Bättre med tiden?
Jag var nyss fyllda 18 när främre korsbandet i höger knä gick av. Större delen av min fritid hade gått åt till att träna handboll. Jag hade fått plats i ett allsvenskt handbollslag, tränade med dem, spelade med juniorer och B-lag, väntade på genombrottet. Då gick korsbandet av.
Det gjorde väldigt ont när korsbandet gick av. Operationen kändes jobbig och det gjorde också ont, men jobbigast var nog efteråt. Att inte kunna träna annat än sjukgymnastik, kompisarna försvann, jag deppade.
Efter ett år var jag bra i knät och kunde börja träna och spela matcher med mitt handbollslag igen. Hela benet var inbakat i metall för att skydda det från nya skador. Jag spelade några månader, men slutade helt efter ett tag. Jag var nog rädd för att skada mig igen.
Det kom ett brev på posten. En av mina gamla klasskamrater från gymnasiet jobbade på posten och såg ett brev till mig så han skrev på utsidan av brevet att jag var välkommen på träning till hans frisbeelag.
Jag kom dit, tacklade en tjej så hon började gråta, innan jag förstod att reglerna inte var de samma som i handboll... Första träningen och jag var fast. Började träna regelbundet igen, bytte lag, kom på en uttagning. Hamnade i landslaget. Spelade landskamper och älskade det. Spelet, taktiken, konditionen, kamratskapen. Jag levde för frisbeen, träningarna och vännerna i den.
Så gick korsbandet i mitt vänstra knä av och återigen skulle jag gå igenom allt det jobbiga. Jag sa till min mamma att den här gången skulle det nog kännas bättre för nu visste jag ju vad jag väntade mig. Oj, så fel jag hade. Just det att jag redan visste vad som skulle komma gjorde det jobbigare för mig. Jag hamnade i en depression, gick ner i vikt, satt hemma, tappade kontakten med mina vänner.
Samma sak är det med resan i npf-land. Samma saker upprepar sig. Man tycker att man borde vänja sig, att man borde kunna skaka av sig jobbiga saker. Men istället blir det tvärtom. Det blir också tydligare att svårigheterna fortsätter. Som att när dottern sa "jag vill aldrig gå till skolan mer" när hon gick på mellanstadiet så var det oerhört jobbigt att höra. Samtidigt hade jag en tro på att det skulle gå att förändra. Det har förändrats, blivit bättre. Men idag fick jag ett sms som sa att hon inte orkade gå till skolan mer. Det tar liksom hårdare på mig. Det blir en bekräftelse på att även fast vi gör så mycket för att det skall bli bra min dotter så är det så mycket som blir fel hela tiden.
Fast upp ger jag aldrig. Vi måste fortsätta för det måste finnas sätt att göra det bra för människor som har svårigheter som inte syns.
Precis som en som älskar idrott, men som skadat bägge knäna ändå kan hålla på med idrott. Sa jag, förresten det att det var efter mina bägge korsbandsskador som jag bestämde mig för att bli idrottslärare och aerobic- och gympainstruktör...
Så lätt ger jag nämligen inte upp.
Det kommer att bli bättre med tiden, jag lovar!
Det gjorde väldigt ont när korsbandet gick av. Operationen kändes jobbig och det gjorde också ont, men jobbigast var nog efteråt. Att inte kunna träna annat än sjukgymnastik, kompisarna försvann, jag deppade.
Efter ett år var jag bra i knät och kunde börja träna och spela matcher med mitt handbollslag igen. Hela benet var inbakat i metall för att skydda det från nya skador. Jag spelade några månader, men slutade helt efter ett tag. Jag var nog rädd för att skada mig igen.
Det kom ett brev på posten. En av mina gamla klasskamrater från gymnasiet jobbade på posten och såg ett brev till mig så han skrev på utsidan av brevet att jag var välkommen på träning till hans frisbeelag.
Jag kom dit, tacklade en tjej så hon började gråta, innan jag förstod att reglerna inte var de samma som i handboll... Första träningen och jag var fast. Började träna regelbundet igen, bytte lag, kom på en uttagning. Hamnade i landslaget. Spelade landskamper och älskade det. Spelet, taktiken, konditionen, kamratskapen. Jag levde för frisbeen, träningarna och vännerna i den.
Så gick korsbandet i mitt vänstra knä av och återigen skulle jag gå igenom allt det jobbiga. Jag sa till min mamma att den här gången skulle det nog kännas bättre för nu visste jag ju vad jag väntade mig. Oj, så fel jag hade. Just det att jag redan visste vad som skulle komma gjorde det jobbigare för mig. Jag hamnade i en depression, gick ner i vikt, satt hemma, tappade kontakten med mina vänner.
Samma sak är det med resan i npf-land. Samma saker upprepar sig. Man tycker att man borde vänja sig, att man borde kunna skaka av sig jobbiga saker. Men istället blir det tvärtom. Det blir också tydligare att svårigheterna fortsätter. Som att när dottern sa "jag vill aldrig gå till skolan mer" när hon gick på mellanstadiet så var det oerhört jobbigt att höra. Samtidigt hade jag en tro på att det skulle gå att förändra. Det har förändrats, blivit bättre. Men idag fick jag ett sms som sa att hon inte orkade gå till skolan mer. Det tar liksom hårdare på mig. Det blir en bekräftelse på att även fast vi gör så mycket för att det skall bli bra min dotter så är det så mycket som blir fel hela tiden.
Fast upp ger jag aldrig. Vi måste fortsätta för det måste finnas sätt att göra det bra för människor som har svårigheter som inte syns.
Precis som en som älskar idrott, men som skadat bägge knäna ändå kan hålla på med idrott. Sa jag, förresten det att det var efter mina bägge korsbandsskador som jag bestämde mig för att bli idrottslärare och aerobic- och gympainstruktör...
Så lätt ger jag nämligen inte upp.
Det kommer att bli bättre med tiden, jag lovar!
Kommentarer
En fråga.Hur tror ni eran dotter skulle må i en special klass med bara barn med npf diagnoser?
Är det en tanke som ni har funderat på?
Styrke kramar
kramar
Det är så skönt att höra dig säga att du inte tänker ge upp, då kanske vi är fler som kanske också orkar lite till. Tack för att du skrev detta inlägg, stor igenkänningsfaktor för oss.
Kram
Stor kram till dig
Malene
Och som någon skrev på bloggen för ett tag sedan, det finns ju ett liv efter skolan, och då kan ju de lättheter som inte skolan bryr sig om visa sig vara värdefulla.
Man vet aldrig vad som väntar i framtiden, det kan vara något bättre än man förväntar sig.
Vi är många som läser bloggen som hejar på er.
Kämpa på!