onsdag 25 maj 2011

Bättre med tiden?

Jag var nyss fyllda 18 när främre korsbandet i höger knä gick av. Större delen av min fritid hade gått åt till att träna handboll. Jag hade fått plats i ett allsvenskt handbollslag, tränade med dem, spelade med juniorer och B-lag, väntade på genombrottet. Då gick korsbandet av.

Det gjorde väldigt ont när korsbandet gick av. Operationen kändes jobbig och det gjorde också ont, men jobbigast var nog efteråt. Att inte kunna träna annat än sjukgymnastik, kompisarna försvann, jag deppade.

Efter ett år var jag bra i knät och kunde börja träna och spela matcher med mitt handbollslag igen. Hela benet var inbakat i metall för att skydda det från nya skador. Jag spelade några månader, men slutade helt efter ett tag. Jag var nog rädd för att skada mig igen.

Det kom ett brev på posten. En av mina gamla klasskamrater från gymnasiet jobbade på posten och såg ett brev till mig så han skrev på utsidan av brevet att jag var välkommen på träning till hans frisbeelag.

Jag kom dit, tacklade en tjej så hon började gråta, innan jag förstod att reglerna inte var de samma som i handboll... Första träningen och jag var fast. Började träna regelbundet igen, bytte lag, kom på en uttagning. Hamnade i landslaget. Spelade landskamper och älskade det. Spelet, taktiken, konditionen, kamratskapen. Jag levde för frisbeen, träningarna och vännerna i den.

Så gick korsbandet i mitt vänstra knä av och återigen skulle jag gå igenom allt det jobbiga. Jag sa till min mamma att den här gången skulle det nog kännas bättre för nu visste jag ju vad jag väntade mig. Oj, så fel jag hade. Just det att jag redan visste vad som skulle komma gjorde det jobbigare för mig. Jag hamnade i en depression, gick ner i vikt, satt hemma, tappade kontakten med mina vänner.

Samma sak är det med resan i npf-land. Samma saker upprepar sig. Man tycker att man borde vänja sig, att man borde kunna skaka av sig jobbiga saker. Men istället blir det tvärtom. Det blir också tydligare att svårigheterna fortsätter. Som att när dottern sa "jag vill aldrig gå till skolan mer" när hon gick på mellanstadiet så var det oerhört jobbigt att höra. Samtidigt hade jag en tro på att det skulle gå att förändra. Det har förändrats, blivit bättre. Men idag fick jag ett sms som sa att hon inte orkade gå till skolan mer. Det tar liksom hårdare på mig. Det blir en bekräftelse på att även fast vi gör så mycket för att det skall bli bra min dotter så är det så mycket som blir fel hela tiden.

Fast upp ger jag aldrig. Vi måste fortsätta för det måste finnas sätt att göra det bra för människor som har svårigheter som inte syns.



Precis som en som älskar idrott, men som skadat bägge knäna ändå kan hålla på med idrott. Sa jag, förresten det att det var efter mina bägge korsbandsskador som jag bestämde mig för att bli idrottslärare och aerobic- och gympainstruktör...

Så lätt ger jag nämligen inte upp.

Det kommer att bli bättre med tiden, jag lovar!

9 kommentarer:

Anna sa...

Jag tycker din blogg är väldigt bra.

En fråga.Hur tror ni eran dotter skulle må i en special klass med bara barn med npf diagnoser?
Är det en tanke som ni har funderat på?

Styrke kramar

Unknown sa...

Ja det finns sätt och det kommer att bli bra! Stor kram!

Anette sa...

Jag förstår att det är jobbigt... Jag vet också att vad din dotter kommer att minnas om några är, är att du och hennes familj tyckte att hon var bra och dög. Vad "kompisar" och andra i skolans värld sa och klagade på, kommer att blekna bort. Det viktigaste är att man har kärlek och stöttning där man hör hemma. Det har din dotter. Hon kommer att använda sig av sin inre styrka och det kommer att gå bra.

kramar

märta sa...

Malene!
Det är så skönt att höra dig säga att du inte tänker ge upp, då kanske vi är fler som kanske också orkar lite till. Tack för att du skrev detta inlägg, stor igenkänningsfaktor för oss.
Kram

malene larssen sa...

Hej Anna och tack för din fråga som ju verkligen är relevant i den här blogen. Vi har funderat, framförallt innan utredningen när min dotter var så mobbad och ingenting fungerade. Sedan ordnades saker upp, hon fick en bästis ett tag och skolan fungerade. Senaste åren, högstadiet då, så funderar jag på det då och då. För det är så här att min dotters skolas specialpedagoger verkligen gör allt de kan och lite till för att det skall fungera för henne. Ändå är det så mycket som sätter krokben för henne. Som när övrig skolpersonal, eller några av dem inte har kunskap kring vad det innebär att man har för svårigheter när man har den här diagnosen. Jag tror faktiskt att min dotter hade fått en skönare och trevligare uppväxt i en liten specialskola, jag börjar faktiskt luta mer och mer åt det hållet. Samtidigt är det viktigt att träffa alla typer av barn och ungdomar och inte vara skyddad i en liten grupp, men när delar av personalen inte förstår och klasskamraterna inte är kamrater (inte för att de är dumma men de har ingen direkt kontakt i alla fall aldrig här hemma) så visst tänker man på det alternativet. Tyvärr finns ju inte alternativet att välja på eftersom det inte finns någon specialskola som tar emot min dotter och barn med hennes svårigheter för det är ju bestämt att de skall vara inkluderade i de "vanliga" skolorna.

malene larssen sa...

Hej snälla, fina Anette. Du är så snäll som hör av dig och ger så positiva kommentarer till mig. Just nu är det lite tungt för oss, men jag tror ju som du att min dotters självkänsla ändå kommer att hålla i och med stödet hon har här och att hon faktiskt har ett stort förtroende för alla duktiga pedagoger som gör sitt bästa för henne på hennes skola, fast det blir så fel ibland.

malene larssen sa...

Tack Märta!
Stor kram till dig
Malene

PG sa...

Det är rätt, att ge upp är ju inte ett alternativ, så det är bara att ta nya tag, igen. Och igen. Och det vet vi att ni gör, även om det är extra extra tufft emellanåt.
Och som någon skrev på bloggen för ett tag sedan, det finns ju ett liv efter skolan, och då kan ju de lättheter som inte skolan bryr sig om visa sig vara värdefulla.
Man vet aldrig vad som väntar i framtiden, det kan vara något bättre än man förväntar sig.
Vi är många som läser bloggen som hejar på er.
Kämpa på!

malene larssen sa...

Tack Peter och du har så rätt, så rätt i det du skriver. Skall tänka på det imorgon när jag går upp. Imorgon är en ny dag och då tar vi nya tag!

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...