Christopher Gillberg på Folkets hus
Gillberg höll en, i min mening, glimrande föreläsning på Folkets hus i Göteborg igår. Jag tackade honom för den och för lite annat smått och gott igår här på bloggen.
Han pratade om det han pratat om under flera år och som vi alla, som jobbar inom området önskar skulle sprida sig till hela samhället.
Idag tänkte jag sammanfatta vad jag tolkade att han sa, för er som inte var där och lyssnade. (Detta är alltså vad jag tolkade att han sa och inte rakt av taget från Gillberg, vilket ju gör att det finns risk att jag tolkat fel på något eller några ställen). Vad sa han då? Jo:
ESSENCE är en paraplybeteckning för svårigheter som till exempel adhd, autism, dyslexi, utvecklingsförsening, språkstörning, ångest, depression etc.
Att ha autistiska drag är ganska vanligt bland mänskligheten. 5-10% har drag av autism, men för det mesta fungerar man ganska bra ändå, eller till och med väldigt bra, eftersom man bara har det och inte andra, ytterligare svårigheter. 1/5 av dem jag nyss nämnde får en diagnos och upplever därmed betydande svårigheter på grund av att man har andra, flera svårigheter.
De som har adhd har för det mesta fem till tio andra svårigheter (ESSENCE) förutom de svårigheter som är förknippade med adhd-diagnosen, som till exempel, autistiska drag, dyslexi, autism, ångest, talsvårigheter, utvecklingsförsening etc.
Vi är alldeles för ensidiga i vår tolkning av barn med svårigheter. Det gör att vi alldeles för ofta bara ser en funktionsnedsättning. Ett barn med cp-skada eller duschennes muskeldystrofi har ofta svårigheter som innefattar adhd/autism, men de svårigheterna blir sällan bemötta för att man har fullt upp med att jobba med cp-skadan eller muskelsjukdomen.
Cirka tio procent av alla barn har svårigheter som borde ge dem en diagnos inom ESSENCE-området. Läs om ESSENCE här och här.
Om vuxna känner oro för ett barn som är i treårsåldern vad gäller motorik, sociala förmågor, språkliga förmågor, beteende eller humör så är det något vi behöver ta på allvar. Det är sällan falsk allarm när vuxna ser och upplever barns svårigheter i nämnda områden i mer än ett halvår.
All forskning visar att oron måste tas på allvar och inte bemötas med "det kommer att gå över". För det gör sällan det. Men det betyder inte att man inte kan ha ett jättebra liv 20 år senare.
Vuxna som har kontakt med psykiatrin på grund av personlighetsstörningar, ångest, depressioner, missbruk, matmissbruk är ofta vuxna som inte utretts, men som borde ha fått diagnosen ESSENCE.
25 % av patienterna inom vuxenpsykiatrin har (eller borde få) diagnoser som adhd/autism/ESSENCE.
1/10 av dem får en diagnos.
20-50/ av dem som lider av ätstörningar har (eller borde få) diagnoser som adhd/autism/ESSENCE.
Flickor missas fortfarande i högre grad än pojkar. Det är vanligt att "flickfamiljer" får diagnosen "familjerelationsstörning" som enda diagnos, kanske under flera år.
Barn som får diagnosen autism vid tre års ålder har autism även 20 år senare. Men viktigt är att få en tidig igenkänning, utredning, förståelse (utbildning av dem som möter barnet) och anpassning av miljön.
Svårigheter som betecknas adhd kan minskas med hjälp av medicin.
Arbetsminnet kan tränas upp i hög grad.
De exekutiva funktionerna kan förbättras med hjälp av fysisk träning så som kampsportsträning.
Omega-3 har effekt, men man vet inte riktigt hur mycket i dagsläget.
Vissa födoämnen och vissa färgämnen ger negativ effekt på adhd.
Viktigt med kroppseget D-vitamin som vi får genom att vara i solen är viktig.
Vi behöver börja tänka i former av ESSENCE, alltså att ett barn med npf mycket ofta har fler än en diagnos så familjen behöver komma till ETT ställe där man får hjälp med alla bitar istället som det är nu att man måste åka till många olika ställen och hålla ordning på alla möten och allt stöd som olika enheter ger.
Vi behöver få ett annat tänk kring diagnoser. Som det är nu kommer man inte på en enhet/vårdområdet så blir man färdigbehandlad och så åker man ut, men det går inte för behovet finns ju hela livet.
Alla behöver bli förstådda för dem de är!
Och till slut:
Det är inte hopplöst, men det är viktigt med tidiga upptäckt och insatser för att hitta svårigheterna och anpassa och så är det viktigt att utveckla sånt som är lätt!
Efter 1,5 timmar utan en enda power point, men med en röd tråd rakt igenom fick Christopher Gillberg en lååååååång applåd av publiken bestående av pedagoger och föräldrar till största del.
Han pratade om det han pratat om under flera år och som vi alla, som jobbar inom området önskar skulle sprida sig till hela samhället.
Idag tänkte jag sammanfatta vad jag tolkade att han sa, för er som inte var där och lyssnade. (Detta är alltså vad jag tolkade att han sa och inte rakt av taget från Gillberg, vilket ju gör att det finns risk att jag tolkat fel på något eller några ställen). Vad sa han då? Jo:
ESSENCE är en paraplybeteckning för svårigheter som till exempel adhd, autism, dyslexi, utvecklingsförsening, språkstörning, ångest, depression etc.
Att ha autistiska drag är ganska vanligt bland mänskligheten. 5-10% har drag av autism, men för det mesta fungerar man ganska bra ändå, eller till och med väldigt bra, eftersom man bara har det och inte andra, ytterligare svårigheter. 1/5 av dem jag nyss nämnde får en diagnos och upplever därmed betydande svårigheter på grund av att man har andra, flera svårigheter.
De som har adhd har för det mesta fem till tio andra svårigheter (ESSENCE) förutom de svårigheter som är förknippade med adhd-diagnosen, som till exempel, autistiska drag, dyslexi, autism, ångest, talsvårigheter, utvecklingsförsening etc.
Vi är alldeles för ensidiga i vår tolkning av barn med svårigheter. Det gör att vi alldeles för ofta bara ser en funktionsnedsättning. Ett barn med cp-skada eller duschennes muskeldystrofi har ofta svårigheter som innefattar adhd/autism, men de svårigheterna blir sällan bemötta för att man har fullt upp med att jobba med cp-skadan eller muskelsjukdomen.
Cirka tio procent av alla barn har svårigheter som borde ge dem en diagnos inom ESSENCE-området. Läs om ESSENCE här och här.
Om vuxna känner oro för ett barn som är i treårsåldern vad gäller motorik, sociala förmågor, språkliga förmågor, beteende eller humör så är det något vi behöver ta på allvar. Det är sällan falsk allarm när vuxna ser och upplever barns svårigheter i nämnda områden i mer än ett halvår.
All forskning visar att oron måste tas på allvar och inte bemötas med "det kommer att gå över". För det gör sällan det. Men det betyder inte att man inte kan ha ett jättebra liv 20 år senare.
Vuxna som har kontakt med psykiatrin på grund av personlighetsstörningar, ångest, depressioner, missbruk, matmissbruk är ofta vuxna som inte utretts, men som borde ha fått diagnosen ESSENCE.
25 % av patienterna inom vuxenpsykiatrin har (eller borde få) diagnoser som adhd/autism/ESSENCE.
1/10 av dem får en diagnos.
20-50/ av dem som lider av ätstörningar har (eller borde få) diagnoser som adhd/autism/ESSENCE.
Flickor missas fortfarande i högre grad än pojkar. Det är vanligt att "flickfamiljer" får diagnosen "familjerelationsstörning" som enda diagnos, kanske under flera år.
Barn som får diagnosen autism vid tre års ålder har autism även 20 år senare. Men viktigt är att få en tidig igenkänning, utredning, förståelse (utbildning av dem som möter barnet) och anpassning av miljön.
Svårigheter som betecknas adhd kan minskas med hjälp av medicin.
Arbetsminnet kan tränas upp i hög grad.
De exekutiva funktionerna kan förbättras med hjälp av fysisk träning så som kampsportsträning.
Omega-3 har effekt, men man vet inte riktigt hur mycket i dagsläget.
Vissa födoämnen och vissa färgämnen ger negativ effekt på adhd.
Viktigt med kroppseget D-vitamin som vi får genom att vara i solen är viktig.
Vi behöver börja tänka i former av ESSENCE, alltså att ett barn med npf mycket ofta har fler än en diagnos så familjen behöver komma till ETT ställe där man får hjälp med alla bitar istället som det är nu att man måste åka till många olika ställen och hålla ordning på alla möten och allt stöd som olika enheter ger.
Vi behöver få ett annat tänk kring diagnoser. Som det är nu kommer man inte på en enhet/vårdområdet så blir man färdigbehandlad och så åker man ut, men det går inte för behovet finns ju hela livet.
Alla behöver bli förstådda för dem de är!
Och till slut:
Det är inte hopplöst, men det är viktigt med tidiga upptäckt och insatser för att hitta svårigheterna och anpassa och så är det viktigt att utveckla sånt som är lätt!
Efter 1,5 timmar utan en enda power point, men med en röd tråd rakt igenom fick Christopher Gillberg en lååååååång applåd av publiken bestående av pedagoger och föräldrar till största del.
Kommentarer