torsdag 25 juni 2015

Milsvida skillnader

Hösten 2010 gick jag ut med en enkät till 300 föräldrar. Enkäten bestod av 15 påståenden som rörde skola, fritid och familjeliv. Enkäten besvarades dels av föräldrar som är medlemmar i föreningen Compassen, del av föräldrar som följde min blogg och dels av föräldrar på Gamla Påvelundsskolan i Göteborg. 150 föräldrar som svarade på enkäten har barn med någon form av neuropsykiatrisk diagnos. Knappt 150 föräldrar som har barn utan diagnos har också svarat på enkäten (Gamla Påvelundsskolan). Varje påstående hade fem alternativa svar (instämmer helt, instämmer delvis, varken eller, instämmer inte, instämmer absolut inte). Nedan redogör jag för alla 15 påståenden, men jag har bara tagit med svaret ”instämmer helt” och någon gång lagt ihop svaren ”instämmer helt” med ”instämmer delvis”. Varje påstående visar på milsvida skillnader mellan att leva med npf och utan. Bara ett av påståendena (påstående 9) var siffrorna jämna mellan grupperna ADHD/ADD/autism/asperger och gruppen ”inget npf”. Jag väljer att inte kommentera siffrorna vidare utan låter siffrorna själva tala.
Föreningen "Kung över livet" vill använda de här siffrorna bland annat i Almedalenför att förklara hur det ser ut för familjer där någon eller några har npf. du som läser här för så klart också gärna använda sifforna för att lättare förklara skillnader i liv för människor som inte har så mycket kunskap i ämnet bara jag blir nämnd som upphovskvinna till undersökningen.  

 
Påstående nummer 1              ”Mitt barn trivs i skolan”.
Föräldrar till barn med:              ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                           22%                     23%                     50%                     36%                     68%

 
Påstående nummer 2              ”Jag har en bra relation till barnets skola, lärare, rektor”.
Föräldrar till barn med:              ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                           37%                     35%                     67%                     27%                     59%

 
Påstående nummer 3              ”Mitt barn får det stöd hon/han är i behov av”.
 Föräldrar till barn med:             ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                           21%                     10%                     33%                     24%                     57%                                                                                                           



Påstående nummer 4              ”Mitt barn har vänner i klassen”.
Föräldrar till barn med:             ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                           23%                     37%                     25%                     26%                     78%

 
Påstående nummer 5              ”Mitt barn är/har varit mobbad i skolan”.
Föräldrar till barn med:              ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                           33%                     25%                     8%                       29%                     7%

 
Påstående nummer 6              ”Mitt barn har vänner som hon/han träffar på fritiden”.
Föräldrar till barn med:             ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                           29%                     25%                     21%                     14%                     72%

 
Påstående nummer 7              ”Mitt barn tränar i en/flera föreningar som bedriver lagidrott”.
 Föräldrar till barn med:            ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                          16%                     9%                       14%                     14%                     45%

 
Påstående nummer 8              ”Mitt barn tränar i en/flera föreningar som bedriver ensamidrott”.
Föräldrar till barn med:              ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                           15%                     19%                     7%                       11%                     44%

 
Påstående nummer 9              ”Mitt barn idrottar inte, men är aktiv med andra saker på sin fritid”.
Föräldrar till barn med:              ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
                                                     16%                     15%                     38%                     11%                     15%

 
Påstående nummer 10            ”Mitt barn sitter mest framför datorn/tvn på sin fritid”.
Föräldrar till barn med:             ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                           29%                     46%                     21%                     43%                     6%

 
Påstående nummer 11            ”Min familj har många vänner”.
Föräldrar till barn med:            ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                           13%                     17%                     14%                     21%                     58%

 
Påstående nummer 12            ”Familjen har en bra relation till släktingar”.
                                                     ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                           25%                     41%                     43%                     39%                     73%

 
Påstående nummer 13            ”Mitt barn skolsituation har påverkat någon gång påverkat min hälsa negativt”.
Föräldrar till barn med:             ADHD                 ADD                    Austism             Asperger          Inget npf
Instämmer helt                          69%                     65%                     75%                     64%                     11%
Instämmer delvis/helt               89%                     78%                     83%                     89%                     25%

 
Påstående nummer 14            ”Vi får det stöd vi behöver från skola, kommun, samhälle”.
Föräldrar till barn med:            ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                          10%                     2%                       8%                       0%                       51%
Instämmer delvis/helt              36%                     38%                     54%                     43%                     87%

 
Påstående nummer 15            ”Jag är nöjd med livet vi lever”.
Föräldrar till barn med:            ADHD                 ADD                    Autism               Asperger          Inget npf
Instämmer helt                           7%                       9%                       14%                     7%                       61%
Instämmer delvis/helt              40%                     51%                     57%                     43%                     93%

tisdag 23 juni 2015

Npf - panikattacker - KBT = hjälp och lösning

Både barn, ungdomar och vuxna med olika svårigheter inom det neuropsykiatriska området drabbas oftare än människor utan npf av panikångestattacker. Jag har inte så sällan samtal med personer som kämpar mot panikångestattacker. Det här mejlet är därför relevant att svara på, även om själva frågan kom till mig redan för ett par år sedan.

"Hej.
Jag har en dotter som nu är 16 år, hon fick sin ADD-diagnos för 3 år sedan och äter inga mediciner ( än så länge). Hon har på senare tid börjat få gräsliga panikångestattacker (innan hade hon "bara" ångest vid olika tillfällen), det började med panik för olika situationer som att: åka kommunalt,vistas bland mycket människor etc.
Men nu, sedan ett par veckor,har det utvecklats till riktigt jobbiga panikattacker även när hon är hemma.
Är det något du känner igen? När jag pratar med Bup/ungdomsmottagningen ang detta så känns det mer som dom vill rikta in sig på KBT-behandling, men jag "känner" att detta hör ihop med hennes ADD och skulle vilja att det riktades mer på just hennes diagnos. Tänker jag fel?
Undrar också lite över vilken typ av medicin som skulle kunna hjälpa henne med ADD:n, har du några råd?

Tack så mycket för din fantastiska blogg, den hjälper mig mycket!
Både jag och min dotter har läst din bok om din dotter,och min tjej kom upp med ett leende på läpparna efter att hon läst och sa: "Mamma, det känns som jag skulle kunna vara hennes syster, jag känner igen mig i allt"!
Kram/XX"


Hej och tack för din viktiga fråga som handlar om ett ämne många människor kämpar med.
Din dotter, berättar du, började med att få panikattacker för vissa situationer som nu på senare tid utvecklat sig till att hon kan få attackerna även hemma. Din dotter fick diagnosen ADD för tre år sedan och nu vill BUP rikta in sig på KBT-behandling. Du känner att dettta har med hennes ADD att göra och därför vill du att de riktar in sig på hennes diagnoser mer. Jag gör en kortsammanfattning så att jag vet att jag förstår vad du undrar över och så att du kan återkomma om jag missuppfattat något.

En panikattack ser likadan ut (som man vet nu) vare sig man har en eller flera diagnoser eller om man inte har någon diagnos. En panikattack är väldigt obehagligt att få och kan närmast liknas med att man får en känsla av att man nog ska dö snart. Den kommer plötsligt och oväntat och sedan växter den så att man inom några minuter upplever väldigt stark ångest.
Detta gör att man, efter attacken inget hellre vill än att slippa uppleva det igen. Man blir rädd för känslan och man försöker hitta sätt att slippa känslan. När panikattacken återigen dyker upp så blir man lika rädd igen. Detta gör att man försöker undvika det som man tror gör att obehaget startar. Om man kopplar samman panikattacken med t ex att åka buss så undviker man det. Tvyärr brukar hjärnan vara duktig på att generalisera så efter ett tag kanske attacken även kommer när man vistas i alla lite trängre utrymmen, i mataffären o s v. Då har man utvecklat panikattackerna till ett "paniksyndrom" som kanske också utvecklas till ett Generaliserat ångest syndrom (även kallat GAD".

Det man behöver göra för att bryta det här jobbiga som din dotter kämpar mot nu är att "gå rakt igenom" den hemska upplevelsen för att förstå att detta är något som kommer, som är obehaglig, men som man inte behöver vara rädd för. Det kan man göra genom KBT-behandling där behandlaren följer med din dotter i hennes rädslor och förklarar dem. Om man hittar en duktig KBT-terapeut som vet vad  ADD innebär så kan det bli en vändning för din dotter. KBT-behandling vid panikattacker ser ungefär likadan ut, med vissa förändringar beroende på vad som skapar panikattacken hos klienten. Det viktiga när man behandlar en person som också har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet är att man har kunskap om har just den här personen fungerar och möter henne där hon är. Till exempel kan det kanske vara svårt för din dotter att göra "hemläxor" som man ofta har. Kanske behöver man gå långsammare fram än med andra, kanske behöver man bildstöd, kanske behöver man veta att när din dotter säger "nja" så betyder det egentligen "nej" (så är det i alla fall för min dotter...), kanske behöver din dotter någon som följer med för att tolka det hon säger, eller det terapeuten säger o s v, o s v.

Personer inom npf-området upplever ofta mer stress och ångest. Man hamnar, procentuellt sett, oftare i depressioner, självmordstankar, ätstörningsproblem, självskadebeteende  etc och det behöver behandlare och allmänhet veta och kunna tyda tecken. Vi, som behandlare måste också förstå att npf-svårigheter innebär att man måste mötas på ett annat sätt. Om din dotter får en behandlare som förstår henne, så har hon alla förutsättningar att bli fri från sina panikattacker.

Min dotter drabbades av en panikattack för fem år sedan. Det var speciella omständigheter, vi bodde på hotell, jag höll en föreläsning, hon skulle äta middag på restaurang med sin pappa och sin lillebror (hon är extremt allergisk vilket gör att det alltid är oroligt när vi äter ute). Du kan ju tänka dig vilken stress hon hade i det ögonblicket när maten skulle komma in eftersom jag alltid brukar vara med när hon äter något på restaurang. Där och då fick hon en panikattack. Efteråt när jag kom hem pratade vi om det obehagliga som hon varit med om. Hon var tolv år då och det jag kunde förklara för henne var att "detta är inget farligt, men det känns som om man skall dö. Nästa gång du känner så, så säger du till den där figuren som försöker skrämma dig att JAG ÄR INTE RÄDD FÖR DIG SÅ STICK". Hon har inte fått någon panikattack efter det, men vi pratade mycket om hur hon skulle försöka tänka och vi är redo om figuren som försöker skrämmas dyker upp igen. För nyckeln till hela problematiken är att man måste komma dit att man inte är rädd för det obehagliga - då klingar det obehagliga bort så småningom.

Hoppas att din dotter slipper kämpa mot panikattacker för det är verkligen obehagligt och inskränker livet för den som drabbas och för de närmast anhöriga.
Malene

torsdag 18 juni 2015

Säg aldrig "aldrig"

Jag känner en tjej som är runt 20 år sisådär. När hon var ungefär hälften så gammal som nu hade hon redan genomlidit ett par riktigt tuffa år (och fler var att vänta, men det visste hon inte då). En eftermiddag efter några år i skyttegravarna var hennes mamma och pappa på ett av väldigt många möten kring sitt barn. Flickan var inte med, hon kanske inte ens hade orkat gå till skolan den där dagen över huvud taget och det här var på eftermiddagen efter skola och jobb så flickan var hemma.

Den här eftermiddagen var det, som brukligt är när det handlar om ett barn som inte mår bra, många vuxna på mötet. Just det här mötet var inte något särskilt egentligen, förutom att psykologen som gjort en första bedömning av flickan tog till orda och sa att det förmodligen var lika bra att flickan fick slippa läsa engelska i skolan eftersom, som hon sa till flickans föräldrar och till skolpersonalen;

 - Den här flickan, er dotter kommer aldrig att kunna lära sig mer engelska än att hon kan säga "godbye", "yes" och "no" så det är onödig energi att lägga på det ämnet.

Flickans mamma lyssnade, det lät sorgligt det psykologen sa, men hon hade ju stor erfarenhet av barn i svårigheter så då fick det väl kanske bli så. Flickans pappa och skolans specialpedagog ville inte riktigt gå med på det psykologen sa. Pappan sa;

- Men vår dotter har ju lärt sig svenska och om vi skulle flytta till England, menar du då att hon inte skulle kunna lära sig det språket då, det låter konstigt.

Specialpedagogen höll med och talade om att flickan visst gjorde framsteg hela tiden, men att hon hade haft en tuff period och att det kanske var svårt att koncentrera sig och det kanske var så att hon inte skulle lära sig lika mycket som de andra barnen, men att hon hela tiden gjorde framtsteg.

Under mötet bestämdes det att flickan, trots att psykologen inte trodde att det var någon idé, skulle fortsätta att läsa engelska, men läsa i den takten som flickan orkade.


Som sagt, numera är flickan 20 år. Hon har tagit längre tid att ta sig till gymnasiet. Hon har tagit längre tid att lära sig skolämnen, men hon är där nu. Hon har precis gått ut första året på ett naturbruksgymnasium.

Det har gått bra. Det har gått så bra att flickan faktiskt fått betyg i alla ämnen - även engelska. Hon ringde glädjestrålande till sin mamma och berättade att hon fått ett D i engelska.

Min tanke för dagen, mitt råd för dagen är att du som vuxen aldrig ska säga "aldrig" om ett barns utveckling - för du vet inte förrän barnet utvecklats klart (och det gör vi väl egentligen aldrig).

söndag 14 juni 2015

Strategier till nytta för livet

Ibland när jag pratar med vuxna människor blir jag förvånad över hur lite man funderar över det man lär ut, som förälder, som vårdpersonal eller som skolpersonal etc. För när vi som är vuxna arbetar med att hjälpa barn (med eller utan svårigheter) måste vi ständigt fråga oss, vad gör vi detta för, för vem, hur kan vi hjälpa eleven/barnet att utvecklas vidare för att kunna använda det vidare i sitt fortsatta liv.

För några år sedan jobbade jag på en skola där delar av personalen hade som vana att brotta ner och hålla fast elever som hamnat i affekt. Det var väldigt olustigt att se och jag gjorde vad jag kunde för att sprida kunskap kring hur man möter barn i svårigheter som ofta hamnar i affekt utan att använda våld. Det gick bättre och bättre och personalens våld mot eleverna hade minskat betydligt när jag lämnade mitt arbete på skolan.

Jag pratade med en ur personalen som var en klok person, men som inte hade fått så mycket utbildning i det lågaffektiva sättet att möta ungdomar som många av oss strävar efter. (Läs gärna Ross Green och/eller Bo Hejlskov Elvén om du vill veta mer om lågaffektivt bemötande).

Jag och personen (vi kan kalla hen för Kim) ur personalen hade ett par samtal kring det att möta barn på ett sätt som snarare sänker deras affekt, som hjälper dem att hitta sätt att inte gå i klinch och som hjälper dem att hitta sätt att varva ner på när de väl hamnar i trångmål. Kim kom tillbaka till mig efter ett tag och berättade att hen tänkt vidare på det vi pratat om. Hen berättade om en elev som slutat skolan, men kommit tillbaka några år senare och berättade för Kim;

- När jag började på den nya skolan blev jag helt ställd, för när jag blev förbannad och skulle börja slåss fanns det ingen som brottade ner mig och håll fast mig, så jag blev helt förvirrad, visste inte vad jag skulle göra.

Kim berättade detta för mig och sa sedan att hen nu såg att man missat något i bemötandet kring eleven. Man hade inte gett eleven några strategier, bara försökt lösa det som hände för stunden.

Jag blev glad när jag hörde detta, när insikten kom till min kollega. Man hade ju faktiskt inte bara struntat i att ge eleven strategier och hjälp vidare i livet, man hade dessutom cementerat elevens sätt att förhålla sig då hen hamnade i problem och affekt.

Vi som befinner oss runt de barn och ungdomar (och ibland vuxna) som har så svårt för att hitta strategier som gör det lättare att lösa ett problem nästa gång, vi måste hjälpa till att ge strategier som går att använda vidare i livet.

Det är viktigt att utbilda elever i svenska, matte, engelska och andra skolämnen, men för en del elever är det viktigaste att få utbildning i hur man lever ett gott liv, vilka strategier som ska användas i olika situationer. Vi glömmer gärna det, men för en del barn är det mycket viktigare än skolämnena.

Om man inte har strategier, sådana som de flesta elever får med sig bara genom att leva, växa, lära sig själva, så klarar man inte heller av att lära sig någonting annat.

lördag 13 juni 2015

Diagnos till nytta för brukaren

Idag är en dag som är fullständigt absurd. Vi pendlar mellan att följa nyheterna om den 17-åriga flicka som inte finns bland sina anhöra längre - och ett glamouröst sagobröllop mellan en prins och hans tilltänkta. Det är absurt och man blir liksom dränerad på energi. Hur kan dessa två delar av liv och död pågå, liksom, samtidigt? Det finns inget mer att säga egentligen. Egentligen borde hela Sverige stänga ner, livet kan ju liksom inte fortgå när något så fruktansvärt skett alldeles nyss. Ändå gifte sig en prins med sin prinsessa idag. Ty så olika kan liv vara.

Jag har varit på kalas idag, skålat för en födelsedagsfirande kvinna. Det är också absurt. Kalas när andra sörjer. Sånt är livet. Vi som inte är drabbade lever vidare och hoppas att det inte är vi som drabbas nästa gång.

Samtidigt som jag njuter av ledighet finns det många ungdomar och familjer just idag som plågas av förändringen som kommer med sommarlovet. Det är också absurt på något sätt. Att ledighet kan skapa mer stress än skolarbete, för somliga. Alla rutiner. All struktur är som bortblåst. Det ställer till det för många. Nu skall förhoppningsvis andra rutiner och annan struktur ta sin början - till skolan börjar igen. Att veta hur man ska göra för att hjälpa till när det blir jobbigt är viktigt. Diagnoser på ett papper kan hjälpa till att lösa saker som kan kännas olösliga. Hur gör vi nu när inget är som tidigare? Vart kan vi vända oss? Hur gör vi när allt blir fel? Hur kan vi förbereda? Sådana frågor får ofta lättare svar när man fått en diagnos. Ja, jag vet att jag skrivit om detta förut, men det är så många som jag möter som inte förstår detta ännu.

Jag var på en föreläsning som handlade väldigt mycket om det jag brukar prata om på mina föreläsningar - hur vi möter varandra, hur vi pratar med varandra, hur vi tänker om annorlundahet och så vidare. Föreläsaren var bra. Fast en sak var jag tvungen att lägga mig i. Det var när föreläsaren pratade om diagnoser och om hans oro för att en person som får npf-diagnos stämplas. 
Jag räckte därför upp handen och tydliggjorde att diagnos är ett hjälpmedel, ett verktyg för personen som har en svårighet (vad det än råkar vara för svårighet), för omgivningen, för eventuellt behandlande personal runt personen med svårigheten. Då räckte en man upp handen och ifrågasatte diagnos lite grann. Att många han träffar, ungdomar som precis fått diagnos, ofta mår väldigt dåligt och att man behöver ifrågasätta för vem diagnosen är till för. 
Jag tänker att alla som får en diagnos nog måste gå igenom en sorgeprocess, att se på sig själv med andra ögon, att sörja det som inte var som man trodde. Alla nära anhöriga gör nog en liknande resa. 
Ungdomar som diagnos reagerar naturligt starkt eftersom det händer så mycket med oss människor under den tiden av våra liv. Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Därför måste vi försöka hitta barn med svårigheter och låta dem få utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare. 
Man pratade, som sagt, också om att diagnosen kan stämpla barnet/ungdomen/den vuxen som får den. 
Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. Om NPF-diagnoser var ett accepterat funktionshinder i vårt samhälle så hade man inte behövs känna att man skämdes och att man var misslyckad. Precis som när man får en astmadiagnos. Inget att skämmas för, därför blir inte heller reaktionen så stark, även om sorgeprocessen förmodligen är densamma.
Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet. 
Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi alla med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen. 
Diagnosen är till för den som har svårigheter. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. De är tillgångar! De skall "användas" för sina tillgångar, precis som alla människor på jorden ska få använda sig av sina tillgångar. 
(Jag vet att jag kan vara tjatig med detta, att jag skrivit om detta tidigare, men eftersom jag, som sagt, stöter på människor nästan dagligen som inte vill att man gör utredning och diagnos på barn med npf-svårigheter, till skillnad mot alla andra människor med andra funktionsnedsättningar, så kan jag inte sluta tjat).

För övrigt ska jag lägga mig i soffan och försöka smälta den här dagen som varit så absurd på så många sätt. 

lördag 6 juni 2015

Om lek och tävlan

Vi tycker att vi är så förståndiga, kloka, smarta, tänkande, vuxna - vi vuxna. Fast egentligen gör de flesta av oss bara en upprepan av vad våra föräldrar gjorde när de var i vår ålder. 
Jag tänker på det när jag hör ett program på radion idag. Många kloka ord kom det ur bilens högtalare. Bland annat "vi lär våra barn att tävling är lek, men vi lär dem också att lek är tävling". 
Så precis som våra föräldrar lär vi, våra barn, det de en gång kommer att lära sina barn. Tävla är viktigt. Att slå de andra, att vara bättre, att inte vara sämst, att vinna - det är det viktigaste. 

För om vi, mot förmodan, skulle få för oss att uppfostra vårt barn med att "tävling är lek och lek är lek", då skulle vårt barn ha liten chans mot alla de som tävlar, tävlar, tävlar. 
Så därför fortsätter kedjan. Tävla är lek, lek är tävla. 
Tänk om vi kunde bryta kedjan.
Alla är bra, alla gör sitt bästa, ingen är dålig, alla är välkomna, alla är vi barn, alla är våra gemensamma barn, på den här planeten. Samarbeta, hjälpa, stötta.
OCH 
Lek, lek, lek.
På tal om något helt annat så blev jag så otroligt stolt och glad när jag hörde min yngsta son prata med sin storasyster, tillika familjens nästa yngsta barn...
- När du blir ihop med en kille, eller en tjej det ska bli kul, sa han.
Att alla liv är lika mycket värda, att all kärlek är lika mycket värd, att vi alla är människor som borde få leva det liv vi själva vill leva så länge vi inte skadar någon annan, det har min son och också hans storasyskon förstått, tror jag. Det gör mig både rörd och lite stolt, faktiskt.

måndag 1 juni 2015

Robotar misstolkar inte

För några veckor sedan var jag och några kollegor på "Särskolans rikskonferens" i Malmö. Vi fick, bland mycket annat, ett par föreläsningar kring robotar och deras lämplighet i undervisningen kring elever med utvecklingsstörning och autism (kanske framförallt autism egentligen). Jag har funderat på det där med robotar i undervisningen en del.

Jag tänker att robotar har en mycket stark fördel framför människor för personer som har svårt att läsa av koder, som har svårt att tolka osynligt språk och som suger åt sig starka känslor från sin omgivning som svampar. Robotar blir nämligen aldrig aldrig arga. De ger samma signaler varje gång. Signaler som är lätta att tolka och de kan ställas in på att alltid vara förlåtande, inte dömande.

Vikten av att ge tydliga signaler som lärare och vikten av att inte bli arg påminns jag av dagligen.

Ibland kan elever (och kollegor också för den delen:) göra saker som vid första anblicken kan synas väldigt dumt, elakt, provocerande, irriterande o s v. Men om jag lutar mig tillbaka, andas några gånger, funderar ett varv till och sedan tar reda på vad anledningen är till att eleven gjorde/gör som den gör så blir alltid svaret, jo, faktiskt alltid har jag upptäckt, att den inte kunde annat, att hen tolkade fel, att hen inte förstod, att hen reagerade instinktivt, att jag eller någon annan gav signaler som var svåra att tolka.

Robotar tolkar aldrig, dömmer aldrig. Om vi vuxna blev lite mer vuxna och lite mer "robotaktiga" i vårt bemötande av barn och ungdomar med autism/adhd - då hade vi blivit lika lätta att ha att göra med som robotar...



LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...