Om att berätta eller inte berätta...

Fråga nummer två kom från "Maria. Den handlade om när man skall berätta om diagnosen, skall man alltid berätta/aldrig? Här kommer frågan:


"Hej!
Läser ofta din fantastiskt välskrivna blogg men har tidigare inte kommenterat. Har tre barn, varav den äldsta sonen har en ADHD diagnos och en språkstörningsdiagnos. Han har gått i en "språkförskoleklass" men ska nu börjar i den vanliga skolan i höst, skrämmande tycker jag men hoppas så klart han får det stöd han behöver. Ett av mina dilemman är när och för vem man ska berätta om sitt barns svårigheter. Förut har jag tidigare varit mkt öppen och berätta för i princip alla som sonen kommer i kontakt med om hans svårigheter men jag tycker mig märka att han då ofta blir bemött med andra personers föreställningar om hur ett "ADHD barn" ska vara dvs impulsivt och våldsamt och att man liksom blir rädd för honom innan. Min son är snarare en ADD typ som är väldigt lugn och drömmande. Hur kan man hantera detta nu då han börjar i en vanlig klass med andra normalfungerande barn? Stötte på detta dilemma senast igår då han och hans yngre bror går i sommarsimskola. Jag hade inte berättat för simskolafröken om han svårigheter då jag ej tänkte att dessa skulle ha så stor betydelse i poolen. Den första veckan på simskolan gick bra men igår fick han spel och sprang därifrån. Jag som förälder hade då tidigare blivit ombedd att lämna simhallen under klassen för att "barnen lärde sig bättre utan sina föräldrar". Jag hade därför bara varit med på första lektionen men lämnat honom därefter(första lektionen gick superbra) När jag kom tillbaka igår blev jag i det närmaste utskälld just för att jag hade lämnat honom. Jag sa då att han hade ADHD och fick till svar "att det måste du ju berätta". Måste man det? Han brukar inte rymma men förklarde efter klassen att "fröken bara sa att jag gjorde fel hela tiden så jag ville inte vara med". Hur ska jag hantera detta, hur gör andra?"





Hej Maria. 
Det du beskriver är ett dilemma som alla människor brottas med då och då. För människor som befinner sig i "npf-familjen" där man själv eller någon närstående har en diagnos är det något som man nästan dagligen behöver ta ställning till. 


"Hur man än vänder sig så sitter alltid svansen bak" är ett talessätt som väl beskriver problemet för hur man än gör blir det ofta fel. Inte för att vi vill det, men för att det är så mycket som kan missuppfattas. Om man berättar så blir barnet ibland felbemött, skriver du. Om du däremot inte berättar och det blir tokigt, så blir man irriterad eller arg på dig för att du inte berättade. "Hur du än vänder dig har du svansen bak". Om man är medveten om det så blir det lättare att stå ut. Du och din son drabbas för att samhället och dess medborgare inte är tillräckligt kunniga i detta, så är det och det är det du måste förhålla dig till.


Jag tror att du hade haft glädje av att använda dig av tekniken "SOAS" som jag beskrev häromdagen. Att använda sig av den tekniken när man träffas människor som man funderar på om man skall berätta för eller inte. Att Stanna upp och Observera vad som händer. Acceptera att det är som det är och fundera vad som är bäst för dig och din son. Bestäm dig sedan för att Släppa och inte berätta eller Stoppa och berätta. Det är ett bra sätt som gör att du blir medveten om vad du gör och du gör ett aktivt val för dig och din son. 


Vad som sedan händer är egentligen inte ditt ansvar. Du har taget det så långt du kan. Det kommer att bli många missförstånd hur du än gör. Det är inte ditt fel och inte heller din sons, men det är egentligen inte heller mottagarnas fel - de vet helt enkelt bättre. 


Genom att berätta och stå upp för din son så gör du det lättare för honom i längden och du gör det lättare för andra barn som kommer efter honom men det får inte vara till priset av att du känner att du eller han blir felbehandlade. När du vill berätta, vad du vill säga och till vem är ditt beslut, men använd dig av SOAS för att själv bestämma när du vill att människor skall höra det du har att säga.
Lycka till!

Kommentarer

Susanne sa…
Vi har berättat om sonens ADHD i skolan, för föräldrar och elever i klassen, för att det blir så mycket lättare om folk vet om det. En del förstår inte, det är sant, men det har underlättat för oss att vara öppna och framför allt gjort att sonen kan stå för sin diagnos även i andra sammanhang om det behövs. Ju fler som berättar om det ju mer avdramatiserat blir det!
Maria sa…
Hej igen och tack för svar! Jag är nog ändå mest för att berätta om hans svårigheter då jag också tror på öppenhet och att det 'r det bästa ide flesta lägen. De gånger det har blivit "fel" (dvs känt fel för mig) är då jag inte har hunnit tänka efter hur jag vill göra och bara gjort något antingen tigit eller berättat. Vi har ju inte berättat än för sonen själv heller,eller snarare, vi har inte kallat det ADHD och språkstörning utan vi har pratat med honom om att alla människor har svårt och lätt för olika saker och behöver träna mer på vissa. Då han bytte till språklass tex sa vi att det var för att han där fick möjlighet att träna mkt med sin logoped.
Men jag är också lite nyfiken på hur ni som har berättat detta i barnets klass har gjort, ställt sig upp på ett föräldra möte, skickat brev, bett läraren berätta? Och hur ingående har ni berättat om just ert barns svårigheter?
Susanne sa…
Min son var 7 när han började medicinera mot sin ADHD och då kände vi att vi måste berätta för honom varför han skulle äta medicin (han fick diagnos något år innan). Vi berättade mycket enkelt att det gjorde att han hade svårt att sitta still, han blev lätt distraherad och det var svårt att låta bli att göra saker ibland, men att medicinen skulle hjälpa honom (det har den också verkligen gjort sedan dess!). Ungefär lika har vi sagt i hans klass. Dels har jag berättat på föräldramötena för föräldrar eller skickat mejl till samtliga, dels har jag och sonen pratat i klassen om ungefär det jag skrev nyss. Vi har sagt åt både föräldrar och elever att om de undrar något kan de ringa eller prata med mig, eller med sonen, som ju är experten på det. Han har förstås godkänt det han med! Nu är han 14, och jag tror att en anledning till att vi sluppit många dumma kommentarer är att vi tagit udden av dem innan de ens yttrats.

Populära inlägg