Fortsätt till huvudinnehåll

Det kom ett mejl

Det kom ett mejl från en mamma som jag tycker beskriver så tydligt hur många av föräldrar till barn med adhd/add och andra npf får kämpa för att andra människor inte ser barnets svårigheter. Jag har frågat mamman om jag får lägga ut hennes mejl och det fick jag. Jag har tagit bort allt som kan indentifiera henne och hennes barn. 

"Hej Malene
Såg precis ditt svar på inlägget jag skrev. Jag har inte varit inne så mycket nu på sista tiden just för att det har varit mycket med skolan, jobbet och ja barnen. Skrev att mitt barn nyligen fick diagnos ADD. Måste få säga att din blogg är en inspirationskälla. Det är ett sånt evigt kämpande. Jag är ensamstående trebarnsmamma. Och mitt barn då som fick diagnosen är min äldsta, hen blir 15 år i år. Hens reaktion på diagnosen var åh vad skönt att ha fått en diagnos, vilket glädjer mig för nu kan hen sätta ord på vad hens problem är. Dessvärre så finns det dom som tycker det är helt fel och säger att hen är som de flesta ungdomar i den ålder och att man sätter diagnos för lätt i dag, även att de hamnar i fack. Och då såg jag ditt inlägg just om det och tycker det är så rätt skrivet. Jag känner absolut inte så att hen hamnar i ett fack utan snarare att nu kan hen få rätt hjälp och få förståelse för det hen har svårt med. Men nu kommer bråket med skolan att starta ytterligare. En lärare verkar ha förståelse medans en annan inte alls har det.
Vi har haft kontakt med något som heter mobila teamet via kommunen i 1 1/2 år nu för att mitt barn har haft svårt, så vi har kämpat länge nu och nu som först förstår vi vad som var svårt. Mobila teamet kallade mig för lejonmamman igår, för allt mitt kämpande. Men om inte jag kämpar vem gör det då?"


En av alla mammor som kämpar för ett av alla barn med svårigheter. Det är inte unikt, men det är ensamt. Alltså, vi är så många som upplever samma eller liknande saker, men vi känner oss ensamma och blir bemötta som om vi är ensamma, annorlunda, konstiga, eftersom vi är utspridda och eftersom våra barn upplevs som annorlunda. Jag har skrivit det tidigare och kommer säkert att skriva om det igen för det här är inget som förändrar sig över en natt. Mammans kamp består i att göra vardagen dräglig för hennes barn. Att barnet har fått en diagnos har betytt mycket både för mamman och barnet, vilket jag upplever att det ofta gör för familjer som får svar på många frågor och där bemötandet och förståelsen efter diagnosen ofta blir bättre. Vad kan man ge för tröstande ord till en mamma som kämpar så, som kämpat så länge och som kanske måste fortsätta att kämpa?


Kanske det enkla att vi är många som känner igen oss, vi är många som förstår och det kommer att bli bättre för vi fortsätter att jobba för förståelsen kring människor med npf - då blir det bättre, det måste det. Vi är många lejonmammor och vi tänker på dig. Hoppas du känner det. 


Malene
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…