Anledningen till att jag började blogga

Du som följt min blogg har kanske märkt att jag varit lite frånvarande här på bloggen. Anledningen är att jag helt enkelt inte har någon energi. Jobb, studier och föreläsningar tar allt min tid och lite till. Anledningen till att jag inte kan sluta arbeta med frågor som rör npf-frågor tycker jag kommer fram i följande text:

Jag slår mej ner vid ett bord på Åhlens restaurang i en mellanstor, svensk stad. Dagens lunch skall avnjutas innan siestan på hotellrummet inför föreläsningen senare samma kväll.

Jag bläddrar i en skvallertidning. Vid bordet bredvid mig sitter två kvinnor. De har ätit färdigt. Den ena kvinnan ställer undan bägges brickor. Hon hämtar kaffe. Den andra sitter bara still och jag, utan att tänka, kategoriserar in dem som "pigg" och "slö/bortskämd". De två kvinnorna intresserar mig och jag tänker att hon som springer runt och fixar är mamma till hon som bara sitter och väntar på att få allt serverat. Nu låtsas jag läsa, men egentligen tjuvlyssnar jag på deras samtal (jag vet, usch och fy på mig).

"Mamman" säger ungefär; men du måste se till att ordna upp det och anstränga dig.

"Dottern" svarar ungefär; ja, men jag har försökt, men det är som om jag inte har någon energi.

"Mamman" fortsätter förmana (hon sitter med ryggen åt så jag hör inte riktigt vad hon säger, men att hon är missnöjd, det kan jag höra och jag får nog erkänna att jag håller med henne där jag sitter vid mitt bord och tjuvlyssnar).

"Dottern" säger ungefär; men jag försöker gå på föreläsningarna, men det är som om det är myror i benen, jag kan inte sitta still. Och fortsätter efter ännu en förmaning av "mamman"; jag lär mig saker, men så trillar allt ur minnet sedan, jag vill, men det går inte och jag vet jag är lat och långsam.

Under samtalets gång går det upp för mig att den här kvinnan som bara sitter och som jag uppfattat som "slö och lat" vid första anblicken inte alls är det. Hon har förmodligen liknande svårigheter som dem min dotter har. De sakerna (några fler som jag inte tar upp här) är som tagna ur min bok "Är jag normal, mamma?" som beskriver en tjej med add.

Jag tvekar en kort stund, men så ställer jag mig upp, går fram till "dottern" (som visade sig vara lillasyster till den andra kvinnan). Jag börjar med att ursäkta mig och säger att jag tjuvlyssnat. Men sedan säger jag;

- Du är inte lat, det du beskriver av svårigheter kan ha att göra med att du har lite samma svårigheter som min dotter har, (hennes syster skruvar lite på sig och säger att hon ibland kan bli lite väl arg och kritisk på sin syster) och jag skall föreläsa om det ikväll. Ni är hjärtligt välkomna bägge två att dyka upp.

Senare på kvällen har nästan alla åhörare kommit, jag skall precis börja föreläsningen och tänker att det att ta sig ut till lokalen och lyssna det är nog för jobbigt för kvinnan. Men då smyger kvinnan från Åhlens restaurang in. Hon slår sig försiktigt ner på en stol och lyssnar sedan med vidöppna ögon igenom hela föreläsningen. Efter tre timmar, klockan nio, är föreläsningen slut. Kvinnan kommer fram till mig, vill tacka.

- Du talade mycket om mig, jag kände igen mig i mycket av det du sa.

Och jag tänker, den här historien måste jag berätta för människor. Vi dömer andra, vi dömer människor som är annorlunda, som vi upplever som stökiga, bråkiga, slöa, sega, långsamma, ointresserade och så är det de människorna som får kämpa mest. Det är orättvist, det måste vi prata mer om. Kvinnan hade mest fått hugg och slag, men kanske att hon fick en liten stöt i rätt riktning. Kanske kan jag hjälpa andra? Därför startade jag min blogg

Olika liv - en återblick

Den här texten skrev jag för snart fyra år sedan. Mycket vatten har runnit under broarna. Så mycket har blivit bättre, men faktum kvarstår. Många saker är och blir så lätt att missuppfattas när man inte är och tänker precis som majoriteten av människor tänker. Läs och återkom med vad du tänker när du läser detta, om du vill:)

"När vår äldsta dotter var 17 år reste hon till Brüssel och bodde där i sex veckor. Hon gick andra året på ett tekniskt gymnasium här i Göteborg och lyckades få en av de eftertraktade utomlandspaktikplatserna som skolan stod för. Det var nog tufft på många sätt för henne att vara där, men också väldigt lärorikt och roligt. Hon kände sig nog stolt och duktig när hon kom hem igen, med en självkänsla som puttrade på.

När familjens yngsta dotter fyllde17 år tränade hon som bäst på på att åka spårvagn ensam. Det går så där än så länge. Hon går sista året på högstadiet och både vi och skolan kämpar för att hon skall få godkänt i så många ämnen som möjligt. Hur hennes självkänsla är kan man ju bara gissa...

Det är två barn, från samma familj, med två olika förutsättningar. En började ett år tidigare än beräknat och en har gått om ett år. Det är svårt att förstå och det är så svårt att förklara det här med min biologiska dotter. Det tar så mycket kraft och energi, både för henne och för mig.

Jag tänkte på det igår då jag var på ett av alla miljontals möten jag varit på med min dotter. Möten som syftar till att hjälpa henne med något. Möten som så ofta har goda intentioner, men som så ofta mynnar ut i noll och ingenting. Väldigt ofta häpnar jag över hur lite kunskap det finns bland "proffsen" kring människor som min dotter.

Igår gällde det sjukgymnastik på habiliteringen, men det kunde egentligen gällt vad som helst (utom möte med specialpedagogerna på skolan för de FÖRSTÅR). Vi kom in i ett rum, träffade en kvinna med sjukhuskläder som började ställa frågor till min dotter. Varför hon hade kommit, vad hon ville ha ut av mötet, vad hon trodde att sjukgymnasten kunde hjälpa henne med.

Eftersom min dotter har svårt att svara direkt på frågor som ställs till henne, precis som andra människor med hennes svårigheter ofta har och eftersom hon tycker att det är lite pinsamt att vara "svag" så blev varje svar "vet inte" eller "kanske" snabbt efterföljt av ett litet snett leende. Som vanligt gick jag in för att förtydliga och förklara. Som vanligt uppfattades jag som en mamma som inte lät min dotter prata - det kan man höra på rösten och på kroppsspråket där personen som ställer frågorna vänder sig mot min dotter och liksom utestänger mig, just för att ge min dotter plats. Fast efter att ha väntat på svar en längre stund så vände sig sjukgymnasten till mig igen, för att få lite svar.

Efter att ha fått förklarat för sig att min dotter har ont på många ställen, ofta. Att min dotter inte kommer iväg och kan träna något (fast gudarna skall veta att vi försökt). Att min dotter verkligen behöver röra på sig, få hjälp med det eftersom hon är alldeles för svag för sitt eget bästa så ställde sjukgymnasten en fråga;

- Du kanske kan börja träna på det där programmet som du fått hem från den andra sjukgymnasten, varje dag en stund?

- Ja och så kan du be henne åka till månen när du ändå är igång, sa jag och skrattade lite.

Jag vill inte vara dum och jag tror inte att sjukgymnasten uppfattade mig som det, men ibland blir man lite trött på att man aldrig träffar någon som verkligen förstår och verkligen kan hjälpa...

Mötet tog slut. Vi åkte hem. Två timmar hade vi, jag och min dotter lagt på mötet, och resultatet blev som så ofta - noll.

"Det gäller att vara frisk för att orka vara sjuk", finns det ett talessätt som låter. Det skulle kunna gälla för människor med funktionsnedsättningar också. Nämligen;

- Det gäller att inte ha några svårigheter, för att orka ha en funktionsnedsättning".

Något skaver - eller - öppet brev till Gustav Fridolin

Den senaste tiden har jag hört olika utbildare inom skolväsendet prata om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och jag blir nedstämd. Det är tydligt att den kunskap och förståelse som jag hade önskat utbildarna besatt, till stor del saknas, eller ska vi säga, väljs bort.

Skolan försöker gå från att ha ett "kategoriskt" synsätt på eleverna = eleven är bärare av problemet. Till att ha ett "relationellt" synsätt = miljön kring eleven behöver förändras när eleven hamnar i svårigheter.

Det är en jättebra förändring i synsätt, men det finns problem med det. För det första; det är lätt att ha ett relationellt synsätt så länge som det inte blir problem, men vi hamnar ofta i det kategoriska synsättet (då vi ger eleven skulden för problemet) så fort det inte fungerar kring eleven. Och fungerar inte, det gör det ofta med elever i npf-svårigheter, om du förstår vad jag menar...

Ett annat problem är att det relationella synsättet dras ut till absurdum. Därför tycker man inte att lärarstudenter, eller ens specialpedagog/speciallärarstudenter behöver lära sig om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eftersom alla elever ska mötas på det sätt att det lyckas.

Det är bara ett litet problem med detta - om du inte vet hur svårigheterna ser ut, om du inte har kunskap och förståelse om dem, så hamnar du i det kategoriska synsättet på din elev varje gång det blir fel.

Jag förstår faktiskt inte varför det finns ett sådant motstånd i att förstå den medicinska delen i osynliga funktionsnedsättningar. man vill som pedagogisk utbildare inte ta till sig de medicinska kunskaperna - för att man anser det vara pedagogiska problem.

Men.

Lärare till elever i synskador eller i till exempel rörelsehinder tar hjälp av medicinsk kunskap, just för att veta hur man kan hjälpa eleven på bästa sätt. Varför är det någon skillnad mellan de olika funktionsnedsättningarna, undrar jag?

De relationella synsättet, det att man förstår att man måste ändra på miljön när eleven misslyckas är jättebra, men om man inte förstår att eleven också har en funktinsnedsättning som man måste förstå och lära sig om, då hjälper det inte att ha ett relationellt synsätt. Varför ska man som pedagog utbildas i att uppfinna hjulet själv, när man kan gå till vetenskapen? Och under tiden som man som pedagog försöker uppfinna hjulet (eftersom man inte fått kunskap om npf-svårigheter i sin utbildning till lärare, speciallärare eller specialpedagog) samtidigt som eleven möts av ständiga misslyckanden och mötet därför mellan föräldrar och lärare alltid eller ofta slutar i mer eller mindre krig?

Det är verkligen på tiden att man i lärarutbildningar runt om i landet börjar ta npf-problematik på allvar och lär ut förståelse, förhållningssätt och bemötande kring eleverna så föräldrar, elever och lärare kan börja lyckas i arbetet att få alla elever, även dem med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, att lyckas i den svenska skolan!

Om stress

Alla människor drabbas av stress mer eller mindre ofta i sina liv. Vi upplever stressen på olika sätt och vi förhåller oss också till den på olika sätt. En stress som vi skapar själva, där vi lägger på oss många aktiviteter för att vi vill, kan ofta vara en god och skön stress. Det är när vi inte kan styra över våra liv, eller får för mycket "i knät" som stressen kan bli skadlig. Att ha svårigheter inom npf-området eller att vara förälder/lärare till ett barn som har npf-svårigheter skapar ofta en stress som inte är skön, som mest bara river i kroppen. Vi har inte valt den, den kommer bara i förhållandet till alla andra barn och vuxna utan npf. Kraven på människan, som människor med npf sällan kan nå upp till.

Dottern går inte på idrottslektionerna längre. Det är en sak som skulle kunna ge upphov till mycket stress hos oss. Inte bara för att min dotter vill göra rätt/vill lyckas. Inte heller bara för att jag vill att hon skall gå på alla lektionerna och vara som de andra barnen. Också för att skolan menar att hon måste gå på lektionerna. De har ett uppdrag att undervisa min dotter på bästa sätt och gör så också. Men när ett problem inte går att lösa, trots att man som förälder/lärare tycker att man gjort allt man kan, så byggs stressen upp hos alla inblandade. Man kanske har gjort "allt", men man har förmodligen inte gjort det "rätta" för barnet för då hade det inte varit några problem. Ibland fungerar det inte att göra det "rätta" för ett barn på grund av pengabris, lokalbrist eller liknande.

Min dotter har haft många olika lärare i idrott de senaste åren. Idrott har dessutom nästan alltid varit ett jobbigt ämne för henne. Hon har många klasskamrater som hon tycker är väldigt duktiga i idrott. Hon tycker det är stressande att gå och hon känner sig osäker. Hon säger;

- Mamma att gå på idrotten är för mig som när du försöker hitta på Hisingen!

Det är en mycket bra beskrivning hon gör och jag förstår precis hennes stress inför idrotten, för att åka över Hisingsbron känns för mig som "the end of no return". Hur jag än kör så kommer jag alltid fel, känns det som och det stressar ju alltid så klart. Numera är ett ett stående skämt att "hoppas du hittar hem igen" när jag skall köra bil över bron till Hisingen, jag förhåller mig till det på så sätt att jag ger mig ut i god tid och är förberedd på att jag kanske kommer hem med oförättat ärende...

Långvarig anspänning/stress leder till att kroppen ständigt är i beredskap, sällan får vila. Det i sin tur gör att kroppen lätt hamnar i andra problem så som panikångest eller liknande. När kroppen ligger på en hög nivå av stress redan från början, skall det inte så mycket till för att "bägaren skall rinna över".

När stressen lägger sig som ett våtvarmt omslag över familjen där barnet till exempel inte kommer iväg till skolan är det svårt att veta hur man skall ta sig ur. Då känns det som "the end of no return". Fast det finns många sätt att hitta lösningar på stressen och på skolvägran, tror jag.

För att ta exemplet idrotten har vi några olika val att göra hos oss. Antingen kan min dotter fortsätta att skolvägra och därmed få ett IG i slutbetyg. Hon kan delta på det upplägg som hennes idrottslärare gjort för henne och få ett G i betyg, men som det ser ut för tillfället så fungerar inte det heller. Man kanske får hitta ett annat upplägg som hjälper henne in på "idrottsbanan" igen eftersom så som det är nu inte fungerar. Det kommer kanske inte heller att fungera den här terminen, så är det bara.

Viktigt att tänka på då när det inte fungerar är (som jag brukar skriva här) att det inte är barnets fel att det inte fungerar. Det är inte heller barnets föräldrars fel att det inte fungerar. Lika lite som det är barnets lärares fel att det inte fungerar. Det är situationens fel, det är svårigheternas fel och det är svårigheterna att hitta lättheternas - fel.

Jag tror att man måste komma dit att man accepterar att det är svårt, att barnet inte kommer iväg alltid, att vissa ämnen är oöverstigliga, att det är så, innan man kan gå vidare och sänka stressen i kroppen. Om man accepterar det både som barn, som förälder och som lärare så kan man förhoppningsvis gå vidare och hitta nya lösningar. Det är när vi lägger skulden på någon och det är när vi försöker få våra barn att bli som "de andra" barnen som stressen sliter sönder oss.

Vi kan aldrig acceptera att ett barn mår dåligt, men vi kan acceptera att den har svårigheter. Vi måste acceptera det även om vi därmed inte accepterar att barnet stannar hemma. Att barnet stannar hemma är inte barnets fel, inte föräldrarnas fel och inte heller lärarnas fel. Det är situationens fel. Svårigheternas fel. Acceptera svårigheterna. Börja där. Starta på den plattformen och gå vidare.

(PS: det här inlägget är exakt fyra år gammalt. Numera är min dotter med på idrotten på den skolan hon går på. Det verkar som om livet lugnar ner sig lite grann för vår dotter och för andra ungdomar när/om man lyckas ta sig genom grundskolan med självkänslan i behåll och kan gå på en linje som man själv vill och en linje där man kan läsa det man är intresserad av. Jag har fått förfrågan om att skriva en text om att livet kan bli bra för att ge andra insikt och en gnutta hopp. Får se om jag hinner, känner mig lite stressad med allt jag ska hinna med just nu....DS).

Millisekunden mellan att vara en curlande förälder eller en som inte bryr sig

En del lärare är "duktiga" på att hitta anledningar till att våra elever har de svårigheter de har. Det är ofta föräldrarna det beror på.  Antingen låter det... Hen curlar sitt barn, därför är eleven som den är. Eller... Hen bryr sig inte om sitt barn, därför är eleven som den är. Jag vet detta, av egna erfarenheter, som förälder och som samtalspartner till många föräldrar till barn i olika svårigheter. Därför försöker jag alltid att separera barnen och föräldrarna och skolan från varandra. Lägga skulden någon annanstans. Se svårigheterna för det de är. Föräldrar kan vara ett problem för min elevs utveckling, men det har ofta  ingenting att göra med elevens funktionsnedsättning att, faktiskt.

När min dotter var yngre var det ofta saker som blev fel kring henne eftersom det var så mycket som var svårt för henne. Nu för tiden och ganska många år tillbaka så har mycket varit okej eller till och med lätt för henne. Därför har jag ofta ansetts som en "bra" förälder, en förälder som är "lagom". En förälder som varken "curlar" sitt barn eller inte "bryr sig".

Men.

Så fort det blir svårt kring ett barn, eller just i detta fallet - min dotter så är det så hiiiiiiimla svårt att vara en bra förälder - sett ur andras ögon. Fönstret där man är "bra" och "lagom" är öppet extremt kort tid, när barnet befinner sig i en situation som är svår. Varför barnet befinner sig i en svår situation beror ju ofta på att barnet har svårigheter, men det ses sällan av andra människor. Man jämför med barn som inte har svårigheter. Då blir mamman eller pappan konstiga och inkompetenta. Antingen blir man då en "curlande mamma som inte kan släppa taget" eller en "mamma som inte bryr sig tillräckligt mycket". Sekunden där man är lagom kommer väldigt fort och försvinner ännu fortare, om du förstår vad jag menar.

Idag följde jag min dotter till bussen som ska ta henne och hennes klasskamrater på en bussresa runt Europa i åtta dagar. Man ska besöka Polen, Tjeckien och Tyskland på resan som ska ge eleverna upplevelser om allt från hästuppfödning till nazisternas grymhet.

Vi har planerat resan noga. Vi har haft kontakt med skolans personal flera gånger. Dels för att vår dotter har npf-svårigheter, men framförallt för att vår dotter är extremt allergisk mot mjölk och nötter.  Hon är 20 år, men har aldrig tidigare rest utan någon av oss mer än en natt. Det kan låta konstigt, men har man inga kompisar man kan resa med och är man så allergisk så man kan bli dödssjuk vid en droppe ihop med att man är försiktig och orolig så är det inte helt lätt att ge sig ut och resa, så som många ungdomar i 18 - 20 års åldern gör.

Bara det gör att man blir en konstig förälder. "Vad har du gjort som har stoppat din dotter från att resa ensam med vänner någon gång i livet?". Svar: typ ingenting. Jag har försökt få henne att våga resa, men som sagt har man inga vänner att resa med, är man extremt allergisk och orolig/försiktig så är det inte helt lätt att komma iväg på en resa.


Jag satte mig i bilen efter att ha försökt prata precis lagom länge om min dotters oro, alla hennes kylskåp och väskor med mat som ska göra att hon slipper en allergisk reaktion de dagar skolan är på resa. Jag vet inte om jag lyckades. Det är ju så förbannat svårt att vara en precis lagom förälder och inte en curlande eller en som inte bryr sig tillräckligt mycket.

Jag vet att det är så. Jag ser att det ofta är så när jag jobbar som lärare och jag ser hur lätt det kan vara att vara förälder till ett barn som inte har några särskilda svårigheter så som varande förälder till ett barn som inte har några svårigheter, snarare lite för många lättheten...


Jag kramade min dotter, satte mig i bilen och åkte iväg innan någon såg mina tårar. Det är svårt att lämna en dotter som är extremt allergisk och det är svårt att känna sig som en besvärlig "curlande"förälder.

Du, jag, hon, han och hen = vi

Idag skrev jag ett inlägg på min facebooksida "skola npf - alla har lättheten". Jag tycker att det jag skriver är så viktigt att jag delar det här på min blogg idag också. Fri delning för dig som tycker inlägget är viktigt:)

För femton år sedan började min kamp för ett av mina fyra barn. Mitt barn har svårigheter som vi brukar säga finns inom det neuropsykiatriska funktionsområdet. Jag har skrivit två böcker om hur det är att ha ett barn med add, adhd, atypisk autism, autistiska drag, aspergers syndrom och autism (som det hette innan man bytte till att namns allt som AST, dels ur eget personligt perspektiv, men också ur andra föräldrars perspektiv. 

Jag vet hur det känns att vara ifrågasatt, förtvivlad, utmattad med en känsla utan hopp. Jag vet hur det känns att ha ett barn som är utanför, utsatt och mobbad. Senast i torsdag eftermiddag fick jag ett välmenande tips av en lärare som tyckte att jag kanske gör lite för mycket för min dotter...

Jag är också lärare. Jag jobbar med och för elever med olika diagnoser och nu senaste åren med elever som också har utvecklingsstörning. Jag har mött föräldrar så oerhört trasiga efter att ha kämpat i motvind i många, många år. Jag har mött föräldrar som är så trasiga att de inte har ork att se att de möter en människa som försöker sitt bästa, fast det är så svårt att lyckas att det ändå inte alltid blir bra. Jag har också mött föräldrar som är oerhört tacksamma för all hjälp deras son eller dotter fått av mig och övriga lärare på skolorna jag arbetat på. Jag möter också många föräldrar som är som alla andra föräldrar, som vill att deras barn, precis som alla andra barn - ska ha en bra uppväxt med en skola som fungerar, med kompisar och med en framtidstro. 

Jag möter dagligen lärare som inte förstår vad det innebär att ha ett barn/en elev som skiljer sig från majoriteten av barn, som har svårigheter som gör att varje dag, varje timme och ibland varje minut - är en kamp. Jag möter också lärare, varje dag som försöker förstå, som försöker se och möta, fast det är så oerhört svårt att lyckas. 

Om vi inte förstår att det är så här det ser ut, lärarkåren är ingen homogen grupp i annat än att man för det allra, allra flertalet sökt lärarutbildningen för att man vill arbeta, möta och hjälpa barn och ungdomar som växer (hur man nu hjälper och möter barnen på "rätt" sätt). 

Föräldrar är ingen homogengrupp heller, inte ens föräldrar till barn med npf-svårigheter, annat än att man som föräldrar vill sitt barn sitt bästa (vilket ju kan se väldigt olika ut för olika föräldrar). 

En av kommentarerna igår handlade om att man upplever sig bli bättre bemött av sjukvården, socialen etc än av skolan och dess personal. Det kan nog i de allra flesta fall stämma. Jag tror det beror på att sjukvårdspersonal utbildas till att ta hand om barn, ungdomar och vuxna med sjukdomar, diagnoser, funktionsnedsättningar. På lärarutbildningar i Sverige får man oftast kunskap om hur man arbetar med elever som är som majoriteten av barn. Det kan nog skilja ganska mycket i utbildningar och kunskap i just det området bland de olika universitetsutbildningarna. 

En annan orsak till att det oftare blir tokiga, frustrerande möten i skolan har nog också att göra med att man i skolans värld har på sig att få eleven att nå kunskapsmål, något som ställer till det för elever, föräldrar och lärare. Hur ska man få en elev som inte orkar, hinner, har förmåga att nå de mål som man som lärare är satt att se till att alla elever når? Det är en ekvation som är omöjlig att lösa. 

Tanken med den är facebookgruppen är att försöka bygga broar av förståelse, att göra det bättre för barn och ungdomar i skolan, att öka kunskap och förståelse för "den andra sidan". 

Jag tänker fortsätta försöka göra det. Hänger du med mig i det?

Vill du följa mig ändå

Med blicken i backspegeln kan jag konstatera att beslutet att inte skriva i min blogg dagligen eller ens "veckligen" har varit bra. Jag har helt enkelt för mycket kring mig för att hinna det. Däremot har jag kommit på, efter att ha pratat med min kursare Sophia på Specialpedagogprogrammet, att jag kan ju fortsätta skriva på facebook. Inläggen kanske blir lite kortare och ibland enklare, men det blir i alla fall något. Sophia har förresten en facebooksida som heter "Fröken Sophias undervisningstips" för er som vill kika in hos henne kan ni klicka på länken.

Facebookgruppen som jag kommer att skriva och länka mest i heter "Npf skola - alla har lättheter". Klicka på länken och gilla sidan så kan du fortsätta följa mig om du vill. Nu ska jag fortsätta läsa kurslitteratur och sedan ska jag koka tomatröra av tomaterna från växhuset. Trevlig söndag!

Inför skolstarten

Så här inför skolstarten tar jag fram ett inlägg som handlar just om skolstarten som ju är så himla viktigt för hur resten av terminen ska gå.

Många föräldrar och lärare vittnar om hur "den andra sidan" påverkar situationen man befinner sig i med sitt barn/sin elev. Man ser den "andra sidan" som skapande av problemet och man upplever sig drabbad av vad den andra sidan gör eller inte gör.

Tänk om vi vuxna, lärare som föräldrar kunde se allting som en helhet kring ett barn med npf. När det inte fungerar hemma för ett barn med npf-svårigheter så påverkar det skolan och dess personal. Åt andra hållet är det likadant, när det inte fungerar hemma så påverkar det skolsituationen. Enkelt uttryck kan man säga att när det fungerar i skolan så blir det lättare hemma och tvärtom.

Vad kan man då göra, nu inför skolstarten, för att underlätta samarbetet mellan hem och skola?

Som skola och lärare kan man bland annat;

Kontakta familjen/eleven via mejl, telefon och hör lite hur sommaren har varit. Visa att du uppskattar att träffa eleven igen. Fråga om hon/han tänker på något inför skolstarten. Har det dykt upp nya intresseområden som man kan jobba med i skolan? Öppna kanalerna mellan dig som lärare och din elev och föräldrarna.

Gör i ordning en plats på skolan dit man kan gå och hämta kraft/vila sig/växla ner när det blir för jobbigt. Där finns inte krav och måsten utan skall vara en tillflyktsplats när för mycket blir för jobbigt - så slipper eleven (i bästa fall) "rymma" från skolan. Visa eleven platsen och berätta hur du tänkt så eleven förstår och gillar meningen med platsen.

Om ni skall ha temaarbete i början av terminen (som de flesta elever älskar) tänk då på att fri undervisning när man umgås och jobbar ganska fritt kring ett tema väldigt ofta är oerhört svårt och komplicerat för elever med npf. Förbered alternativ till eleverna som inte klarar av det, som stannar hemma istället för att vara med. Gör fasta övningar med fasta tider och rutiner så att alla elever får jobba med sådant som de klarar av.

De tre delar som är viktigast när det gäller att ge en elev med npf en bra skolgång är att kraven på eleven är i jämnhöjd med elevens förmågor (vilket ju kan se så olika ut i olika ämnen och olika dagar), att eleven har förtroende för sin lärare (då kan det gå hur bra som helst), samt att man har en vän i skolan - utan de tre delarna kan det, å andra sidan, bli hur fel och rörigt för eleven som helst. 

Var förberedd på att skolstarten är jobbigare för dina elever med npf-svårigheter - inte för att föräldrarna varit slarvigare med att sätta gränser och få barnen i säng under sommarlovet, men för att det är så här det är för barn med npf och deras familjer (där kanske en eller flera förutom din elev också har svårigheter inom det neuropsykiatriska området och därför inte behöver bli mer ifrågasatta än vad de redan är, utan behöver få mer stöd och förståelse än andra familjer).

Samtala med eleven och visa att du vill hjälpa och förstå, ofta i början. Hör av dig till föräldrarna när det går bra med saker i skolan - de är så vana att få samtal och mejl när det inte fungerar så de kommer bli överlyckliga.

Fluffa kring eleven så skolstarten blir mjuk, då finns det förutsättningar att skolterminen blir lyckad.

Satsa på kamratkontakter i klassen och lotta vilka som skall umgås med varandra under någon rast varje dag. Var med och stötta eleven med npf i kontaktskapandet med klasskamraterna eller med andra elever på skolan eftersom skolan blir roligare när du har någon som väntar på dig. De elever jag skriver om är så ofta ensamma i skolan och det gör att det blir ännu tuffare att orka gå till skolan.

Med dig som lärare som accepterar att det är jobbigt för eleven i den nygamla situationen, där samarbetet mellan lärare och elev/föräldrar fungerar och där det finns en vän som väntar i skolan så finns förutsättningarna för att den här terminen skall bli bra för just din/dina elever med npf-svårigheter.

Som förälder kan man försöka minnas att det inte är lätt att lyckas, att ha tålamod och försöka hjälpa till genom att prata positivt om skolan.

Med det här gamla inlägget tänkte jag tacka för mig på den här bloggen. Jag har äntligen bestämt mig för att läsa till specialpedagog för att få mer kunskap och ett bevis på min kunskap:) Jobb och studier kommer förmodligen att ta mycket energi av mig så nu tänker jag vila mig från att skriva här. Vi ses och hörs någon gång längre fram kanske.

Hej så länge!

Hur ska jag veta om jag curlar?

Jag får frågan "men hur ska jag veta om jag curlar eleven?" ibland av föräldrar till barn med npf. Det är en väldigt vanlig fråga när man jobbar med barn/har barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska området. Därför är det en ganska vanlig fråga som jag får när jag föreläser. Det är också en relevant fråga och en mycket viktig fråga eftersom; a - numera gör vi föräldrar ofta mer för våra barn än vad som är nyttigt, b - om man inte gör saker för att man tror att man curlar, fast barnet/eleven egentligen behöver hjälpen så hamnar vi i ständiga konflikter som ju är väldigt onödiga och onyttiga för alla.

Hur ska man veta att man curlar, då?

Enklaste och bästa sättet är att sätta sig ner med barnet/eleven då när man inte håller på med det som man är orolig för är "curling". Eleven vet ju oftast bäst om den klarar en sak eller inte. Ta ett samtal med barnet/eleven om det du funderar på/är orolig för och berätta hur du tänker, med hjälp av bildstöd om man behöver och så förklarar du dina funderingar så enkelt och tydligt. Du är inte frustrerad vid tillfället, du dömer inte, du försöker lämna personliga känslor och åsikter utanför samtalet. Du säger vad du ser, te x;

"Jag har märkt att du har svårt för att gå ut och hämta väskan i hallen, du brukar fråga mig. Jag undrar om det beror på något särskilt att det är svårt?".

Eleven/barnet har alltid kloka saker att säga och kan ofta i situationer när den inte känner sig "inklämd" eller frustrerad ofta berätta varför det är svårt. Då får du ofta reda på om det är curling eller om det är att barnet verkligen inte kan hämta väskan, som det är i det här fallet.

Om samtalet visar att det inte är curling så är det bra. Då kan ni bestämma att ni fortsätter att göra så som ni gjort ett tag till. Om det visar sig att det är curling så kan du berätta varför du inte tror att det är bra att du hämtar väskan. Då är det bra om du tänkt ut vilka anledningar som gör att det är bra om barnet hämtar sin väska själv (har du ingen logisk anledning till varför, så blir samtalet inte så bra...).

Du frågar barnet/eleven om hen vet något sätt ni kan göra för att hen ska lyckas och så serverar du egna förslag som ni kan fundera över.

Så fungerar det!

Kanske en dag eller en vecka...

Sedan får man ta ett nytt samtal, för det mesta. Allt behöver man inte samtala kring, men man kan välja en sak som man försöker få barnet/eleven att utveckla, en sak åt gången och så hjälps man åt. På så sätt kan man känna sig mer säker på när man curlar (om man vill veta det och göra det) och när man inte curlar.

Ibland säger människor till mig "det där hinner inte jag", fast det är faktiskt så fantastiskt att när man väl kommer in i de här samtalen så "tjänar" man tid - på att det blir färre situationer då det blir bråk och misslyckanden.

(Mer om detta kan du läsa i Ross Greens böcker, han är grymt duktig på detta och en inspiration för mig).

Om att göra sitt bästa

Dagen har gått åt till att snickra, måla, dammsuga, gå ut med hunden och gå på konsert. En händelserik och trevlig dag, med andra ord. Det börjar dra ihop sig till arbete. Mitt arbete går mest ut på att arbeta som lärare för ungdomar med utvecklingsstörning och ibland npf-svårigheter. Ett par andra arbeten jag har är att prata för människor om vad npf-diagnoser är och vad det innebär att ha de svårigheterna och att coacha föräldrar till barn med npf-svårigheter.

Mina arbeten gör att jag ganska ofta träffar människor som berättar för mig, om sig själva och sina barn eller om andra föräldrar och deras barn. Ofta blir det så efter att man frågat vad jag jobbar med. Det lustiga med de där samtalen är att föräldrar som berättar om sina svårigheter och/eller sina barns svårigheter och familjens kaos gör det i ett jagperspektiv i förhoppning att jag skall förstå att de gör sitt bästa. Jag förstår. För jag vet att, i princip, alla föräldrar gör det de tror är bäst för sina barn.

När ett barn föds med förmågor som gör att de trivs, är glada och nöjda för det mesta, klarar det som vi föräldrar och andra, förväntar oss att man skall klara vid en viss ålder, så är det relativt lätt att vara förälder.

Det är lätt att vara en "god förälder" när ens barn har förmågor som gör att det har lätt för att fungera som vi andra förväntar oss att han eller hon skall göra. 

När ett barn föds och saknar vissa förmågor, som gör att de oftare än andra barn är ledsna, arga, gnälliga, känsliga så är det inte lika lätt att vara förälder. Vi tacklar det svåra på olika sätt. Ofta hjälper det inte hur vi tacklar svårigheterna, i alla fall inte i början, innan vi förstått hur vi skall göra - resultatet blir bara att barnet fortsätter att ha det tufft och reagera på det.

Det är nu vi kommer till det intressanta.

För när ett barn är på ett sätt som vi inte förväntar oss av ett barn i dess ålder och det är på sätt som vi inte uppskattar, då blir alltid föräldrarna ett samtalsämne för andra. Och som sagt, när man har ett barn som inte har de där förmågorna, som det så ofta blir fel för, som ofta mår dåligt, så är det inte så lätt att "göra rätt".

Så gott som alla föräldrar gör så gott man kan, efter bästa förmåga för att hjälpa sitt barn att må bra och lyckas, (visst finns det en liten promille som inte gör sitt bästa, men dem tänker jag inte prata om här för de är så få). "Det bästa" för sitt barn, behöver inte betyda att man gör på det sättet som någon annan gör. Man kanske gör på ett annat sätt som faktiskt också är ett bra sätt, trots att det inte är på det sättet som t ex du gör med dina barn... "Det bästa" behöver inte heller betyda att det är "det bästa" för barnet, men förväxla inte det med att man inte vill göra gott för barnet. Glöm inte när du pratar om en familj, vars barn har svårigheter, som ser ut som om man bara behöver skärpa sig lite, att den familjen också vill ha det bra och må bra. Man mår inte bättre, i en situation där man har barn i familjen som inte mår bra, av att det pratas bakom ryggen att "de gör fel si" eller "de borde istället göra så".

Jag vet att jag skrivit om detta förut och att jag pratar om detta på mina föreläsningar. Kanske tycker du att jag är tjatig? Själv anser jag att det här är en av de absolut viktigaste bitarna att förändra när vi jobbar med förändringar och förbättringar för barn som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Som gummiband och sockertråd

Jag känner en tjej. Hennes känslor "sitter på utsidan" som man brukar säga. Hon är glad, plötsligt är hon ledsen, sedan blir hon glad igen. Plötsligt vill hon inte. Hon vill ha den maten, men inte den maten. Hon vill se det, men inte det andra. Hon åker "berg-och-dalbana" i sina känslor, hela tiden.

Och jag tänker;

hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så är det för tjejen. Tjejens känslor faller rakt ner på trottoaren och går i tusen bitar - hela tiden. 

En del barn klarar bättre av stötarna som livet ger, medan andra barn behöver mer stötdämpning. 

Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort. 

Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Jag brukar kalla barn som tjejen för "kronärtskockor" för det är de växter som jag tycker är absolut svårast att få att blomma... 

Det intressanta är vad "orkidétjejen" och barn som liknar henne gör med oss som befinner oss runt dem. Ofta reagerar vi precis motsat mot vad vi behöver. Vi blir stelbenta och rigida, istället för mjuka och följsamma. Vi blir irriterade och korttänkta istället för storsinta och "långtänkta". Vi blir stela som cement. Vi blir hårda och inte elastiska. 

Barn som "gummibandspojken" gör oss däremot mjuka och följsamma. Vi älskar nämligen barn som inte ställer till det. Som har förmåga att förändra sig i förhållande till förutsättningarna. Som alltid är glada och nöjda. 

Ett "gummibandsbarn" behöver bli mött mjukt och fint, fast han skulle klara sig relativt bra även om vi mötte honom på ett mer fyrkantigt, cementerat sätt. För "sockertrådsbarnet" är det absolut nödvändigt att vi är mjuka som bomull och inte cement. Alldeles för ofta blir det tvärtom, tyvärr.

Du får såklart gärna dela detta om du tycker att inlägget är intressant. Klicka på knappen här nedanför där det står "f" så delar du detta inlägg på din facebooksida eller någon annan sida som du bestämmer själv:)

Gästblogga om saker som rör npf eller livet, här hos mig? Kontakta mig på malene.larssen@aduct.com så lägger jag ut texten här på bloggen!