Barn gör rätt om de kan

Det kom ett brev från en mamma. Jag låter brevet tala för sig: 

"Vi har kommit dit nu, dit där vi befunnit oss flera gånger tidigare. Dit, då mitt barn inte längre vill gå till skolan. Det är en skör tråd vi balanserar på. Skall hon komma iväg eller blir hon ledsen precis innan hon skall gå? Om hon blir ledsen så stannar hon hemma, då går det inte att komma iväg, fast hon känner sig misslyckad om hon stannar hemma, fast hon trivs med skolan för det mesta.

Hon har ingen bästis längre, ingen som ger henne trygghet, som väntar på henne när hon kommer. Det gör livet så svårt för min dotter. I morse var hon på vippen att stanna hemma. Om jag kan ge henne en positiv tanke då när hon precis håller på att trilla ihop, som "när du kommer hem kan vi åka iväg och titta på de där fantastiska överkasten på Indiska, till ditt nya rum", då håller den positiva tanken henne uppe så hon kommer iväg. Jag satt 20 minuter och väntade på att hon skulle komma hem, höll tummarna för att hon inte skulle vända, men var förberedd på det.

En klok kvinna på dotterns skola försöker hjälpa henne och tjejerna runt henne att reda ut saker som sker. Problemet är bara att hon ser på min dotter som på alla andra barn. Hon tolkar min dotters reaktioner som hos de andra barnen. Skillnaden är ju att min dotters hjärna inte fungerar som hos de övriga tjejerna i gruppen. Det måste man veta för att lyckas hjälpa henne.

Hur skall jag som mamma kunna förklara det och hur skall jag som mamma kunna ställa krav på henne att hon sätter sig in i hur barn som min dotter tänker och reagerar?

Jag läser en väldigt bra bok som du tidigare rekommenderat på den här bloggen. "Vilse i skolan" heter boken. Skriven av Ross W Green, mannen som också skrivit "Explosiva barn". Han skriver bland annat att "barn gör om de kan". Boken är så skön att läsa. Jag känner igen så mycket i det han tar upp. Bemötandet, oförståendet, misstankarna runt barn och föräldrar, att det är föräldrarnas fel, att barnet inte gör sitt bästa. Men vi som är föräldrar till barn med npf och barnen i npf kämpar allt vi har och lite till och ändå "barn gör om de kan" och kan de inte - så gör de inte INTE FÖR ATT DE INTE VILL UTAN FÖR ATT DE INTE KAN!"

Sett ur mina lärarögon kan jag tänka att det inte alltid är lätt att göra rätt när det är svårt varken för barnet, föräldern eller läraren, men om vi som jobbar i skolan tar in sådana här berättelser har vi lättare för att förstå och hjälpa och det är väl därför vi en gång i tiden ville bli lärare, i alla fall var det så för mig.