Det var ett tag sedan jag skrev om min dotter skola. Det beror framförallt på att det lätt blir missförstånd, människor har blivit ledsna. Jag vill också att min dotter skall bli mindre exponerad, därför skriver jag mindre om oss, min familj, dotterns skola.
Idag gör jag ett litet undantag (vilket jag kommer att fortsätta att göra ibland).
Mycket är svårt för vår dotter, men skolan hon går på gör så mycket för att underlätta. Visst, allt kan bli bättre, men det är så att skolans personal anstränger sig oerhört för att det skall bli bra. Alla har inte kunskapen omm add och det försvårar, men herregud vad man vill väl.
Igår eftermiddag pratade jag med en person från skolan, häromdagen ringe en lärare och ville prata eftersom läraren inte haft min dotter tidigare, förra veckan likaså... Specialpedagogerna hör av sig så gott som varje dag med olika saker, frågor, hejarop, information. Hela det där gänget gör att skolan, trots allt det jobbiga, fungerar någorlunda just nu. Kostförändringar - löser man. Skolfrågor - löser man, diskuterar man, frågar man, samarbetar man om. Ämnesfrågor, likaså. Sociala frågor försöker man också lösa.
Vi är så glada att vi haft sådan tur med skola!
Ville liksom bara berätta det, men får nog sluta nu så ni som jobbar på min dotters skola och läser min blogg, inte blir alldeles för "styva i korken"...
onsdag 31 augusti 2011
Det är så lite som gör det ibland
Jag träffade en liten grupp människor igår. Jag pratade om svårigheter och lättheter vid npf-diagnoser, jag pratade om hur man kan möta och tänka kring människor som har svårigheter som inte syns, jag berättade om min familjs historia och om undersökningen jag gjort bland 300 föräldrar.
Bland de vuxna fanns en ung tjej. Hon var där med några familjemedlemmar.
- Hur går det sedan då, när man skall skaffa jobb och börja klara sig själv, frågade en nära anhörig till tjejen.
Vi pratade vidare.
Tjejen berättade att hon går på ett lärlingsprogram på gymnasiet. Hon gillar det hon utbildar sig till. Hon skulle kunna tänka sig att jobba som målare, det hon läser på gymnasiet. Det fungerar okej för henne, men det är en sak som gör att allt, som kunde varit bra, kraschar för henne. Hon har praktik varannan vecka. Den veckan förväntas eleverna hitta själva och ta sig själva till platsen där de skall måla. Där ungefär kraschar tjejens framtidsdrömmar.
- Du vet ju, säger hon och fortsätter, jag vågar inte åka själv in till Göteborg, har aldrig gjort det, jag blir orolig när jag skall göra saker som är nya för mig och jag har så svårt att orientera mig att det blir för svårt för mig.
Jag vet, allt för väl vad hon pratar om. Precis de bitarna är svåra för min dotter och för andra barn, ungdomar och vuxna med add.
Man har försökt allt för att det skall fungera. Från skolan säger man att om hon inte kan ta sig till platserna hon skall jobba så kan hon inte gå kvar och hon kommer ändå inte kunna jobba som målare om hon inte kan förflytta sig själv, så det är ingen idé att hon utbildar sig ändå.
Tänk att något som kunde varit så lätt, alltid blir så svårt när det gäller människor som har osynliga funktionsnedsättningar. Att ta hänsyn till hennes funktionsnedsättning och ta hand om hennes styrka och förmåga att måla snyggt, det har man inte kunskap om på hennes gymnasium.
Men som tjejen också säger;
- Du vet, i min klass har säkert hälften diagnoser.
Hälften har svårigheter - ändå har inte lärarna kunskapen kring det som är allra viktigast för att ungdomarna skall lyckas. Hur de skall tänka och vad ungdomarna behöver för hjälp för att lyckas. Och så säger vi sedan att barnen/ungdomarna inte vill lyckas - men det handlar inte om det.
Det handlar om att en del har svårare än andra för att lyckas - men alla vill lyckas!
Tjejens släkting sa "alla lärare borde lyssna på dig!"
Och jag är faktiskt benägen att hålla med henne...
Jag vill gärna höra vidare hur det går för den här tjejen. Det kändes som om hon och alla kring henne ville så väldigt gärna att det skulle fungera. De ansträngde sig - mycket, mycket mer än vad vanliga föräldrar till vanliga 17-åringar för det mesta behöver göra. Ändå var tjejen på väg ut ur skolan.
Är inte det bedrövligt, så vet inte jag!
Bland de vuxna fanns en ung tjej. Hon var där med några familjemedlemmar.
- Hur går det sedan då, när man skall skaffa jobb och börja klara sig själv, frågade en nära anhörig till tjejen.
Vi pratade vidare.
Tjejen berättade att hon går på ett lärlingsprogram på gymnasiet. Hon gillar det hon utbildar sig till. Hon skulle kunna tänka sig att jobba som målare, det hon läser på gymnasiet. Det fungerar okej för henne, men det är en sak som gör att allt, som kunde varit bra, kraschar för henne. Hon har praktik varannan vecka. Den veckan förväntas eleverna hitta själva och ta sig själva till platsen där de skall måla. Där ungefär kraschar tjejens framtidsdrömmar.
- Du vet ju, säger hon och fortsätter, jag vågar inte åka själv in till Göteborg, har aldrig gjort det, jag blir orolig när jag skall göra saker som är nya för mig och jag har så svårt att orientera mig att det blir för svårt för mig.
Jag vet, allt för väl vad hon pratar om. Precis de bitarna är svåra för min dotter och för andra barn, ungdomar och vuxna med add.
Man har försökt allt för att det skall fungera. Från skolan säger man att om hon inte kan ta sig till platserna hon skall jobba så kan hon inte gå kvar och hon kommer ändå inte kunna jobba som målare om hon inte kan förflytta sig själv, så det är ingen idé att hon utbildar sig ändå.
Tänk att något som kunde varit så lätt, alltid blir så svårt när det gäller människor som har osynliga funktionsnedsättningar. Att ta hänsyn till hennes funktionsnedsättning och ta hand om hennes styrka och förmåga att måla snyggt, det har man inte kunskap om på hennes gymnasium.
Men som tjejen också säger;
- Du vet, i min klass har säkert hälften diagnoser.
Hälften har svårigheter - ändå har inte lärarna kunskapen kring det som är allra viktigast för att ungdomarna skall lyckas. Hur de skall tänka och vad ungdomarna behöver för hjälp för att lyckas. Och så säger vi sedan att barnen/ungdomarna inte vill lyckas - men det handlar inte om det.
Det handlar om att en del har svårare än andra för att lyckas - men alla vill lyckas!
Tjejens släkting sa "alla lärare borde lyssna på dig!"
Och jag är faktiskt benägen att hålla med henne...
Jag vill gärna höra vidare hur det går för den här tjejen. Det kändes som om hon och alla kring henne ville så väldigt gärna att det skulle fungera. De ansträngde sig - mycket, mycket mer än vad vanliga föräldrar till vanliga 17-åringar för det mesta behöver göra. Ändå var tjejen på väg ut ur skolan.
Är inte det bedrövligt, så vet inte jag!
tisdag 30 augusti 2011
Adhd-medicin
Funderar över en liten sak så här på tisdag förmiddag. Många barn i Sverige har ju tyvärr fått Narkolepsi (även kallad "sömnsjukan") efter influensan/vaccinet förra året. Den sjukdomen är inte kontroversiell på samma sätt som npf-diagnoser är. Människor tror att en person som har fått diagnosen "Narkolepsi" av sin läkare - verkligen har det. Medicineringen för den sjukdomen är i stort sett det samma som för människor med adhd. Adhd är ju tyvärr fortfarande misstänkt av somliga människor som "en diagnos som inte finns, som bara sätts av läkare som vill tjäna pengar, som föräldrar tar till när de inte kan/orkar uppfostra sina barn" etc, etc.
Eftersom den medicinska behandlingen, som sagt, är ungefär den samma för människor som har adhd och för människor som har Narkolepsi så är då frågan:
Kommer det bli mer accepterat att ge människor medicin som innehåller små doser narkotikaklassade preparat? Den som lever får väl antagligen svar på det i sinom tid.
Förresten jag har fått ett problem. Sedan jag var 15 år har jag haft en dröm om att få bära glasögon. Jag har tyckt att man ser lite mer intellektuell ut och det är ju bra:) Nu, de senaste dagarna har bokstäverna börjat "hoppa" lite på skärmen. Därför provade jag makens glasögon och såg plötsligt "helrena" bokstäver. Problemet då. Jag tycker inte längre att glasögon är så roliga att ha på sig och jag tycker inte längre att jag behöver se så himla intellektuell ut...
Eftersom den medicinska behandlingen, som sagt, är ungefär den samma för människor som har adhd och för människor som har Narkolepsi så är då frågan:
Kommer det bli mer accepterat att ge människor medicin som innehåller små doser narkotikaklassade preparat? Den som lever får väl antagligen svar på det i sinom tid.
Förresten jag har fått ett problem. Sedan jag var 15 år har jag haft en dröm om att få bära glasögon. Jag har tyckt att man ser lite mer intellektuell ut och det är ju bra:) Nu, de senaste dagarna har bokstäverna börjat "hoppa" lite på skärmen. Därför provade jag makens glasögon och såg plötsligt "helrena" bokstäver. Problemet då. Jag tycker inte längre att glasögon är så roliga att ha på sig och jag tycker inte längre att jag behöver se så himla intellektuell ut...
 |
| Nej, den intellektuella looken känns jobbig, kanske linser? |
Dags för läkarbesök
Idag är det dags för ett av alla läkarbesök dottern behöver gå på. För inte så länge Sedan pratade jag med en mamma på Lillagubbens skola. Vi kom in på sjukdomar eller något. Mamman sa att hennes familj inte varit på sjukhus sedan yngsta dottern föddes. Jag stod som en fågelholk, hakan till knäna, blanka ögon, "kan det vara så".
Det är ju så att det som finns närmast kring dig, det är det som blir din vardag, det som är "normalt". Annat som är på ett annat sätt, kanske till och med diametralt annorlunda känns väldigt främmande.
Tankar kring att höra hemma, vara utanför kommer jag bland annat att prata om ikväll då jag skall föreläsa för en anhöriggrupp i Lerum. Men först läkarbesök och lite annat.
Förresten angående "allergifri" mat. Jag fick en kommentar från en mamma som upplevt väldigt stora skillnader i sonens hyperaktivitet efter att han slutat äta gluten. Är ni fler som har liknande erfarenheter? Berätta gärna!
Det är ju så att det som finns närmast kring dig, det är det som blir din vardag, det som är "normalt". Annat som är på ett annat sätt, kanske till och med diametralt annorlunda känns väldigt främmande.
Tankar kring att höra hemma, vara utanför kommer jag bland annat att prata om ikväll då jag skall föreläsa för en anhöriggrupp i Lerum. Men först läkarbesök och lite annat.
Förresten angående "allergifri" mat. Jag fick en kommentar från en mamma som upplevt väldigt stora skillnader i sonens hyperaktivitet efter att han slutat äta gluten. Är ni fler som har liknande erfarenheter? Berätta gärna!
måndag 29 augusti 2011
Om "god uppfostran"
Jag rastade Molly efter lunchen. Molly är en lugn, enkel hund som har lätt för sig. Som har lätt för att bli omtyckt, som har lätt för att lyssna och som har lätt för att "göra rätt". Vår andra hund, Pocka, Mollys dotter, har inte lika lätt för sig. Ibland har hon nog snarare svårt för sig - att lyckas i andras ögon. Pocka är inte med för hon är hemma och håller lillmatte sällskap eftersom hon inte kom iväg till skolan i morse.
En man kommer fram till mig bäst Molly hittat en bra grästuva att kissa på.
- Bra ordning du har på hunden, så där skall det se ut, man märker att du har tränat den bra, säger han och ler mot mig.
- Jo, visst har vi tränat henne mycket, men hon har också så lätt för sig. Hennes dotter har inte alls lika lätt för sig, hon kan göra rätt tokiga saker, svarar jag med ett lika stort leende.
Mannen gillar inte riktigt svaret, det ser jag på honom. Han fortsätter snabbt samtalet. Förflyttar oss till hans familjs hund. Den är som vår hund säger han. Lätt att ha bland folk, kommer när man ropar, väluppfostrad.
Tänker på alla föräldrar till barn som inte "uppträder korrekt", som inte lyckas lika bra i att lyssna. Våra npf-barn. Det är så lätt att man dömer. Att man tänker att föräldrarna inte har gjort sitt bästa. Att barnen inte gör sitt bästa. Att "man får det barn man förtjänar", att "barnet blir det den förtjänar".
Men så är det ju inte.
Herregud vad Mollys dotter Pocka vill vara lika duktig som sin mamma (Molly har varit en superhund som alltid gör rätt, sedan hon föddes...). Pocka har inte lika lätt för sig när det gäller de där bitarna som vi mäter när vi tittar på en varelses uppfostran och vilja till att vara bra.
Tänker speciellt på en mycket god vän till mig som upplever det där just nu. Att ha gjort sitt bästa. Att ha ett barn som försöker göra bra, men som inte lyckas med det och därför blir det tokigt.
Alla barn (och hundar) vill göra bra, men för en del är det svårare att lyckas.
Ha det i minnet innan du dömer någon som inte gör "bra". Alla vill, men det är svårare för vissa.
En man kommer fram till mig bäst Molly hittat en bra grästuva att kissa på.
- Bra ordning du har på hunden, så där skall det se ut, man märker att du har tränat den bra, säger han och ler mot mig.
- Jo, visst har vi tränat henne mycket, men hon har också så lätt för sig. Hennes dotter har inte alls lika lätt för sig, hon kan göra rätt tokiga saker, svarar jag med ett lika stort leende.
Mannen gillar inte riktigt svaret, det ser jag på honom. Han fortsätter snabbt samtalet. Förflyttar oss till hans familjs hund. Den är som vår hund säger han. Lätt att ha bland folk, kommer när man ropar, väluppfostrad.
Tänker på alla föräldrar till barn som inte "uppträder korrekt", som inte lyckas lika bra i att lyssna. Våra npf-barn. Det är så lätt att man dömer. Att man tänker att föräldrarna inte har gjort sitt bästa. Att barnen inte gör sitt bästa. Att "man får det barn man förtjänar", att "barnet blir det den förtjänar".
Men så är det ju inte.
Herregud vad Mollys dotter Pocka vill vara lika duktig som sin mamma (Molly har varit en superhund som alltid gör rätt, sedan hon föddes...). Pocka har inte lika lätt för sig när det gäller de där bitarna som vi mäter när vi tittar på en varelses uppfostran och vilja till att vara bra.
Tänker speciellt på en mycket god vän till mig som upplever det där just nu. Att ha gjort sitt bästa. Att ha ett barn som försöker göra bra, men som inte lyckas med det och därför blir det tokigt.
Alla barn (och hundar) vill göra bra, men för en del är det svårare att lyckas.
Ha det i minnet innan du dömer någon som inte gör "bra". Alla vill, men det är svårare för vissa.
Ett av många missförstånd kring npf-diagnoser
En facebookgrupp jag är med i diskuterar den här artikeln. Artikeln som publicerades i februari berättar att en forskarundersökning pekar på att barn med adhd kan få lindrigare svårigheter om de äter allergifri mat. En grupp barn fick äta en diet bestående av ungefär 10 livsmedel som är minst allergena. En annan grupp fick äta som vanligt. Efter fem veckor av dietmat kunde man konstatera (i den här enda undersökningen kanske bäst att tillägga) att väldigt många av de barnen som fått 10 livsmedel att kalasa på under fem veckor så hade många "adhd-symtom" lindrats.
I resten av artikeln beskriver journalisten ett aktivitetscentrum för människor med npf där man är noga med att deltagarna får "nyttig" mat (vad nu det är, det ser nog lite olika ut i olika länder det där, jo jag vet egentligen, långsamma kolhydrater, fiberrik kost, sockerfri mat bland annat). Där kunde man konstatera att deras deltagare mår "mycket bättre" när de inte äter "makaroner och ketchup".
Artikeln blandar ihop äpplen och pärorn. Forkarna har inte tittat på "nyttig" kontra "onyttig" mat ("oslarviga" kontra "slarviga" föräldrar...). Man har jämfört hur barn med adhd mår om de äter mat som för nästan alla människor inte framkallar någon allergi.
Diet på 10 livsmedel är näst intill omöjligt att hålla, om man är en familj där ingen är hyperallergisk mot all annan mat (jo, jag har träffat en sådan familj när jag gjorde ett reportage åt en tidning, tio livsmedel blir väldigt begränsande och det var ingen rolig vardag de hade, kan jag lova).
Vad som händer, när man läser den här artikeln och inte har någon kunskap om npf-diagnoser, är att man lätt missuppfattar det som står. Man tror helt enkelt att bara föräldrarna till barn med add/adhd/autism/aspergers slutar ge sina barn makaroner och ketchup till middag så blir barnen "fria" från sin diagnos.
För övrigt har jag beställt böckerna till utbildningen i kognitiv beteendeterapi, som jag skall börja om två veckor. Böckerna kommer på posten om tre dagar. Jag lääääängtar så och lovar att berätta mer om dem, när jag väl har läst dem. (Nu är det flera år sedan jag läste till journalist och innan dess lärare och innan dess psykologi så nu är det återigen dags. Mitt motto: Studera gör jag - annars dör jag...).
I resten av artikeln beskriver journalisten ett aktivitetscentrum för människor med npf där man är noga med att deltagarna får "nyttig" mat (vad nu det är, det ser nog lite olika ut i olika länder det där, jo jag vet egentligen, långsamma kolhydrater, fiberrik kost, sockerfri mat bland annat). Där kunde man konstatera att deras deltagare mår "mycket bättre" när de inte äter "makaroner och ketchup".
Artikeln blandar ihop äpplen och pärorn. Forkarna har inte tittat på "nyttig" kontra "onyttig" mat ("oslarviga" kontra "slarviga" föräldrar...). Man har jämfört hur barn med adhd mår om de äter mat som för nästan alla människor inte framkallar någon allergi.
Diet på 10 livsmedel är näst intill omöjligt att hålla, om man är en familj där ingen är hyperallergisk mot all annan mat (jo, jag har träffat en sådan familj när jag gjorde ett reportage åt en tidning, tio livsmedel blir väldigt begränsande och det var ingen rolig vardag de hade, kan jag lova).
Vad som händer, när man läser den här artikeln och inte har någon kunskap om npf-diagnoser, är att man lätt missuppfattar det som står. Man tror helt enkelt att bara föräldrarna till barn med add/adhd/autism/aspergers slutar ge sina barn makaroner och ketchup till middag så blir barnen "fria" från sin diagnos.
För övrigt har jag beställt böckerna till utbildningen i kognitiv beteendeterapi, som jag skall börja om två veckor. Böckerna kommer på posten om tre dagar. Jag lääääängtar så och lovar att berätta mer om dem, när jag väl har läst dem. (Nu är det flera år sedan jag läste till journalist och innan dess lärare och innan dess psykologi så nu är det återigen dags. Mitt motto: Studera gör jag - annars dör jag...).
söndag 28 augusti 2011
En fråga om jämlikhet
Tänkte på en sak när jag och maken följde med sonen på "Sommarcupen", (just namnet kändes som ett hån när vi gick där i höstregnet som till slut till och med trängde sig in i mina vattentäta stövlar...) fotbollsturneringen i Mölndal igår. Fullt av ungar, pojkar och flickor, som kämpade i tusen fotbollsmatcher. Vid sidan av planerna var det traditionsenliga fikastånden med kaffe, bulle, korv och blandade godispåsar. Bredvid fikaståndet stod ett stånd till. Där sålde man matchställ från fotbollens superstjärnor i storlekar som passade barn i åldern 6 - 12 år (maken var sååå ledsen eftersom han först spetsat in sig på en Messi-tröja, men den var alltså lite för liten för honom). Lillagubben ville helst ha Zlatan, men han fick Messi....
Jag frågade om de hade några matchställ med de kvinnliga superstjärnorna, för tjejerna som spelade att köpa och identifiera sig med, typ Marta och Schelin, men se det hade de inte. Inte en enda matchtröja med en kvinnlig fotbollsspelares namn på.
2011.
VA!?
Är det okej? Skall man bara finna sig i det, eller?
Starta uppror, kanske...
Jag frågade om de hade några matchställ med de kvinnliga superstjärnorna, för tjejerna som spelade att köpa och identifiera sig med, typ Marta och Schelin, men se det hade de inte. Inte en enda matchtröja med en kvinnlig fotbollsspelares namn på.
2011.
VA!?
Är det okej? Skall man bara finna sig i det, eller?
Starta uppror, kanske...
Ingenting särskilt
Eftersom jag har en intention att skriva något i min blogg varje dag så gör jag det även idag, även om jag inte har något speciellt att tillföra. Igår vann Lillagubbens lag priset som schystaste lag efter fotbollscupen. Det priset tycker jag känns finare än första pris i själva tävlingen. En bloggvän har precis åkt härifrån. Vi har ätit gått, pratat mycket, skrattat något (för lite kanske egentligen), myst.
Resten av dagen skall jag göra INGENTING. Det är det bästa med att ha börjat arbeta igen, att ledigheten är så otroligt skön.
Ha en fortsatt skön söndag så hörs vi imorgon:)
Resten av dagen skall jag göra INGENTING. Det är det bästa med att ha börjat arbeta igen, att ledigheten är så otroligt skön.
Ha en fortsatt skön söndag så hörs vi imorgon:)
lördag 27 augusti 2011
Fotbollscup
Lillagubben skall spela fotbollscup hela dagen och regnet ööööser ner. Regnkläder på, tror jag...
fredag 26 augusti 2011
Din skola kan gå kurs hos DO kring plan mot kränkande behandling
Även barn som inte blir fysiskt misshandlade, men kränkta genom utfrysning, menande blickar, bortvända ryggar har skolan skyldighet att hjälpa. Det visar en dom från Göteborgs hovrätt.
Utfrysning gör lika ont som fysiska kränkningar, säger Lars Arrhenius, Barn- och elevombudsmannen som förde en tolvårig elevs talan i hovrätten.
Nu kan din skola gå på kurs hos DO för att lära er mer om planering mot kränkande behandling och diskriminering. Läs mer här.
Utfrysning gör lika ont som fysiska kränkningar, säger Lars Arrhenius, Barn- och elevombudsmannen som förde en tolvårig elevs talan i hovrätten.
Nu kan din skola gå på kurs hos DO för att lära er mer om planering mot kränkande behandling och diskriminering. Läs mer här.
Barn med astma löper större risk att få adhd-symtom
Läs artikel om sambandet adhd-astma i SvD här. Mycket intressant, tycker jag. Min dotter har både astma och allergi förutom sin add-diagnos. Jag har funderat på sambandet (samsjukligheten) kring detta efter att ha hört många föräldrar berätta om sina barn efter föreläsningar. Ofta har de inte bara en adhd-diagnos, men också astma. Intressant, det här vill vi veta mer om, känner jag. Förutom astma finns ju redan kopplingar till fler sjukdomar där kopplingen finns adhd-annan diagnos eller sjukdom.
Apropå telefonsamtalet...
Jag fick en kommentar av Jonas, som förstod att jag var bekymrad och som undrade om personen i telefonen var beredd att lägga skulden på mig och min dotter om det inte fungerar. (Läs inlägget nedan detta om du inte redan gjort det, så förstår du).
Tänker att jag gärna vill skriva lite om tankarna kring möten mellan föräldrar och "professionella".
Ofta när man har de där samtalen, som man inte har om ens barn är helt vanliga "Tommy och Annika-barn". (Tommy och Annika-barn brukar jag benämna de barn som går genom skolan utan allt för ståra svårigheter, det är de barnen, även om alla barn är unika så klart, som vi har flest av i skolan, som det är flest av sedan i vuxenlivet också). Ofta när man har de där samtalen, så finns det en tendens att lärarna, lägerledarna, fritidspedagogerna etc möter informationen med "det kommer gå alla tiders", "inga problem". Men vad man egentligen borde göra är att ställa frågor om just det som föräldern berättar är de specifika svårigheterna för barnet, så slapp man ringa upp igen och fråga om det när svårigheterna väl dyker upp. Så har barnet större chans att lyckas, för kunskapen finns nu hos "den professinella". Så n
När en förälder ringer eller sitter i ett möte och berättar om specifika svårigheter barnet med npf (eller andra svårigheter också) har så hade det varit mycket mer fruktsamt för mötet och framförallt för barnets chanser att lyckas, att man som "professionell" ställde vidare frågor. T ex "hur menar du då", "kan du ge ett exempel", "vad fungerar för ditt barn då", "vad tror du är bäst att jag gör då" o s v. Ta den tiden att försöka sätta dig in i hur det är för barnet, på riktigt, istället för att släta över med "det kommer gå alla tiders". Det vinner alla på i längen, tror jag.
Och skuldbelägg inte barnet när det blir fel, för - barn gör bra om de kan - inget barn vill misslyckas!
Tänker att jag gärna vill skriva lite om tankarna kring möten mellan föräldrar och "professionella".
Ofta när man har de där samtalen, som man inte har om ens barn är helt vanliga "Tommy och Annika-barn". (Tommy och Annika-barn brukar jag benämna de barn som går genom skolan utan allt för ståra svårigheter, det är de barnen, även om alla barn är unika så klart, som vi har flest av i skolan, som det är flest av sedan i vuxenlivet också). Ofta när man har de där samtalen, så finns det en tendens att lärarna, lägerledarna, fritidspedagogerna etc möter informationen med "det kommer gå alla tiders", "inga problem". Men vad man egentligen borde göra är att ställa frågor om just det som föräldern berättar är de specifika svårigheterna för barnet, så slapp man ringa upp igen och fråga om det när svårigheterna väl dyker upp. Så har barnet större chans att lyckas, för kunskapen finns nu hos "den professinella". Så n
När en förälder ringer eller sitter i ett möte och berättar om specifika svårigheter barnet med npf (eller andra svårigheter också) har så hade det varit mycket mer fruktsamt för mötet och framförallt för barnets chanser att lyckas, att man som "professionell" ställde vidare frågor. T ex "hur menar du då", "kan du ge ett exempel", "vad fungerar för ditt barn då", "vad tror du är bäst att jag gör då" o s v. Ta den tiden att försöka sätta dig in i hur det är för barnet, på riktigt, istället för att släta över med "det kommer gå alla tiders". Det vinner alla på i längen, tror jag.
Och skuldbelägg inte barnet när det blir fel, för - barn gör bra om de kan - inget barn vill misslyckas!
torsdag 25 augusti 2011
Ett av många telefonsamtal
Jag blir uppring av en person som skall träffa min dotter det här året. Jag berättar lite om vad man bör tänka på, vad som är svårt och vad som är lätt för min dotter.
- Det kommer gå jäätebra, det här. Det brukar funka, så länge man inte går iväg eller surar, eller så, hör jag i luren.
Jag tänker "uppfinna hjulet ige, var det någon som pratade om och undrar hur många sådana här samtal jag haft de senaste 15 åren" och så krossar jag mina fingrar och hoppas att det den här gången skall fungera, flyta på så där fint som det kan göra.
Håller tummarna, det gör jag och jag vet, av erfarenhet att det behövs
- Det kommer gå jäätebra, det här. Det brukar funka, så länge man inte går iväg eller surar, eller så, hör jag i luren.
Jag tänker "uppfinna hjulet ige, var det någon som pratade om och undrar hur många sådana här samtal jag haft de senaste 15 åren" och så krossar jag mina fingrar och hoppas att det den här gången skall fungera, flyta på så där fint som det kan göra.
Håller tummarna, det gör jag och jag vet, av erfarenhet att det behövs
En till om morgonrutiner
Att komma upp och iväg till skolan är ofta ett problem för familjer där det finns barn (och kanske vuxna) med någon form av npf-svårigheter. Hur gör man då för att få en någorlunda bra morgon? Går det?
Jag tror att det är svårt, ibland näst intill omöjligt att få till en bra morgon. Inte för att barnet och föräldrarna tycker att det är roligt att ha en kaosmorgon, men för att det är så många delar som påverkar morgonen för oss. Med inspiration från Ross Greenes föreläsning skall jag försöka beskriva hur jag tänker om hur man kan lösa, eller i alla fall minska "morgonkaoset".
Första steget till en bra morgon är nog att acceptera att morgonen inte fungerar bra och att det är små steg som måste tas för att förändra.
Andra steget är att se vilka komponenter som gör att morgonen inte fungerar, att barnet inte kommer upp ur sängen/ inte kommer iväg till skolan.
För att hitta orsakerna till morgonkaoset måste man sitta ner och ta reda på vad barnet tycker är svårt inte då när allt är kaos, men en eftermiddag eller helgförmiddag som berörda planerar in och är förberedda på. Fundera på vilka bitar gör det så svårt på morgonen. Lyssna på barnet, barn är ofta klokare än vi vuxna förstår...
Många saker gör det svårt att få till en okej morgon. Allt går inte att lösas på en gång. Sikta in er på en eller två delar som skall förbättras och lösas. Att det är jobbigt i skolan är en väldigt stor del, den kan inte ni lösa. Ert mål måste vara att lösa delen att komma upp, äta frukost, klä på sig, borsta tänderna, borsta håret. Om barnet inte vill gå till skolan efter det, då är det nästa del, men den kan ni inte lösa själva. Ni siktar in er på att lösa morgonen, så att den blir bra.
När svårigheterna benats ut, så bestämmer ni i familjen tillsammans vilken del/vilka delar som ni kan underlätta/samarbeta kring. Det kan vara att barnet får eventuell medicin i sängen innan han/hon går upp. Att frukosten serveras i sängen, att kläderna är framlagda kvällen innan, att väskan är packad kvällen innan, att allt som skall göras i badrummet står på skyltar som tas bort efter att de har genomförts och så vidare. Ingen familj är den andra lik, lösningarna ser därför olika ut. Hitta sätt att underlätta det som känns jobbigt för barnet och samarbeta i det att få till en bra morgon.
Beröm när det går bra. Skäll INTE när det inte funkar.
Kom alltid ihåg att barn gör bra saker om de kan. Barn vill inte misslyckas.
Jag tror att det är svårt, ibland näst intill omöjligt att få till en bra morgon. Inte för att barnet och föräldrarna tycker att det är roligt att ha en kaosmorgon, men för att det är så många delar som påverkar morgonen för oss. Med inspiration från Ross Greenes föreläsning skall jag försöka beskriva hur jag tänker om hur man kan lösa, eller i alla fall minska "morgonkaoset".
Första steget till en bra morgon är nog att acceptera att morgonen inte fungerar bra och att det är små steg som måste tas för att förändra.
Andra steget är att se vilka komponenter som gör att morgonen inte fungerar, att barnet inte kommer upp ur sängen/ inte kommer iväg till skolan.
För att hitta orsakerna till morgonkaoset måste man sitta ner och ta reda på vad barnet tycker är svårt inte då när allt är kaos, men en eftermiddag eller helgförmiddag som berörda planerar in och är förberedda på. Fundera på vilka bitar gör det så svårt på morgonen. Lyssna på barnet, barn är ofta klokare än vi vuxna förstår...
Många saker gör det svårt att få till en okej morgon. Allt går inte att lösas på en gång. Sikta in er på en eller två delar som skall förbättras och lösas. Att det är jobbigt i skolan är en väldigt stor del, den kan inte ni lösa. Ert mål måste vara att lösa delen att komma upp, äta frukost, klä på sig, borsta tänderna, borsta håret. Om barnet inte vill gå till skolan efter det, då är det nästa del, men den kan ni inte lösa själva. Ni siktar in er på att lösa morgonen, så att den blir bra.
När svårigheterna benats ut, så bestämmer ni i familjen tillsammans vilken del/vilka delar som ni kan underlätta/samarbeta kring. Det kan vara att barnet får eventuell medicin i sängen innan han/hon går upp. Att frukosten serveras i sängen, att kläderna är framlagda kvällen innan, att väskan är packad kvällen innan, att allt som skall göras i badrummet står på skyltar som tas bort efter att de har genomförts och så vidare. Ingen familj är den andra lik, lösningarna ser därför olika ut. Hitta sätt att underlätta det som känns jobbigt för barnet och samarbeta i det att få till en bra morgon.
Beröm när det går bra. Skäll INTE när det inte funkar.
Kom alltid ihåg att barn gör bra saker om de kan. Barn vill inte misslyckas.
MorgonrutIner
Barnen kom iväg till skolan - glada, nöjda, ostressade, mätta. Maken också, för den som undrar. Jag njuter av en kopp varm te och lingonmacka i min ensamhet. Snart ut på promenad med hundarna...
Det är lätt att det blir stökigt, rörigt, ilsket, argt, misslyckat på morgnarna (har vi inte alla varit där ett par gånger...).
För att morgonen skall bli bra krävs, som Ross Greene, lärde mig för några år sedan, att plocka ner problemet, vilket är egentligen orsaken? Att bli arg och skälla på barnet som inte hinner, fungerar ju inte, har vi ju lärt oss som har barn med npf, i alla fall. och att bli arg just då det hettar till, då det är bråttom är det sista ett barn (framförallt barn med npf) behöver.
Våra morgnar var kaotiska för några år sedan. Inget jag rekomenderar till någon. Nu flyter det ganska bra sedan ett par år (långt ifrån varje morgon kommer dottern iväg i tid/iväg över huvud taget men morgonen skall kännas bra, trots det).
Morgonen är så viktig för hur resten av dagen känns för oss. Nu - promenad med hundarna, men sedan fler funderingar kring morgonrutiner. Kom hemskt gärna med tips på hur din familj löser morgonrutinerna, eller berätta hur eleverna i din klass mår på morgonen.
God morgon, förresten!
Det är lätt att det blir stökigt, rörigt, ilsket, argt, misslyckat på morgnarna (har vi inte alla varit där ett par gånger...).
För att morgonen skall bli bra krävs, som Ross Greene, lärde mig för några år sedan, att plocka ner problemet, vilket är egentligen orsaken? Att bli arg och skälla på barnet som inte hinner, fungerar ju inte, har vi ju lärt oss som har barn med npf, i alla fall. och att bli arg just då det hettar till, då det är bråttom är det sista ett barn (framförallt barn med npf) behöver.
Våra morgnar var kaotiska för några år sedan. Inget jag rekomenderar till någon. Nu flyter det ganska bra sedan ett par år (långt ifrån varje morgon kommer dottern iväg i tid/iväg över huvud taget men morgonen skall kännas bra, trots det).
Morgonen är så viktig för hur resten av dagen känns för oss. Nu - promenad med hundarna, men sedan fler funderingar kring morgonrutiner. Kom hemskt gärna med tips på hur din familj löser morgonrutinerna, eller berätta hur eleverna i din klass mår på morgonen.
God morgon, förresten!
onsdag 24 augusti 2011
Om en pojke som var väldigt klok
Det var en gång ett fotbollslag med nioåringar som precis vunnit sin tredje match på tre år. Mycket svett hade spillts. Inte så mycket blod, men ganska många tårar under åren som gott. Efter matchen var spelarna väldigt glada. Målvakten var glad. Föräldrarna var jätteglada. Men gladast av dem alla var nog ändå en av ledarna, tillika pappan till en av pojkarna.
Man samlades i ring efter matchen. Alla berömde varandra, någon var ändå besviken för att det inte blev fler mål. Ledarna sa att alla kämpat väldigt bra och gjort sitt bästa. Då kunde inte pappan/ledaren hålla sig längre, han sa;
- Idag gjorde ni det viiiiktigaste av allt - ni VANN!
Några av pojkarna tittade upp på pappan lite undrande. En pojke sa nog vad de flesta av barnen tänkte;
- Alla gånger när vi förlorat brukar ni säga att det viktigaste är att vi har roligt, men nu säger du att det viktigaste är att vi vinner.
Vad svarar man på det? Ingenting.
Ofta är barn väldigt kloka...
Man samlades i ring efter matchen. Alla berömde varandra, någon var ändå besviken för att det inte blev fler mål. Ledarna sa att alla kämpat väldigt bra och gjort sitt bästa. Då kunde inte pappan/ledaren hålla sig längre, han sa;
- Idag gjorde ni det viiiiktigaste av allt - ni VANN!
Några av pojkarna tittade upp på pappan lite undrande. En pojke sa nog vad de flesta av barnen tänkte;
- Alla gånger när vi förlorat brukar ni säga att det viktigaste är att vi har roligt, men nu säger du att det viktigaste är att vi vinner.
Vad svarar man på det? Ingenting.
Ofta är barn väldigt kloka...
tisdag 23 augusti 2011
Om utanförskap som aldrig tar slut
Min fina, modiga dotter lägger ut den här meningen på sin facebooksida;
Har vart osynlig för mina klasskamrater i både låg och mellanstadiet och högstadiet är så klart inte någon skillnad.
Ingen klasskamrat svarar, ingen vågar, ingen bryr sig, tittar bort, någon annan får ta ansvar för hennes ledsna rop på hjälp. Min dotter får ett meddelande från en gammal klasskamrat. Ett fint, snällt, omtänksamt meddelande. Meddelandet innehåller också ett "förlåt för att jag var en av dem som mobbade dig när vi gick i samma klass" och jag tänker att när man pratade med föräldrarna i min dotters klass på låg- och mellanstadiet så var det ingen som ville kännas vid att min dotter var mobbad, att något barn i klassen mobbade. Inget barn ville erkänna det då heller. Nu, idag får min dotter ett erkännande av en av tjejerna i klassen, att hon var med och mobbade min dotter. Det är stort, riktigt stort. Det är ett oerhört fint meddelande som vill hjälpa min dotter. Min dotter blir så glad att hon måste visa mig det.
Jag tänker på eleverna i min dotters högstadieklass som inte tittar på henne när hon kommer mot dem, som inte hälsar på henne när hon kommer till skolan - fast de hälsar glatt på andra de träffar som sitter i närheten. De vuxna (många är fantastiska det är inte det okej, så bli nu inte ledsna på skolan för att jag skriver detta om ni läser detta, jag vill bara förklara hur det känns längs in i benmärgen för ett barn som är utanför, som känner sig utanför) menar att det inte är så farligt, att min dotter måste ta mer plats - men hon kan ju inte.
Eleverna i min dotters klass är nog, precis som flickan som skrev meddelandet, medvetna om vad de gör, men de skulle inte erkänna det om man frågade dem. Deras föräldrar skulle inte förstå något. Så om fem år kanske min dotter återigen får ett meddelande. Av en klasskamrat från högstadiet. Som ber om förlåtelse för att hon mobbade henne på högstadiet för att hon aldrig hälsade på min dotter när hon såg henne. Det kommer att vara stort för min dotter att få det erkännandet då också. Men det hjälper henne inte nu...
Har vart osynlig för mina klasskamrater i både låg och mellanstadiet och högstadiet är så klart inte någon skillnad.
Ingen klasskamrat svarar, ingen vågar, ingen bryr sig, tittar bort, någon annan får ta ansvar för hennes ledsna rop på hjälp. Min dotter får ett meddelande från en gammal klasskamrat. Ett fint, snällt, omtänksamt meddelande. Meddelandet innehåller också ett "förlåt för att jag var en av dem som mobbade dig när vi gick i samma klass" och jag tänker att när man pratade med föräldrarna i min dotters klass på låg- och mellanstadiet så var det ingen som ville kännas vid att min dotter var mobbad, att något barn i klassen mobbade. Inget barn ville erkänna det då heller. Nu, idag får min dotter ett erkännande av en av tjejerna i klassen, att hon var med och mobbade min dotter. Det är stort, riktigt stort. Det är ett oerhört fint meddelande som vill hjälpa min dotter. Min dotter blir så glad att hon måste visa mig det.
Jag tänker på eleverna i min dotters högstadieklass som inte tittar på henne när hon kommer mot dem, som inte hälsar på henne när hon kommer till skolan - fast de hälsar glatt på andra de träffar som sitter i närheten. De vuxna (många är fantastiska det är inte det okej, så bli nu inte ledsna på skolan för att jag skriver detta om ni läser detta, jag vill bara förklara hur det känns längs in i benmärgen för ett barn som är utanför, som känner sig utanför) menar att det inte är så farligt, att min dotter måste ta mer plats - men hon kan ju inte.
Eleverna i min dotters klass är nog, precis som flickan som skrev meddelandet, medvetna om vad de gör, men de skulle inte erkänna det om man frågade dem. Deras föräldrar skulle inte förstå något. Så om fem år kanske min dotter återigen får ett meddelande. Av en klasskamrat från högstadiet. Som ber om förlåtelse för att hon mobbade henne på högstadiet för att hon aldrig hälsade på min dotter när hon såg henne. Det kommer att vara stort för min dotter att få det erkännandet då också. Men det hjälper henne inte nu...
Känner mig som en länkcentral
Och det har jag ingenting emot så här kommer en länk till, men den här gången bara för att ni som läser här skall bli lite glada. Tänk att man kom på den här hundens "lättheter" och att hon fick utnyttja dem.
Mer kunskap till lärarna!
Eller hur? När jag läste till lärare för över 20 år sedan hade vi en veckas undervisning som handlade om specialpedagogiska frågor (som jag minns det, det är ju några år sedan...). Vi skulle under en veckas tid, på Idrottshögskolan i Örebro, lära oss om barn med väldigt många olika särskilda behov.
Nu efteråt, med mina erfarenheter tänker jag att om man tänkte mer ur specialpedagogiskt perspektiv hela tiden, för alla barn, så skulle alla barn tjäna på det, både barn med särskilda behov och dem utan.
Se inslaget på tv4-nyheterna sedan igår kväll här. Att man inte skulle kunna lägga in undervisning som handlar specifikt om hur man undervisar och möter barn med adhd/autism (de pratar tyvärr inte om add) är nonsens. Det kallas för "prioritering". Att inte få med sig hur man undervisar och möter barn med npf, som varje lärare har i varje klass är, när man går en lärarutbildning på 4-5 år, under all kritik, om jag får säga vad jag tycker...
Ge mer kunskap om det här till lärarna i utbildningen och sedan i fortbildning för hur man möter de barn som oftast är svårast att möta på rätt sätt, kräver utbildning, inte en vecka på en fyra årig utbildning, men flera gånger under hela lärargärningen.
Nu efteråt, med mina erfarenheter tänker jag att om man tänkte mer ur specialpedagogiskt perspektiv hela tiden, för alla barn, så skulle alla barn tjäna på det, både barn med särskilda behov och dem utan.
Se inslaget på tv4-nyheterna sedan igår kväll här. Att man inte skulle kunna lägga in undervisning som handlar specifikt om hur man undervisar och möter barn med adhd/autism (de pratar tyvärr inte om add) är nonsens. Det kallas för "prioritering". Att inte få med sig hur man undervisar och möter barn med npf, som varje lärare har i varje klass är, när man går en lärarutbildning på 4-5 år, under all kritik, om jag får säga vad jag tycker...
Ge mer kunskap om det här till lärarna i utbildningen och sedan i fortbildning för hur man möter de barn som oftast är svårast att möta på rätt sätt, kräver utbildning, inte en vecka på en fyra årig utbildning, men flera gånger under hela lärargärningen.
måndag 22 augusti 2011
Artikel om mig/min dotter/vår familj/vår kamp - i Friskispressen idag
Lär här och återkoppla gärna vad som helst efter att du läst artikeln. Själv tycker jag att Mattias, som intervjuade mig gjorde ett fantastiskt jobb att skriva artikeln och Niklas, som fotograferade tog väldigt fina bilder av mig som brukar ha svårt att "fastna" på bild...
Om lösningar på svårigheter
Jag har precis avslutat ett samtal med en klok tjej som kommer att finnas med i min nästa bok. Vi pratar "lösningar på svårigheter", vilket inte är en lätt uppgift. Hur gör man när ett barn är utanför? Hur gör man när ett barn aldrig gör läxan? Hur gör man när ett barn skolvägrar? Hur skall man orka igenom hela skolan? Hur skall man lyckas få ett jobb, som man orkar gå till?
När man har ADD, då förstås. För oss andra är de frågorna inte så relevanta. För de flesta av oss, som inte har mer svårigheter än "normalt" har skolan, utanförskap, läxor och jobb varit lite småjobbigt ibland, men inte så att det ställt till några större problem.
När man har ADD gör det ofta det, ställer till problem, alltså. Det är en dålig nyhet för många.
Den goda nyheten är att det faktiskt finns massor av lösningar som gör att det fungerar, bra eller åtminstonde någorlunda bra och ibland fantastiskt bra!
Att klaga på att det inte fungerar är en del i processen, men sedan måste vi, föräldrar, lärare, rektorer, sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra vuxna börja snegla åt lösningshållet. Lämna problemen, titta på det som kan lösas istället och BJUD IN BARNET. Hur skulle du vilja ha det? Hur kan vi underlätta för att det skall bli lättare för dig att t ex göra läxan? Barnet kan ofta svara på sådana frågor själv. Lösningen finns ofta där i samtalet mellan oss som vill hjälpa och barnet som behöver hjälp.
Leta lösningar idag och berätta gärna här, hur du/ni löst svåra saker för barn med svårigheter (så att de kan använda sig av sina lättheter istället)?
Nu skall jag cykla från jobbet för att vara hemma när min dotter skall till skolan. Det är vår lösning på problemet "svårt att komma iväg till skolan", att jag försöker finnas där när hon skall gå. Det finns andra lösningar också, massor av lösningar. För alla fungerar inte den lösningen som vi hittar, för oss fungerar inte den lösningen som någon annan hittar.
Därför måste vi leta.
Leta!
När man har ADD, då förstås. För oss andra är de frågorna inte så relevanta. För de flesta av oss, som inte har mer svårigheter än "normalt" har skolan, utanförskap, läxor och jobb varit lite småjobbigt ibland, men inte så att det ställt till några större problem.
När man har ADD gör det ofta det, ställer till problem, alltså. Det är en dålig nyhet för många.
Den goda nyheten är att det faktiskt finns massor av lösningar som gör att det fungerar, bra eller åtminstonde någorlunda bra och ibland fantastiskt bra!
Att klaga på att det inte fungerar är en del i processen, men sedan måste vi, föräldrar, lärare, rektorer, sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra vuxna börja snegla åt lösningshållet. Lämna problemen, titta på det som kan lösas istället och BJUD IN BARNET. Hur skulle du vilja ha det? Hur kan vi underlätta för att det skall bli lättare för dig att t ex göra läxan? Barnet kan ofta svara på sådana frågor själv. Lösningen finns ofta där i samtalet mellan oss som vill hjälpa och barnet som behöver hjälp.
Leta lösningar idag och berätta gärna här, hur du/ni löst svåra saker för barn med svårigheter (så att de kan använda sig av sina lättheter istället)?
Nu skall jag cykla från jobbet för att vara hemma när min dotter skall till skolan. Det är vår lösning på problemet "svårt att komma iväg till skolan", att jag försöker finnas där när hon skall gå. Det finns andra lösningar också, massor av lösningar. För alla fungerar inte den lösningen som vi hittar, för oss fungerar inte den lösningen som någon annan hittar.
Därför måste vi leta.
Leta!
söndag 21 augusti 2011
Om skolstarten imorgon
För många barn börjar utanförskapet imorgon igen. För dig som är vuxen och som läser detta ber jag dig att vara uppmärksam och stötta de barn som inte är med i gemenskapen. Det går att förändra om vi finns med och är uppmärksamma!
Både Lillagubben och dottern längtar lite till skolan nu och det är ju passande eftersom skolan börjar imorgon... Lillagubben längtar till att träffa alla kompisar i klassen och i andra klasser. Han längtar inte direkt efter lärarna eller efter lektionerna (även om han inte har några svårigheter att göra läxan och hänga med i skolan). Dottern längtar till skolan säger hon, men inte till klasskamraterna, men till lärarna och till lektionerna.
Lillagubben har spenderat de sista veckorna med kompisar här eller hemma hos kompisarna. Dottern har varit ensam, utom när hon varit på läger eller hos sin kusin.
Vi har vant oss vid att det är så, både hon och vi föräldrar ändå är det svårt att inte bli berörd när gamla klasskamrater till henne cyklar förbi i grupper, skrattande mot nya äventyr. Tillsammans.
Min dotter sitter ensam här hemma.
Så är det för många barn, fast vuxna som inte är i direkt koppling till dem sällan noterar det. Så här står det i min bok "Är jag normal, mamma?" om den dagen då min dotter (Mika) började fjärde klass:
"Skolan börjar och nu går eleverna i Mikas klass i trean och fyran. Min dotter är inte längre liten och sockersöt, hon börjar bli riktigt stor, tänker jag när jag ser henne på skolgården. Och fast jag lagt ner mycket tid på att hjälpa henne att göra sig iordning på morgonen inför uppropet så ser hon ut som om hon inte passar in där hon står för sig själv på skolgården. Redan där får jag en otäck känsla i magen. "Höstterminen kommer att bli lika tuff som vårterminen." Men precis som inför ett tandläkarbesök, där man vet att man skall in och borra i en tand och ändå sitter och läser en skvallertidning i besöksrummet, väntar jag, passivt medveten om det otäcka som snart drabbar oss.
Mika står för sig själv på skolgården. Hon signalerar rädsla och osäkerhet. Klasskamraterna springer runt och skojar, tar igen tiden de inte setts. Mika vill nog, men vågar inte hänga med om hon inte blir inbjuden. Det blir hon inte längre. De osynliga reglerna är redan igång. Mika vet inte hur man gör, förstår inte".
För många barn börjar utanförskapet imorgon igen. För dig som är vuxen och som läser detta ber jag dig att vara uppmärksam och stötta de barn som inte är med i gemenskapen. Det går att förändra om vi finns med stöttar, bjuder in och är uppmärksamma!
För det är ju så att du och jag kan förändra. Du och jag kan påverka. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Du och jag kan göra något. Du och jag kan hjälpa någon.
Både Lillagubben och dottern längtar lite till skolan nu och det är ju passande eftersom skolan börjar imorgon... Lillagubben längtar till att träffa alla kompisar i klassen och i andra klasser. Han längtar inte direkt efter lärarna eller efter lektionerna (även om han inte har några svårigheter att göra läxan och hänga med i skolan). Dottern längtar till skolan säger hon, men inte till klasskamraterna, men till lärarna och till lektionerna.
Lillagubben har spenderat de sista veckorna med kompisar här eller hemma hos kompisarna. Dottern har varit ensam, utom när hon varit på läger eller hos sin kusin.
Vi har vant oss vid att det är så, både hon och vi föräldrar ändå är det svårt att inte bli berörd när gamla klasskamrater till henne cyklar förbi i grupper, skrattande mot nya äventyr. Tillsammans.
Min dotter sitter ensam här hemma.
Så är det för många barn, fast vuxna som inte är i direkt koppling till dem sällan noterar det. Så här står det i min bok "Är jag normal, mamma?" om den dagen då min dotter (Mika) började fjärde klass:
"Skolan börjar och nu går eleverna i Mikas klass i trean och fyran. Min dotter är inte längre liten och sockersöt, hon börjar bli riktigt stor, tänker jag när jag ser henne på skolgården. Och fast jag lagt ner mycket tid på att hjälpa henne att göra sig iordning på morgonen inför uppropet så ser hon ut som om hon inte passar in där hon står för sig själv på skolgården. Redan där får jag en otäck känsla i magen. "Höstterminen kommer att bli lika tuff som vårterminen." Men precis som inför ett tandläkarbesök, där man vet att man skall in och borra i en tand och ändå sitter och läser en skvallertidning i besöksrummet, väntar jag, passivt medveten om det otäcka som snart drabbar oss.
Mika står för sig själv på skolgården. Hon signalerar rädsla och osäkerhet. Klasskamraterna springer runt och skojar, tar igen tiden de inte setts. Mika vill nog, men vågar inte hänga med om hon inte blir inbjuden. Det blir hon inte längre. De osynliga reglerna är redan igång. Mika vet inte hur man gör, förstår inte".
För många barn börjar utanförskapet imorgon igen. För dig som är vuxen och som läser detta ber jag dig att vara uppmärksam och stötta de barn som inte är med i gemenskapen. Det går att förändra om vi finns med stöttar, bjuder in och är uppmärksamma!
För det är ju så att du och jag kan förändra. Du och jag kan påverka. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Du och jag kan göra något. Du och jag kan hjälpa någon.
lördag 20 augusti 2011
Om en annorlunda gurka
Bara för att gurkan inte är rak och "normal" som de flesta andra gurkor, utan rund och fin betyder inte det att den är sämre på något vis, bara annorlunda...
 |
| En annorlunda gurka kan tillföra saker som raka gurkor inte har förmåga till. Vår runda gurka som låg gömd bakom krukan gjorde hela dagen lite roligare... (Du har nu möjlighet att fritt associera "gurka" till "människa", förresten). |
En fredag utöver det vanliga
Efter föreläsningen med Ross Greene tog jag spårvagnen hem igen. Väl hemma mötte jag maken, Lillagubben, Lillagubbens två kompisar, dottern, min mamma och min pappaa i nämnd ordning. Jag klappade lite på hundarna, gosade lite med hönorna och sedan bytte jag om inför grovjobbet. Min pappa klöv stubbar som vi haft liggande på tomten, medans jag förflyttade dem till vårt förråd. Under tiden jag förflyttade vedklabbar ihop med min pappa fixade maken middagen och strax efter det kom våra goda vänner Håkan och Ann-Charlotte. Nu har de åkt hem men deras son sover över. Jag tänker mycket på Ross Greene och hans föreläsning, inte så att det var några direkta nyheter för mig, men jag tänker på människosynen, eller som Håkan sa "Malene, du kanske har för mycket empati". Kanske har jag det, tänker jag, men så tänker jag också, kan man någonsin ha för mycket empati?
Jag tänker på det Ross Greene sa att man antingen är "medvetet inkompetent" eller så är man "omedvetet inkompetent". Vet inte om jag översätter rätt, det låter lite väl brutalt, men tanken är att man är medveten eller omedveten om att man är otillräcklig, att man gör fel, att man misslyckas, att man inte förstå. Jag tror att vi alla är både medvetet och omedvetet inkompetenta i olika grader. Jag tänker på dem jag pratade med under lunchen. Trevliga människor. Utbildade människor. Vi pratade om våra yrken, om vad vi gjorde, om barn med svårigheter, om Ross Greene. Jag berättade om min dotter, att man innan hon fick sin diagnos fick en lättare utredning av en skolpsykolog som funderade på om hon var intellektuellt funtionshindrad. Jag berättade det för mina lunchkamrater. De som jobbade i ett resursteam kring barn med intellektuella funtionsnedsättningar lyssnade. Sedan sa en av dem, en klok och förståndig kvinna till mig på ett väldigt självklart och tydligt sätt;
- Det hade aldrig våra utredande läkare och psykologer gjort, de är alldeles för kompetenta för det.
Jag sa inget, men jag tänkte på det Ross Greene sa, medvetet och omedvetet inkompetenta människor, för hur kan man veta om man alltid ställer rätt diagnos...?
Ödmjukhet inför att det kan bli fel ibland, att man kan göra fel, fast man vill den andra det bästa, att man inte alltid förstår, att man inte alltid har tillräckligt med empati. Det tänker jag ikväll innan jag skall gå och lägga mig efter en fredag utöver det vanliga, både dagtid och kvällstid.
Imorgon lovar jag att skriva mer om Ross Greene, mina och hans tankar kring hur man möter barn med svårigheter. Tills dess. God natt och sov gott.
Jag tänker på det Ross Greene sa att man antingen är "medvetet inkompetent" eller så är man "omedvetet inkompetent". Vet inte om jag översätter rätt, det låter lite väl brutalt, men tanken är att man är medveten eller omedveten om att man är otillräcklig, att man gör fel, att man misslyckas, att man inte förstå. Jag tror att vi alla är både medvetet och omedvetet inkompetenta i olika grader. Jag tänker på dem jag pratade med under lunchen. Trevliga människor. Utbildade människor. Vi pratade om våra yrken, om vad vi gjorde, om barn med svårigheter, om Ross Greene. Jag berättade om min dotter, att man innan hon fick sin diagnos fick en lättare utredning av en skolpsykolog som funderade på om hon var intellektuellt funtionshindrad. Jag berättade det för mina lunchkamrater. De som jobbade i ett resursteam kring barn med intellektuella funtionsnedsättningar lyssnade. Sedan sa en av dem, en klok och förståndig kvinna till mig på ett väldigt självklart och tydligt sätt;
- Det hade aldrig våra utredande läkare och psykologer gjort, de är alldeles för kompetenta för det.
Jag sa inget, men jag tänkte på det Ross Greene sa, medvetet och omedvetet inkompetenta människor, för hur kan man veta om man alltid ställer rätt diagnos...?
Ödmjukhet inför att det kan bli fel ibland, att man kan göra fel, fast man vill den andra det bästa, att man inte alltid förstår, att man inte alltid har tillräckligt med empati. Det tänker jag ikväll innan jag skall gå och lägga mig efter en fredag utöver det vanliga, både dagtid och kvällstid.
Imorgon lovar jag att skriva mer om Ross Greene, mina och hans tankar kring hur man möter barn med svårigheter. Tills dess. God natt och sov gott.
fredag 19 augusti 2011
Det regnar i Göteborg
Jag sitter på spårvagnen mot Järntorget och dag två av föreläsningen med Ross Greene, mannen som hjälpt mig så mycket genom sina böcker. Synen på barn som jag delar med honom och alla kloka, kreativa lösningar han har på svårigheter. Det regnar utanför mitt spårvagnsfönster, men det hade inte spelat någon roll om solen sken från en klarblå himmel... Att lyssna på Greenes tankegångar är viktigt.
torsdag 18 augusti 2011
"Gott och blandat" med Ross Greene
Första dagen är avslutad. Ross Greene föreläser två dagar i Göteborg. Jag som har läst hans två böcker känner igen mig i väldigt mycket av det jag läst, men hans budskap blir än mer tydligt och än mer viktigt när man hör och ser honom livs levande i Folketshus kongressal i Göteborg.
Här kommer några söta och salta karameller från dagens föreläsning (som ni som läst hans böcker kommer att känna igen).
När man arbetar/hjälper barn som har "challenging behaviors" (utmanande beteende) så måste man ställa sig frågan; Varför är det utmanande barnet utmanande?
Det finns två sätt att se på den frågan, nämligen; "Ett barn gör bra om det VILL" eller "Ett barn gör bra om det KAN".
Enligt Greene (och undertecknad också för den delen) så gör barn alltid bra om de KAN.
När ett barn inte kan/inte har förmåga kommer reaktionerna. Greene undrar varför ett barn som har förmåga att göra bra saker, skulle göra saker som upplevs som dåliga eftersom alla barn vill vara bra/vill få beröm.
När barnet utmanar på något sätt så finns det några frågor man som vuxen måste ställa sig; Varför blir det fel, när blir det fel, vad skall vi göra nu när vi vet varför utmanande barn är utmanande och vad gjorde barnet för fel? De tre första frågorna är viktiga, men tyvärr tenderar vi vuxna att fastna på den fjärde frågan, vad gjorde barnet och älta den istället för att titta på de tre första, mycket viktigare frågorna.
När kraschar det för barn med npf? När miljön ställer högre krav än barnet har förmåga till. (Det gäller oss alla, men barn som saknar vissa förmågor ställs oftare för krav som är högre än de har förmåga till än vad andra barn gör).
Bakom varje utmanande beteende (det kan ju vara sådant som att det är svårt att borsta tänderna, att duscha, att göra läxan, att åka buss, bråk med lärare etc) finns saknad förmåga som kraschar med för höga miljökrav. Det i sin tur blir olösta problem. De olösta problemen är sådant som fortsätter att utlösa utmanande beteende hos barnet.
För att kunna hjälpa ett barn som vi upplever har svårigheter måste vi:
Sätta på oss rätt glasögon - (alla som försöker hjälpa barnet måste förstå varför det blir fel för barnet).
Organisera - Identifiera de speciella situationer där det går fel för barnet, där det kraschar. Hitta lösningar INNAN problemet dyker upp.
Börja jobba - Lös problemen, lägg dem i lådan för lösta problem och lär ut förmågor till barnet.
De tre lådorna som handlar om problemlösning kallar Ross Greene för "plan A", "plan B" och "plan C". Dem kommer jag att berätta mer om imorgon.
Vet inte om ni blev något klokare på det här, men jag har verkligen uppskattat att lyssna på Greene idag och hoppas kunna använda det i mitt vidare arbete som npf-informatör.
Här är förresten Greenes hemsida där du till exempel kan lyssna på hur han via samtal hjälper lärare och föräldrar att jobba med problemlösning.
Hörs imorgon igen.
Här kommer några söta och salta karameller från dagens föreläsning (som ni som läst hans böcker kommer att känna igen).
När man arbetar/hjälper barn som har "challenging behaviors" (utmanande beteende) så måste man ställa sig frågan; Varför är det utmanande barnet utmanande?
Det finns två sätt att se på den frågan, nämligen; "Ett barn gör bra om det VILL" eller "Ett barn gör bra om det KAN".
Enligt Greene (och undertecknad också för den delen) så gör barn alltid bra om de KAN.
När ett barn inte kan/inte har förmåga kommer reaktionerna. Greene undrar varför ett barn som har förmåga att göra bra saker, skulle göra saker som upplevs som dåliga eftersom alla barn vill vara bra/vill få beröm.
När barnet utmanar på något sätt så finns det några frågor man som vuxen måste ställa sig; Varför blir det fel, när blir det fel, vad skall vi göra nu när vi vet varför utmanande barn är utmanande och vad gjorde barnet för fel? De tre första frågorna är viktiga, men tyvärr tenderar vi vuxna att fastna på den fjärde frågan, vad gjorde barnet och älta den istället för att titta på de tre första, mycket viktigare frågorna.
När kraschar det för barn med npf? När miljön ställer högre krav än barnet har förmåga till. (Det gäller oss alla, men barn som saknar vissa förmågor ställs oftare för krav som är högre än de har förmåga till än vad andra barn gör).
Bakom varje utmanande beteende (det kan ju vara sådant som att det är svårt att borsta tänderna, att duscha, att göra läxan, att åka buss, bråk med lärare etc) finns saknad förmåga som kraschar med för höga miljökrav. Det i sin tur blir olösta problem. De olösta problemen är sådant som fortsätter att utlösa utmanande beteende hos barnet.
För att kunna hjälpa ett barn som vi upplever har svårigheter måste vi:
Sätta på oss rätt glasögon - (alla som försöker hjälpa barnet måste förstå varför det blir fel för barnet).
Organisera - Identifiera de speciella situationer där det går fel för barnet, där det kraschar. Hitta lösningar INNAN problemet dyker upp.
Börja jobba - Lös problemen, lägg dem i lådan för lösta problem och lär ut förmågor till barnet.
De tre lådorna som handlar om problemlösning kallar Ross Greene för "plan A", "plan B" och "plan C". Dem kommer jag att berätta mer om imorgon.
Vet inte om ni blev något klokare på det här, men jag har verkligen uppskattat att lyssna på Greene idag och hoppas kunna använda det i mitt vidare arbete som npf-informatör.
Här är förresten Greenes hemsida där du till exempel kan lyssna på hur han via samtal hjälper lärare och föräldrar att jobba med problemlösning.
Hörs imorgon igen.
Föreläsning med Ross Greene!
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att skaffa mig idoler. Kan inte minnas att jag haft någon, förutom kanske då, mannen som alltid går klädd i långklänning och är vegan (bara det gör att jag gillar honom lite extra...) DiLeva. Minns att jag var på Ullevi för evigheter sedan med min vän som kommit hela vägen från Trondheim för att se: David Bowie. Hon kunde alla låtar, hade hela sovrummet hemma i Trondheim inklätt med idolbilder på honom. Jag minns också när jag såg hennes röda skor sväva över mitt huvud (med henne i dem så klart) efter att hon svimmat av anspänning... Nej, jag har aldrig förstått det där med idoler.
Men en nästanidol har jag faktiskt. Jag "fick" honom efter att ha läst hans första bok "Explosiva barn" och sedan blev jag ännu mer förtjust i honom efter att ha läst hans andra bok "Vilse i skolan".
Men en nästanidol har jag faktiskt. Jag "fick" honom efter att ha läst hans första bok "Explosiva barn" och sedan blev jag ännu mer förtjust i honom efter att ha läst hans andra bok "Vilse i skolan".
Idag skall jag få lyssna på honom och jag är så, så, så himla glad!!!
Se här hur han beskriver synsätten "barn gör om de kan" och "barn gör om de vill". Det är en otroligt stor skillnad i bemötande kring barnet och möjligheter för barnet att lyckas, beroende på vilket tankesätt man har kring det.
Jag lovar återkomma senare under dagen och berätta mer om föreläsningen för er som är intresserade.
onsdag 17 augusti 2011
Lillagubben har ett visst matematiskt tänkande...
Idag har vi gjort iordning planerings- och strukturhjälp för dottern. Vi har pratat mål inför höstterminen och hur schemat kommer att se ut i skolan. Ett av hjälpmedlen är "motiavtionsstegen". Den här gången blev det en Salamander som jag ritat och som jag sedan delat in i många steg där en stjärna skall sättas för varje sak som gjorts. Den här terminen fortsätter vi att samla stjärnor när dottern kommer i tid till skolan (vilket kommer att bli tufft i år eftersom man troligtvis fyra av fem morgnar kommer att börja tio över åtta), stannar hela dagen, är med på idrotten, bäddar sängen, gör läxan och lagar en middag. Efter 20 stjärnor blir det överraskning och sedan börjar vi om.
Lillagubben vill också ha ett stjärnsystem. Eftersom han egentligen inte behöver hjälpmedlet är jag lite "latare" med honom. Han får klistra fast stjärnor på dörrkarmen. När han samlat 20 stjärnor så får han en sak värd 100 kronor. Han skall fokusera på att bädda sängen, städa sitt rum, tvätta handfatet i köket, laga en middag. Läxan gör han utan stjärnor...
Eftersom ju Lillagubben har ett visst ekonomiskt sinnelag så börjar han genast dividerar om den där hundralappen.
- Men, Malene Noah får femhundra när han har samlat 20 saker, säger han.
Eftersom Noah flyttat har jag inte lika lätt att fråga hans föräldrar hur det ligger till. Efter ytterligare övertalning så faller jag till föga.
- Okej, du får köpa något för 150 kronor, men om du tjatar mer nu så blir det bara 100 igen.
Lillagubben försvinner in på sitt rum. Jag pustar ut. Sedan dyker han upp i dörröppningen igen. Med världens största smile säger han;
- Kan jag få köpa 20 stjärnor för 100 kronor...
Förövrigt finns det mer att läsa om mobbning nu inför skolstarten på SvD. Läs här.
 |
| Några av hjälpmedlen inför skolstarten. Schemat till vänster innehåller "morgongöra", "ta med till skolan", "läxor", "efter skolan", "kvällsgöra" och "målet för hösterminen". |
Lillagubben vill också ha ett stjärnsystem. Eftersom han egentligen inte behöver hjälpmedlet är jag lite "latare" med honom. Han får klistra fast stjärnor på dörrkarmen. När han samlat 20 stjärnor så får han en sak värd 100 kronor. Han skall fokusera på att bädda sängen, städa sitt rum, tvätta handfatet i köket, laga en middag. Läxan gör han utan stjärnor...
Eftersom ju Lillagubben har ett visst ekonomiskt sinnelag så börjar han genast dividerar om den där hundralappen.
- Men, Malene Noah får femhundra när han har samlat 20 saker, säger han.
Eftersom Noah flyttat har jag inte lika lätt att fråga hans föräldrar hur det ligger till. Efter ytterligare övertalning så faller jag till föga.
- Okej, du får köpa något för 150 kronor, men om du tjatar mer nu så blir det bara 100 igen.
Lillagubben försvinner in på sitt rum. Jag pustar ut. Sedan dyker han upp i dörröppningen igen. Med världens största smile säger han;
- Kan jag få köpa 20 stjärnor för 100 kronor...
Förövrigt finns det mer att läsa om mobbning nu inför skolstarten på SvD. Läs här.
Positiva saker med hösten
Om fem dagar börjar skolan och då är hösten snart här. Jag är inget fan av hösten, men positivt tänkande underlättar när mörkret börjar tränga sig på. Jag har några saker som är bra med hösten, de är;
1 Tända ljus!!!
2 Struktur, vilket ju uppskattas av många.
3 Inga tvestjärtar i morgontidningen.
4 Härlig höstluft.
Har du några bra saker att fylla upp denna något torftiga lista med?
1 Tända ljus!!!
2 Struktur, vilket ju uppskattas av många.
3 Inga tvestjärtar i morgontidningen.
4 Härlig höstluft.
Har du några bra saker att fylla upp denna något torftiga lista med?
 |
| Höstmorgon är inte helt fel det heller... |
tisdag 16 augusti 2011
En till om mobbning
Lyssna på SR här.
Min dotter är inte mobbad längre (just nu är kanske bäst att skriva), men jag kan, när jag tänker tillbaka på de svåra åren hon hade på låg-, mellanstadiet känna mig kränkt av den behandling hon och jag fick av rektor, lärare som var ansvarig för att barn på min dotters skola inte skulle bli mobbade och andra lärare på skolan. Jag vet, eftersom jag själv är gammal lärare, att det är enormt svårt att stoppa mobbning och att se all mobbning. Att man inte förstod det och att man inte mötte mig och min dotter med respekt, utan såg oss som problemet, fast det var vi som var utsatta, det kan jag fortfarande känna mig kränkt över, när jag någon gång, som just nu, tänker på det.
Vi fick upprättelse genom en fantastisk rektor, som hjälpte oss och genom min bok som alla lärare på min dotters skola läste, men för alla andra barn och deras föräldrar som inte får vara med om det utan stångar huvudet blodigt dag ut och dag in. För dem måste vi fortsätta hitta lösningar på hur vi skall få stopp på mobbning av barn i skolorna. Det är inte acceptabelt att barn blir mobbade. Vi får aldrig acceptera det.
När ett barn upplever sig vara mobbad i skolan - så är hon/han det.
Min dotter är inte mobbad längre (just nu är kanske bäst att skriva), men jag kan, när jag tänker tillbaka på de svåra åren hon hade på låg-, mellanstadiet känna mig kränkt av den behandling hon och jag fick av rektor, lärare som var ansvarig för att barn på min dotters skola inte skulle bli mobbade och andra lärare på skolan. Jag vet, eftersom jag själv är gammal lärare, att det är enormt svårt att stoppa mobbning och att se all mobbning. Att man inte förstod det och att man inte mötte mig och min dotter med respekt, utan såg oss som problemet, fast det var vi som var utsatta, det kan jag fortfarande känna mig kränkt över, när jag någon gång, som just nu, tänker på det.
Vi fick upprättelse genom en fantastisk rektor, som hjälpte oss och genom min bok som alla lärare på min dotters skola läste, men för alla andra barn och deras föräldrar som inte får vara med om det utan stångar huvudet blodigt dag ut och dag in. För dem måste vi fortsätta hitta lösningar på hur vi skall få stopp på mobbning av barn i skolorna. Det är inte acceptabelt att barn blir mobbade. Vi får aldrig acceptera det.
När ett barn upplever sig vara mobbad i skolan - så är hon/han det.
måndag 15 augusti 2011
Första dagen på resten av ditt liv
Imorgon är det en sådan dag igen, första dagen på ditt liv. För mig och för min make är det också första dagen på vårt nionde år som gifta!
Skillnad mellan ADD och ADD med hyperaktivitet (ADHD)
Jag fick ett tips om den här sidan som beskriver som beskriver skillnader på ADD och ADHD utifrån att ADD är ADD och ADHD är ADD med hyperaktivitet. Man vänder lilksom på det. Intressant och bra tycker jag för som det är nu får aldrig människor med ADD komma fram. Man har ADHD och så har man tillägget, den andra, lilla gruppen som inte gör något väsen av sig, vare sig i skolan eller på andra ställen.
Det är dags nu.
Det är dags att människor med ADD och deras svårigheter/lättheter får uppmärksamhet, för det är faktiskt så att de barnen med ADD kan vara de som har mest behov i en klass, men eftersom de bara tolkas som ointresserade, sega, slöa, lata, introverta så gör man inget med dem. De får sitta still i klassrummet och göra just ingenting. Det är dags nu. Läs sidan och lär dig mer om ADD.
Gå också in på den här länken och läs om/lyssna på om nyheten (som ju inte är någon nyhet egentligen) att Aspergers syndrom kommer att försvinna i nya diagnosmanualen för npfdiagnoser bland annat.
Det är dags nu.
Det är dags att människor med ADD och deras svårigheter/lättheter får uppmärksamhet, för det är faktiskt så att de barnen med ADD kan vara de som har mest behov i en klass, men eftersom de bara tolkas som ointresserade, sega, slöa, lata, introverta så gör man inget med dem. De får sitta still i klassrummet och göra just ingenting. Det är dags nu. Läs sidan och lär dig mer om ADD.
Gå också in på den här länken och läs om/lyssna på om nyheten (som ju inte är någon nyhet egentligen) att Aspergers syndrom kommer att försvinna i nya diagnosmanualen för npfdiagnoser bland annat.
EXTRA, EXTRA! Dawn har lagt sitt första ägg, inte så stort, men väldigt fint.
 |
Lillagubbens höna Dawn har äntligen lagt sitt första ägg. Så här såg hon ut idag efter sensationen, inte direkt påverkad av det fantastiska, varken till det positiva eller negativa hållet, men hon gillar att bli buren. Lillagubben håller Dawns första ägg till vänster i bild, det andra är från Flower som lägger vanliga ägg. Idag blir det mini-äggmacka till lucnh för Lillagubben, tror jag. |
 |
Apropå Sanna Lundell
Vi är duktiga på att utgå ifrån facit, vi människor. Ett facit som utgår ifrån oss själva. Hur många gånger har du inte hört eller sagt själv för den delen "så skulle jag aaaaldrig gjort" eller "jag förstår inte hur man kan gööööra så, nähe det hade jag då inte gjort". Vi är duktiga att jämföra oss med andra och för det mesta går jämförelsen ut på att jag som jämför gör rätt och den jag jämför med gör fel/tänker fel/är fel.
Men det finns inte ett sätt att göra en sak på, det finns massor av sätt. Ditt sätt att leva på är rätt så länge som du trivs med det och så länge du inte skadar någon av det. Mitt sätt att leva är rätt så länge jag trivs med det och så länge jag inte skadar någon.
När människor är annorlunda/har svårare för saker/gör saker annorlunda så är det fritt fram för människor att tycka, tänka och lämna "facit" för hur man egentligen borde vara/göra.
Men om jag inte har gått i dina skor och du inte har gått i mina så vet vi ju inte, vi kan ana, men vi vet inte. Tänk om Sanna Lundell och alla andra människor med åsikter om människor med npf, om att bara de skärper sig eller bara föräldrarna skärper sig, kunde förstå det. Då hade livet, som ju ändå ofta är svårt och tungt för människor med adhd/add/aspergers/autism blivit lite lättare att leva, man hade blivit lite mindre ifrågsatt och fått lättare att "andas".
Men det finns inte ett sätt att göra en sak på, det finns massor av sätt. Ditt sätt att leva på är rätt så länge som du trivs med det och så länge du inte skadar någon av det. Mitt sätt att leva är rätt så länge jag trivs med det och så länge jag inte skadar någon.
När människor är annorlunda/har svårare för saker/gör saker annorlunda så är det fritt fram för människor att tycka, tänka och lämna "facit" för hur man egentligen borde vara/göra.
Men om jag inte har gått i dina skor och du inte har gått i mina så vet vi ju inte, vi kan ana, men vi vet inte. Tänk om Sanna Lundell och alla andra människor med åsikter om människor med npf, om att bara de skärper sig eller bara föräldrarna skärper sig, kunde förstå det. Då hade livet, som ju ändå ofta är svårt och tungt för människor med adhd/add/aspergers/autism blivit lite lättare att leva, man hade blivit lite mindre ifrågsatt och fått lättare att "andas".
söndag 14 augusti 2011
Sanna Lundells kolumn i Aftonbladet
Läs den här och säg gärna vad du tänker och tycker. Jag blir mest ledsen och uppgiven, för visst finns det säkert några föräldrar som "skyller" på diagnos (även om inte jag träffat någon), men Herregud, de allra flesta av oss föräldrar (med eller utan diagnoser själva) till barn med npf-diagnoser anstränger oss oerhört mycket för att få vardagen att fungera för våra barn, med eller utan medicin.
Hur förklarar man saker som inte syns
Min dotter är hemma. Hennes rum är nystädat, av mig. Vi brukar göra så. Hon åker på läger en gång i månaden och jag grovstädar hennes rum tills hon är hemma igen. Hon älskar att komma hem till sitt nystädade rum och till oss, men hon älskar också att åka på läger.
Hur förklarar man för andra föräldrar till 16-åriga tjejer att man städar sin dotters rum utan att få en "oj, vad du curlar din dotter-blick, tillbaka"?
Hur förklarar man att hon inte kan åka iväg hur som helst på en resa, en övernattning, en påhälsning, ett besök utan att få den där blicken tillbaka? Spelar det någon roll med den där blicken, eller kan man strunta i den?
Problemet när man har svårigheter som lika gärna kunde vara "bortskämdaungesyndromet" är ju att när man pratar om saker som rör barnet med andra föräldrar så har ju de ungefär samma historia tillbaka, fast det inte alls är så, liksom. (Det här gäller, tror jag även vuxna med liknande svårigheter, när de försöker berätta och förklara sina svårigheter och frustration över saker som blir fel).
Hur gör man då för att få människor att förstå?
Jag vet inte. Efter sexton år med min dotter vet jag fortfarande inte. Jo, jag vet att det för det mesta är lika bra att undvika att prata om det (även om jag ju pratar massor om det när jag föreläser, men då vet jag ju att jag pratar i ett lärande syfte, människor som kommer vill ju lära sig). Jag vet att det bara är några man pratar med, som man vet förstår, som inte kommer med pekpinnar "så dääär kan du ju inte göra, det skall du inte behöva ta, din dotter måste lära sig, du måste sätta ner foten och säga ifrån", som med kroppsspråk och suckar visar att man inte förstår. Man märker ganska snart när man pratar med någon om personen förstår/har kunskap om vad det innebär att ha ett osynligt funktionshinder eller om den inte har det/har bestämt sig för att de där svårigheterna som jag pratar om inte finns.
Därför berättar jag för långt ifrån alla att jag fortfarande grovstädar min dotters rum en gång i månaden eller andra saker som andra föräldrar till barn utan npf inte förstår eftersom det är så svårt att göra det - förstå alltså. En pappa berättar för mig hur stökigt hans 16-åriga dotters rum är. Att han inte går in i det längre. Då säger jag inget om min dotters rum, om städningen och så menar jag, för jag vet att han inte skulle förstå ändå.
Tidigare hamnade jag ibland i absurda situationer. Människor som läst min bok som undrade, ville veta mer. Jag berättade och fick till svar att så var det för deras barn också. Sedan gick det några minuter där vi bägge föräldrar jämförde, tävlade i vem som hade "svårast" barn. Fast jag visste att vi pratade om två helt olika saker. Det hamnar jag aldrig i längre, jag har valt ut människor som jag pratar om svårigheterna med. Andra pratar jag med annat om. Det är inte konstigt att det blir så här. Det är nämligen väldigt svårt att förstå att för de flesta 16-åringar så går det att städa sitt rum (precis som jag kunde när jag var 16 år), men man väljer att inte göra det ibland. Medan det för andra 16-åringar är ett omöjligt projekt när det blivit för stökigt (trots uppmärkta lappar för var saker skall stå och minimalt med saker i rummet), när ett projekt skall avslutas, när en läxa skall göras etc. Skillnaden mellan en sextonåring och en annan, kan se hårfin ut för utomstående, men den kan vara milsvid för oss som finns på den andra sidan. Hur det är och känns i familjer där både barn och vuxna har adhd/add eller liknande kan jag bara ana. Det måste vara dubbelt jobbigt...
Man blir duktigare på det mesta med tiden, även att veta när man kan prata om saker utan att känna sig ifrågasatt...
Hur förklarar man för andra föräldrar till 16-åriga tjejer att man städar sin dotters rum utan att få en "oj, vad du curlar din dotter-blick, tillbaka"?
Hur förklarar man att hon inte kan åka iväg hur som helst på en resa, en övernattning, en påhälsning, ett besök utan att få den där blicken tillbaka? Spelar det någon roll med den där blicken, eller kan man strunta i den?
Problemet när man har svårigheter som lika gärna kunde vara "bortskämdaungesyndromet" är ju att när man pratar om saker som rör barnet med andra föräldrar så har ju de ungefär samma historia tillbaka, fast det inte alls är så, liksom. (Det här gäller, tror jag även vuxna med liknande svårigheter, när de försöker berätta och förklara sina svårigheter och frustration över saker som blir fel).
Hur gör man då för att få människor att förstå?
Jag vet inte. Efter sexton år med min dotter vet jag fortfarande inte. Jo, jag vet att det för det mesta är lika bra att undvika att prata om det (även om jag ju pratar massor om det när jag föreläser, men då vet jag ju att jag pratar i ett lärande syfte, människor som kommer vill ju lära sig). Jag vet att det bara är några man pratar med, som man vet förstår, som inte kommer med pekpinnar "så dääär kan du ju inte göra, det skall du inte behöva ta, din dotter måste lära sig, du måste sätta ner foten och säga ifrån", som med kroppsspråk och suckar visar att man inte förstår. Man märker ganska snart när man pratar med någon om personen förstår/har kunskap om vad det innebär att ha ett osynligt funktionshinder eller om den inte har det/har bestämt sig för att de där svårigheterna som jag pratar om inte finns.
Därför berättar jag för långt ifrån alla att jag fortfarande grovstädar min dotters rum en gång i månaden eller andra saker som andra föräldrar till barn utan npf inte förstår eftersom det är så svårt att göra det - förstå alltså. En pappa berättar för mig hur stökigt hans 16-åriga dotters rum är. Att han inte går in i det längre. Då säger jag inget om min dotters rum, om städningen och så menar jag, för jag vet att han inte skulle förstå ändå.
 |
| Nystädat rum med lite nya hjälpmedel inför skolstarten. Många hjälpmedel kan göra skolstarten lättare för barn med npf. |
Tidigare hamnade jag ibland i absurda situationer. Människor som läst min bok som undrade, ville veta mer. Jag berättade och fick till svar att så var det för deras barn också. Sedan gick det några minuter där vi bägge föräldrar jämförde, tävlade i vem som hade "svårast" barn. Fast jag visste att vi pratade om två helt olika saker. Det hamnar jag aldrig i längre, jag har valt ut människor som jag pratar om svårigheterna med. Andra pratar jag med annat om. Det är inte konstigt att det blir så här. Det är nämligen väldigt svårt att förstå att för de flesta 16-åringar så går det att städa sitt rum (precis som jag kunde när jag var 16 år), men man väljer att inte göra det ibland. Medan det för andra 16-åringar är ett omöjligt projekt när det blivit för stökigt (trots uppmärkta lappar för var saker skall stå och minimalt med saker i rummet), när ett projekt skall avslutas, när en läxa skall göras etc. Skillnaden mellan en sextonåring och en annan, kan se hårfin ut för utomstående, men den kan vara milsvid för oss som finns på den andra sidan. Hur det är och känns i familjer där både barn och vuxna har adhd/add eller liknande kan jag bara ana. Det måste vara dubbelt jobbigt...
Man blir duktigare på det mesta med tiden, även att veta när man kan prata om saker utan att känna sig ifrågasatt...
Om drömmar som talar
Jag drömmer. Jag skall åka skidor med min dotter. Vi ställer oss på ett brett rullband. Det skall frakta oss högt upp till kabinbanan. Rullbandet har inget staket eller så som skyddar mot att trilla. Vi är ensamma. Utan förvarning lutar rullbandet uppåt mer och mer. Jag tänker "vi klarar oss aldrig upp till toppen, vi kommer trilla av". Plötsligt dansar jag en härlig "tryckare" med min man klädd i mörk kostym. Han är lätt orakad och vi dansar "cheek to cheek", det är en innerlig, kärlekfull dans. Så står jag på rullbandet igen, trillar nästan av i den branta uppförsbacken. Rullbandet lyfter, jag och min dotter svävar uppe i skyn, jag har svindel och är livrädd för att vi skall trilla av. Skräcken viker undan för det visar sig att vi har fallskärmar på oss. De vecklar ut sig. Vi svävar långsamt neråt. Stora, säkra, mjuka fallskärmar tar oss till fast mark igen.
Maken är där nere, vi dansar igen. "Cheek to cheek".
Vi människor drömmer mycket inför förändringar. Det är vår hjärnas sätt att processa, förbereda, smälta, klara av nya och/eller jobbiga saker. Min dröm tolkar jag som att jag är ganska orolig för hur det skall gå när skolan drar igång om en vecka. Vi har motgångar och kamp som väntar, men vi har också kunskap, förståelse och många kloka människor runt om oss som hjälper, som gör att vi kan klara oss ur det branta rullbandet, vi har ju fallskärmar. Vi har ju specialpedagoger och andra lärare som kan och som vill hjälpa. Vi har vår kunskap. Vi har vår och vår dotters kraft. Vår erfarenhet och vår vilja. Och som grädde på moset, tänker jag, så har vi ju varandra!
Har du drömt några drömmar senaste nätterna, eller någon annan natt som säger något till dig? Berätta om du vill.
Maken är där nere, vi dansar igen. "Cheek to cheek".
Vi människor drömmer mycket inför förändringar. Det är vår hjärnas sätt att processa, förbereda, smälta, klara av nya och/eller jobbiga saker. Min dröm tolkar jag som att jag är ganska orolig för hur det skall gå när skolan drar igång om en vecka. Vi har motgångar och kamp som väntar, men vi har också kunskap, förståelse och många kloka människor runt om oss som hjälper, som gör att vi kan klara oss ur det branta rullbandet, vi har ju fallskärmar. Vi har ju specialpedagoger och andra lärare som kan och som vill hjälpa. Vi har vår kunskap. Vi har vår och vår dotters kraft. Vår erfarenhet och vår vilja. Och som grädde på moset, tänker jag, så har vi ju varandra!
Har du drömt några drömmar senaste nätterna, eller någon annan natt som säger något till dig? Berätta om du vill.
lördag 13 augusti 2011
Längtar
Nu längtar jag efter att min fina, goa dotter ska komma hem från Ågrenska. Lägret slutar imorgon eftermiddag, då blir det finmiddag på kvällen!
Vad längtar du efter?
Vad längtar du efter?
 |
| Dottern kommer hem imorgon efter en vecka på läger. Vi längtar efter henne, hundarna också! |
Positiva tankar ger positiv energi
Jag skall gå och lägga mig, jag lovar, men så här i de sista skälvande minuterna innan sommarlovet tar slut och jobb och skola tar vid kan jag inte låta bli att suga lite på den lilla, lilla karamell som är kvar. Lillagubben fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till - att få sova över hos en av sina bästa kompisar, så han rullade iväg på sin cykel för flera timmar sedan. Dottern är på Ågenska och har det toppen. Det vet jag för att jag fått några korta, glada, lyckliga sms från henne. Maken, jag, hundarna och hönorna är ensamma hemma eftersom de stora barnen inte är på besök just ikväll.
Det är skönt att vara ensamma ibland och det är skönt att tänka på allt fint och fantastiskt vi fått vara med om i sommar. Glada positiva tankar är bra och viktiga att ha. Jag tror att det är så att ju mer positiva tankar man orkar producera i hjärnan, desto mer positiva tankar dyker det upp av sig själv i huvudet. Yttre saker påverkar naturligtvis och inre. De senaste fem dagarna har jag inte behövt stötta och tolka, lyssna och peppa lika mycket som jag annars behöver. Jag vet att min dotter har det bra, att hon mår bra. Då mår jag bra. Positiva tankar snurrar. Det är viktigt. Det är det som får oss att må bra. Ibland är det svårt att tänka positivt, men det finns, som min kloka och snälla vän Katarina säger, alltid något att vara glad och tacksam för.
Ikväll är jag tacksam och glad för att jag har så fina barn, en sådan snäll och kärleksfull man, härliga vänner och fina föräldrar. Vad är du glad och tacksam för? Berätta!
Det är skönt att vara ensamma ibland och det är skönt att tänka på allt fint och fantastiskt vi fått vara med om i sommar. Glada positiva tankar är bra och viktiga att ha. Jag tror att det är så att ju mer positiva tankar man orkar producera i hjärnan, desto mer positiva tankar dyker det upp av sig själv i huvudet. Yttre saker påverkar naturligtvis och inre. De senaste fem dagarna har jag inte behövt stötta och tolka, lyssna och peppa lika mycket som jag annars behöver. Jag vet att min dotter har det bra, att hon mår bra. Då mår jag bra. Positiva tankar snurrar. Det är viktigt. Det är det som får oss att må bra. Ibland är det svårt att tänka positivt, men det finns, som min kloka och snälla vän Katarina säger, alltid något att vara glad och tacksam för.
Ikväll är jag tacksam och glad för att jag har så fina barn, en sådan snäll och kärleksfull man, härliga vänner och fina föräldrar. Vad är du glad och tacksam för? Berätta!
torsdag 11 augusti 2011
Bara positiva tankar idag
Idag har jag bestämt mig - jag skall börja se positivt på allt som händer och sker, eller jag skall börja se mer positivt på saker som händer och sker. I alla fall idag... Som att jag idag inte hann städa det allra minsta i dotterns rum för jag gjorde en massa andra saker som inte var särskilt nyttiga, men väldigt roliga.
Istället för att tänka "det var dåligt av mig" så tänker jag "tänk vad kul jag, maken och Lillagubben hade idag" och vi hade faktiskt kul när vi lämnade in bilen på verkstad, käkade en något torr lunch på Volvo, flanerade på Hornbach, busade i trädgården och gick ut och åt på restaurang - allt medan dotterns rum stod och var rörigt...
Ikväll tittade vi också på K-special istället för att städa rummet. Kvällens avsnitt handlade om Marla, fyra år, och hennes familj. Till en början handlade det mest om Marla och hur fina tavlor hon kunde måla, fast hon bara var fyra och hur mycket pengar tavlorna kostade. Tänk, hon målade direkt efter frukost, hann inte ta på sig kläderna, målade i trosorna, berättade föräldrarna glatt. Sedan handlade det mer och mer om föräldrarna och galleriägaren som man började misstänka hade "hjälpt" Marla att måla tavlorna som var så fantastiska och som kostade så mycket.
Då skulle man ju kunna tänka att det var dåliga föräldrar som lurats så på sin fyraårings bekostnad och usch, vad de var dumma mot sina barn. Men inte jag, inte idag i alla fall. Idag tänker jag bara positivt. Därför ropade jag "JA!" när maken tittade klurigt på mig och Lillagubben och undrade om vi skulle åka och köpa akrylfärg i färgaffären imorgon och låta Lillagubben måla i bara kalsonger.
Dotterns rum får förmodligen stå en dag till i sin stökighet för imorgon startar vi Lillagubbens nya karriär. Tänk vad bra att tänka positivt, det blir så mycket roligare så och vi blir så mycket rikare då, bara vi får igång Lillagubben i måleriets hårda skola. Vem vet om ett tag, när sonen målat massor av fantastiska tavlor i bara kalsongerna kanske vi till och med kan anlita en städfirma som städar dotterns rum...
Förresten, inte för att jag vill vara negativ i allt det här positiva, men har ni iiiiiinga knep som gör det lättare att börja jobba eller börja skolan?
Istället för att tänka "det var dåligt av mig" så tänker jag "tänk vad kul jag, maken och Lillagubben hade idag" och vi hade faktiskt kul när vi lämnade in bilen på verkstad, käkade en något torr lunch på Volvo, flanerade på Hornbach, busade i trädgården och gick ut och åt på restaurang - allt medan dotterns rum stod och var rörigt...
Ikväll tittade vi också på K-special istället för att städa rummet. Kvällens avsnitt handlade om Marla, fyra år, och hennes familj. Till en början handlade det mest om Marla och hur fina tavlor hon kunde måla, fast hon bara var fyra och hur mycket pengar tavlorna kostade. Tänk, hon målade direkt efter frukost, hann inte ta på sig kläderna, målade i trosorna, berättade föräldrarna glatt. Sedan handlade det mer och mer om föräldrarna och galleriägaren som man började misstänka hade "hjälpt" Marla att måla tavlorna som var så fantastiska och som kostade så mycket.
Då skulle man ju kunna tänka att det var dåliga föräldrar som lurats så på sin fyraårings bekostnad och usch, vad de var dumma mot sina barn. Men inte jag, inte idag i alla fall. Idag tänker jag bara positivt. Därför ropade jag "JA!" när maken tittade klurigt på mig och Lillagubben och undrade om vi skulle åka och köpa akrylfärg i färgaffären imorgon och låta Lillagubben måla i bara kalsonger.
Dotterns rum får förmodligen stå en dag till i sin stökighet för imorgon startar vi Lillagubbens nya karriär. Tänk vad bra att tänka positivt, det blir så mycket roligare så och vi blir så mycket rikare då, bara vi får igång Lillagubben i måleriets hårda skola. Vem vet om ett tag, när sonen målat massor av fantastiska tavlor i bara kalsongerna kanske vi till och med kan anlita en städfirma som städar dotterns rum...
Förresten, inte för att jag vill vara negativ i allt det här positiva, men har ni iiiiiinga knep som gör det lättare att börja jobba eller börja skolan?
Skolstarten börjar närma sig
Idag skall jag lägga energi på att förbereda dotterns rum på skolstart. Det skall röjas, rensas, förbättras, förtydligas och förenklas. Genom nya och gamla lösningar så hoppas jag att den här skolterminen skall bli den enklaste och bästa för min dotter!
Ännu så länge är det så pass lång tid kvar till skolstart och dottern är på läger och har kul så den där riktiga skolångesten har inte infunnit sig ännu, det tackar man ju för, så klart. Men förberedelser inför starten måste göras nu så allting fungerar när det är dags.
Vad har du som läser min blogg för knep inför skol- eller jobbstart?
Ännu så länge är det så pass lång tid kvar till skolstart och dottern är på läger och har kul så den där riktiga skolångesten har inte infunnit sig ännu, det tackar man ju för, så klart. Men förberedelser inför starten måste göras nu så allting fungerar när det är dags.
Vad har du som läser min blogg för knep inför skol- eller jobbstart?
onsdag 10 augusti 2011
Om migrän, vänner och npf
Om det är något i mitt liv som jag skulle vilja ta bort (förutom alla svårigheter min dotter behöver stångas mot varje dag) så är det min migrän. Idag har jag migrän. Jag har haft det sedan jag var nio år ungefär och jag får migrän någon/några gånger i månaden. Numera finns det så fina migränmediciner att det är sällan jag blir så dålig som jag blivit den här gången.
Jag har vänner som tycker att migränmedicin måste vara onödigt och att det skadar kroppen, att jag borde använda mig av avslappning, akupunktur, naturpreparat, andning, mindfulness, ändra matvanor. Been there, done that - funkar inte, på mig! Jag hade en kompis som var väldigt tydlig om vad hon tyckte om migränmedicin (inte bra!) innan hon själv drabbades av det en dag. Hon ringde till mig på jobbet, undrade om hon kunde komma förbi och om jag möjligtvis hade migränmedicin som hon kunde få låna. Hon pratade inte om migränmedicinernas skadeverkan efter det, eftersom hon ju själv varit med om hur befriande det var att slippa ha vrålont i huvudet.
Jag läser på Facebook att kloka Lotta Abrahamsson håller på att skriva en bok om vänner och Aspergers syndrom. Härligt tänker jag. En sådan bok behövs. Hur gör man för att få en vän? Vad är en vän? Vad pratar man med en vän om? Det finns massor med frågor som behöver få ett svar för människor som har svårt med sociala kontakter, men jag tänker också att halva den boken skulle vända sig till människor som inte har Aspergers syndrom eller någon annan diagnos där man har svårt med sociala kontakter. För egentligen är det ju människorna med npf som har svårt med sociala kontakter som borde få hjälp av människor som har lätt med sociala kontakter - att få vänner. Människor utan svårigheter borde få svar på frågor som; hur tänker min vän med as/adhd/add/autism, hur kan jag hjälpa den att våga vara med, hur stöttar jag den, hur tar jag kontakt? Vi behöver lära människor utan npf att acceptera och förstå människor med npf och att se tillgångarna som de har. Om till exempel min dotters klasskamrater fick mer insyn och mer förståelse för hur tufft det är att komma till skolan och nästan ingen säger hej eller hur jobbigt det är att alltid bli bortvald - tänk om man kunde få dem och andra människor utan npf att förstå, att ta de andra perspektivet, då skulle det bli mycket lättare för alla att få vänner, då skulle inte npf-människor behöva en manual för att passa in på samma sätt.
Men så kommer jag tillbaka till min migrän och min vän. Kanske är det så att det är näst intill omöjligt för oss människor att förstå saker vi inte varit med om. Då är det kanske onödigt att skriva en halv bok till barn, ungdomar, vuxna som inte har npf för att de skall ha lättare att hjälpa människor med npf att få vänner. Kanske bättre att hela boken vänder sig till människor med Aspergers och liknande.
Men jag tycker att tanken är fin i alla fall...
Hur tänker du?
Jag har vänner som tycker att migränmedicin måste vara onödigt och att det skadar kroppen, att jag borde använda mig av avslappning, akupunktur, naturpreparat, andning, mindfulness, ändra matvanor. Been there, done that - funkar inte, på mig! Jag hade en kompis som var väldigt tydlig om vad hon tyckte om migränmedicin (inte bra!) innan hon själv drabbades av det en dag. Hon ringde till mig på jobbet, undrade om hon kunde komma förbi och om jag möjligtvis hade migränmedicin som hon kunde få låna. Hon pratade inte om migränmedicinernas skadeverkan efter det, eftersom hon ju själv varit med om hur befriande det var att slippa ha vrålont i huvudet.
Jag läser på Facebook att kloka Lotta Abrahamsson håller på att skriva en bok om vänner och Aspergers syndrom. Härligt tänker jag. En sådan bok behövs. Hur gör man för att få en vän? Vad är en vän? Vad pratar man med en vän om? Det finns massor med frågor som behöver få ett svar för människor som har svårt med sociala kontakter, men jag tänker också att halva den boken skulle vända sig till människor som inte har Aspergers syndrom eller någon annan diagnos där man har svårt med sociala kontakter. För egentligen är det ju människorna med npf som har svårt med sociala kontakter som borde få hjälp av människor som har lätt med sociala kontakter - att få vänner. Människor utan svårigheter borde få svar på frågor som; hur tänker min vän med as/adhd/add/autism, hur kan jag hjälpa den att våga vara med, hur stöttar jag den, hur tar jag kontakt? Vi behöver lära människor utan npf att acceptera och förstå människor med npf och att se tillgångarna som de har. Om till exempel min dotters klasskamrater fick mer insyn och mer förståelse för hur tufft det är att komma till skolan och nästan ingen säger hej eller hur jobbigt det är att alltid bli bortvald - tänk om man kunde få dem och andra människor utan npf att förstå, att ta de andra perspektivet, då skulle det bli mycket lättare för alla att få vänner, då skulle inte npf-människor behöva en manual för att passa in på samma sätt.
Men så kommer jag tillbaka till min migrän och min vän. Kanske är det så att det är näst intill omöjligt för oss människor att förstå saker vi inte varit med om. Då är det kanske onödigt att skriva en halv bok till barn, ungdomar, vuxna som inte har npf för att de skall ha lättare att hjälpa människor med npf att få vänner. Kanske bättre att hela boken vänder sig till människor med Aspergers och liknande.
Men jag tycker att tanken är fin i alla fall...
Hur tänker du?
tisdag 9 augusti 2011
Om läsinlärningens svåra konst
På väg hem efter en härlig dag med min vän Katarina på Gunnebo slott först och sedan på yoga satte jag mig i bilen och lyssnade på P1 och programmet som handlar om skolan (skolakuten är det så det heter?). Jag lyssnar så ofta jag hinner på programmet, tycker det ofta är intressant och duktiga programledare har det också begåvats med.
Igår kväll pratade man om läsinlärning. Man intervjuade forskare och man följde med på en förskola där man jobbade mycket med läsinlärning. I Spanien börjar barn att träna på att läsa vid tre års ålder, i England vid fem (tror jag att man sa) och i vårt grannland Norge har man inte förskoleklass längre. Sexåringar börjar i första klass där. Forskare menade att man kanske kunde börja tidigare även här, att barn som inte lär sig läsa så lätt måste få extra stöd, att man inte kan "vänta in dem".
Jag tänker, som alltid, när vi pratar barn och deras utveckling - att det ser så olika ut och att vi inte kan stirra oss blinda på det ena eller det andra sättet. Några barn lär sig läsa vid tre andra läser med svårighet när de går i trean och så vidare.
Min stackars dotter har fått genomlida ett och annat eftersom jag ju är svensklärare i botten...
När hon var tre gjorde jag en "egen bok" till henne. Jag hade läst om barns läsutveckling och läst om att barn kan lära sig avkoda hela ord istället för bokstav för bokstav, att de kan lära sig läsa så. I boken fanns bilder på mig, på mina föräldrar, på hennes pappa, på hundar vi kände och på mina syskon. Framför bilden på mig fanns en sida där det stod "MAMMA". Jag hade en väninna vars dotter lärde sig läsa i princip utan hjälp, när hon var fem år. Min dotter var tre och jag tänkte att "med lite hjälp av mig så knäcker nog min dotter läskoden innan fem..." Dottern tyckte mycket om sin egen "bok", ville gärna "läsa", men hon lärde sig aldrig att känna igen orden till bilderna. I ungefär samma veva köpte jag stora bokstäver gjorda av något skumgummiliknande material som man kunde bygga till hus där man kunde sitta eller göra en stor matta av. Vi byggde ord, jag läste böcker, ramsor, sagor. Min dotter älskade att lyssna, men hon förstod inte vad HON skulle ha bokstäverna till eller vad de betydde. Jag köpte ord- och magnetbokstäver att ha på kylskåpet. Vi satt och flyttade de där bokstäverna. Jag blev lite frustrerad, får jag nog erkänna. Min dotters kompis hade ju lärt sig läsa vid FEM års ålder, UTAN hjälp i princip (enligt hennes mamma) varför kunde inte min dotter lära sig? Hon började sexårsverksamhet. Då hade ju jag börjat förstå att hon hade det svårare med saker som rör skolan, än många andra barn så jag blev inte förvånad när inte hon lärde sig att läsa några ord eller skriva ett par ord i skrivboken, som många av de andra flickorna redan kunde, men lite frustrerad kände jag mig.
Nu skall min dotter börja i nian om ett par veckor, hon har kunnat läsa i många år, men det har inte varit lätt.
Barn är olika. Det är så viktigt att vi har med oss det när vi möter barn. Att inte ha samma krav på alla barn, är viktigt. Att stötta alla barn, att hjälpa dem där de är, att locka och pocka, att hitta sätt att hjälpa dem utvecklas, men att tro att utgå ifrån att alla barns "läsfönster" är öppet vid tre års ålder, vid fyra, eller fem, eller sju gör att så många misslyckas. Att vara beredd, att locka och pocka när fönstret öppnas, att hjälpa barnet att öppna sitt läsfönster, det skall vi göra, men inte ha bestämda åldrar för när ett barn skall börja läsa. Det blir så många misslyckade barn kvar då.
Igår kväll pratade man om läsinlärning. Man intervjuade forskare och man följde med på en förskola där man jobbade mycket med läsinlärning. I Spanien börjar barn att träna på att läsa vid tre års ålder, i England vid fem (tror jag att man sa) och i vårt grannland Norge har man inte förskoleklass längre. Sexåringar börjar i första klass där. Forskare menade att man kanske kunde börja tidigare även här, att barn som inte lär sig läsa så lätt måste få extra stöd, att man inte kan "vänta in dem".
 |
| Barn läs- och skrivutveckling är spännande och härlig, tycker jag. |
Jag tänker, som alltid, när vi pratar barn och deras utveckling - att det ser så olika ut och att vi inte kan stirra oss blinda på det ena eller det andra sättet. Några barn lär sig läsa vid tre andra läser med svårighet när de går i trean och så vidare.
Min stackars dotter har fått genomlida ett och annat eftersom jag ju är svensklärare i botten...
När hon var tre gjorde jag en "egen bok" till henne. Jag hade läst om barns läsutveckling och läst om att barn kan lära sig avkoda hela ord istället för bokstav för bokstav, att de kan lära sig läsa så. I boken fanns bilder på mig, på mina föräldrar, på hennes pappa, på hundar vi kände och på mina syskon. Framför bilden på mig fanns en sida där det stod "MAMMA". Jag hade en väninna vars dotter lärde sig läsa i princip utan hjälp, när hon var fem år. Min dotter var tre och jag tänkte att "med lite hjälp av mig så knäcker nog min dotter läskoden innan fem..." Dottern tyckte mycket om sin egen "bok", ville gärna "läsa", men hon lärde sig aldrig att känna igen orden till bilderna. I ungefär samma veva köpte jag stora bokstäver gjorda av något skumgummiliknande material som man kunde bygga till hus där man kunde sitta eller göra en stor matta av. Vi byggde ord, jag läste böcker, ramsor, sagor. Min dotter älskade att lyssna, men hon förstod inte vad HON skulle ha bokstäverna till eller vad de betydde. Jag köpte ord- och magnetbokstäver att ha på kylskåpet. Vi satt och flyttade de där bokstäverna. Jag blev lite frustrerad, får jag nog erkänna. Min dotters kompis hade ju lärt sig läsa vid FEM års ålder, UTAN hjälp i princip (enligt hennes mamma) varför kunde inte min dotter lära sig? Hon började sexårsverksamhet. Då hade ju jag börjat förstå att hon hade det svårare med saker som rör skolan, än många andra barn så jag blev inte förvånad när inte hon lärde sig att läsa några ord eller skriva ett par ord i skrivboken, som många av de andra flickorna redan kunde, men lite frustrerad kände jag mig.
 |
| Många barn är som de här rosa blommorna (någon som vet vad de heter?) de blommar nästan av sig själv och vid ungefär samma ålder. |
Nu skall min dotter börja i nian om ett par veckor, hon har kunnat läsa i många år, men det har inte varit lätt.
Barn är olika. Det är så viktigt att vi har med oss det när vi möter barn. Att inte ha samma krav på alla barn, är viktigt. Att stötta alla barn, att hjälpa dem där de är, att locka och pocka, att hitta sätt att hjälpa dem utvecklas, men att tro att utgå ifrån att alla barns "läsfönster" är öppet vid tre års ålder, vid fyra, eller fem, eller sju gör att så många misslyckas. Att vara beredd, att locka och pocka när fönstret öppnas, att hjälpa barnet att öppna sitt läsfönster, det skall vi göra, men inte ha bestämda åldrar för när ett barn skall börja läsa. Det blir så många misslyckade barn kvar då.
 |
| En del barn är som kronärtkockor, svåra att få att blomma, men oj så fina när de lyckas! |
måndag 8 augusti 2011
Oj, då
Igår kväll blev det plötsligt en väldans trafik på min blogg av bloggläsare som besökte mig. Då blir jag alltid orolig eftersom många, plötsliga besök på min blogg nästan alltid är förknippat med att någon läst något här och blivit arg eller känner sig kränkt eller så. Nu väntar jag därför på att få en utskällning eller något annat "kul" av någon...
Förövrigt väntar dottern på att jag skall köra henne till Ågrenska för hennes andra sommarvecka ute på den fantastiskt fina halvön i söder om Göteborg. Efter det skall jag samla energi hos min bästaste Katarina på Gunneboslott och så lite yoga på det.
Känner mig lite skakig i knäna. Vem är arg på mig idag? Vad har jag skrivit som gjort någon upprörd? Berätta gärna för mig och om du inte är arg på mig eller upprörd över något jag skrivit, signalera gärna det genom att trycka på "kul" här nedan. Då blir jag glad.
Kram.
Förövrigt väntar dottern på att jag skall köra henne till Ågrenska för hennes andra sommarvecka ute på den fantastiskt fina halvön i söder om Göteborg. Efter det skall jag samla energi hos min bästaste Katarina på Gunneboslott och så lite yoga på det.
Känner mig lite skakig i knäna. Vem är arg på mig idag? Vad har jag skrivit som gjort någon upprörd? Berätta gärna för mig och om du inte är arg på mig eller upprörd över något jag skrivit, signalera gärna det genom att trycka på "kul" här nedan. Då blir jag glad.
Kram.
söndag 7 augusti 2011
Moderna barn av sin tid
Jag känner två pojkar i nioårsåldern som skulle sova i tält igår kväll. De förberedde sig så som sig bör, genom att sätta upp tältet, bära in liggunderlag, sovsäck, kuddar, chips, godis och Nintendo DS.
Runt elva tiden somnade de, när en av pojkarnas mamma (jo, jag får nog erkänna - det var jag) satt i tältet och höll dem sällskap.
Mamman gick och la sig med fönstret öppet (direkt under fönstret befann sig tältet). Kvart i tre vaknade mamman av att de ösregnade ute. Eftersom tältet inte använts sedan näst yngsta barnet i huset hade sin "sovaitältperiod" för sisådär sex år sedan blev mamman orolig för att barnen skulle bli lite blöta där ute i ösregnet. I morgonrock och foppatofflor tog hon sig ut, drog upp dragkedjan och möttes av två par ögon. Pojkarna hade också vaknat av skyfallet. Mamman förklarade att det kanske, eventuellt kunde bli lite blött i tältet, nu när det ösregnade så. Pojkarna gjorde, så som moderna barn gör, la chipspåsen över sina Nintendo DS, vände sig om och sov vidare.
Halv åtta vaknade mamman och pappan av kvitter, både av fåglar och barn. Barnen var torra, så var även spelen, under chipspåsen...
Idag har vi fått besök av Mollys valp, Scooby som vi inte sett på två och ett halvt år. När han åkte var han åtta veckor och vägde ett par kilo. Nu var han större.
Runt elva tiden somnade de, när en av pojkarnas mamma (jo, jag får nog erkänna - det var jag) satt i tältet och höll dem sällskap.
Mamman gick och la sig med fönstret öppet (direkt under fönstret befann sig tältet). Kvart i tre vaknade mamman av att de ösregnade ute. Eftersom tältet inte använts sedan näst yngsta barnet i huset hade sin "sovaitältperiod" för sisådär sex år sedan blev mamman orolig för att barnen skulle bli lite blöta där ute i ösregnet. I morgonrock och foppatofflor tog hon sig ut, drog upp dragkedjan och möttes av två par ögon. Pojkarna hade också vaknat av skyfallet. Mamman förklarade att det kanske, eventuellt kunde bli lite blött i tältet, nu när det ösregnade så. Pojkarna gjorde, så som moderna barn gör, la chipspåsen över sina Nintendo DS, vände sig om och sov vidare.
Halv åtta vaknade mamman och pappan av kvitter, både av fåglar och barn. Barnen var torra, så var även spelen, under chipspåsen...
Idag har vi fått besök av Mollys valp, Scooby som vi inte sett på två och ett halvt år. När han åkte var han åtta veckor och vägde ett par kilo. Nu var han större.
Scooby och hans systrar, samt mamma i skogen idag. Scooby i husbilen som skall ta honom tillbaka till Piteå och så sonen som tar igen sig efter tältäventyret.
fredag 5 augusti 2011
Så alla i världen skulle sitta ihop
Som nästan alla barn i lågstadieåldern funderar min son på sitt ursprung.
-Tänk om man är adopterad och har en annan mamma och pappa egentligen,Utan att man vet om det, funderar han.
Jag förklarar att det är vanligt att man funderar så i hans ålder och försäkrar att det inte blivit någon förväxling av honom och något annat barn.
- När du kom ut till oss tog barnmorskan upp dig till mig på en gång och sedan fick din pappa klippa av navelsträngen, förklarar jag.
- Så om man inte klippte av den så skulle alla människor sitta fast i varandra och då skulle det räcka om bara den äldste åt mat...
Där någonstans kände jag att det räckte med biologiundervisning för idag, fast tanken, att alla sitter ihp med varandra, alla är släkt, alla är beroende av varandra, är väldigt fin i dessa tider av terrordåd, börskrascher och svältkatastrofer.
-Tänk om man är adopterad och har en annan mamma och pappa egentligen,Utan att man vet om det, funderar han.
Jag förklarar att det är vanligt att man funderar så i hans ålder och försäkrar att det inte blivit någon förväxling av honom och något annat barn.
- När du kom ut till oss tog barnmorskan upp dig till mig på en gång och sedan fick din pappa klippa av navelsträngen, förklarar jag.
- Så om man inte klippte av den så skulle alla människor sitta fast i varandra och då skulle det räcka om bara den äldste åt mat...
Där någonstans kände jag att det räckte med biologiundervisning för idag, fast tanken, att alla sitter ihp med varandra, alla är släkt, alla är beroende av varandra, är väldigt fin i dessa tider av terrordåd, börskrascher och svältkatastrofer.
Malmö - here she comes!
Idag åker dottern iväg till Malmö med sin morfar!
En del av er som läser kanske tänker; "vad är det med det, hon är ju sexton år, so what, en resa med en övernattning i Malmö"?
För oss i det här hushållet är det en sensation. Första resan med övernattning där inte jag är med -i hela hennes liv! Därför tycker vi att det är en sensation och därför är vi så glada. Mjölkfri mat är packad och allt annat som kan behövas. Sensation, är precis vad det är!
En del av er som läser kanske tänker; "vad är det med det, hon är ju sexton år, so what, en resa med en övernattning i Malmö"?
För oss i det här hushållet är det en sensation. Första resan med övernattning där inte jag är med -i hela hennes liv! Därför tycker vi att det är en sensation och därför är vi så glada. Mjölkfri mat är packad och allt annat som kan behövas. Sensation, är precis vad det är!
torsdag 4 augusti 2011
Lillagubben ger sin mamma en komplimang (eller något i den stilen)
Vi lämnar kontoret med några brev. Böcker som beställts och som måste levereras. Frimärkena har jag egenhändigt klistrat fast på kuverten. De föreställer drottning Silvia. Lillagubben har fått i uppdrag att posta breven i närmaste brevlåda. Han tittar på frimärkena, sedan tittar han på mig innan han skiner upp
- Malene, är det DU på frimärkena, ropar han stolt.
Vet inte om jag skall känna mig hedrad eller sur, men ett gott skratt får vi allihopa...
Någon som ser likheten mellan mig och drottning Silvia. Det skulle väl i så fall vara den eleganta hållningen av soppåsen då kanske...
- Malene, är det DU på frimärkena, ropar han stolt.
Vet inte om jag skall känna mig hedrad eller sur, men ett gott skratt får vi allihopa...
onsdag 3 augusti 2011
Om att dra nytta av erfarenheter kring npf
Jag och maken städade garaget hela dagen igår. Idag satt vi i kök till återvinningcentralen med alla saker som maken, med stor möda, lyckades släppa ifrån sig (han har lätt för att köpa saker, men svårt för att göra sig av med saker...). Egentligen ville jag åka ut med båten igen när solen äntligen skiner, men när makens "fönster" är öppet för städning av garaget, är det bara att bita ihop och hjälpa till.
Jag gjorde väl kanske inte den största insatsen, men jag gjorde en väldigt bra sak (om jag får säga det själv) och det var att namna alla hyllor och lådor, precis som jag numera gör i dotterns och Lillagubbens rum. Jag har lärt mig det att namna saker inte bara hjälper min dotter, det hjälper alla att hålla reda på var saker skall ligga.
Ibland säger man att barn med npf tar för stor plats, att lärarnas resurser inte räcker till, det är nog delvis sant, men jag ser det lite från den andra sidan och tänker att om alla lärare först och främst fick kunskap om hur man undervisar barn med svårigheter så skulle man kunna applicera det till hela klassen - och hela klassen skulle få stor glädje av undervisningen som på många sätt underlättar för alla barn i klassen. Se det från andra hållet, så känns det mycket bättre, tycker. Hur tänker du?
Jag lappade och maken slängde. "Båt" och "bil" är två kategorier som vi numera har i garaget. Maken la undan saker som vi tänker ge bort eller sälja. Kanske gick jag till överdrift i mitt "lappande", det tyckte i alla fall maken för han tyckte det var onödigt att ha lapp för "innebandy" och "fendrar" och kanske var det de också, fast roligt var det....
Jag gjorde väl kanske inte den största insatsen, men jag gjorde en väldigt bra sak (om jag får säga det själv) och det var att namna alla hyllor och lådor, precis som jag numera gör i dotterns och Lillagubbens rum. Jag har lärt mig det att namna saker inte bara hjälper min dotter, det hjälper alla att hålla reda på var saker skall ligga.
Ibland säger man att barn med npf tar för stor plats, att lärarnas resurser inte räcker till, det är nog delvis sant, men jag ser det lite från den andra sidan och tänker att om alla lärare först och främst fick kunskap om hur man undervisar barn med svårigheter så skulle man kunna applicera det till hela klassen - och hela klassen skulle få stor glädje av undervisningen som på många sätt underlättar för alla barn i klassen. Se det från andra hållet, så känns det mycket bättre, tycker. Hur tänker du?
tisdag 2 augusti 2011
Om vikten, konsten och nyttan av att kunna kommunicera
Vi promenerar hem i natten efter en fantastiskt god och trevlig middag hemma hos min äldsta vän och hennes familj, jag och maken. Barnen skall sova över hos våra vänner som har barn i ungefär samma ålder.
Vi har samtalat, kommunicerat med varandra. Vi har mötts, vi har förstått varandra. Vi har varit sams, inte ovänner, inte missförstått. Jag tänker på det i augustinatten, när jag och maken traskar hem med våra två hundar för att "lägga" hönorna som somnat utanför hönshuset.
Min mormor var en snäll mormor. Hon älskade att sy. Jag älskade henne. Hon sydde kläder till mig och mina syskon. Jag kunde kommunicera med henne. Jag hade förmågan. Jag var omtyckt av min mormor. Jag kunde kommunicera med min mamma och med min pappa. Fortfarande har jag tillgång till min komunikativa sida. Jag blir sällan missförstådd och därför blir jag sällan arg.
En gång hade min mormor sytt en klänning med blommor på mörkröd botten till mig. Den var jättefin, klänningen. Den hade volang kring urringningen. Jag var nog runt tolv år och mormor hade med sig klänningen till mig för att jag skulle prova den innan de sista sömmarna skulle sys.
Just den här dagen var alla syskon, min morfar och mormor samt mina föräldrar i köket. Mormor ville att jag skulle ta av mig kläderna och prova klänningen så hon kunde nåla in midjan efter mina mått. Jag ville inte. Jag hade precis börjat få bröst. Det var pinsamt att klä av sig. Jag kunde inte kommunicera detta till min mormor. Hon tjatade på mig att jag skulle ta av mig. Jag ville inte, men kunde inte tala om varför, det var för pinsamt. Situationen blev jobbig. Min mamma gick in i samtalet. "Ta av dig så du får prova den fina klänningen". Min mammas röst höjdes en aning, inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle höra att hon var irriterad. Jag kunde inte ta av mig kläderna där i köket, men jag kunde heller inte berätta varför jag inte kunde göra det. Det var för pinsamt. Mormor tyckte att jag var otacksam, min mamma blev arg på mig. Jag blev ledsen, sprang in på mitt rum och grät. Mormor och morfar åkte hem snart efter det. Jag kände mig så misslyckad, mormor gjorde nog också det och min mamma.
Jag tänker på det under promenaden hem. Tänk vad viktigt det är att kunna kommunicera vad man vill och vad man inte vill och varför. Några barn har svårare att kommunicera och förstå sina egna känslor och reaktioner. Några barn har därför svårare att bli bemötta på rätt sätt. Tänk om min mamma förstått att jag inte ville byta om i köket. Tänk om hon tagit med mig in i mitt rum och låtit mig byta om utan "publik", då hade alla varit glada och klänningen blivit insydd. När barn reagerar väldigt starkt på något beror det nästan alltid på att vi runtomkring inte förstått vad de kommunicerat, de har inte kunnat förmedla hur de vill ha det, precis som jag inte kunde kommunicera den där gången med klänningen.
Som tur är för mig, lyckas jag för det mesta kommunicera både när jag var liten och nu när jag är vuxen. Men för barn som inte klarar detta, för de barn som vi andra inte förstår händer ofta sådana jobbiga situationer som den med klänningsprovningen. Vi måste bli bättre på att backa bandet. Ta reda på vad orsaken är till att barnet blir argt eller ledsen, backa, lyssna med nya öronen, inte de vi själva har utan de som barnen behöver att vi lyssnar med, då slipper barnet vara med om onödigt många konfliktsituationer och då mår ju alla bättre. Då lyckas barnet oftare, misslyckas mer sällan och det är viktigt, för inget barn vill ju misslyckas.
Nu sängdags för mig, tror jag... God natt.
Vi har samtalat, kommunicerat med varandra. Vi har mötts, vi har förstått varandra. Vi har varit sams, inte ovänner, inte missförstått. Jag tänker på det i augustinatten, när jag och maken traskar hem med våra två hundar för att "lägga" hönorna som somnat utanför hönshuset.
Min mormor var en snäll mormor. Hon älskade att sy. Jag älskade henne. Hon sydde kläder till mig och mina syskon. Jag kunde kommunicera med henne. Jag hade förmågan. Jag var omtyckt av min mormor. Jag kunde kommunicera med min mamma och med min pappa. Fortfarande har jag tillgång till min komunikativa sida. Jag blir sällan missförstådd och därför blir jag sällan arg.
En gång hade min mormor sytt en klänning med blommor på mörkröd botten till mig. Den var jättefin, klänningen. Den hade volang kring urringningen. Jag var nog runt tolv år och mormor hade med sig klänningen till mig för att jag skulle prova den innan de sista sömmarna skulle sys.
Just den här dagen var alla syskon, min morfar och mormor samt mina föräldrar i köket. Mormor ville att jag skulle ta av mig kläderna och prova klänningen så hon kunde nåla in midjan efter mina mått. Jag ville inte. Jag hade precis börjat få bröst. Det var pinsamt att klä av sig. Jag kunde inte kommunicera detta till min mormor. Hon tjatade på mig att jag skulle ta av mig. Jag ville inte, men kunde inte tala om varför, det var för pinsamt. Situationen blev jobbig. Min mamma gick in i samtalet. "Ta av dig så du får prova den fina klänningen". Min mammas röst höjdes en aning, inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle höra att hon var irriterad. Jag kunde inte ta av mig kläderna där i köket, men jag kunde heller inte berätta varför jag inte kunde göra det. Det var för pinsamt. Mormor tyckte att jag var otacksam, min mamma blev arg på mig. Jag blev ledsen, sprang in på mitt rum och grät. Mormor och morfar åkte hem snart efter det. Jag kände mig så misslyckad, mormor gjorde nog också det och min mamma.
Jag tänker på det under promenaden hem. Tänk vad viktigt det är att kunna kommunicera vad man vill och vad man inte vill och varför. Några barn har svårare att kommunicera och förstå sina egna känslor och reaktioner. Några barn har därför svårare att bli bemötta på rätt sätt. Tänk om min mamma förstått att jag inte ville byta om i köket. Tänk om hon tagit med mig in i mitt rum och låtit mig byta om utan "publik", då hade alla varit glada och klänningen blivit insydd. När barn reagerar väldigt starkt på något beror det nästan alltid på att vi runtomkring inte förstått vad de kommunicerat, de har inte kunnat förmedla hur de vill ha det, precis som jag inte kunde kommunicera den där gången med klänningen.
Som tur är för mig, lyckas jag för det mesta kommunicera både när jag var liten och nu när jag är vuxen. Men för barn som inte klarar detta, för de barn som vi andra inte förstår händer ofta sådana jobbiga situationer som den med klänningsprovningen. Vi måste bli bättre på att backa bandet. Ta reda på vad orsaken är till att barnet blir argt eller ledsen, backa, lyssna med nya öronen, inte de vi själva har utan de som barnen behöver att vi lyssnar med, då slipper barnet vara med om onödigt många konfliktsituationer och då mår ju alla bättre. Då lyckas barnet oftare, misslyckas mer sällan och det är viktigt, för inget barn vill ju misslyckas.
Nu sängdags för mig, tror jag... God natt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
