Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från juli, 2015

Om att göra sitt bästa

Dagen har gått åt till att snickra, måla, dammsuga, gå ut med hunden och gå på konsert. En händelserik och trevlig dag, med andra ord. Det börjar dra ihop sig till arbete. Mitt arbete går mest ut på att arbeta som lärare för ungdomar med utvecklingsstörning och ibland npf-svårigheter. Ett par andra arbeten jag har är att prata för människor om vad npf-diagnoser är och vad det innebär att ha de svårigheterna och att coacha föräldrar till barn med npf-svårigheter.

Mina arbeten gör att jag ganska ofta träffar människor som berättar för mig, om sig själva och sina barn eller om andra föräldrar och deras barn. Ofta blir det så efter att man frågat vad jag jobbar med. Det lustiga med de där samtalen är att föräldrar som berättar om sina svårigheter och/eller sina barns svårigheter och familjens kaos gör det i ett jagperspektiv i förhoppning att jag skall förstå att de gör sitt bästa. Jag förstår. För jag vet att, i princip, alla föräldrar gör det de tror är bäst för sina barn.

När ett barn …

Som gummiband och sockertråd

Jag känner en tjej. Hennes känslor "sitter på utsidan" som man brukar säga. Hon är glad, plötsligt är hon ledsen, sedan blir hon glad igen. Plötsligt vill hon inte. Hon vill ha den maten, men inte den maten. Hon vill se det, men inte det andra. Hon åker "berg-och-dalbana" i sina känslor, hela tiden.

Och jag tänker;
hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så är det för tjejen. Tjejens känslor faller rakt ner på trottoaren och går i tusen bitar - hela tiden. 

Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort. 
Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Jag brukar kalla barn som tjejen …

Inte "trots" utan "tack vare" adhd

Adhd är en funktionsnedsättning, tro inget annat, men det är viktigt att påpeka att den också kan föra med sig fantastiska tillgångar. Med rätt stöd och förutsättningar så kan man ibland vaska fram allt det som är bra med att ha adhd. Å andra sidan finns de jobbiga bitarna i funktionsnedsättningen kvar, tro inget annat.
Erika Sjöström är en tjej som tack vare och inte trots sin adhd lyckas fenomenalt bra bland de yngre elitryttarna i Sverige. Senast igår vann hon en stor tävling i Skåne. Det är fantastiskt roligt att följa henne och läsa om hennes framgångar. Att hon får kämpa med allt som är svårt kvarstår ju så klart, men att det faktiskt medför fantastiska tillgångar också. Ville egentligen bara säga det och säga att jag njuter av semester och ledighet ett tag till. Under tiden som min blogg vilar lite kan du ju alltid läsa om Erika Sjöström och hennes tillgångar här och här.

Alla har, som sagt, Lättheten...

Georgios Jojje Karpathakis sommarpratar och om diagnoser som ifrågasätts

Idag har jag pratat med en riktigt god vän till mig. Hen berättade om en nära anhörig som har funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska området. Det kämpas något oerhört för att hjälpa hens anhörig som är i de övre tonåren. Min vän berättade om alla år där det enda viktiga varit att få ungdomen att komma ifrån sitt destruktiva liv. Hen berättade också om all hjälp familjen fått och får och att man eventuellt börjar se en ljusning vid horisonten. Härligt, tänkte jag, innan min vän berättade att man på det ställe där man ger hjälp inte pratar diagnos - för man anser att de npf-diagnoser som läkare och psykologer i läkarteam ställt - inte finns!

Det tycker jag, för att underdriva lite, är ganska tokigt. Att man kan få bedriva vård samtidigt som man ifrågasätter diagnoser som är vedertagna!

Därför måste jag tipsa om Sommarprataren i P1 idag, Georgios Karpathakis som på ett fantastiskt sätt beskriver sin tuffa uppväxt, men också ger hopp till bland annat min vän om att det kan bli …