henne", dottern eller sonen tittar upp med änglaansiktet och säger näpet "neej, verkligen inte". Och då är det ju så. Mitt barn mobbar inte.
Så fortsätter mobbningen. För på skolan ser lärarna bara det som finns ovanför ytan, men isberget under ytan ser man inte/väljer man att titta bort ifrån.
Så fortsätter mobbningen. 
Hur skall vi få stopp någon gång?

Vi måste, både som pedagoger och som föräldrar vrida på det stora, ibland livsavgöraande problemet mobbning fler gånger än vad vi gör idag. Vi måste koppla bort våra känslor för vårt barn/vår elev och koppla på vuxenansvar. Vi måste stoppa mobbning på alla sätt vi kan. Inte genom att lägga skulden på den eller de elever som gör det, men stoppa det så snart vi upptäcker det och ta det på allvar - på en gång. Vi måste förbereda oss, efteråt, för att vara förberedda inför framtiden. Bygga bort mobbning, fysiskt som psykiskt. Vi pedagoger måste ta ansvar för mobbning som sker i skolan och mobbning som sker utanför skolan - om det påverkar eleven i skolan. Som föräldrar måste vi inse att alla barn mobbas eller retas flera gånger under sin uppväxt. Vi kan älska våra barn samtidigt som vi erkänner för oss att de inte alltid är snälla mot andra barn. Så är det för alla barn. Det är inte farligt. Det blir farligt först när vi blundar för det.  

Jag har pratat med flera barn, ungdomar och vuxna om vad som varit det avgörande för om de orkat fortsätta att tro på att det kommer att gå bra och det är om vuxenvärlden tror på vad jag som utsatt elev säger, tror på att det jag säger är den sanna känslan för mig. Vi glömmer ofta det, tolkar det utifrån det vi ser, men den upplevda sanningen finns ju faktiskt bara hos den som känner sig mobbad. 

Om du vill läsa på min första blogg som jag skrev för några år sedan så kan du gå in här. Kanske ses vi i Stockholm?!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…