Fortsätt till huvudinnehåll

Om att berätta eller inte berätta...

Fråga nummer två kom från "Maria. Den handlade om när man skall berätta om diagnosen, skall man alltid berätta/aldrig? Här kommer frågan:


"Hej!
Läser ofta din fantastiskt välskrivna blogg men har tidigare inte kommenterat. Har tre barn, varav den äldsta sonen har en ADHD diagnos och en språkstörningsdiagnos. Han har gått i en "språkförskoleklass" men ska nu börjar i den vanliga skolan i höst, skrämmande tycker jag men hoppas så klart han får det stöd han behöver. Ett av mina dilemman är när och för vem man ska berätta om sitt barns svårigheter. Förut har jag tidigare varit mkt öppen och berätta för i princip alla som sonen kommer i kontakt med om hans svårigheter men jag tycker mig märka att han då ofta blir bemött med andra personers föreställningar om hur ett "ADHD barn" ska vara dvs impulsivt och våldsamt och att man liksom blir rädd för honom innan. Min son är snarare en ADD typ som är väldigt lugn och drömmande. Hur kan man hantera detta nu då han börjar i en vanlig klass med andra normalfungerande barn? Stötte på detta dilemma senast igår då han och hans yngre bror går i sommarsimskola. Jag hade inte berättat för simskolafröken om han svårigheter då jag ej tänkte att dessa skulle ha så stor betydelse i poolen. Den första veckan på simskolan gick bra men igår fick han spel och sprang därifrån. Jag som förälder hade då tidigare blivit ombedd att lämna simhallen under klassen för att "barnen lärde sig bättre utan sina föräldrar". Jag hade därför bara varit med på första lektionen men lämnat honom därefter(första lektionen gick superbra) När jag kom tillbaka igår blev jag i det närmaste utskälld just för att jag hade lämnat honom. Jag sa då att han hade ADHD och fick till svar "att det måste du ju berätta". Måste man det? Han brukar inte rymma men förklarde efter klassen att "fröken bara sa att jag gjorde fel hela tiden så jag ville inte vara med". Hur ska jag hantera detta, hur gör andra?"





Hej Maria. 
Det du beskriver är ett dilemma som alla människor brottas med då och då. För människor som befinner sig i "npf-familjen" där man själv eller någon närstående har en diagnos är det något som man nästan dagligen behöver ta ställning till. 


"Hur man än vänder sig så sitter alltid svansen bak" är ett talessätt som väl beskriver problemet för hur man än gör blir det ofta fel. Inte för att vi vill det, men för att det är så mycket som kan missuppfattas. Om man berättar så blir barnet ibland felbemött, skriver du. Om du däremot inte berättar och det blir tokigt, så blir man irriterad eller arg på dig för att du inte berättade. "Hur du än vänder dig har du svansen bak". Om man är medveten om det så blir det lättare att stå ut. Du och din son drabbas för att samhället och dess medborgare inte är tillräckligt kunniga i detta, så är det och det är det du måste förhålla dig till.


Jag tror att du hade haft glädje av att använda dig av tekniken "SOAS" som jag beskrev häromdagen. Att använda sig av den tekniken när man träffas människor som man funderar på om man skall berätta för eller inte. Att Stanna upp och Observera vad som händer. Acceptera att det är som det är och fundera vad som är bäst för dig och din son. Bestäm dig sedan för att Släppa och inte berätta eller Stoppa och berätta. Det är ett bra sätt som gör att du blir medveten om vad du gör och du gör ett aktivt val för dig och din son. 


Vad som sedan händer är egentligen inte ditt ansvar. Du har taget det så långt du kan. Det kommer att bli många missförstånd hur du än gör. Det är inte ditt fel och inte heller din sons, men det är egentligen inte heller mottagarnas fel - de vet helt enkelt bättre. 


Genom att berätta och stå upp för din son så gör du det lättare för honom i längden och du gör det lättare för andra barn som kommer efter honom men det får inte vara till priset av att du känner att du eller han blir felbehandlade. När du vill berätta, vad du vill säga och till vem är ditt beslut, men använd dig av SOAS för att själv bestämma när du vill att människor skall höra det du har att säga.
Lycka till!
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…