Lillagubben:
- Malene (ni som brukar läsa min blogg vet att Lillagubben varken säger pappa till sin pappa eller mamma till mig, "ni heter ju inte det", nu vet du som inte läser min blogg det också...) vad heter det , "nära..."?
- Nära skjuter ingen hare, svarar jag som ser att sonen just spillt flingor och därför anar vad han åsyftar.
- Näej, nära skjuter ingen strike, svarar han blixtsnabbt samtidigt som han skjuter av sitt "stomatolleende".
lördag 30 juli 2011
"I" en funktionsnedsättning
En mamma till ett barn med add, berättar för mig:
- Du vet, Malene, på sommaren har mitt barn inget funktionshinder, eller upplever sig i alla fall inte ha det.
Jag säger:
- Har du tänkt på hur mycket du anpassar och fixar för att det skall bli så?
Mamman svarar:
Nej, det har jag inte, men när du säger det så. Jag har lärt mig hur mitt barn mår bra, vi gör mycket kring barnet för att det skall fungera, sånt vi inte gjorde innan, när vi inte förstod.
Och jag tänker för mig själv, tänk om skolan, eller jag vill säga NÄR samhället/skolan förstår detta till fullo, då kommer barn med npf att få en lättare uppväxt som kommer ta tillvara på deras tillgångar.
För människor med adhd, precis som människor med andra funktionsnedsättningar är väldigt mycket "I" sin funktionsnedsättning, snarare än att de "har" ett. Ju mer vi anpassar och hittar lösningar på svårigheter - ju mindre upplevelse av funktionsnedsättningen och ju större chans att odla sina lättheter!
- Du vet, Malene, på sommaren har mitt barn inget funktionshinder, eller upplever sig i alla fall inte ha det.
Jag säger:
- Har du tänkt på hur mycket du anpassar och fixar för att det skall bli så?
Mamman svarar:
Nej, det har jag inte, men när du säger det så. Jag har lärt mig hur mitt barn mår bra, vi gör mycket kring barnet för att det skall fungera, sånt vi inte gjorde innan, när vi inte förstod.
Och jag tänker för mig själv, tänk om skolan, eller jag vill säga NÄR samhället/skolan förstår detta till fullo, då kommer barn med npf att få en lättare uppväxt som kommer ta tillvara på deras tillgångar.
För människor med adhd, precis som människor med andra funktionsnedsättningar är väldigt mycket "I" sin funktionsnedsättning, snarare än att de "har" ett. Ju mer vi anpassar och hittar lösningar på svårigheter - ju mindre upplevelse av funktionsnedsättningen och ju större chans att odla sina lättheter!
onsdag 27 juli 2011
Mot hemmets ljuva vrå
Förlåt för att min blogg varit lite "färglös" den senaste tiden. Semestertider innebär ledigt för hjärnan och bort från de vanliga bekymren. Extra färglös har bloggen varit de senaste veckorna och det beror framförallt på att det varit omöjligt att ladda in foton till bloggen från den här datorn. Ändring skall det bli på det för imorgon kommer vi att segla till Varberg och därifrån kommer jag och de yngre av våra barn att per bil ta oss hem till huset igen. Barnen längtar lite. Jag längtar mest till att titta till hönor och växter i trädgården. På fredag är det stor avskedsdag. Då går vi på Liseberg med En av Lillagubbens bästa vänner som flyttar till Singapore på söndag. På fredag kommer det att bli många åk i "Balder". Vad jag inte förstår är att Lillagubben blir åksjuk av att segla, men kan åka hur många grejor som helst på Liseberg. För mig är det liksom tvärtom...
tisdag 26 juli 2011
Årets upplevelse
Lillagubben gör sitt bästa med krabbfiske från båten. Vi har återvänt till Helsingborgs hamn på vår väg hem till Göteborg. Det är siesta i vår båt för alla utom för Lillagubben. Måste man fiska krabbor, så måste man, liksom.
Jag vet inte hur ni som läser min blogg har haft det idag, men hos oss har det varit en dag som vi, vanliga, dödliga seglare längtar efter, efter många dagar av blåst och regn. Solsken, ingen vind, precis läge för att stanna motorn mitt ute på havet. Driva långsamt på vattnet. Nakenbad från båten. Bara den upplevelsen borde räcka för rubriken, men det var inte allt som vi fick vara med om idag...
Jag har sett tumlare ute i det fria två gånger i mitt liv. Den ena gången kappseglade jag i Miami med en kanadensisk besättning, för tjugo år sedan. Den andra gången såg jag en skymt av ett par när vi gick genom "Jungfruhållet" för några år sedan. Tumlarna ser så snälla ut. Tumlare i frihet, på öppet hav symboliserar glädje, styrka, positivism - livet, för mig.
Idag hade vi precis stängt av motorn och väntade bara på att båten skulle bli stilla då Lillagubben ropar; "Delfiner, jag ser delfiner i vattnet".
Jag trodde att han skojade, för Lillagubben är precis som sin far, en ganska skojfrisk person....
Men när vi kikar ner bakom båten ser vi, inte bara en tumlare, men fyra stycken! Vår ena hund, Molly, kastade sig i efter dem, bara för att upptäcka att vår båt försvann ifrån henne... Vi hoppade i och badade och till vår förvåning fick vi sällskap av tumlarna, inte precis bredvid, men mellan 50 och 100 meter ifrån oss såg vi dem tills vi efter en halvtimme tackade för en fantastisk upplevelse, startade motorn för att bege os till Helsingborg.
Jag vet inte hur ni som läser min blogg har haft det idag, men hos oss har det varit en dag som vi, vanliga, dödliga seglare längtar efter, efter många dagar av blåst och regn. Solsken, ingen vind, precis läge för att stanna motorn mitt ute på havet. Driva långsamt på vattnet. Nakenbad från båten. Bara den upplevelsen borde räcka för rubriken, men det var inte allt som vi fick vara med om idag...
Jag har sett tumlare ute i det fria två gånger i mitt liv. Den ena gången kappseglade jag i Miami med en kanadensisk besättning, för tjugo år sedan. Den andra gången såg jag en skymt av ett par när vi gick genom "Jungfruhållet" för några år sedan. Tumlarna ser så snälla ut. Tumlare i frihet, på öppet hav symboliserar glädje, styrka, positivism - livet, för mig.
Idag hade vi precis stängt av motorn och väntade bara på att båten skulle bli stilla då Lillagubben ropar; "Delfiner, jag ser delfiner i vattnet".
Jag trodde att han skojade, för Lillagubben är precis som sin far, en ganska skojfrisk person....
Men när vi kikar ner bakom båten ser vi, inte bara en tumlare, men fyra stycken! Vår ena hund, Molly, kastade sig i efter dem, bara för att upptäcka att vår båt försvann ifrån henne... Vi hoppade i och badade och till vår förvåning fick vi sällskap av tumlarna, inte precis bredvid, men mellan 50 och 100 meter ifrån oss såg vi dem tills vi efter en halvtimme tackade för en fantastisk upplevelse, startade motorn för att bege os till Helsingborg.
måndag 25 juli 2011
Min historia kunde varit din
Ikväll ligger vi med båten i ett litet samhälle i närheten av Landskrona. Kanske har jag fel, men jag tror att Landskrona var ett av de ställen där Sverigedemokraterna fick flest röster procentuellt i senaste valet. Vi äter middag på en restaurang och just ikväll, tre kvällar efter terrorattacken i Oslo stör det mig mer än någonsin att tänka på SD och deras tankar om mänskligheten.
Vi är människor. Vi bor på den här planeten, som vi i Sverige kallar jorden. Några av oss har haft turen att födas i ett land som har tillgångar och möjligheter att hjälpa sina medborgare (mer än vad som görs för tillfället). Andra människor föds på andra ställen där livet är svårare, där ekonomin är sämre. Där mat, utbildning och medicin är lyxvaror.
Vi är människor. Vi borde hjälpa varandra. Stötta varandra. Din historia kunde varit min. Min historia kunde varit din. Människor. Låt inte hatet och hämnden, ilskan slå klorna i dig. Vi har inte dödsstraff i Norden just för att ingen människa kan sätta sig över livet. Vi är människor. Några av oss har haft turen att födas i länder, i familjer där ekonomisk tillgång och kärlek överväger, men min historia kunde varit någon annans och jag, jag kunde lika gärna varit född i en liten, fattig by någon annanstans. Inte för att jag önskade det utan för att ödet var sådant. Vi är alla människor. Låt oss enas i det och hjälpa de som har det svårt. Låt inte hatet ta över. Din historia kunde varit min och min, kunde varit din.
Vi är människor. Vi bor på den här planeten, som vi i Sverige kallar jorden. Några av oss har haft turen att födas i ett land som har tillgångar och möjligheter att hjälpa sina medborgare (mer än vad som görs för tillfället). Andra människor föds på andra ställen där livet är svårare, där ekonomin är sämre. Där mat, utbildning och medicin är lyxvaror.
Vi är människor. Vi borde hjälpa varandra. Stötta varandra. Din historia kunde varit min. Min historia kunde varit din. Människor. Låt inte hatet och hämnden, ilskan slå klorna i dig. Vi har inte dödsstraff i Norden just för att ingen människa kan sätta sig över livet. Vi är människor. Några av oss har haft turen att födas i länder, i familjer där ekonomisk tillgång och kärlek överväger, men min historia kunde varit någon annans och jag, jag kunde lika gärna varit född i en liten, fattig by någon annanstans. Inte för att jag önskade det utan för att ödet var sådant. Vi är alla människor. Låt oss enas i det och hjälpa de som har det svårt. Låt inte hatet ta över. Din historia kunde varit min och min, kunde varit din.
söndag 24 juli 2011
En kaffelatte som gör stor skillnad
Vår dotter hade "tjatat" på oss sedan vi låg i Helsingborgs hamn i förra veckan.
- kan jag inte få prova att dricka en kaffe latte gjord på soja mjölk?
Det låg ett Espresso house i hamnen och vår dotter ville så gärna gå på café, som andra ungdomar i hennes ålder gör.
Jag och hennes pappa pratade bort hennes förfrågan eftersom vi aldrig lyckats gå på café och köpa något till henne utan att hon reagerar på mjölkprotein.
Här i Malmö hamn ligger också ett Espresso house. Vår dotter frågade. Jag sa kanske, men tänkte "aldrig", det är nämligen förknippat med så mycket risk och så mycket oro att handla av människor som inte vet och förstår hur livsfarligt sjuk vår dotter kan bli av en mikroskopisk gnutta mjölkprotein.
Vi gick till cafet imorse när hon sov, vår dotter. Njöt av en kaffe latte och en smörgår. Jag frågade, bara för att ha frågat, liksom.
Den underbara tjejen bakom disken förklarade, allt med soja görs med egna redskap, vi skummar sojamjölken där vi värmer te. Hon tyckte inte att jag var besvärlig. Hon svarade på mina frågor. Hon var noggrann. Senare på dagen fick Espresso house ytterligare ett besök av familjen. Den här gången var vår dotter med. Hon fick en kaffelatte gjord på soja mjölk. De hade en kaka som var garanterad mjölkfri. Vår dotter satt på café, som andra människor, åt och drack, umgicks. Jo, visst oron fanns där hos oss alla de första fem minutrarna när hon tog en liten smula av kakan och en sked av latten, men sedan gick det över. Hon mådde toppen, var så glad att få prova. Vi satt och njöt alla fyra. Jag torkade bort en tår i smyg, för så otroligt, fantastiskt är det att få gå på café, äta, dricka och umgås, när man aldrig gjort det. Kanske flyttar vi hit, så vi kan gå på café varje söndag... Sinsatt länge och njöt innan vi tog hundarna på en långpromenad som slutade med att de hoppade i havet och vägrade komma upp. En gråmulen, underbar dag då livet går vidare här, trots all sorg och kaos som råder i vårt grannland.
- kan jag inte få prova att dricka en kaffe latte gjord på soja mjölk?
Det låg ett Espresso house i hamnen och vår dotter ville så gärna gå på café, som andra ungdomar i hennes ålder gör.
Jag och hennes pappa pratade bort hennes förfrågan eftersom vi aldrig lyckats gå på café och köpa något till henne utan att hon reagerar på mjölkprotein.
Här i Malmö hamn ligger också ett Espresso house. Vår dotter frågade. Jag sa kanske, men tänkte "aldrig", det är nämligen förknippat med så mycket risk och så mycket oro att handla av människor som inte vet och förstår hur livsfarligt sjuk vår dotter kan bli av en mikroskopisk gnutta mjölkprotein.
Vi gick till cafet imorse när hon sov, vår dotter. Njöt av en kaffe latte och en smörgår. Jag frågade, bara för att ha frågat, liksom.
Den underbara tjejen bakom disken förklarade, allt med soja görs med egna redskap, vi skummar sojamjölken där vi värmer te. Hon tyckte inte att jag var besvärlig. Hon svarade på mina frågor. Hon var noggrann. Senare på dagen fick Espresso house ytterligare ett besök av familjen. Den här gången var vår dotter med. Hon fick en kaffelatte gjord på soja mjölk. De hade en kaka som var garanterad mjölkfri. Vår dotter satt på café, som andra människor, åt och drack, umgicks. Jo, visst oron fanns där hos oss alla de första fem minutrarna när hon tog en liten smula av kakan och en sked av latten, men sedan gick det över. Hon mådde toppen, var så glad att få prova. Vi satt och njöt alla fyra. Jag torkade bort en tår i smyg, för så otroligt, fantastiskt är det att få gå på café, äta, dricka och umgås, när man aldrig gjort det. Kanske flyttar vi hit, så vi kan gå på café varje söndag... Sinsatt länge och njöt innan vi tog hundarna på en långpromenad som slutade med att de hoppade i havet och vägrade komma upp. En gråmulen, underbar dag då livet går vidare här, trots all sorg och kaos som råder i vårt grannland.
lördag 23 juli 2011
Himlen gråter
Vi har kommit till Malmö hamn och Sverige igen. Himlen är askgrå. Det duggar nu. Vinden viner i masten. Fendrarna längs med båten pressas mot båten bredvid vår, det låter som om någon jämrar sig. Det är skönt med sådant här väder en dag som den här. Hur ofattbart våld drabbar är svårt att förstå. Hur kan det bli så här? Var gick det så tokfel? Hade det varit möjligt att hindra attentatsmannen? Så mycket smärta till ingen som helst nytta. Det är svårt att vara människa.
torsdag 21 juli 2011
Jag lever
Jag lovar, trots att jag inte lämnat något livstecken på många dagar har inget dramatiskt hänt. Vi seglade till Köpenhamn i motvind ( därför gick vi faktiskt med motor). Vi hittade en fin båtplats strax intill "den lille hafsfrue". Vi såg slottet, tog en Tuborg i Nyhavn, flanerade på Ströget, tittade på andra turister, tröttnade. Nu ligger vi i Kastrups hamn där vi precis kan se vilka flygplan som lämnar Danmark, samtidigt som regnet smattrar på kappellet. Jag läser Paulo Coelho, maken mekar med något viktigt, barnen diskar. Igår klippte jag Molly. Snart skall jag klippa Pocka. Sedan kanske vi skall duscha. Semester när den är som bäst. Vi hörs snart igen. Imorgon seglar vi till Dragör...
lördag 16 juli 2011
fredag 15 juli 2011
Rapport från en kajkant
Jag sitter i båten i Helsingborgs hamn. Lite längre bort spelar ett coverband 80-musik medan publiken skrålar och skålar. Barnen läser i sina sängar, maken Facebookar i förpiken. Vi har spelat kort. Det duggregnar. Hundarna sover. I Aftonbladet står det att östra Afrika drabbats av värsta svältkatastrofen på 60 år. Svårt att ta in, svårt att förstå. Svårt att påverka, men Läkare utan gränser skall få ett extra bidrag, så fort vi är hemma från semestern. Lillagubben har förresten uppfunnit ett nytt ord, "öronfil" heter det och låter mycket trevligare än det ord han trodde han sa till sin syster "örfil". Någon som räknat ut vilken summa det blir om man lägger ihop alla siffror från 0 till 200, förresten?
Förlåt att bloggen saknar bilder för tillfället, men jag vet inte hur jag skall få in dem via min I-pod. Någon som kan hjälpa mig?
Förlåt att bloggen saknar bilder för tillfället, men jag vet inte hur jag skall få in dem via min I-pod. Någon som kan hjälpa mig?
torsdag 14 juli 2011
Lillagubben filosoferar
För dig som följt min blogg ett tag kommer det kanske inte som någon överraskning att den nioåriga sonen funderar på livets stora frågor titt som tätt. Igår tänkte han, som så ofta, på siffror. Han sa till sin mamma;
- Malene (Lillagubben tycker att det är överreklamerat att säga "mamma" till sin mamma, "alla heter ju det, men Malene heter inte så många och det har han ju delvis rätt i, i alla fall när man bor i Sverige) har du tänkt på hur mycket det blir om man lägger ihop alla siffror från noll till hundra?
Lillagubbens mamma svarade "nej" för det hade hon aldrig i sitt 44-åriga liv skänkt en tanke åt.
När Lillagubben talade om att det måste bli något med 5000 så tittade hans mamma, med inte så lite överinseende, på sin son, när hon sa; nej, jag har inte räknat på det (hur räknar man på det, liksom), men sååå mycket kan det inte bli, det är jag säker på.
Då svarade Lillagubben med ett räkneexempel, att om man la ihop 99 med 1 så blev det hundra, och så vidare.
Mamman räknade vidare (får väl erkänna att I-phonens miniräknare kom till användning och att resultatet blev häpnadsväckande 5050.
Efter det funderade hon länge på var hennes son får alla saker ifrån och vad det blir om man lägger ihop alla siffror från 0 till 200 för det var sonen mer intresserad av
Är ni många som funderat på de här frågorna, jag bara undrar eftersom jag aldrig gjort det...?
- Malene (Lillagubben tycker att det är överreklamerat att säga "mamma" till sin mamma, "alla heter ju det, men Malene heter inte så många och det har han ju delvis rätt i, i alla fall när man bor i Sverige) har du tänkt på hur mycket det blir om man lägger ihop alla siffror från noll till hundra?
Lillagubbens mamma svarade "nej" för det hade hon aldrig i sitt 44-åriga liv skänkt en tanke åt.
När Lillagubben talade om att det måste bli något med 5000 så tittade hans mamma, med inte så lite överinseende, på sin son, när hon sa; nej, jag har inte räknat på det (hur räknar man på det, liksom), men sååå mycket kan det inte bli, det är jag säker på.
Då svarade Lillagubben med ett räkneexempel, att om man la ihop 99 med 1 så blev det hundra, och så vidare.
Mamman räknade vidare (får väl erkänna att I-phonens miniräknare kom till användning och att resultatet blev häpnadsväckande 5050.
Efter det funderade hon länge på var hennes son får alla saker ifrån och vad det blir om man lägger ihop alla siffror från 0 till 200 för det var sonen mer intresserad av
Är ni många som funderat på de här frågorna, jag bara undrar eftersom jag aldrig gjort det...?
Viken i ösregn och funderingar kring npf
En dag då de enda som lämnar hamnen är de idogt seglande optimistbarnen på seglarskolan kan det ändå bli riktigt mysigt. Man sätter på värmaren i båten efter långpromenaden i ösregnet, med hundarna. Man tar en dusch, äter nybakat bröd, laddar upp med en god bok och så lite kortspel. Det är lätt att stämningen förbyts till arg och irriterad i en båt vid regn, blåst och lite kyla, men med lite tur och rätt balans, kan det, som sagt vara riktigt trevligt. Några dagar. De säger att det skall regna och blåsa mer eller mindre mycket hela veckan här i Skåne...
Pratade förresten med en person som jobbar med barn och ungdomar som har eller utreds för npf-diagnoser. Jag tycker mig träffa många med npf/föräldrar med barn som har npf, som har, precis som min dotter allergier och astma. fler än andra grupper, tänker jag. Jag frågar kvinnan om detta. Hon berättar att många andra specialistområden börjar intressera sig för npf-området, ser samband, vill samarbeta Hon nämner bland andra astma, allergi, diabetes och fetma som områden där man funderar på "samsjuklighet". Intressant och viktigt tänker jag, för tänk om det är så att vissa människor har en skörhet som gör att de drabbas av många olika svårigheter. Det måste tas upp, det måste förstås och det måste göras något åt.
Nu åter till mina barm för lite trevligt kortspelande.
Pratade förresten med en person som jobbar med barn och ungdomar som har eller utreds för npf-diagnoser. Jag tycker mig träffa många med npf/föräldrar med barn som har npf, som har, precis som min dotter allergier och astma. fler än andra grupper, tänker jag. Jag frågar kvinnan om detta. Hon berättar att många andra specialistområden börjar intressera sig för npf-området, ser samband, vill samarbeta Hon nämner bland andra astma, allergi, diabetes och fetma som områden där man funderar på "samsjuklighet". Intressant och viktigt tänker jag, för tänk om det är så att vissa människor har en skörhet som gör att de drabbas av många olika svårigheter. Det måste tas upp, det måste förstås och det måste göras något åt.
Nu åter till mina barm för lite trevligt kortspelande.
tisdag 12 juli 2011
måndag 11 juli 2011
Nja, det bidde ingen kosa
Hoppsan, vi kom visst inte iväg idag, men det är väl det som är semester, att ta det som det passar, men imorgon, då går vi upp med fåglarna och soluppgången så kanske vi når Falkenberg till kvällen.
söndag 10 juli 2011
Vi börjar närma oss...
Imorgon drar vi vår kosa. Till sydligare breddgrader skall vi, Danmark, närmare bestämt. Vi är färdigpackade, nästan. Vi har klippt hela gräsmattan, nästan och golvet är dammsugit, snart - först skall vi se färdigt fotbollsmatchen mellan Brasilien och USA.
Listan över regler för "storbarnen" när de delar på huset och tar hand om hönor och växter är uppsatt på kylskåpsdörren. Den är helt färdig, förresten...
Dottern hjälper till att plocka sommarens primörer och hönorna tittar avundsjukt på.
Dagens skörd. Förutom detta är hallonen, vinbären, bigaråerna, krusbären och jordgubbarna mogna i trädgården nu. Det är därför med lite blandade känslor jag kastar loss imorgon förmiddag. (Maken däremot, vars läggning inte är så värst mycket åt det vegetariska hållet, har inga problem med losskastandet).
lördag 9 juli 2011
Idag...
Idag börjar den riktiga semestern för oss, för idag och fem veckor framåt är vi alla fyra hemmaboende i familjen lediga. Snart seglar vi till Danmark!
fredag 8 juli 2011
Nagelbitningens tid är förbi
Ni som läser min blogg regelbundet vet att min dotter fick långa, tjusiga naglar för drygt två månader sedan. Idag var det andra gången som vi var och "fyllde på dem" efter första tillfället och tänk, min dotter som så länge jag kan minnas, bitit på sina naglar så hon ofta drabbats av nagelbandsinflammation har numera sina EGNA naglar och inga förlängningar på den här tjusiga bilden. Nagelbitningen är ett minne blott, men jag vet inte vad som skulle hända om vi slutade gå till en nagelskulptör och lät henne måla dem själv. Jag vet, det är liiiiite dyrare än "stopochväxt", men den här gången har det funkat, därför har det varit väl investerade pengar!
![]()
Egna naglar!!! Fint, va?
Semesterbilder
Spiderman har kört klart på sin Waveboard! (Den är inte bara snygg, utan skyddar mott grus i ansiktet också - ansiktsmasken).
torsdag 7 juli 2011
Jag ser "hästpojken" på tv
Jag ser den omtalade "hästpojken" på SVT 1 ikväll och jag blir illa berörd. Det blir jag alltid när man försöker få neuropsykiatriska funktinsnedsättningar omvandlat till något som vi i omgivningen kan "trolla bort". Jag ser filmen och ser två föräldrar, en mamma och en pappa i sorg. Två föräldrar som försöker få sin son att "bli frisk". Som försöker få sin autistiske son att bli "fri" sin autism genom att släpa honom över halva Mongoliet. De gör det av kärlek till sin son, men resan är framförallt till för dem. Det är en resa i sorgearbete som sonen måste åka med på.
Jag tror inte på shamaner, jag tror inte på besvärjelser eller rökelse. Jag tror att barn med autism får det jobbigare när de vistas i en främmande miljö. Jag tror att hästar är bra för barn med npf och att många barn med npf har ett specialintresse för djur. Jag tror att man måste få sörja det barn man aldrig fick. Jag vet att man som journalist kan vinkla en historia till att bli så som man vill ha den.
Jag tänker på den danska familjen som skrivit en bok om hur de gjort sin autistiske son "frisk" eller så gott som frisk tack vare ändrade matvanor bland annat. Jag tror att både den danska familjen, som har fullt med före och efterbilder på sig själva och sitt barn (förebilderna; dåligt fotograferade, feta, lite ledsna, osminkade, oklippta och gamla kläder, efterbilderna; stylade, riktigt fotograf, nyklippta, nysminkade, nyinköpta sportkläder som är så färgglada att de skriker i bilden) vill sina autistiska barn det bästa. Jag tror att de tror att det de gjort för sina barn gjort dem mer "friska". Jag tror också att bägge familjernas historier är vinklade, för det blir bättre så, det blir intressantare och mer hjärtskärande så.
Själv tror jag att bägge föräldraparen tagit sig igenom den otröstliga sorgen över barnet de aldrig fick, de har sagt upp sig från sina jobb/gått ner i tjänst, ändrat livsstil, lärt sig hur man möter barn med npf och blivit bättre föräldrar till sina autistiska barn, samt fått hjälp till barnen.
Jag tror att det är därför barnen fått färre svårigheter, att det är därför barnen mår bättre och utvecklas mer. Bägge de autistiska barnen har autism "light" om du frågar mig (fast jag vet egentligen inte för jag kan för lite om autistiska diagnoser egentligen). Man kan aldrig jämföra ett barn med autism, med ett annat.
Jag tror att bägge familjerna historia tyvärr skadar mer för människor med autism och deras familjer, än vad det hjälper. Det är så lätt att se den vinklade boken och den vinklade filmen utifrån sett och tänka "de föräldrarna gjorde allt för sina autistiska barn och se hur "friska" de blivit. Mina grannar, släktingar, vänner gör inte tillräckligt, det är därför deras barn har så många svårigheter inom det autistiska området".
Rätta mig om du tycker att jag har fel, för det finns säkert fler sätt att se det här på.
Jag tror inte på shamaner, jag tror inte på besvärjelser eller rökelse. Jag tror att barn med autism får det jobbigare när de vistas i en främmande miljö. Jag tror att hästar är bra för barn med npf och att många barn med npf har ett specialintresse för djur. Jag tror att man måste få sörja det barn man aldrig fick. Jag vet att man som journalist kan vinkla en historia till att bli så som man vill ha den.
Jag tänker på den danska familjen som skrivit en bok om hur de gjort sin autistiske son "frisk" eller så gott som frisk tack vare ändrade matvanor bland annat. Jag tror att både den danska familjen, som har fullt med före och efterbilder på sig själva och sitt barn (förebilderna; dåligt fotograferade, feta, lite ledsna, osminkade, oklippta och gamla kläder, efterbilderna; stylade, riktigt fotograf, nyklippta, nysminkade, nyinköpta sportkläder som är så färgglada att de skriker i bilden) vill sina autistiska barn det bästa. Jag tror att de tror att det de gjort för sina barn gjort dem mer "friska". Jag tror också att bägge familjernas historier är vinklade, för det blir bättre så, det blir intressantare och mer hjärtskärande så.
Själv tror jag att bägge föräldraparen tagit sig igenom den otröstliga sorgen över barnet de aldrig fick, de har sagt upp sig från sina jobb/gått ner i tjänst, ändrat livsstil, lärt sig hur man möter barn med npf och blivit bättre föräldrar till sina autistiska barn, samt fått hjälp till barnen.
Jag tror att det är därför barnen fått färre svårigheter, att det är därför barnen mår bättre och utvecklas mer. Bägge de autistiska barnen har autism "light" om du frågar mig (fast jag vet egentligen inte för jag kan för lite om autistiska diagnoser egentligen). Man kan aldrig jämföra ett barn med autism, med ett annat.
Jag tror att bägge familjerna historia tyvärr skadar mer för människor med autism och deras familjer, än vad det hjälper. Det är så lätt att se den vinklade boken och den vinklade filmen utifrån sett och tänka "de föräldrarna gjorde allt för sina autistiska barn och se hur "friska" de blivit. Mina grannar, släktingar, vänner gör inte tillräckligt, det är därför deras barn har så många svårigheter inom det autistiska området".
Rätta mig om du tycker att jag har fel, för det finns säkert fler sätt att se det här på.
Stiltje
Fina gäster på tredagarsbesök gör att bloggen får vila lite idag. Men en bild från frukosten kan jag alltid "bjuda" på. Idag blir det Botaniska trädgården för att studera de köttätande växterna, får se vilka av oss som inte blir uppätna...
onsdag 6 juli 2011
Linda Rosing har adhd
Linda Rosing, "känd" från Big Brother berättar idag att hon fått diagnosen adhd. Vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt att höra det, men jag blir inte ett dugg förvånad, faktiskt.
Biljetterna slut till PETTER
Vilket tryck på biljettutdelningen, alla biljetter har tagit slut på en dag. Vad kul, säger jag!
tisdag 5 juli 2011
Okej, så här är det!
Du som är ungdom eller som känner någon ungdom som skulle vilja gå på det här evenemanget får snabba på och beställa biljetter för biljetterna lär ta slut ganska snabbt.
Själv skall jag konfrenciera under dagen och ser fram emot att träffa och lyssna på Petter, Pelle och Maria och så hoppas jag att få se dig och många andra den 14 september.
(Det är föreningen Compassen i samarbete med Talarforum som anordnar arrangemanget. Biljetterna är kostnadsfria och går att beställa, max 5 per beställare, via www.biljettplatsen.se. Vill du anmäla en hel skolklass så gör du det på telefonnummer; 0771-12 14 00).
Välkommen
Jag är så glad
Har precis nu skrivit ut biljetten till Ross Greens föreläsning, Collaborative Problem Solving (CPS) som han kommer att hålla här i Göteborg 18 -19 augusti. För er som ännu inte läst "Explosiva barn" och "Vilse i skolan" så måste jag passa på att rekomendera dig att göra det här på min blogg. Ross Green har ett sätt att se på och förhålla sig till barn i svårigheter inom området NPF som är väldigt fint och han har en förmåga att föra fram det i skriven form. Skall bli oerhört, oerhört spännande och intressant att lyssna på honom också.
Som sagt, om du ännu inte läst hans två böcker, läs dem under semestern, de är väl värda några timmar.
Som sagt, om du ännu inte läst hans två böcker, läs dem under semestern, de är väl värda några timmar.
måndag 4 juli 2011
Dagen i bilder
Idag var det dags för ett långt besök på BNK igen. Onsdag och torsdag är också inplanerat och efter det är det nog bara en tid kvar innan dotterns andra utredning är klar och vi blir kallade till en genomgång av resultatet.
Jag och Lillagubben fikade på stan, kollade leksaksaffären och handlade en hamburgare till Lillagubben och hans storasyster innan vi gick tillbaka till BNK för att hålla sällskap under rasten som krävs när man håller på i två och en halv timmar. Under tiden vi satt där passerade ett genomsnitt av familjer besöksrummet. Det var små barn, mellan barn och ganska stora barn. Det var smala barn och så någon som var lite rundare. Det var barn med utländsk härkomst och så var det ganska många barn som pratade svenska. Det var föräldrar som varit med tidigare som inte såg så ledsna och ansträngda ut och så var det de föräldrarna som såg ganska ledsna och uppgivna ut. Det var glada och snälla föräldrar och så var det någon som drog sitt barn alldeles för mycket i armen och lät alldeles för arg för det de lilla barnet "ställde till med". Helt enkelt ett genomsnitt av familjer i dagens Sverige skulle jag nog vilja drifta mig till att säga.
Efter BNK skulle vi åka och köpa hönsfoder till våra sju hönor, men så tyckte jag att vi skulle passa på och åka till Ikea för att köpa anslagstavlor (som ett led i att ytterligare förbättra möjligheterna att hålla koll på saker för min dotter). Det slutade, som vanligt, med att hela bagagen var full med en del nödvändiga och ganska många onödiga prytlar.
Trots allt fick vi in lite hönsmat i bilen också, innan vi åkte hem för att laga middag. Middagen idag bestod av hemlagade köttbullar (gjorda på bland annat egna ägg) och trädgårdens primörer som för dagen var potatis, ärter, morötter, dill och gurka.
Bad i havet med hundar och barn hanns också med.
Lite gos med Lillagubbens egna höna "Dawn" innan hon fick gå och lägga sig i hönshuset.
Och så fick vi hämta "Gloria" som gärna förirrar sig in i köket för att se om det finns någon tappad mat på golvet.
Nu sover snart både hönor, hundar och barn ( i alla fall det yngsta) här hos oss.
Jag och Lillagubben fikade på stan, kollade leksaksaffären och handlade en hamburgare till Lillagubben och hans storasyster innan vi gick tillbaka till BNK för att hålla sällskap under rasten som krävs när man håller på i två och en halv timmar. Under tiden vi satt där passerade ett genomsnitt av familjer besöksrummet. Det var små barn, mellan barn och ganska stora barn. Det var smala barn och så någon som var lite rundare. Det var barn med utländsk härkomst och så var det ganska många barn som pratade svenska. Det var föräldrar som varit med tidigare som inte såg så ledsna och ansträngda ut och så var det de föräldrarna som såg ganska ledsna och uppgivna ut. Det var glada och snälla föräldrar och så var det någon som drog sitt barn alldeles för mycket i armen och lät alldeles för arg för det de lilla barnet "ställde till med". Helt enkelt ett genomsnitt av familjer i dagens Sverige skulle jag nog vilja drifta mig till att säga.
Bad i havet med hundar och barn hanns också med.
Lite gos med Lillagubbens egna höna "Dawn" innan hon fick gå och lägga sig i hönshuset.
söndag 3 juli 2011
Lillagubben filosoferar nu när öronen mår bra igen
Lillagubben undrar; Malene, har du tänkt på att om man lägger ihop ett ojämnt tal med ett ojämnt tal så blir det jämnt och om man lägger ihop ett jämnt tal med ett jämnt tal så blir det också jämnt, men om man lägger ihop ett ojämnt med ett jämnt tal då blir det ojämnt, därför måste fler tal vara jämna än ojämna, faaaast föresten så blir de inte det för tänk ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta nio, fem ojämna och fyra jämna, för tio är inget tal. Har du tänkt på det? Får väl erkänna att jag inte funderat så där tokmycket på det, faktiskt.
Efter den hjärngymnastiken hade nog Lillagubben uttömt den sista lilla droppen energi, för sedan somnade han.
Efter den hjärngymnastiken hade nog Lillagubben uttömt den sista lilla droppen energi, för sedan somnade han.
Meddelande till mina aerobicvänner
Nu är schemat lagt för nästa höst och vår. Jag kommer att köra aerobic 2 på Majorna fredagar klockan 1630 och på Frölunda på söndagar klockan 1100 kommer jag att köra ett aerobic 1 pass. Alla är hjärtligt välkomna att dansa med mig och alla andra som förhoppningsvis dyker upp!!
Vad har Ågrenska gett vår dotter?
Efter en "öronnatt" då Lillagubben hade riktigt ont i öronen och det blev lite si och så med min sömn så skall jag snart åka och hämta dottern på Ågrenska.
Igår var jag och maken förbi lägret och lämnade astmamedicin som tagit slut. Vi pratade lite med vår dotter. De skulle åkt till Liseberg och tittat på Carl-Einar Häckner, hela gänget igår, egentligen. Men vår dotter hade ont i magen och ville helst vara hemma. Då anpassade man sig efter henne och en flicka till på lägret som ville vara kvar. En ledare stannade hemma med de två tjejerna och resten åkte in till Göteborg. Att anpassa sig efter svårigheterna, inte sänka sig, hitta en lagom nivå och acceptera saker som är svåra - det är inte alltid att andra lyckas med det, men på Ågrenska är de fantastiska (känns som om jag upprepar något som jag sagt några gånger tidigare...).
På hemvägen ställde maken en fråga till mig;
- Vad har Ågrenska gett henne, undrade han.
- Det har gett henne något att längta till, vänner som hon ser fram emot att träffa, som hon kan relatera till, som hon kan berätta om. Det har gett henne spegelbilder där hon duger som hon är, det har gett henne en plattform, det har gett henne lycka, svarade jag min man.
- Det har också gett henne en chans att släppa taget om dig, för på Ågrenska känner hon sig helt trygg, det är nog det enda stället förutom hemma som det är så, hon har vuxit så mycket på att komma hit, tänk första året hon skulle på sommarläger kunde hon inte stanna hela veckan, men nu är hon så trygg. Det har gett henne oerhört mycket att få komma ut hit, fyllde dotterns pappa i.
Så är det. Ågrenska ger, precis som mamman vars dotter tidigare gick på Ågrenska höll med om, väldigt mycket till barnen som får chansen komma dit.
Och nu lovar jag, på heder och samvete att jag inte skall nämna Ågrenska i ett ända inlägg - till augusti när dottern skall dit på sommarens andra lägervistelse...
Igår var jag och maken förbi lägret och lämnade astmamedicin som tagit slut. Vi pratade lite med vår dotter. De skulle åkt till Liseberg och tittat på Carl-Einar Häckner, hela gänget igår, egentligen. Men vår dotter hade ont i magen och ville helst vara hemma. Då anpassade man sig efter henne och en flicka till på lägret som ville vara kvar. En ledare stannade hemma med de två tjejerna och resten åkte in till Göteborg. Att anpassa sig efter svårigheterna, inte sänka sig, hitta en lagom nivå och acceptera saker som är svåra - det är inte alltid att andra lyckas med det, men på Ågrenska är de fantastiska (känns som om jag upprepar något som jag sagt några gånger tidigare...).
På hemvägen ställde maken en fråga till mig;
- Vad har Ågrenska gett henne, undrade han.
- Det har gett henne något att längta till, vänner som hon ser fram emot att träffa, som hon kan relatera till, som hon kan berätta om. Det har gett henne spegelbilder där hon duger som hon är, det har gett henne en plattform, det har gett henne lycka, svarade jag min man.
- Det har också gett henne en chans att släppa taget om dig, för på Ågrenska känner hon sig helt trygg, det är nog det enda stället förutom hemma som det är så, hon har vuxit så mycket på att komma hit, tänk första året hon skulle på sommarläger kunde hon inte stanna hela veckan, men nu är hon så trygg. Det har gett henne oerhört mycket att få komma ut hit, fyllde dotterns pappa i.
Så är det. Ågrenska ger, precis som mamman vars dotter tidigare gick på Ågrenska höll med om, väldigt mycket till barnen som får chansen komma dit.
Och nu lovar jag, på heder och samvete att jag inte skall nämna Ågrenska i ett ända inlägg - till augusti när dottern skall dit på sommarens andra lägervistelse...
lördag 2 juli 2011
Livet är mer än svar eller vitt och Hanna Fridén berättar om sitt funktionshinder Aspergers syndrom.
Det gör Hanna Fridén här på ett väldigt trevligt, positivt och informativt sätt. Kul att höra Hanna, som är 24 år, berätta hur bra hon mår efter år som inte varit så bra.
Trots det måste jag ta upp det som jag tror att vi alla gör, även Hanna, lite för ofta - generaliserar att "det som är bra/dåligt för mig är bra/dåligt för alla".
Ju svårare saker bli, desto mer målar vi dem svarta eller vita. Men livet är inte svart eller vitt. Livet består av en himskans massa olika nyanser av grått. Eller för att se det lite gladare; livet är inte rött eller blått (kontrastfärger) - livet består av en väldans massa nyanser av rosa och lila.
Alltså; det som fungerat för en person behöver inte fungera för en annan.
Det finns många pedagoger och skolor som har kunskap och kan hjälpa barn och ungdomar med npf. Det finns också skolor och pedagoger som inte har kunskap och som inte kan hjälpa ett barn/en ungdom med npf (fasten de tyvärr, ofta ändå tror det och i och med det ofta skjuter över skulden för misslyckandet på barnet och dess familj).
För en del barn med npf fungerar det att gå i vanlig klass. För andra barn fungerar det inte alls. En del lärare i specialgrupper är inte så vidare bra lärare för barn med npf, men många är det. Några barn trivs att gå i specialgrupp. Andra vill verkligen inte alls gå i specialgrupp.
En sak som vi kan enas om, hoppas jag, är att livet innehåller många nyanser. En annan sak som vi också behöver enas om är att även om man gör sitt bästa, som barn med diagnos, som förälder till barnet, som lärare till barnet - så är det svårt och det blir ofta problem, bara därför att det är så svårt när man har en npf.
Minns det när ni träffar andra människor. Det är svårt. Även om man gör sitt bästa. Livet är inte svart eller vitt. Människor är inte heller svarta eller vita. Inte du och inte jag, vi är grå, eller rosa, eller lila ibland.
Idag är himlen väldigt grå här i Göteborg. Lyssna på Hanna Fridén, hon har mycket klokt att berätta.
Trots det måste jag ta upp det som jag tror att vi alla gör, även Hanna, lite för ofta - generaliserar att "det som är bra/dåligt för mig är bra/dåligt för alla".
Ju svårare saker bli, desto mer målar vi dem svarta eller vita. Men livet är inte svart eller vitt. Livet består av en himskans massa olika nyanser av grått. Eller för att se det lite gladare; livet är inte rött eller blått (kontrastfärger) - livet består av en väldans massa nyanser av rosa och lila.
Alltså; det som fungerat för en person behöver inte fungera för en annan.
Det finns många pedagoger och skolor som har kunskap och kan hjälpa barn och ungdomar med npf. Det finns också skolor och pedagoger som inte har kunskap och som inte kan hjälpa ett barn/en ungdom med npf (fasten de tyvärr, ofta ändå tror det och i och med det ofta skjuter över skulden för misslyckandet på barnet och dess familj).
För en del barn med npf fungerar det att gå i vanlig klass. För andra barn fungerar det inte alls. En del lärare i specialgrupper är inte så vidare bra lärare för barn med npf, men många är det. Några barn trivs att gå i specialgrupp. Andra vill verkligen inte alls gå i specialgrupp.
En sak som vi kan enas om, hoppas jag, är att livet innehåller många nyanser. En annan sak som vi också behöver enas om är att även om man gör sitt bästa, som barn med diagnos, som förälder till barnet, som lärare till barnet - så är det svårt och det blir ofta problem, bara därför att det är så svårt när man har en npf.
Minns det när ni träffar andra människor. Det är svårt. Även om man gör sitt bästa. Livet är inte svart eller vitt. Människor är inte heller svarta eller vita. Inte du och inte jag, vi är grå, eller rosa, eller lila ibland.
Idag är himlen väldigt grå här i Göteborg. Lyssna på Hanna Fridén, hon har mycket klokt att berätta.
fredag 1 juli 2011
Petter kommer till Compassen!
Den 14 september ordnar föreningen Compassen något fantastiskt i Göteborg! Det blir en eftermiddag där fokus läggs på allt det positiva som finns med adhd/add. Den här mannen kommer till exempel att prata... Vi vänder oss till ungdomar och framförallt till ungdomar som själva har någon/några diagnoser inom npf-området. Man skall vara stolt över sig själv, att man begåvats med lättheter som få människor har, trots allt man får kämpa mot.
Är du intresserad för dig själv eller för någon ungdom du känner så kan du gå in på Compassens hemsida inom en snar framtid och boka biljetter (som är graaaatis) till evenemanget.
Förresten så kommer Pelle Fosshaug (världens bästa bandyspelare för några år sedan) och Maria Andersson och berättar om sina liv och erfarenheter om adhd/add också. Själv har jag fått det stora nöjet och ansvaret att vara konferencier för tillställningen!
Är du intresserad för dig själv eller för någon ungdom du känner så kan du gå in på Compassens hemsida inom en snar framtid och boka biljetter (som är graaaatis) till evenemanget.
Förresten så kommer Pelle Fosshaug (världens bästa bandyspelare för några år sedan) och Maria Andersson och berättar om sina liv och erfarenheter om adhd/add också. Själv har jag fått det stora nöjet och ansvaret att vara konferencier för tillställningen!
Jag pratar med en tjej
Hon är snart vuxen. Hon har add. Hon är så väldigt klok och medveten om så mycket. Hon fick sin add-diagnos efter högstadiet, för inte så länge sedan. Efter många år av kamp, depressioner, panikångest, utanförskap fick hon utredningen. Det var mycket som var jobbigt för henne när hon gick i grundskolan. Man försökte lösa hennes problem, men lyckades inte. Hon fick lite stöd, men aldrig tillräckligt. Ingen misstänkte att hon hade svårigheter inom npf-området, ingen visste, ingen föreslog en utredning innan hennes mamma, av en tillfällighet hittade information om diagnosen och började dra i trådarna.
- Jag tror att det blivit lättare för mig om jag hade fått diagnos tidigare. Om jag fått min diagnos tidigare så hade jag förmodligen fått gå i "specialgruppen" mer och det hade varit bättre. Jag hade förstått mig själv bättre och inte lagt så mycket skuld på mig själv, heller, berättar flickan för mig
Vi måste bli bättre på att förstå de här barnen och vi måste bli mycket, mycket bättre att hitta barn med npf- svårigheter. Man skall inte behöva släpa sig igenom hela sin skoltid utan tillräcklig hjälp och utan att någon förstår. Vi bara måste bli bättre på det här. Nu.
Inte imorgon.
Nu
- Jag tror att det blivit lättare för mig om jag hade fått diagnos tidigare. Om jag fått min diagnos tidigare så hade jag förmodligen fått gå i "specialgruppen" mer och det hade varit bättre. Jag hade förstått mig själv bättre och inte lagt så mycket skuld på mig själv, heller, berättar flickan för mig
Vi måste bli bättre på att förstå de här barnen och vi måste bli mycket, mycket bättre att hitta barn med npf- svårigheter. Man skall inte behöva släpa sig igenom hela sin skoltid utan tillräcklig hjälp och utan att någon förstår. Vi bara måste bli bättre på det här. Nu.
Inte imorgon.
Nu
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
