Fortsätt till huvudinnehåll

Vuxentips kring barn med npf

Träffade en gammal vän/"aerobicelev" på skivstångspasset ikväll. Han/du gjorde mig så glad. Tänk att det jag sagt och skriver kan hjälpa till! Det är härligt att tänka på. Vi pratade lösningar, inte problem! Jag blev sugen på att återge några tips så här på tisdag kväll efter vårt samtal.

Några knep och trix för att hjälpa ett barn/en elev som har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet:

"Lovebomba" ditt barn/din elev som sällan får höra av andra att den gör/är bra eftersom hen inte "lyckas" i förhållande till sina klasskamrater. "Lovebomba" innebär att du säger att barnet gör bra/är bra ofta, ofta och undviker att säga när barnet misslyckas - du kan nämligen vara helt säker på att barnet/eleven själv också uppfattar att den misslyckats/gjort något obra. 

Jobba på samarbetet. Istället för att skjuta in dig på det som inte fungerar, det som barnets/elevens lärare/förälder gör fel - tänk istället på hur du kan göra för att förbättra samarbetet. När samarbetet bryter ihop - då förlorar ett barn/en elev som redan har små marginaler för att lyckas. 

Låt barnet ta den tid hen behöver genom skolan. Sluta fokusera på att barnet/eleven måste ta sig igenom skolan på samma tid och på samma sätt som sina klasskamrater. Tänk istället på vilka alternativa vägar barnet/eleven kan välja. 

Under sker hela tiden. Så ofta sker under när barn som har haft det svårt i grundskolan växer upp, börjar gymnasiet eller börjar vuxenlivet. Så plötsligt upptäcker man att så mycket mer än vad man trodde när man satt på krismöte efter krismöte kring barnet/eleven faktiskt fungerar. Glöm aldrig det. 

Barn kan så mycket mer än vi vuxna anar och förstår. Låt inte din oro och okunskap stoppa barnets utveckling, fortsätt hjälp hen att lyckas!

Tack för samtalet ikväll, Peter, det gav mig till och med mer energi än själva skivstångspasset!:)




Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…