Önskelista inför 2012

Jag tänkte göra ett ovanligt fint och klokt inlägg (för att vara jullov) här idag, men inser att jag inte hinner det för jag måste förbereda inför nyårsfirandet...

Därför kommer här mina önskningar inför nästa år (och jag tar inte med den allra viktigaste att jag och min familj får hålla oss någorlunda friska och glada för den är så självklar).

1 Att politiker världen över kommer överens om åtgärder för att, om inte kanske stoppa den globala uppvärmningen, för det verkar omöjligt, så åtminstone bromsa den en aning.

2 Att vi människor blir lite mindre "jag" och lite mer "vi" nästa år så att människor som är svaga, sjuka och utsatta får en chans.

3 Att krig och elände får ett slut någon gång.

4 Att Nordkoreas nya ledare och andra diktaturer tar sitt förnuft till fånga och låter människor bli fria med en egen vilja.

5 Att vi svenskar inte skickar människor från vårt land om de inte har någonstans att ta vägen.

6 Att Rosengrenska stiftelsen (som är en organisation som hjälper gömda flyktingar i Sverige) inte skall behövas utan kan läggas ner...

7 Att förståelsen för människor som är annorlunda, lite randiga eller rutiga får en chans att ta plats i samhället.

8 Att skolans värld blir en bättre plats för de barn som är annorlunda.

9 Att vi inser att alla människor är tillgångar, vi måste bara se och förstå kraften varje individ besitter.

10 Och så nummer tio, som kanske kan låta som en småsak i jämförelse med de föregående nio punkterna, men jag måste ändå ta med den; ATT MIN CYKELPUNKTERING BLIR LAGAD NÅGON GÅNG OCH JA, JAG ERKÄNNER JAG ÄR FULLSTÄNDIGT VÄRDELÖS PÅ ATT LAGA CYKELPUNKTERINGAR, MEN NU, 2012 VILL JAG FAKTISKT CYKLA PÅ MIN CYKEL IGEN - ÄLSKLING!

Ha en skön sista 2011-dag, så hörs och ses vi igen nästa år och glöm inte att den här dagen är, precis som julafton och alla de andra 364 dagarna i år, ytterligare en dag som bara kommer för att ganska snart gå igen.

GOTT NYTT ÅR FRÅN MIG!

Sex av tio elever med Aspergers hemmasittare i perioder

I dagens GP (Göteborgs Posten) finns ett uppslag som handlar om Erik. Erik har autism, adhd och lätt utvecklingstörning. Hans mamma berättar samma historia som väldigt många andra föräldrar till barn med npf-svårigheter gör. Skolan förstår inte hennes barn. Man vet inte hur man skall tänka och förhålla sig kring pojken. Pojken misslyckas och känner sig kränkt. Pojken stannar hemma. Skolan lägger skulden på familjen.

En pappa säger "Det som känns allra svårast är konstigt nog inte att Peter inte klarar av skolan eller att skolan inte klarar av att bemöta honom på rätt sätt. Det som är allra svårast att hantera rent känslomässigt är att skolan med eldunderstöd från kommunen hävdar att det är vårt fel att Peter inte går till skolan. Det är den värsta sortens kränkning jag varit utsatt för. Vem tar ansvar för mitt barn, ett undantag?"

Ännu så länge kan jag inte hitta artiklarna på nätet, men kommer att länka till dem så fort jag kan. Du som har GP kan läsa dem i papperstidningen.

Varför blir det så här? Varför blir det inte bättre? Varför får inte barn med npf också chans till en bra skolgång?

Svaret är både enkelt, men också komplicerat. Barn (och ungdomar/vuxna) med npf-svårigheter är så "otydigt" funktionsnedsatta, inget fysiskt funktionshinder som man kan peka på, att det blir så extremt svårt för de flesta av oss människor att förstå att det verkligen är något som barnet inte kan rå för. Man lägger därför skulden på den enskilde och hans/hennes familj. Att man dessutom är i minoritet med ett barn som har npf-svårigheter, mot en majoritet som inte har det, gör inte saken lättare. Majoriteten har ju rätt, eller?

Det här skall jag skriva mer om under nästa år för det är här "pudelns kärna" ligger. Det är den springande punkten till att mycket blir så fel för familjer där det finns npf-problematik. Att "majoritetsmänniskorna" tror att de har rätt, att de förstår och att det därför måste vara "minoritetsmänniskorna" (i det här fallet människor som själva har npf-svårigheter eller som är anhöriga till dem) som gör fel, som inte lyckas och som därför får skulden på sig.

Sista dagen innan nyårsafton. Imorgon får det bli en nyårskavalkad, eller kanske en nyårssaga. Jag tar gärna emot förslag på vad jag skall skriva om imorgon, 2011-års sista dag.

Jag och Gunde Svan

Läste i gårdagens Expressen att Gunde Svan nu ÄNTLIGEN efter 20 veckors letande, fått svar på varför han är så trött och hängig. Han har antagligen TWAR, säger provsvaren - precis som jag hade.

Och jag som alltid sagt att jag och Gunde är lite lika...

Pocka is back

Pigg som en mört höll hon på att riva hela veterinärsjukhuset. Och hon har numera lovat att aaaaaaaldrig mer röra chokladen i Aladdinasken...

När det är skolledigt händer det andra saker...

Som att Pocka äter upp ena halvan av Aladdins chokladask när vi var och bytte julklappar på Frölunda Torg. Mörk choklad är skadlig för hundar, kan vara dödlig. Veterinären vi ringde på Blå Stjärnan tyckte att vi skulle komma in omedelbart med vår hund. För även en hund som Pocka, som är så oerhört levnadsglad och stark blir sjuk av choklad. Jag och Dottern åkte in till Blå Stjärnan och jag sa till min dotter att det här var nog ändå första gången av många många resor till sjukhus, som hon satt med UTAN att det var hon som skulle träffa doktorn. Det tyckte Dottern var trevlig information.



På Blå Stjärnan fick Pocka först äta en smaskig måltid innan djurvårdaren stack henne med en spruta i nacken. Inom fem minuter hade Pocka kräkts upp en ansenlig mängd chokladpraliner och det var ju bra för det betydde att inte så mycket choklad hunnit ut i hennes tarmar.

En hund, även en stark och pigg hund som Pocka, kan dö av en ingrediens som finns i den mörka chokladen så veterinären tyckte det var bäst att Pocka fick stanna över natten, så man kunde kontrollera hennes hjärta och ge henne aktivt kol. Vi lämnade henne där, med darrande ben och svansen nere vid golvet. Och allt för en halv Aladdinasks skull. Asken stod för övrigt på vardagsrumsbordet, dit Pocka kommit efter att att klivit upp i soffan. Molly, hennes mamma var frisk som en nötkärna igår. Pocka hade vräkt i sig asken helt själv...

 Idag klockan halv tre får vi hämta vår "valp" igen. Då står nog hela familjen plus Molly och väntar på henne för att krama henne riktigt mycket, skulle jag tro:)

Ett år kvar...

Vart på "måsteturen" till Frölunda Torg och bytt lite julklappar idag/"knôkat runt med tiotusen andra människor med mord i blicken.

Vart hemma en timme nu.

Druckit kaffe.

Ätit fem polkagriskarameller.

Lugnat nerverna.

Maken lugnade nerverna genom att krypa ner under täcket och sova en timme.

Jag är bara glad att jag överlevde och att det är ett år tills nästa gång jag måste uppleva samma sak.

"Halva mitt drottningrike för lite lugn och ro".

Inget särskilt

Texterna på bloggen blir så diametralt annorlunda nu under lovet mot dem jag skriver när skolan är igång. Varför, kanske du undrar? Jo, för att vårt liv blir så diametralt annorlunda när Dottern är ledig från skolan.
Jag har liksom inget ledsamt och upprörande att skriva om när vi är lediga. Livet blir så enkelt för oss då. Visst, min dotter gör inte som andra ungdomar i hennes ålder gör, umgås med andra ungdomar, men hon är rätt nöjd ändå för det mesta. Hon har inte ont någonstans, hon är inte ledsen och orolig. Hon är, tvärt om, glad och nöjd för det mesta.

Idag skall vi ha släktmiddag för Makens släkt och alla fyra barn. Men först skall vi ha en skön och lugn frukost. Lyssna på musik. Prata. Spela alfapet på mobilen. Njuta. Av livet och av varandra.

Läs Mats Reimers blogg

Läs här en läsvärd blogg och ett läsvärt inlägg. 

Juldagen är också en riktig favoritdag

Juldagen är en dag då jag inte vill göra något annat än bara vara. Precis det har vi gjort idag.

Först kom hönorna förbi och sa "godmorgon" till oss.

Sedan tog vi en lång promenad i Ängåsbergen med hundarna. Vi spanade ut mot Vinga för att se om det var någon snö på gång - men det var det inte.

Sedan kom Storsonen och hans sambo förbi för att äta middag och umgås, samt hämta sin hund, Alice som vi passat en vecka då de åkte skidor.

Nu tittar vi på tv. Vi ligger bara i soffan och duger... En skön känsla, faktiskt.

God fortsättning!

God Jul

Önskar er alla en riktigt God Jul.

Kom ihåg, när du står där med julgröt som bränt vid, sill som blivit för salt, griniga barn som inte fått "rätt" julklapp, vuxna som är sura på varandra, andra vuxna som väntar på ett julbesök, paket som försvunnit och allmän förvirring och utmattning - att "julafton är bara en av 363 andra dagar på ett år. Blir det inte precis som du tänkt dig, gör inte det något för juldagen är också en dag att ha det bra på och den 28 december också för den delen.

Ofta är förväntningarna så högt ställda att själva upplevelsen kommer lite i skymundan, ungefär som när vi skulle göra julgodis här på eftermiddagen. Tanken var att det skulle bli riktigt fina julmarsipangrisar, sådana som man ser i affären, men det blev något helt annat. Och det kan ju också vara okej, även om det inte blev som vi tänkt oss.

Julkram till er alla! (och för dig som inte känner igen något av det jag skriver ovan - kan jag bara gratulera till en helt lugn och händelselös jul, en sådan vi alla drömmer om, med andra ord...).

Det var länge sedan

Barnen och barnens kusiner är på museum med mormor, morbror och Lillkusin idag. Jag skall passa på att handla lite mat inför helgen. Jag skall också åka till jobbet och skicka iväg lite grejor idag.

Plötsligt, som genom ett trollslag blir mitt liv "vanligt" som det var förut, innan jag måste strida för min dotter varje dag. Tankarna snurrar inte kring hur det skall förändras här eller där för att Dottern skall lyckas lite bättre, för att hon skall komma iväg, umgås med kompisar, vara accepterad. Nej, allt sådant stannar av i samma stund som lovet börjar.

Jag är som ett jetflygplan som just landat och stänger av motorerna. Det blir så ofantligt tyst och stilla i bortovaron av motordån. Stillheten blir så mycket vackrare efter att det dånat mycket ett tag.

I skuggan av stillheten tänkte jag passa på att visa några bilder av vår helt vanliga vardag. Vi är ju en helt vanlig familj. Det glömmer nog både vi och andra runt oss ibland.

Mitt "energiträd". Att komma upp på berget och se solen stråla genom trädet, ger mig så mycket energi och lycka vissa dagar. 

En av våra sex hönor, "Dawn". Hon är störst, men den som blivit mest pickad av den dominantaste hönan. Varför är det så överallt att något måste picka på någon annan. Måste det vara så?

Molly som väntar på något gott...

Pocka (Mollys valp) och Molly har hoppat upp i Lillagubbens säng.

Vi har skaffat pannlampor till barnen. Två kvällar i rad har vi varit ute efter nio och gått på kvällspromenad med hundar och pannlampor. Väldigt mysigt!

Han sa "hej då" till mig

Vi sitter på Espresso House och njuter av en kaffe latte, jag och min dotter. Hennes innehåller sojamjölk, annars är det precis samma i våra koppar. Vi njuter så in i baljan av att sitta där och dricka kaffe med varandra - på jullovets första dag, efter julklappsinköpen. Min dotter berättar om klassen. Hon säger;

- Jag gillar två i klassen. XX, han är snäll och XX han är också snäll. Han sa "hej då" till mig när jag gick.

Jag tänker att om det är kriterierna för att vara snäll, att man säger "hej då" till någon som är på väg att gå, så borde ju alla i min dotters klass vara snälla, men så är det inte.

Bara två i klassen är snälla, enligt min dotter. En av dem sa "hej då" till henne när jullovet började...

Årets näst bästa dag

Glöm julafton, nyårsafton, födelsedagar, midsommarafton - det här är årets näst bästa dag för vår familj. Det är skolavslutningsdag och nästan tre veckor av ledighet och energihämtande ligger och glittrar framför oss. Inget ont menat mot skolan och dess personal där min dotter går, men det är så slitsamt för henne och för mig under terminerna att vi behöver verkligen en ö av stillhet att få vila på ibland.

I morse var det, som vanligt, snabba puckar för Lillagubben som efter dusch, frukost och julkalenderstittande tog på sig ytterkläderna och nöjd traskade iväg med sin pappa och en av våra hundar till skolan. Idag kommer dessutom, som grädde på moset, Lillagubbens älsklingskompis som flyttat till Singapore, men nu är hemma på jullov och hälsar på honom:)

Dottern kom också upp med snabba puckar idag. Hon skulle ju på skolavslutning. Hon skulle ju ge bort några presenter till lärarna. Livet leker idag.

Vilken dag som är årets bästa dag, kanske du undrar?

Skolavslutningen innan sommarlovet, så klart!

Många blev upprörda

Många är ni som läst och kommenterat mitt förra inlägg både här och på Facebook. Jag blev lite förvånad att mejlkonversationen som jag la ut väckte så starka känslor. Inte för att jag inte tycker att det min dotter fått skickat till sig via Facebook inte är något att reagera över - verkligen inte! Jag tycker att det är fruktansvärt och hemskt att hon skall behöva stå ut och stå ensam mot så många som tycker att hon är märklig och annorlunda. Vi har så många historier och upplevelser som är värre än detta som jag aldrig berättat för någon annan än familjen - vis av erfarenhet att det sällan blir bättre när man tar upp saker.

Att spegla sig i andra som tycker att man gör bra saker - är härligt. Att spegla sig i andra som tycker att man är knasig, dum, konstig, jobbig, störd, irriterande, ful, korkad är inte bra för självkänslan, inte för någon, men framförallt när man växer och utvecklar sin självkänsla. Att vara mamma till en tjej som ofta upplevs av andra som att hon inte gör sitt bästa, att hon är slarvig, att hon ställer till det för lärare på skolan som vill väl och gör så mycket och ändå räcker det inte för hon kommer ändå inte, att hon är lat, hopplös... det är tufft många gånger.

Jag skriver sällan om det här, så här personlig som jag gör just nu. Jag tror nämligen inte att det egentligen gör att saker blir bättre. Jag försöker fokusera på bra saker, på att påverka så det blir bättre, på att gå mot strömmen för att förändra. Att fokusera på negativa saker gör sällan, eller aldrig saker bättre, tänker jag.

Att vara mamma till en tjej med allt det här svåra att kämpa mot - är tufft, för tufft ibland för att man egentligen skall orka.

Men.

Att vara tjejen som kämpar mot alla oförstående människor, mot utanförskap och ifrågasättande, måste vara så ofantligt mycket tuffare.

(För att det inte skall bli några missförstånd vill jag bara förtydliga, ytterligare en gång att jag inte är missnöjd med min dotters skola och de flesta av hennes lärare. Man gör mycket för att hon skall trivas. Det är bara så svårt med detta som rör npf-svårigheter.)

Inkluderingen i skolan - som den ofta ser ut fast vi inte ser det och fast det är politiskt korrekt att tycka att alla skall inkluderas

• Min dotter skall, förhoppningsvis få börja på en gymnasieskola där barn som inte fått godkänt i kärnämnena går till hösten. De har inriktning på hästar på "hennes" gymnasium.. Vi ser gymnasiet som en hägring framför oss. 
  Då kommer det att bli bra. Då kommer man att vara snäll på min dotter. Då kommer hon att få kompisar. Då kommer hon att få plats i gruppen. Då kommer hon att få jobba i den takten hon klarar. Då kommer kraven vara på den nivå att hon ofta lyckas. Då kommer därför magont, huvudvärk, oro, ledsamhet och depression att försvinna. 
  Vi hoppas. 
  Men efter nio år i den svenska grundskolan där många lärare verkligen gjort det bästa de förmår för att min dotter skall klara sig och må bra, vågar vi knappast hoppas längre. Varför skulle det bli bra den här gången, på gymnasiet, när det inte blivit bra någon annan gång? Flera lärare har verkligen försökt hjälpa henne, flera lärare har verkligen lagt ner och lägger ner otroligt mycket tid på att hjälpa henne. Ändå så mycket misslyckanden, utanförskap, kamp. 
  Visst hon har haft sina lyckliga stunder. Hon har haft tillfällen, veckor, dagar då livet flutit på i skolan, men om vi räknar dagarna som varit riktigt bra, dagarna som varit som för de flesta av de andra barnen min dotter gått tillsammans med. Dagarna som inte varit kamp. Då kokar det ner ett år eller så - på tio år som hon gått i skolan...
  
  
  Hon visade mig en konversation hon haft med en kille på Facebook som går i hennes skola. Det är bara en liten del och en enda sak av så mycket hon fått utstå, men ändå. Jag visar en liten del här. Ingen kan känna igen vem det är, för jag vill inte hänga ut honom och jag vet, av erfarenhet att det inte är någon idé att prata med hans föräldrar. Det blir bara värre av det.
  
  
  Killen skriver:
  det finns inga vanliga människor det jag menar när jag säger att du inte är som alla andra är att du är så långt bort man kan vara. sen så är människorna i skolan ofta inte tråkiga alla förutom duuuu. du är tråkig som fan  tro fan ingen känner dig.... ingen vill nog 
  
  Min dotter skriver:
  ingen har försökt, ingen vågar
  
  Killen skriver:
  ingen vill
  
  Min dotter skriver:
  ingen kan, vågar eller har försökt
  
  Killen skriver:
  ingen kan vara din vän? ha
  
  Min dotter skriver:
  det sa jag aldrig men jag är ofta sjuk så jag är inte i skolan så ofta
  
  
  Då skickar killen den här bilden till min dotter:
• 
  

  http://madelino.blogg.se/images/2007/ugly1_1192223572_5856270.jpg

  madelino.blogg.se
  
  

Om pianotangenter

Min man brukar prata om pianotangenter när han pratar om människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Han brukar säga att alla saknar vi någon eller ett par tangenter på pianot, men för människor som har npf-svårigheter kanske det saknas en helt radda.

Tänk själv att försöka spela i en symfoniorkester där alla har instrumenten stämda och de flesta kan frambringa de ljud som dirigenten vill. Själv sitter du med ditt piano och spelar det bästa du kan, men det blir fel för att du saknar några tangenter eller för att du har blåa tangenter, röda eller gröna som spelar annat än vad som förväntas av pianot när du försöker ingå i orkestern.

Ingår du i en orkester där man strävar efter att alla skall spela likadant och matcha varandra på ett bra sätt, är du dömd att misslyckas. Kanske lär du dig undvika de blåa, röda och gröna tangenterna. Men de blåa, röda och gröna tangenterna är ju också en del i ditt piano och om du får använda dem på rätt sätt så kan du ju snarare bli en tillgång till orkestern genom att spela slingor som ingen annan kan.

Om du ingår i en annan orkester där man bejakar dina färglada tangenter, där fler har andra tangenter och där alla ses som en tillgång så kan du skapa fantastiska melodier med ditt piano...

En del med de färgglada pianona spelar själva på sin kammare. Sällan är det självvalt, men det blir lättare så. Man slipper alla nedvärderade kommentarer om att man inte är som alla andra pianon. Man slipper klagomål och skäll att man förstör och inte spelar som man "SKA" göra.

Att ingå i en orkester där alla instrument, vare sig de har blåa, röda eller gröna tangenter borde alla få göra. Även de med gula, orange, rosa och lila borde få ingå - om du frågar mig. För tänk vad fint det kan bli om vi övriga "svartvita" tangentspelare fick tillgång till lite färgglädje i vårt "dagliga musicerande" som vi  med ett annat ord kallar "livet". Alla hade vunnit på det. Alla hade blivit berikade av det.

En helg att minnas

Helgen går mot sitt slut. En helg som varit lugn, skön och trevlig. Middag för ett par av Lillagubbens kompisar och deras föräldrar. Att umgås föräldrar emellan vars barn leker är ett vanligt och bra sätt att förstärka vänskapen mellan barn. Eftersom vänskapen mellan dottern och jämnåriga barn inte på många år varit ett enkelt kapitel så har vi inte haft några middagar med föräldrar till dotterns kompisar sedan hon gick på lågstadiet.. Så där ser det ut för väldigt många av familjerna som har barn med npf-svårigheter.

En lång arbetsdag för Lillagubben går mot sitt slut. Först skall granarna lastas ur dragkärran...

Idag åkte barnen iväg med sina kusiner, hundarna och morfar till morfars torp som ligger mitt ute i ingenstans, ganska nära Munkedal. De åkte direkt efter Julkalendern och kom hem i eftermiddags. Fem granar hade de sågat ner och en av dem står nu här i vardagsrummet. En gran var väldigt fin på ena sidan, men hade inga grenar på den andra. Den skall ges bort till någon som vill ha en gran väldigt nära väggen...

I morgon är det måndag och tredje sista dagen i skolan. Onsdag är skolavslutningen och sedan ligger tre blänkande, glittrande veckor och bara väntar på att bli tagna i anspråk.

Nästa planerade läkarbesök i familjen är, förresten inte förrän den 10 januari 2012, vilket känns som en evighet eftersom vi under hösten varit i kontakt med sjukhus och läkarvård, minst en gång i veckan...

Livet leker, med andra ord!

Kognitiv beteende terapi?

Nu tänkte jag planera arbetet i KBT-counselling till våren. Är du förälder eller lärare till ett barn/ungdom med npf-svårigheter, eller har du själv npf-svårigheter?

Kontakta mig om du bor i Göteborgs-området och är intresserad av att komma (gratis nästa termin också) till mig för samtal som förhoppningsvis leder till att ditt liv fungerar bättre.

Om någon av er som har gått hos mig för samtal den här terminen vill skriva om hur samtalen påverkat er och därmed er familj så får ni jättegärna göra det.

16 december - skala bort alla måsten och må bättre!

Idag är det fredagen den 16 december. I mitt förra liv, när jag hade mer tid att röra mig med, gjorde jag alltid egna julkort som jag glatt skickade till släkt och vänner. På den tiden fanns det så många saker som jag gjorde innan, som måste göras innan julafton kom. Nu undviker jag alla "måsten" och alla tidstjuvar. Jag undviker också att ta på mig skuld för "måsten"som inte blir gjorda, som andra människor lägger på min dotter och därmed också mig. Jag har kommit på att det är enda sättet att orka och att vara en hel och lycklig människa - trots allt jobbigt. Om jag suttit här för tio år sedan utan att ha gjort ett enda egentillverkat julkort att skicka iväg, idag den 16 december så hade jag varit MYCKET stressad. Det är jag inte idag. Jag skalar och skalar av måsten som inte är viktiga för mig själv. På så sätt sparar jag energi och kan lägga energi på saker som jag tycker är viktiga.

Bild från förra vintern då snön låg som en skyddande hinna över naturen. 

Försök skala av alla måsten du inte mår bra av (acceptera de måste du måste göra för att det skall fungera), men tänk på att inte göra sådant du inte vill och inte måste - det finns nämligen bara två måsten när vi väl är födda till denna värld - och det är att vi alla måste leva tills den dag vi dör. Alla andra måsten är faktiskt påhittade av andra eller av dig själv, mer eller mindre valbara...

Fritidsledare låste in autistisk pojke i låda

Är det någon som kommer ihåg den autistiske pojken som blev instängd i en trälåda. I dag kom domen mot de ansvariga och därmed någon slags upprättelse för pojken och hans familj. Läs här.

"Ett barn som fostras med kärlek stryper inte en kompis med hopprep"

Jag läser om barnamordet i Ljungby, som ju blev uppklarat igår. Journalisten Sarah Britz på Göteborgs-Posten tänker till och skriver bland annat i en artikel att "barn som växer upp i våldsamma miljöer kan, och observera att det inte gäller alla, också bli våldsamma". Precis som om alla barn som blir våldsamma har våldsamma föräldrar...

Jag skulle vilja vända på den meningen. Jag tror nämligen inte att Sara Britz träffat barn som inte ingår i den vanliga "normen" barn. De barn som finns i alla klasser och alla skolor. Barn med andra svårigheter än vad deras klasskamrater stångas mot. De barnen som har svårt med impulskontrollen, som tänker efter att de handlat, som har svårt att sätta sig in i andras perspektiv, som kan bli väldigt arga för saker som vi andra inte går igång på, som har svårt att förstå regler och som ofta, ofta därför misslyckas i sina egna och i andra ögon etc. Jag tror inte att Sarah Britz har träffat så många sådana barn. Eller; hon kanske har träffat dem, men inte förstått att hon inte förstår dem.

Jag skulle vilja vända på meningen och säga att "barn som växer upp i kärleksfulla miljöer kan, och observera att det inte gäller alla, också bli våldsamma".

Starta inte en häxjakt på föräldrar som inte "duger", på barn som är annorlunda. Hjälp dem istället. Visst är barnet förälderns ansvar, men när barnet och/eller föräldern har stora svårigheter så måste samhället rycka in och hjälpa till. Barn är föräldrarnas ansvar, men de är också samhällets.

Vi är duktiga på att titta bort, när vi egentligen skall titta, ta ställning och hjälpa, stötta. Vi är duktiga på att döma när väl något har hänt, men var var vi innan?

Alla barn är vårt ansvar. Varför ett barn mördar ett annat barn är fullständigt obegripligt för oss alla.

Lillagubben har ordnat VIP-biljetter

Jag och maken skall på teater i eftermiddag. Sonen har ordnat VIP-biljett till oss. Han ansvarar för caféverksamheten under eftermiddagen. Jag antar att en sådan här fin VIP-biljett betyder att man måste gå...:)

En fråga och ett svar om motivation och om en oförstående omgivning

Hej Malene!

Jag har en fråga till dig och vet inte om du har tid/ork att svara och om jag ska ställa den här eller någon annanstans om fler vill läsa svaret...

Min tonårige son har dyslexidiagnos och nu är vi igång (igen) med en ADHD utredning...min fråga är om du har något tips på HUR man kan hjälpa honom vilja hjälpa sig själv...han har tappat all vilja till allt...utom datorn och spelen där...

Jag stöttar honom till 100% med läxläsning...dvs motiverar lockar osv...men...han vill inte....i skolan säger han till lärarna att han inte kan...efter en stund blir han antingen jätteledsen eller jättearg och går iväg....pratar man med honom om framtiden säger han bara att han inte kan något och att han inte bryr sig...

Jag är fullständigt förtvivlad och står helt ansam och handfallen....

Pratar med BUP och de är väldigt fokuserade på att hans pappa och jag inte sammarbetar (pappan tycker diagnoser har stigit mig åt huvudet) och han har aldrig varit en närvarande pappa innan vi separerade för några år sedan...jag får inga råd av BUP och skolan jagar på med alla sina läxor....

Hej.

Jag vet ju ingenting om er historia och om hur din son har det, men jag kan ana att det ligger många år av stora och små misslyckanden i hans ”ryggsäck”. När man aldrig lyckas ger man upp eller så blir man bra på att bli dålig… Om man har svårigheter inom npf-området saknar man ju ofta en motor som gör att man orkar göra saker som inte känns roliga, eller för en del, att man saknar motorn som gör att man orkar hålla på länge även om det är roligt.

Du gör det bästa! Din son gör sitt bästa!

Vad är han bra på? Han är bra på spel, låter det som. Är han duktig på datorer också? Fundera på vad han är bra på, vad han tycker är roligt? Fråga honom vad han tycker är roligt, hur han skulle vilja ha det. Lägg inte på någon skuld eller värdering från det ”vanliga” samhällets normer. De normerna gäller inte din son nu. Han skall ha annat bemötande och annan förståelse, precis som du gör.

Kanske skulle han kunna skriva och berätta om ett spel han skulle vilja skapa när han blir stor… Har han svårt för att skriva – hjälp honom att skriva, men ge honom ett hopp om att han kan och att han kommer att kunna, att han kommer att vara en tillgång – att han är en tillgång.

Hur ser skolans stöd och förståelse ut?

Som jag alltid säger när det gäller barn som har gett upp eller gör ”fel” så är det inte barnets fel, det går alltid tillbaka till oss vuxna Vad vi förstått, vad vi gjort, hur vi mött barnet.

Det låter inte som om du har någon vidare förståelse eller stöd hos BUP och då tänker jag; hur skall skolpersonalen kunna förstå och hjälpa din son då…?

Tyvärr snöar BUP alldeles för ofta in på att det är föräldrarnas fel att barnet har svårt – när det är stöd föräldrar till barn med NPF behöver.

Miljön (hemma, i skolan, på fritiden) är viktig för ett barn med npf – mycket viktigare än för ett helt ”vanligt” TommyochAnnikabarn, men ofta missuppfattar man det där med hemmiljöns påverkan och tänker att ett barn som inte mår bra har dåliga föräldrar. Så är det verkligen inte. Visst kan barn med npf ha föräldrar som inte har förmåga, ork eller kunskap att hjälpa sitt barn, men barnets funktionsnedsättning står ju för sig själv. Man måste börja med att titta på den och hjälpa föräldrarna – istället för att stjälpa dem. För det är mycket, mycket mer ansträngande och svårt att vara förälder till ett barn med npf och det är mycket, mycket, mycket svårare att vara ett barn med npf…

Stor kram till dig och din son som kämpar så hårt, mot så mycket

Malene

Om läxor (sagt av en förälder)

Jag pratade med ett föräldrapar häromveckan. Vi pratade om saker som föräldrar till barn utan särskilda behov, sällan behöver fundera på. Vi kom in på eländet; läxor.

- Och så har vi ju "Veckans Ord" på fredagar, säger mamman och skrattar till lite innan hon fortsätter, vi brukar kalla dem för "Veckans Mord"...

Det gäller att vara konstruktiv och se positivt på saker, eller hur?!

Några tips till fotbollstränarna i Sandviken (som stängde av 11-åringen)...

Vi har ju lätt för att klaga på saker, vi människor. Vi klagar på sådant som vi tycker INTE fungerar, som fotbollsklubben i Sandviken som stängde av en elvaårig pojke med diagnosen adhd - ett år från fotbollsspel (om du inte läst inlägget innan detta, gör gärna det innan du läser mer i den här texten så du får med dig allt från början).

Men istället för att klaga, kan man ju fundera på hur man skulle gjort/skall göra för att det här inte skall hända/inte skall hända så ofta och inte få så stora konsekvenser.
Här kommer därför några tips från mig, i all välmening, till fotbollsklubben i Sandviken (det finns nämligen lösningar):

Tips 1: Alla barn vill lyckas, ingen vill misslyckas.
Tips 2: När ett barn misslyckas är det inte fel på barnet - det är fel på hur vi runt barnet bemöter det.

Därför:
Backa bandet till innan den elvaåriga killen fick sitt raseriutbrott. Då kanske ni tänker "ja, men han får ju raseriutbrott så himla ofta och han har varit på de andra killarna, etc, etc". Strunt i de andra gångerna fokusera på den här gången, gången som fick er att ta detta hysteriskt, knasiga och kränkande beslut. Vad hände innan? Vem sa vad? Fanns det saker som påverkade i negativ riktning?

Förmodligen kommer ni att hitta något som satte fart på spiralen och hittade ni inte det så fråga elvaåringen själv. "Vad hände innan allt det jobbiga började?", "hade vi kunnat göra något så det inte hade behövt bli så jobbigt", "hur skulle vi gjort istället"?

Inget dömande, ingen ilska, inga svar.

Ställ frågan till killen och det efter att allt lugnat ner sig.

Ha med i bakhuvudet att killen vill lyckas, han vill göra rätt - det är bara så svårt för honom att göra det ibland - därför att han har en funktionsnedsättning som innebär att han måste bli bemött på ett annat sätt än de flesta andra killarna i klubben.

Fråga killen hur han tycker att ni ska lösa det så att han inte hamnar i en "argspiral" igen och fråga honom vad ni skall göra om det ändå blir så någon gång framöver.

Kanske säger han att han blir arg för saker som låter väldigt konstigt för er ledare. Nåväl, det är det som är en del av hans funktionsnedsättning - att han inte reagerar och tolkar saker så som övriga 95% av befolkningen.

Lyssna på honom, försök förstå honom, döm honom inte och läs på om vad adhd egentligen handlar om.

Då behöver det här inte hända igen, för

Alla barn vill lyckas, inget barn vill misslyckas.

Det gäller även, eller kanske framförallt den här elvaåriga killen som just nu är portad från fotbollsträningen i 365 dagar.

11-årig pojke med adhd avstängd ett år från idrotten

Dagen börjar gry här i Göteborg. Fönstren är fortfarande blöta av nattens regn. Jag dricker te och läser dagens tidning. Lillagubben och hans pappa har för längesedan gått till jobb och skola, men jag och Dottern är fortfarande hemma. Dottern skall på läkarbesök (vilket i ordningen denna höst har jag ingen aning om men kan ana att vi är uppe i runt 20 besök hittills) klockan elva. Jag vet, av erfarenhet att det inte är någon idé att försöka få iväg henne till skolan innan besöket. Det skapar irritation och oro. Därför sover hon fortfarande i sin säng.

Jag läser GP- sporten och hittar en text som Johan Rylander skrivit. Det handlar bland annat om en elvaåring med adhd som blivit avstängd från spel i 365 DAGAR. Jo, du läste rätt. Jag hittar inte texten han skrivit på GP-webben så här kommer ett utdrag från tidningen:

"I Sandviken har en elvaåring kille stängts av från sitt fotbollslag. Han, som har diagnosen ADHD, fick ett utbrott på tränaren och gormade och skrek. Klubben svarade med att stänga av elvaåringen - i ett år! Fattar ni, i - ett - år! Om 365 dagar är han, enligt ett sms (!) som skickades till familjens mamma, välkommen att träna med sina kompisar igen. 


Jag börjar allvarligt undra hur det står till med en del av landets tränare. Hur tänkte de här klubbledarna, oavsett vad killen gapar - eller hur många gånger han brutit mot reglerna förut? Killen har dessutom en medicinsk diagnos och inte ens Pelle Fosshaug, bandyspelaren med exakt samma bokstavskombination, har stängts av i ett år i sin karriär. Och där kan vi prata om utbrott..."


Och jag, jag säger som jag brukar säga att när ett barn misslyckas (och barn, det är man ju verkligen när man är elva år) så är det inte fel på barnet - det är fel på hur vi vuxna möter barnet. Då får vi backa ett steg och fundera på hur vi skall lösa situationen, ta med barnet fråga vad som blev fel, varför hände det, hur kan vi göra istället.

Inget barn vill misslyckas - inget barn vill bli avstängd från klubben i ett år, alla barn VILL LYCKAS!

Vad tycker/tänker du som läser här på bloggen? Har du/ditt barn liknande erfarenheter?

Berätta!

Idag har vi bakat lussebullar

Och det såg väl ut ungefär så här innan bullarna rullades (mjölkfria lussebullar är precis lika goda som bullar med mjölk...). Annars har jag inte så mycket att rapportera, annat än att livet är gott just nu.

Trevlig tredje advent på er!

Min dotter...

Jo, men idag har det väl varit en ganska bra dag... eller, typ;

en JÄTTE-, JÄTTE-,  JÄTTEBRA DAG.

Först julkalendern på tv, i soffan, med levande ljus och god frukost och det var ju bra.

Sedan skogspromenad med hundar, barn, kompis, korvgrillning och clementinätning och det var ju också bra.

Efter det skulle Lillagubben spela en pingisturnering i Bukärsskolan och det skulle ju också bli väldigt trevligt och bra.

Men det som gjorde dagen så himla, himla, himla bra var att innan vi åkte till pingisturneringen körde vi Dottern till en

KOMPIS.

För många andra föräldrar kanske inte det känns så stort att man behöver skriva om det, men för oss är det som att vinna högsta vinsten på lotto.

Jag och maken försökte minnas senaste gången vår dotter, som går i nian var hemma hos en kompis och kom fram till att hon för två år sedan nog var hemma ett par gånger hos en klasskamrat. Den klasskamraten var hennes vän ett tag. Senaste gången hon hade en riktigt, riktigt bästa vän (och kanske enda sedan hon började skolan) var en flicka i klassen när Dottern gick i fjärde klass.

Så det är kanske inte så konstigt att jag måste skriva om det här. Att ha en kompis som man ringer till, som man vet tycker om en, som accepterar en, som man liksom kan vila hos och känna sig trygg med är något av det viktigaste i livet. Därför skriver jag igen;

MIN DOTTER VAR HEMMA HOS EN KOMPIS IDAG!!!

Lucköppning!

Idag var det Dotterns tur att öppna dagens lucka (alltså läsa lappen som det stod "9" på). Det var Lillagubben som förberett dagens lucka. Sa jag det, att Lillagubben har en förkärlek för kladdkaka...

Gloria har lämnat oss

Nu när Gloria gått hädan känns det som att det är dags att skaffa en annan bild här ovanför. Efter en liten stunds letande inser jag att det inte blir så lätt att "fylla ut" platsen efter henne. Ber om att få återkomma med ny bild. Eller, kanske inte. Det kanske är bra och skönt att slippa ha någon som stirrar på en så fort man kommer in här på bloggen?

Ny forskning om adhd

Läs här.

Autism

Jaha, då får jag väl, på resan i att förstå och acceptera dotterns nya, extra diagnos "atypisk autism", ändra på bloggens rubrik.

Inte helt lätt att bara smälta på en eftermiddag att dottern också har "atypisk autism", å andra sidan så mycket lättare att acceptera och klara av, än förra gången då vi gick från - ingen diagnos - till - diagnosen add.

Å tredje sidan, tänker jag på skolpsykologen som satte en preliminär diagnos på min dotter för fem år sedan (är det inte längre sedan, det känns som en evighet på många sätt...). Hon sa till mig och min man att vår dotter nog hade drag av autism eftersom vår dotter halvmissade i "äggtestet". Och så sa skolpsykologen också att inom adhd-området är det nästan alltid miljön som påverkar också, vilket hon inte kunde se att jag och min man gjorde på ett negativt sätt - alltså kunde det inte vara adhd...

Nu kan jag luta mig tillbaka och vara HELT säker på att det inte är min och min mans fel...:)

Snart skall jag byta bilden också. Gloria är ju död (hönan på bilden för er som inte visste det) och det känns som att det är dags att kackla vidare nu:)

Ibland känner jag mig som Snövits styvmor

När jag möter människor som inte förstår min dotters alla svårigheter har jag för det mesta en skyddsdräkt på mig av fint, fint fiber. Kommentarer som sårar, insinuationer, menande blickar stoppas av filtret runt mig. Filtret stoppar sådant som kan såra, som gör mig mer trött än vad jag redan är av allt extraarbete, ångest och kamp det innebär att ha ett barn med add/atypisk autism.

Ibland när jag möter människor som inte förstår alla svårigheter är filtret inaktiverat. Alla nålstick går rakt in i mig. Idag är en sådan dag.

När de dagarna kommer (som kommer sällan numera, men alldeles för ofta ändå trots allt) känner jag mig som Snövits styvmor. Hon som gav bort äpplet som var förgiftat, bara för att söva Snövit.

Jag låter tankar som de här passera genom mitt huvud;

"Jag önskar att xx fick uppleva hur det är att leva i en familj med npf-svårigheter - en vecka, bara för att de skulle få känna på det/förstå. Jag önskar att xx fick/får ett barn med svårigheter som min dotter har."

För då skulle de förstå. Då skulle de kanske till och med ringa till mig och be om råd - och jag skulle, utan hämndbegär, försöka hjälpa dem efter bästa förmåga...

Imorgon är filtret på igen. Det hoppas jag verkligen att det är för det är jobbigt att leva utan filtret.

Vissa dagar alltså

Vissa dagar är segare än andra. Som idag till exempel...

Lillagubben och maken är i skolan och på jobbet. De slank iväg strax innan åtta med en av hundarna. Kvar är jag, dottern och den andra hunden. Dottern har huvudvärk. Hon är nervös för idag skall det bakas kakas på hemkunskapen och den skall alla i gruppen kunna äta. Det tränades på kakbaket igår och gick inte riktigt så bra som det hade behövt gå för att dottern skall känna sig helt lugn.

Själv sitter jag här och filosoferar medan jag väntar på att huvudvärken skall gå över på min förstfödda så hon kan komma iväg till skolan idag. Vi får se om det går eller om det blir hemmasittning idag.

Filosoferandet går ut på att jag hade min sista föreläsning för terminen i går kväll. Varför gör jag detta? För vem? Är det rätt? Jag vet inte, jag. Jag vet bara att det känns som om jag gör någon slags nytta när jag försöker sprida kunskap och förståelse kring människor som är annorlunda.

Förr, när jag jobbade med barn och ungdomar i synliga funktionsnedsättningar var jag också ute och hade föreläsningar och höll i utbildningsdagar. Då ifrågasatte jag inte mig och mitt jobb på samma sätt. Då hade jag legitimitet att göra det. Då ifrågasatte visserligen ingen annan heller vad jag jobbade med. Kanske är det just den biten som påverkar mig - att det finns människor som har åsikter om mitt jobb, att jag utnyttjar min dotter, att jag "gör pengar" på henne.

Konstigt att behöva tänka så egentligen, för jag vill ju, precis som jag ville tidigare, öka kunskapen och hjälpa människor som har andra, svårare förutsättningar än jag själv. Jag tjänade pengar på mitt jobb då och jag tjänar lite pengar på det nu också (även om det är så lite att det är min man som står för de flesta "fiolerna" i det här hushållet).

Experterna, forskarna ger sin syn och sin kunskap på hur det är att leva med npf-svårigheter - men om inte vi som lever i det/med det berättar så missar man ju en väsentlig del nämligen hur det EGENTLIGEN är och känns...

Det bästa av allt med mitt jobb som föreläsare, vet du vad det är? Det är att jag har möjlighet att stanna hemma så här på morgnarna så jag kan hjälpa min dotter att komma iväg till skolan, även de dagarna som är sega och tunga och även om det kanske bara blir en eller två lektionerna på en dag!

Medias vinklar och våra tolkningar kring människor med npf (ur min föreläsning)

"Jag läser i tidningen Göteborgs-Posten att en engelsk undersökning kommit fram till att i familjer där en eller flera barn har adhd/add lagar föräldrarna oftare snabbmat till sina barn. Då har man tre möjliga sätt att tolka och associera vidare kring artikeln. 

"1 I england är de inte som vi, undersökningen stämmer inte på svenskar."

"2 Föräldrar till barn med adhd/add är säkert slappa och slöa, det ser man ju på barnen som inte har någon ordning på sig och ofta ställer till det för sig i skolan och bland kamrater."

"3 Föräldrar till barn med adhd har så oerhört mycket mer att kämpa med i sin kamp att stötta sina barn att det inte är konstigt att de oftare lagar snabbmat, de borde istället ha en guldstjärna de dagar de hinner laga mat från grunden."

Själv lagar jag alltid kraaaaaavmärkt... med egna ägg eftersom familjen har sex hönor efter att dottern smugglade ut ett ägg från 4H-gården vi "jobbade" på varje lördag under ett år eller så. Hon tänkte förmodligen att "det här ägget skall INTE bli pannkaka till något barn...".

Nåväl.

Jag står en dag, eller två efter att jag läst artikeln i GP och steker mina kraaavköttbullar med egna ägg som jag rullat själv... Då ringer telefonen och jag svarar.

Det är från socialen som vill tala om att vi fått beviljat 15 timmar av stödkompis till dottern i månaden och en helg i månaden på läger ute på Ågrenska.

När jag lyfter luren och hör att det är från socialen, där jag står och steker mina köttbullar så hinner jag tänka (samtidigt som jag tänker "nu är du bra knasig Malene"); undrar om hon hör att det inte är Mammascans köttbullar utan egenlagade...

Här brukar alltid publiken skratta och det är ju meningen - för det är ju ganska roligt, tycker jag och samtidigt så är det så tragiskt för det att jag tänker den tanken säger så mycket.

För så utsatt och ansatt är man som familj/föräldrar/barn när någon eller några i familjen har en diagnos som heter adhd/add att man alltid funderar på hur man skall förklara och försvara sina handlingar...

Vardagsproblematik (del 4 av 14)

Ärligt talat vet jag inte om jag kommer att orka hålla mig till mitt löfte att besvara alla era kommentarer när jag hade skrivkramp och jag bad er hjälpa mig, men här kommer i alla fall del fyra av 14.

"Skriv om vardagsproblematiken", skrev Monica i en kommentar till mig så det tänkte jag göra här;

Vardag - var dag - sådant som händer och sker varje jag, eller varannan. Livet man lever... Vad skiljer ett liv med npf mot ett utan?

Svårigheter inom npf-området kan se oerhört olika ut. Om man tänker sig "normalbarnen"/"majoritetsbarnen"/"TommyoAnnikabarnen" (dem det finns flest av i samhället) i en stor låda där barnen/de vuxna har olika genuppsättning, olika svårigheter och lättheter, olika uppfostran och erfarenheter - så befinner sig barnen/de vuxna med npf-svårigheter svävandes utanför - åt alla håll. Det gör att svårigheterna kan skilja sig ganska stort mellan olika personerna.

Snabb liten skiss (bild kanske inte är min "lätthet") så här på förmiddagen som symboliserar de "vanliga/normala/majoritetsmänniskorna inne i lådan och de övriga människorna som är i minoritet och som anses vara "onormala" av många. Mycket förenar de som "står utanför", men egentligen är den gruppen mycket mer olik än vad "majoritetsgruppen" är. 

Det gemensamma många av oss har som lever i en familj där någon eller några har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att vi i högre grad än andra får kämpa mer, blir mer ifrågasatta, mer sällan får höra att vi är bra etc, etc. Att få höra att "den diagnos din dotter har är ju väldigt ifrågasatt av många människor" till exempel, känns väldigt kränkande då hon kämpar så oerhört för att inte misslyckas hela tiden och vi runt henne, föräldrar, lärare och annan personal gör vårt bästa för att hon inte skall falla igenom hela tiden.

Människor med npf-svårigheter hamnar ofta utanför gemenskapen. Vi andra är dåliga på att acceptera och bjuda in annorlunda människor. Å andra sidan är "annorlunda människor" inte alltid så lätta att ha att göra med - det är ju i bland det som är själva funktionsnedsättningen...

Så är vi tillbaka på det som så tydligt förenar oss människor i "diagnosland", svårigheten och det extra handikappet det innebär att ha en funktionsnedsättning och inte bli förstådd i svårigheterna. Ibland har lärare sagt till mig "det här kommer att gå jättebra, jag har erfarenhet av detta och brukar aldrig misslyckas, jag har inga problem med att förstå svårigheterna" - då vet jag att det inte kommer att fungera. För vi alla, som inte har så stora svårigheter inom npf-området, måste vara ödmjuka i det att vi aldrig riktigt kan förstå och att vi alltid kommer att misslyckas med att förstå. Så länge vi inser det - är vi på rätt väg.

Jag vet inte om detta handlade så mycket om vardagsliv, som du Monica ville att jag skulle skriva om, men det blev i alla fall ett inlägg om livet i stort, på något sätt.

Appropå vardagsliv, förresten; nu skall jag försöka få upp dottern så vi hinner till läkarbesöket klockan elva...

Här i Göteborg skiner solen idag. Hoppas lite sol skiner på dig som läser min blogg!

Intressant radioprogram om Bobby Fischer

Söndag kväll. Vi njuter av sällskapet av varandra och en film på tv. Imorgon är det måndag. Då står det läkarbesök och sjukgymnastbesök på dotterns schema, förutom skolan som vi skall försöka hinna med några timmar också. Imorgon är det också näst sista föreläsningen för mig den här terminen. Jag skall till Herrljunga och föreläsa.

Jag hörde ett radioprogram om Bobby Fischer som blev världsmästare i schack för många år sedan. Om hans liv som var ganska tragiskt. Att vara geni i schack behöver inte betyda att man klarar av livet och kontakten med andra människor särskilt väl...


"Samma egenskaper som gjorde Bobby Fischer till en briljant schackspelare, gjorde honom också ganska dålig på livet..."  Citat från en väldigt intressant radioreportage. Lyssna här. 

Ha en skön söndagskväll så hörs vi imorgon igen!

Adventskalenderpyssel

När min 16-åring var några år gammal gjorde vi en adventskalender ihop. Som enda barnet fick hon öppna en present per dag under det första året.

Sedan insåg jag att det kanske var lite överdrivet...

Numera jobbar jag för att inte presenthysterin skall ta över våra liv. I år fick Lillagubben (som numera är den enda som verkligen, verkligen vill att kalendern skall hängas upp) återigen sin vilja igenom - att hänga upp kalendern, men i år hänger vi lappar i kalendern istället för onödiga prylar.

Alla hemmavarande barn (alltså två) och vi föräldrar ansvarar för ett antal dagar var. De dagarna skall man ge bort något till någon annan som bor under vårt tak. Idag fick Lillagubben en "present" av mig. Det är att få baka kladdkaka med mig ikväll. Om ett par dagar är det hundarnas tur. De skall få var sitt ben. Vad som händer i morgon bitti och några dagar framåt vet jag inte. Det är inte jag som är ansvarig då. Man måste ge bor något som man tror att den man ger till - vill ha. Till exempel, "idag skall hundarna få en extra lång promenad", "Jag skall städa ditt rum, grattis", "Jag bjuder dig på bio", "Jag skall vara extra snäll mot dig idag".

Det skall bli spännande att se vad de andra skrivit och skönt att slippa presenthysterin!

Plötsligt tittar lyckan fram

Vi sitter i bilen, jag och dottern. Det är fredag och denna helg skall dottern tillbringa på Ågrenska tillsammans med fem andra tjejer och tre ledare. Det är snart fyra år sedan hon började åka på läger. De första året hade jag alltid svårt att hålla mig från tårar när jag körde ut genom grindarna på Ågrenska. De var ledsna tårar. Sorgsna tårar. Min dotter ville sällan åka dit, men vi tänkte att det var bra för henne.

Nu sitter vi i bilen på väg ut till Ågrenska och min dotters ögon glittrar när hon säger;

- Jag har längtat efter detta hela dagen, mamma!

Vi kommer fram packar ur bilen. Går in i det gula trähuset. Dottern hälsar på ledarna, säger hej till mig innan hon smiter in i sitt och kompisarnas sovrum. Sedan hörs lyckoskratt, fnitter från rummet.

Jag går ut till bilen med lätta steg.

Vilket ställe! Vilka människor! Vilka tjejer!

Jag sätter mig i bilen. Kör mot grinden. Då kommer tårarna igen.

Det är lyckotårar.

Så mycket skuld skall bäras av så smala axlar

Jag kämpar frenetiskt. Min dotter kämpar frenetiskt. Ändå blir det fel. Ändå upplever man på skolan och på andra ställen att min dotter inte gör sitt bästa. Signalen till henne blir att hon inte håller måttet.

Om jag ändå kunde berätta om allt vi kämpar med hela tiden. Varje dag. Om jag ändå kunde förklara så ni förstår.

Igår såg jag ett veckobrev för en tredje klass. Bland mycket annan information stod det att nu, om inte förr, är det dags att barnen själva tar ansvar för sina läxor, som de har varje dag i veckan.

Min son har inga problem med det där. Inte med andra saker som rör skolan heller. Därför blir han väldigt sällan/aldrig utsatt för kränkande behandling. Inte heller jag blir därför kränkt på något sätt när det gäller saker som rör min son.

Min dotter, trots att hon är 16 år, har ingen möjlighet att ta ansvar för sina läxor, prov och mycket annat. Många av lärarna tror det. Många människor runt henne tror det och menar att bara hon skärper till sig lite så skulle det inte vara några problem. Därför blir det så ofta så fel. Hon blir ofta utsatt för behandling som inte är direkt kränkande, men som i utsträckt tillstånd kränker henne och talar om för henne att hon inte duger till något. Jag som följer henne tätt i fotspåren upplever hennes kamp, kämpar själv och känner kränkningarna som nålstick på kroppen.

Så mycket skuld och skam som läggs på hennes axlar. Så mycket oförstående som svävar runt henne, som gör henne ledsen. Som gör henne svag och sårbar.

Å andra sidan.

När inte ens människor i hennes närhet förstår detta, ser detta och accepterar detta - hur skall jag då kunna begära att människor som bara träffar henne ett par timmar i veckan skall förstå och möta henne på ett sätt som inte skuldbelägger henne?

Ibland känns det som om jag skall gå sönder.

Idag är en sådan dag.

Jag gör som jag brukar.

Bryter ihop.

Kommer igen.

Hur min dotter gör - vet jag inte...:(

En föreläsares mardröm...

I Malmö igår kväll hände det som inte får hända... Datorn tvärdog fem minuter in i föreläsningen. Hoppla, vad gör man då liksom? Jag har faktiskt varit med om samma sak en gång tidigare. Då var jag i Örebro och relativt ny och känslan var inte trevlig när datorn inte fungerade. Jag fick ta föreläsningen utan mina texter och bilder och det går ju också, men kanske inte lika bra eftersom min föreläsning är uppbyggd på att man också ska läsa saker, medan jag pratar.

Som tur var, igår, så fanns en vaktmästare på Folkets hus och han trollade fram en ny dator snabbare än jag hann säga "hjälp"...

Nu sitter jag på kontoret och läser kommentarer från föreläsningen i Falkenberg (några kommentarer från Malmö har inte hunnit trilla in ännu). En kommentar lyder så här;

"En mycket trevlig och givande föreläsning. Malene Larssen gav mycket av sig själv, en helt fantastisk person att lyssna på!!!!"

Mötet med er som lyssnar på mina föreläsningar och alla fina kommentarer som många av er som läser här på min blogg skickar till mig är så energigivande. Ibland känner jag mig väldigt egoistisk som gör detta, för jag får ju så mycket i mitt arbete.

Utan mitt arbete kring det som jag ser som det viktigaste i mitt liv - vet jag inte om jag hade orkat.

Så.

Jag vill nog bara säga;

Tack! och tacka min lyckliga stjärna för att vaktmästaren igår var så snabb och trevlig...