LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB är bra, men  jag uppfattar att det ofta blir fel eftersom många missuppfattar vad LAB är och hur en som pedagog eller förälder möter barnet/eleven. Det blir fel när en idé får råda och ingen får lov att kritisera. Så har det varit några år. Att ta LAB rakt av och införa i skolan för alla barn, kan lätt bli väldigt fel. Precis som det blev i Hjulsta. Det är läge att diskutera vad LAB är och hur en kan arbeta med det i skolan. Det är läge att vi som är pedagoger diskuterar det, vi som arbetar med eleverna under deras skoldag.

LAB är inte att ge bort ledarskapet i klassrummet, utan tvärt om.
LAB fungerar inte om några pedagoger har ett förhållningssätt att "starkast bestämmer" när övriga försöker ha ett lågaffektivt bemötande.
LAB är inte något man plockar fram ibland, utan finns alltid.
LAB innebär inte att du som vuxen backar in i garderoben och stänger dörren när barnet/eleven uttrycker en känsla, eller ett behov.

LAB är ett förhållningssätt som behöver finnas med hela tiden hos dig som förälder/pedagog om det ska vara någon mening.
LAB är att vara en tydlig ledare, att vara den demokratiska kaptenen för skutan där besättningen är inbjuden att vara med och segla båten, men där kaptenen styr skutan.
LAB är att ta plats då det passar, det är att vara medveten om dina signaler ut mot eleven och in mot dig själv. LAB är att vara professionell i sitt pedagogiska ledarskap.

Du som läser, har du några tankar eller erfarenheter av LAB?

Istället för att säga "nej" och "inte"

Ofta, när elever säger och gör saker som vi vuxna inte tycker är passande säger vi nej. Utan att säga vad eleven ska säga eller göra istället. Det här kan ställa till det för både eleven och för oss vuxna. Eleven vet att den gör fel, men vet inte vad den ska göra. Vi vuxna blir frustrerade eftersom eleven gör något som vi tycker är opassande och sedan, efter ett litet tag gör eleven samma sak eller något liknande som vi inte heller tycker är passande.
Idag hade jag ett samtal med en elev. Det handlade om pranks. Pranks, eller "hyss" kan vara roligt - om det görs på ett lagom sofistikerat sätt. Det kan lätt bli för mycket och för ofta.
Idag samtalade jag och eleven kring pranks och sedan kom vi på följande lösningar på när och hur en kan göra ett pranks som är "lagom":

När är det bra att göra pranks?
När någon inte vet.
En som är snäll och gillar pranks
Fråga personen innan "gillar du att få ett prank?"
Inte göra samma prank mer än en gång
Inte göra prank på samma person
1 prank max i veckan
Snälla pranks
Planera pranket tillsammans med en vuxen person

Läxa till nästa vecka: Fundera ut ett prank och fråga den som du vill ska få pranket om den gillar att bli prankad.

Fortsättning följer...

Den bästa pedagogen

Den sämsta pedagogen för en elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är den som inte har någon kunskap om npf, inte tror att det existerar något som npf-svårigheter (jo de finns faktiskt sådana pedagoger) - och som därför inte heller är intresserad av att lära sig något om det.

Den farligaste pedagogen för en elev med npf är den som tror sig kunna allt och därmed inte behöver lära sig mer, för hen har redan alla svar (jo, det finns faktiskt sådana pedagoger).

Den bästa pedagogen för elever med npf (och alla andra elever) är den som har stor kunskap om vad det innebär att leva med npf-svårigheter, men som inser att en aldrig kan lära sig allt och som ödmjukt inser att eleven som äger svårigheterna är den som måste få vara med och ta fram lösningar på olösta program - för att det ska bli riktigt bra för eleven.

Ha en fin tisdagseftermiddag, det ska jag försöka ha!

Pendeln pendlar?

På tv4-nyheterna i morse så diskuterades det vidare kring sammanhanget mellan införandet av "lågaffektivt bemötande" och ökning av våld på en skola. Tyvärr har skyddsombudet som intervjuas i morgonnyheterna och skolan som drabbats arbetat med lågaffektivt bemötande på helt fel sätt.
Att ha ett lågaffektivt sätt handlar inte om att acceptera något slags våld. Det handlar om att vara tydlig med förhållningssätt så eleverna vet vad som gäller i skolan. Det handlar om att en som pedagog på skola känner och visar att en "styr skeppet", som jag brukar säga. Det handlar inte om att backa in i ett hörn och inte ta konflikter eller bara ge upp och låta eleverna styra- Tvärt om. Det handlar om att styra, förbereda, hålla struktur. Att vara ledare, att "härska" utan härskarteknik.

Det pratas om att föräldrar ser skolan som en inrättning som ska ge eleverna det de vill ha och det föräldrarna tycker att deras barn ska ha. Där behöver vi diskutera mera och göra föräldrar medvetna om att lärare i skolan har att ta hänsyn till alla klassens elever och att vi i skolan har styrdokument som vi behöver följa.

Det pratas också om att stänga ner, att stänga av och om de elever som "som vill lära sig i skolan". Och jag tänker att det är nyttigt att en pendel pendlar, men inte att vi backar från det faktum att alla vill göra rätt, om de har förmåga. Inget barn vill misslyckas. Varje gång vi stänger av en elev så riskerar vi att tappa eleven helt och hållet och vi som vuxna har misslyckats kapitalt. 





https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/11970354?fbclid=IwAR3hZ7i83UPyEg6IuJ5w50IE8OPHgDrQm8tdcbouZugiP1Hr9ljUIlRDtT8

Om allians, den viktigaste faktorn för att lyckas i skolan

Välkomna hit, tillbaka till min blogg. Nu tänker jag skriva här och inte på facebook. Jag hoppas att du vill följa med mig hit till min "nygamla blogg". Första inlägget handlar om ordet "allians". 

Att eleven med npf upplever att hen har allians med en pedagog är den viktigaste faktorn för att eleven ska trivas i skolan.

I ordböcker och på Wikipedia går det att läsa att det med ordet ”allians” menas ett förbund eller en förbindelse, gemensam överenskommelse. I internationell politisk mening sluts en allians mellan stater för något gemensamt ändamål, till exempel anfall, försvar eller handel. I civilrättsliga sammanhang kan med allians avses ett äktenskap eller ett avtal om ömsesidigt samarbete.

Ordet allians i kontakten mellan elev och lärare betyder precis som ovan en förbindelse, ett ömsesidigt samarbete, men det finns en skillnad och det är att i denna allians finns det en part som har större ansvar att alliansen upprättas och att den hålls uppe. Det är pedagogens ansvar att skapa alliansen och att tillsammans med eleven upprätthålla den.

Att få en allians med en elev är lätt, om du gör det rätt. Att skapa allians med eleven innebär inte att du ska bli kompis med eleven eller bjuda på godis, eller inte sätter gränser.

Visa eleven att du vill väl, att du tycker att eleven är en bra person, att du är intresserad och vill att ni ska ha ett gott samarbete. Du ska vara en vuxen som det går att lita på, som inte ger upp eller slutar bry dig om eleven om hen gör något mindre lyckat. Du sätter gränser för eleven, men om eleven går över gränsen så är du den första att ta reda på varför gränsen överskreds. Du blir inte arg och du står kvar även när det blåser. När väl alliansen är skapad går det lättare att förändra och ställa krav på eleven som du annars aldrig hade fått möjlighet att göra.

Ibland går det ”bort i tok” då gäller det att vänta, lyssna in, tänka och förändra.

En gång för några år sedan då jag jobbade på en högstadieskola för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar gick det ”bort i tok” med en relation till en elev. Klassen hade varit på teater och det skapade mycket oro hos ett par av eleverna. En elev hade inte fått i sig någon lunch och ville köpa pommes frittes för att orka med att gå på eftermiddagslektionen. Det fick hen för mig, men jag glömde av att ge förutsättningarna för ätandet. Eleven kom in i klassrummet. Hen hade med sig pommes frittes och satte sig vid sin plats där hen smaskade med pommes frittes och ketchup. Detta kändes inte bra för mig eller för de andra eleverna. Det hela slutade med att eleven och jag blev ovänner. Eleven sprang ut från lektionen och lämnade pommes fritten på sitt arbetsbord. Hen ville inte komma tillbaka till skolan. Eleven kände sig väldigt sviken av mig. Vår allians var bruten. Jag och en av vårdnadshavarna bestämde vid ett telefonsamtal att vi skulle träffas på skolan och prata om det. Eleven och hens vårdnadshavare kom till skolan. Vi lyssnade på varandra. Jag förklarade hur jag hade tänkt och reagerat och jag berättade hur jag skulle gjort istället. Eleven förstod och jag insåg att jag inte varit tydlig i varje steg till hur hen skulle göra med sina pommes frittes. Eleven gick hem med sin vårdnadshavare och kom tillbaka till skolan nästa dag. Alliansen var lagad igen.

Om vi inte hade haft en stark allians från början kunde denna händelse ha blivit väldigt stor för eleven. Nu blev den inte det – och jag lärde mig mer om alliansskapande. 

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem. 

Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör. 

Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog. 

Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller något annat barn. Men stå stadigt som vuxen och lyssna. Du kan inte påverka de andra vuxna runt barnet genom att skälla eller prata illa om, varken som förälder eller som pedagog. 

Du kan leta kunskap kring det som är svårt för barnet. Du kan vara nyfiken. Du kan lyssna, men minnas att det alltid finns flera historier i en upplevelse. Du kan söka samförstånd, både som förälder, men framförallt som pedagog.

Fråga, fråga, fråga

Jag såg ett avsnitt av "Hotell Halcyon" på svt igår kväll. Serien handlar om människor som har en eller annan anknytning till ett hotell i London under andra världskriget. En av huvudkaraktärerna (vi kan kalla henne Bettsy, för jag minns inte vad hon kallas i serien) har börjat arbeta som frivillig och följer med brandkåren under flyganfallen mot staden. Igår kom hon in i ett rum där en kvinna låg död. Kvinnans vuxna dotter levde. Hon ville inte följa med till sjukhuset fast hon var svårt skadad. Dottern kunde inte tänka sig att lämna sin döda mamma i ruinerna. Man försökte tvinga med henne, övertala henne, hota henne med att lämna henne. Kvinnan vägrade ändå.

Vad har detta med specialpedagogik och skola att göra kan man undra...

Jo, Bettsy gjorde det som vi vuxna i skolan (och även hemma) måste bli mycket bättre på. Hon ville veta, hon var nyfiken på varför kvinnan sa nej och vägrade följa. Alldeles för ofta"vet vi" anledningen till varför ett barn inte vill eller vägrar eller så tycker vi inte att det är så viktigt att vi behöver fråga. Men det finns alltid en anledning, förklaring och du måste fortsätta fråga för att få reda på svaret. Du får reda på svaret och kan hjälpa bättre - om du fortsätter undra.

Bettsy frågade kvinnan varför hon inte kunde tänka sig att lämna sin döda mamma i lägenheten, kroppen skulle ju hämtas dagen efter när flygangreppet var över...

Kvinnan svarade att hon visste en annan kropp som lämnats för att hämtas dagen efter, men att inte mycket av kroppen var kvar när de kom eftersom hundar ätit upp mycket av kroppen. Detta kunde inte kvinnan tänka sig skulle hända med hennes döda mammas kropp, därför kunde hon inte tänka sig att lämna kroppen i lägenheten.

Bettsy fick svar på sin fråga som hon inte hade fått om hon inte hade fortsatt fråga istället för att tänka att hon redan visste svaret. Efter det kunde hon värdera hur hon ville och kunde hjälpa kvinnan, inte innan.

Det här har mycket med skolan att göra.Vi vuxna måste fortsätta fråga för att förstå, för att få svar - inte för att vi är nyfikna för egen del, men för att kunna hjälpa som de proffs vi faktiskt är. (Om du är nyfiken på att ställa en fråga för att du just är nyfiken för egen del - då ska du undvika den frågan och hitta en relevant fråga istället). Trevlig söndag på er allihopa!

Tänk efter - före

Konflikter, bråk och mobbing mellan/mot elever är något som tar väldigt mycket energi och tid för elever och deras pedagoger under skoldagen. Mycket tid går åt till att lösa olika konflikter. Mycket ledsamhet, ilska och misslyckanden kommer med dessa konflikter. 

Bråken, mobbningen och konflikterna börjar ofta när eleverna ska byta aktivitet, när de ska ta sig från ett rum/en aktivitet till något annat. Rasten är också en riktig "bakteriehärd" när det gäller uppstart av bråk, konflikter och mobbning. Konstigt då att det satsas så lite på att reda i hur eleverna tar sig till och från olika aktiviteter/rum och vad en kan göra för att minska allt det negativa som sker under rasterna. 

När jag arbetade på en skola dit elever med npf kom efter att de inte kunde gå kvar i sina ordinarie skolor var detta ett stort problem för mig som lärare. Det var så mycket onödig ilska, ledsamhet, förtvivlan och hat. Första lektionen gick ofta bra, men efter rasten var det nästan alltid någon som var vansinnigt arg på någon annan. Varför? För att skolans elever spelade fotboll på liv och död med skolans assistenter. När vi blev tydligare med struktur även under rasterna, precis som vi försökte ha på lektionerna - minskade bråken drastiskt. 

Vad kan en göra då?
1 Se till att strukturera upp förflyttningarna, förtydliga och förbereda det som ska hända.
2 Satsa på personaltäthet just då när förändringar, förflyttningar och raster förekommer.
3 Ge eleverna möjlighet att välja på ett par strukturerade aktiviteter under rasterna, någon där tävling ingår, men än viktigare någon eller ett par aktiviteter där eleverna snarare tränar på samarbete och problemlösning.
4 Se rasterna som ytterligare "lektioner" när det gäller socialisering. Ge personalen möjlighet att förbereda och planera för aktiviteter då.
5 Gå igenom varje situation under en skoldag där det är större risk att konflikter sker. Täta upp med personal, förändra det som går att förändra - så minskar det energikrävande bråken. 

Ett exempel på när en har funderat och förändrat för att minska konflikter på den skolan jag arbetar på är detta: Varje rast skapades konflikter i den smala, långa korridoren då barnen skulle klä på sig ytterkläder inför rasten eller promenad upp till matsalen/idrottshallen. Lärarna har börjat ta in halva gruppen i klassrummet. Låter dem klä på sig i lugn och ro under tiden som de andra går ut och klär på sig i korridoren. Som genom ett trollslag har konflikterna faktiskt minskat av en sådan enkel förändring. 

Som sagt, det viktiga är att se alla de stunder under dagen då konflikter, mobbning och bråk har lätt för att blossa upp. Hitta lösningar, testa, förändra. På det sättet blir hela dagen faktiskt bättre för alla.

Hör gärna av dig och berätta om du har smarta lösningar som du och din skola/dina elever/ditt barn varit med om. 

Lycka till!

Media och npf kontra narkolepsi

Senaste tiden har det skrivits mycket om dem som drabbats av narkolepsi sedan det tagit vaccin mot svininfluensan. Jag tycker det är väldigt bra att man tar upp ämnet och beskriver vilka problem som drabbat de barn som utvecklat narkolepsi efter vaccinationen. Förståelsen och respekten är total i media. Många är det som beskrivit problemen i tv, radio och tidningar.  Som läsare får man en känsla av att det är synd om dem som drabbats (vilket det ju verkligen är). Man får en känsla av att de inte kan hjälpa att de har drabbats (vilket de ju inte kan). Man får en känsla av att de drabbade måste äta medicin för att må bra (vilket de ju måste) och man får en känsla av att de behöver stöd under hela sitt forsatta liv (vilket de förmodligen kommer att få).

De är inte så många de här barnen, men alldeles för många ändå! De har fått en livslång funktionsnedsättning vilket är fruktansvärt. Men, de verkar få den livsviktiga förståelse för sin funktionsnedsättning och respekten för att de faktisk kämpar med svårigheter varje dag. Få ifrågasätter om de  har en funktionsnedsättning. Få eller ingen menar att  det är "föräldrarna fel". Ingen ifrågasätter om barnen gör sig till. Ingen ifrågasätter om man inte bara ger "knarkmedicin" för att läkemedelsbranschen skall tjäna pengar på dem. Alla förstår att det är synd om barnen och deras familjer. Vilket det är, det är fruktansvärt synd om barnen och deras familjer som drabbats av Narkolepsi, så missförstå mig inte nu när du nu läser vidare i texten.

Nu vill jag vända på kakan och jämföra "narkolepsiförståelsen" med förståelsen för människor som har neuropsykiatriskafunktionsnedsättningar (npf) vilka bär namnen adhd/add/autism/aspergers. Den här gruppen, till skillnad från barnen med narkolepsi, föds med sin funktionsnedsättning, den här gruppen är större och den är också "yvigare", med andra ord svårigheterna kan se väldigt olika ut. Det går i cykler det här att ifrågasätta npf, färre blir de som ifrågasätter och mer sällan görs det. Nu har dock SNhttp://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.4089066--vi-sviker-barnen-nar-vi-medicinerar-dem- skapat en artikelserie som får mig att sucka trött. Detta för att man så fördomsfullt och oreflekterat får tycka precis som man vill om något man inte har en aning om. Detta i sin tur gör att människor som inte vet något om npf kan fortsätta att tänka att npf har med misslyckade familjer att göra och medicinen är knarkmedicin (fast det i många fall är EXAKT likadan medicin som de som har narkolepsi äter dagligen).  

När jag söker på adhd/add/autism/aspergers på olika mediabolag så kommer andra typer av artiklar än de förstående upp. Det är ifrågasättande artiklar blandat med en och annan som, trots allt, försöker förstå. Det börjar bli bättre, de ifrågasättande blir färre. Trots det är de alldeles för många fortfarande. De handlar om att man inte forskat tillräckligt mycket på adhd-medicin, att man kanske borde ge barn med npf-diagnoser annan kost för att de skall bli av med sin funktionsnedsättning, miljöns påverkan på barnet o s v.

Jämför själv skillnaden genom att gå in på vilken dagstidning som helst via nätet. Skriv in "narkolepsi" i sökfunktionen och läs artiklarna. Gör sedan samma sak med adhd/add eller autism och skillnaderna blir uppenbara.

Varför är det så stor skillnad på två funktionsnedsättningar som faktisk till stora delar påminner om varandra, där liknande medicin används? Svaret är nog så enkelt att i det ena fallet kan vi människor förhålla oss till en spruta. Där finns beviset på att det inte är föräldrarnas fel, eller barnens för den delen. I det andra fallet finns inget konkret att förhålla sig till. Det är nog det enkla men sorgliga svaret. Under tiden media bevakar och skriver faktaartiklar om narkolepsi forsätter man att granska och ifrågasätta om npf-svårigheter verkligen finns. Om det inte bara är miljön det beror på.

Jag ser verkligen fram emot en jämförande granskning mellan hur media behandlar gruppen människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättning och gruppen människor med narkolepsi. Kanske kan den otroligt viktiga förståelsen och respekten för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar tack vare synen på narkolepsi? Kanske är det något jag borde börja forska på själv? 

Två typer av funktionsnedsättningar - lika jobbiga att leva med och bredvid - väldigt olika i bemötande och förståelse. 

Säg aldrig "aldrig" till ett barn

Jag känner en tjej som är runt 21 år sisådär. När hon var ungefär hälften så gammal som nu hade hon redan genomlidit ett par riktigt tuffa år (och fler var att vänta, men det visste hon inte då). En eftermiddag efter några år i skyttegravarna var hennes mamma och pappa på ett av väldigt många möten kring sitt barn. Flickan var inte med, hon kanske inte ens hade orkat gå till skolan den där dagen över huvud taget och det här var på eftermiddagen efter skola och jobb så flickan var hemma.

Den här eftermiddagen var det, som brukligt är när det handlar om ett barn som inte mår bra, många vuxna på mötet. Just det här mötet var inte något särskilt egentligen, förutom att psykologen som gjort en första bedömning av flickan tog till orda och sa att det förmodligen var lika bra att flickan fick slippa läsa engelska i skolan eftersom, som hon sa till flickans föräldrar och till skolpersonalen;

 - Den här flickan, er dotter kommer aldrig att kunna lära sig mer engelska än att hon kan säga "godbye", "yes" och "no" så det är onödig energi att lägga på det ämnet.

Flickans mamma lyssnade, det lät sorgligt det psykologen sa, men hon hade ju stor erfarenhet av barn i svårigheter så då fick det väl kanske bli så. Flickans pappa och skolans specialpedagog ville inte riktigt gå med på det psykologen sa. Pappan sa;

- Men vår dotter har ju lärt sig svenska och om vi skulle flytta till England, menar du då att hon inte skulle kunna lära sig det språket då, det låter konstigt.

Specialpedagogen höll med och talade om att flickan visst gjorde framsteg hela tiden, men att hon hade haft en tuff period och att det kanske var svårt att koncentrera sig och det kanske var så att hon inte skulle lära sig lika mycket som de andra barnen, men att hon hela tiden gjorde framtsteg.

Under mötet bestämdes det att flickan, trots att psykologen inte trodde att det var någon idé, skulle fortsätta att läsa engelska, men läsa i den takten som flickan orkade. Flickan, tillsammans med läraren och mamman kom till exempel överens om hur många glosor flickan skulle orka göra varje vecka, just för att inte döda hennes intresse helt för det engelska språket. Flickan, som aldrig ville lära sig engelska glosor innan, började tycka att det var kul - nu när hon lyckades varje vecka eftersom skolan anpassade läxorna till flickan och inte som innan, flickan skulle anpassa sig till något hon inte förmåga till.

Som sagt, numera är flickan 21 år. Hon har tagit längre tid att ta sig till gymnasiet. Hon har tagit längre tid att lära sig skolämnen, men hon är där nu. Hon ska om några veckor gå ur år två på det naturbruksgymnasium som hon studerar på.

Det har gått bra. Det har gått så bra att flickan faktiskt fått betyg i alla ämnen - även engelska. Hon ringde glädjestrålande till sin mamma och berättade att hon fått ett D i engelska.

Min tanke för dagen, mitt råd för dagen är att du som vuxen aldrig ska säga "aldrig" om ett barns utveckling - för du vet inte förrän barnet utvecklats klart (och det gör vi väl egentligen aldrig).

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet.

De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner?

Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet?

För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade.

Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé.

När det blir fel, vad gör man då?

Alldeles för ofta har vi vuxna runt barnet/eleven en tendens att fokusera på det som blivit fel (till exempel barnet/eleven har blivit frustrerad och slagit till en klasskamrat/vägrar gå till skolan). Vi har också, tyvärr en tendens att fokusera på vilket "straff" eller konsekvens eleven ska få av sitt beteende.

Alldeles för sällan fokuserar vi på det som verkligen betyder något, nämligen - vad var det som hände INNAN eleven blev frustrerad och slog till en kamrat eller beslutade sig för att inte gå till skolan mer. Om vi kan se på oss själva som detektiver, som behöver ta reda på och förstå vad som gjorde att det blev fel och därmed göra det möjligt att göra det rätt till nästa gång då har vi stor chans att kunna hjälpa eleven i dessa turbulenta tider.

Istället för att tro att vi har svaret på frågorna behöver vi vända på det och bli frågvisa, vara nyfikna och inte stänga några dörrar.

De här två sakerna behöver vi göra jämt när det gäller barn (även för dem som inte har npf-svårigheter så klart även om de klarar sig rätt bra utan att vi anstränger oss så mycket).

Att se till att barnet/eleven får svar på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, och sedan, varför och att när det bli fel våga vara detektiver, frågvisa, nyfikna är alltid viktigt, men nu, de här sista veckorna är det som viktigaste.