- Du fick bara positiva utlåtanden, du var godkänd i alla ämnen, kvittrar en mamma på Lillagubbens skolgård.
- Vad bra, svarar hennes dotter.
Mamman, fortsätter;
- Hur kommer jag ut från skolgården?
Jag sitter på bänken, vid staketet och håller hundarna sällskap när jag väntar på att Lillagubben och hans fritidsgrupp skall komma från skogsutflykten när jag hör samtalet.
Jag häpnar. Tänk, det finns familjer där föräldrarna så sällan är på barnets skola att de inte vet var i staketet utgången är, vars barn dessutom har "alla ämnen godkända". Tänk, vad livet kan vara olika, även om vi går på samma skola, bor på samma gata...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
4 kommentarer:
Så lika vi ser ut att vara och ändå bor vi på så olika planeter... Å de vet inte ens om att vi gör det...
(Det där med att kommentera, trycker man en två-tre gånger på knappen Skicka kommentar så kommer det till slut upp rutan där man fyller i koden och sedan går det iväg, men man får trycka flera gånger.)
Visst bor vi på olika planeter. Vår planet är lite mindre, lite mer okänd, lite mindre utforskad. Tror att vi alla föräldrar som har barn med särskilda behov som inte syns, känner igen oss i hur man plötsligt kan haja till av de här vardagliga, banala, självklara kommentarerna från andra föräldrar. Kommentarer, är jag helt säker på, utan baktanke, utan illvilja. För dem är det den normala världen. Så självklart för dem att deras barn har med kompisen hem, att barnen leker "så bra" hela kvällen, att barnen går på dans, fotboll eller kören. Så fullständigt främmande för dem att känna en daglig oro när det är dags för hämtning på skolan - hur har det gått? Hur har det varit?
Efter L:s diagnos är jag mer än någonsin noga med att alltid se händelser ur flera olika perspektiv, att alltid försöka tro att det finns skäl eller anledningar till att saker inträffat. Att alltid tänka att jag inte vet vilka ryggsäckar folk bär på, att inte döma "utan att ha vandrat en mil i dina mockasiner...". "Mamma!", säger L irriterat när jag försöker förklara varför en klassis sagt eller gjort något dumt, "måste du ALLTID se det goda i alla människor!? Jag tycker att det är JOBBIGT!!!".
Ja. Det måste jag.
Ulrika: Just det att det ser så lika ut, att man ser ut som om man har samma förutsättningar är, enligt min mening det svåraste idet art bli accepterad och bli förstådd. Tack för tipset om hur man får iväg kommentarer, för det verkar krångla lite.
Hanna: jag tänk
Ker som du att människor sällan säger saker för att vara dumma. Om min dotter inte haft sina svårrigheter, utan jag haft två barn som flöt igenom skolan (som Lillagubben gör) då hade jag inte förstått någonting av de här svårigheterna, det är jag väl medveten om. Och du Hanna, tänk på ett sätt, vad vi missat mycket av kunskap, klokhet, förståelse, empati, upplevelser etc i livet!
Kram till er båda.
Malene
Jag har ett barn som går i en liten skola. De barnet har lätt för sig och kan allt hen hör och läser. Det barnet känner i princip bara hennes klass till. Jag har ett annat barn som går i en stor skola. Hen har inte lika lätt i skolan pga sin asperger. I den skolan känner alla til hen och många hälsar på oss til vägen från/ till skolan. Medan andra viskar bakom våran rygg när vi kommer/går. De flesta som viskar bakom våran rygg är föräldrar, inte barnen.
Skicka en kommentar