Vad ska jag göra, då?

I två veckor har jag, min man och två av våra fyra barn kuskat runt i Europa. Man lär sig mycket. Man upplever mycket. Vi har haft två fantastiska veckor, men en gång blev min son väldigt upprörd. Vi satt på en restaurang i en Tjeckisk stad. Två mammor och två barn satt vid ett bord och åt lunch bredvid oss.

- Såg ni, hon slog flickan, sa sonen plötsligt.

Jag och min man vände oss om och kunde konstatera att mamman förmodligen blivit arg och "bestraffat" sin dotter för att flickan råkat spilla ut sitt vattenglas. Att slå ett barn är barnmisshandel i Sverige och förbjudet. Ändå förkommer det oftare än vi förstår både utomlands och i Sverige.

Förmodligen hade mamman som smiskade sin dotters hand blivit väldigt förvånad om någon smiskade till henne den gång hon spiller vatten från ett vattenglas, men det tänkte hon nog inte på.

Min son blev upprörd, men jag kände inte att jag kunde bryta in. Jag kunde bara försöka förklara att man inte olika länder ser olika på barnuppfostran.

Idag var jag och min man och handlade mat i en affär. Efter några minuter kom vi ikapp en pappa och hans två söner. Efter det följdes vi liksom åt i affären. Fem minuter tog det nog ungefär innan vi kom till kassan och kunde betala. Under de fem minuterna sa pappan hundra gånger (kändes det som i alla fall) olika saker som barnen inte skulle göra, inte fick göra, inte, skulle sluta med på en gång o s v.

Men barn kan inte veta hur det ska göra "rätt" bara för att vi säger till dem vad de inte får göra. Vi måste ge dem alternativ att göra rätt (och så finns det ju många sätt man kan göra rätt på också...). Lika lite, eller ännu mindre än vi vuxna, mamman som smiskade sin dotters hand, pappan som klagade så mycket på sina söner, eller jag för den delen kan förstå hur vi ska göra rätt om vi bara får reda på vad vi gör fel. Ändå gör vi så väldigt ofta, vi klagar och gnäller utan att ge alternativ. Det gör ingen gladare eller gör inte att någon lyckas bättre, faktiskt, bara sämre.

Tänk själv, man säger;
- Du sjunger falskt - gör det att du vet hur du ska sjunga "rent"?
- Oh, nu kommer du försent till skolan idag igen - gör det att du vet hur du ska komma i tid?
- Sluta genast med det - gör det att du klarar av att sluta om du inte vet vad du ska göra istället?


Ett barn som gör "fel" behöver inte, ska inte bestraffas för det, men ska hjälpas att hitta ett sätt att göra rätt nästa gång. Ett barn som råkar spilla ett glas ska inte bestraffas, men få ett nytt glas som står stadigare och längre från kanten så att inte glaset råkar åka i backen. Ett barn som är rastlöst och stökigt i affären blir inte mindre rastlöst av att vi säer "nej" och "inte" mer och mer högt. Det är vi vuxna som ska vara de kloka och därför måste vi ge barnen alternativ istället för att säga vad de inte får göra. Det gäller i skolan och det gäller i hemmet. Det gäller för barn med diagnoser och andra svårigheter, men det gäller också för barn utan diagnoser och större svårigheter!

Härligt att vara på semester, men härligt att vara hemma igen, förresten!

Om Ågrenska och livets olika skeenden

Det är tre år sedan jag skrev texten här nedan. Tre fantastiska år för ett av mina fyra barn. Min dotter med diagnostiska svårigheter som jag sällan skriver om här längre. Då hade hon ett år kvar i grundskolan, detta gissel som, trots att pedagogerna och övrig personal på skolorna hon gick på verkligen var fantastiska, knäckte hennes självkänsla och hämmade hennes utveckling! Nu, sedan hon gått på en skola (August Kobbs i Göteborg, för er som undrar) med tjejer som har liknande svårigheter, så har hon vuxit i kanonfart till en tjej som jag inte längre oroar mig för. Hennes självkänsla har stärkts, hennes tro på sig själv och på framtiden har exploderat och hennes mamma har nästan ingen oro längre. Sådan kraft är den läkande kraften då man får vara bra som man är, utan att dömas till ensamhet och utanförskap. Min stora tjej är just nu på det lägret som jag skriver om här nedan. Nu är hon en frontfigur som hjälper och stöttar nya, yngre, lite skörare tjejer och hon är en klippa!

Nu är det semester som gäller och de stora bonusbarnen får hjälpa till att passa hundar och grönsaker!

"Igår var jag och maken förbi lägret och lämnade astmamedicin som tagit slut. Vi pratade lite med vår dotter. De skulle åkt till Liseberg och tittat på Carl-Einar Häckner, hela gänget igår, egentligen. Men vår dotter hade ont i magen och ville helst vara hemma. Då anpassade man sig efter henne och en flicka till på lägret som ville vara kvar. En ledare stannade hemma med de två tjejerna och resten åkte in till Göteborg. Att anpassa sig efter svårigheterna, inte sänka sig, hitta en lagom nivå och acceptera saker som är svåra - det är inte alltid att andra lyckas med det, men på Ågrenska är de fantastiska (känns som om jag upprepar något som jag sagt några gånger tidigare...).

På hemvägen ställde maken en fråga till mig;

- Vad har Ågrenska gett henne, undrade han.

- Det har gett henne något att längta till, vänner som hon ser fram emot att träffa, som hon kan relatera till, som hon kan berätta om. Det har gett henne spegelbilder där hon duger som hon är, det har gett henne en plattform, det har gett henne lycka, svarade jag min man.

- Det har också gett henne en chans att släppa taget om dig, för på Ågrenska känner hon sig helt trygg, det är nog det enda stället förutom hemma som det är så, hon har vuxit så mycket på att komma hit, tänk första året hon skulle på sommarläger kunde hon inte stanna hela veckan, men nu är hon så trygg. Det har gett henne oerhört mycket att få komma ut hit, fyllde dotterns pappa i.

Så är det. Ågrenska ger, precis som mamman vars dotter tidigare gick på Ågrenska höll med om, väldigt mycket till barnen som får chansen komma dit."

Lagom krav på alla barn och ungdomar som växer, men faktiskt också på oss vuxna - är nyckeln för att en människa ska orka och kunna växa vidare. Nu ska jag ta semester ett par veckor. Huset, hundar och tomatplantor passas av de stora, utflyttade barnen medan övriga familjen åker till Tjeckien för att hälsa på släkt. Det trodde jag inte heller att vi skulle kunna göra för några år sedan, bilåkande, timme ut och timme in, men det ska vi och det kommer att fungera alldeles utmärkt (tror jag, är väl bäst att tillägga).

Ha en skön sommar, så hörs vi igen om några veckor!

Tim Howard har Tourettes!

Så kommer en sådan där nyhet som vi behöver, en positiv nyhet om en person som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Som har kämpat, som har svårigheter och som är en hjälte. Sådana behöver vi för att väga upp mot allt det som vi översköljs av som har med negativa saker att göra när det gäller npf.

Att få spegla sig, att få känna igen sig, att få se upp till en idol är viktigt för alla även för barn och ungdomar med npf-diagnoser. Så härligt då när människor som är riktigt, innihelvete bra på något och vågar berätta att de har saker som gör det svårt för dem i vardagen ibland eller ofta, för att ge andra lite vingklippta yngre förmågor lite luft under vingarna. Tim Howard har precis gjort det, get någon eller några lite luft under vingarna och för det tackar vi honom.

Barn och ungdomar med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet behöver det framförallt, få vara lite stolta, kunna spegla sig lite i någon, se upp till någon som är fantastisk på något OCH som har svårigheter. Tim Howard heter senaste tillskottet i persongalleriet av människor som är idoler, hjältar, förebilder OCH har en svårighet. USAs fantastastiska målvaktshjälte som nästan lyckades fixa en kvartfinalsbiljett åt USA. Läs om honom här.

Kalla fakta om npf

Härligt mycket fokus på barn i behov på Facebook och i Almedalen. Därför rebloggar jag ett inlägg som ger kalla fakta hur det faktiskt är att leva med funktionsnedsättningar så som adhd/add/autism och till det kanske också dyslexi, dyskalyli, språkstörning, depression, två, fobier etc.

Relationer är viktiga för oss människor. Att ha en vän, att tillhöra en grupp, att vara accepterad. Allt det där hör till området relationer. Relationer är viktiga eftersom vi människor är ett "flockdjur". Vi är skapta för att leva i en flock och därmed ha många relationer.

Jag skrev en intervjubok som heter "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa" för ett par år sedan. Hela boken handlar ganska mycket om relationer, eller ska vi säga, det svåra i att få, ha och behålla en relation för människor med npf-svårigheter (autism/aspergers/adhd/add).

Bilden kommer från framsidan på "Man dör inte, men man blir en knäckt människa". Den symboliserar att man kan bli knäckt av livet (som trädet blivit), men ändå uppleva massor av fantastiskt, eller kanske just därför uppleva massor av fantastiska saker. Solen symboliserar hoppet...

Boken kom till efter att jag gjort en undersökning på 300 personer där hälften var föräldrar till barn med npf-diagnoser och den andra hälften var föräldrar till barn utan diagnoser. Barnen var mellan 7 och tjugo år. Jag gjorde 15 påståenden som man fick besvara genom att välja en av fem svarsalternativ. Svaren (som stämmer ganska väl med andra undersökningar) såg ut så här:


1 "Jag har en bra relation till barnets skola, lärare och rektor".

På det påståendet instämde 21% av föräldrarna till barn med npf-diagnoser helt.
I den andra gruppen, de 150 föräldrarna till barn utan diagnoser, där var det 57% som instämde helt.


2 "Mitt barn har vänner i klassen".

Av föräldrarn till barn med diagnoser höll helt med 26% i det påståendet.
I den andra gruppen höll 78 % av föräldrarna med.


3 "Mitt barn är/har varit mobbad i skolan".

25% av föräldrarna med diagnoser höll helt med på det påståendet.
I den andra gruppen var det 7% av föräldrarna som instämde helt.


4 "Mitt barn har vänner som hon/han träffar på fritiden".

22 % av föräldrarna till barn med diagnoser menade att deras barn har vänner på fritiden. Motsvarande siffra för den andra gruppen var 72%.


5 "Mitt barn tränar i en eller flera idrottsföreningar som bedriver lagidrott".

14% av föräldrarna till barn med npf-diagnoser menade att deras barn tränade med en förening.
45 % av föräldrnarna till barn utan diagnoser instämde helt på det påståendet.


6 "Mitt barn sitter mest framför datorn/tvn på sin fritid".

30% av föräldrarna till barn med npf höll helt med i påståendet.
Motsvarande siffra för den andra gruppen var 6%.


7 "Min familj har många vänner".

17% av föräldrarna till barn med diagnoser höll helt med i påståendet.
58% av föräldrarna i den andra gruppen höll med i påståendet.


8 "Familjen har en bra relation till släktingar"

35% av föräldrarna till barn med diagnoser menade att de har en bra relation till sina släktingar.
73% i den andra gruppen tycker att de har en bra relation till sina släktingar.

Övriga frågor/påståenden tar egentligen inte upp ämnet relationer så de frågorna lämnar jag till en annan gång här på bloggen.

Sifforna visar det som många barn, ungdomar och vuxna med diagnoser eller med familjemedlemmar som har en eller flera diagnoser upplever, även om inte alla gör det. Man är oftare ensam. Man har mer sällan vänner. Man tillhör inte alltid en grupp. Man är inte alltid accpeterad. Man har svårt att få relationer att fungera/bli accepterad etc, etc.

Men det fina i kråksången är att de här siffrorna kommer att bli jämnare. Ju mer information och förståelse vi får i samhället kring de här frågorna, desto lättare kommer det att bli. Det gäller bara att vi fortsätter jobba för det på alla håll!

I botten handlar det om solidaritet

En förälder sa till mig;

- Mitt barn är alltid ensam och ingen frågar efter henne, skolan gör inte tillräckligt och ser inte att mitt barn mår dåligt. 

En annan förälder sa till mig;

- Mitt barns klasskamrat är så slö och tar inga egna intiativ och så förväntar sig hens föräldrar att mitt barn ska ställa upp. Jag tycker inte att man kan kräva av barn att vara vän med alla i klassen. 

Gissa vilken av föräldrarna som har ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och gissa vilken av föräldrarna som inte har erfarenhet av att vara förälder till ett barn med npf?

Vi kan aldrig i de små detaljerna bli helt överens om vad man kan kräva av ett barn och vad man inte ska behöva vara med om som barn, men vi kan vara överens om att vi måste stärka barnen i att få vara den man är. Vi kan inte kräva av ett barn, men vi kan vägleda och stödja. Vi kan vara vuxna och ta ansvar vare sig vi är pedagoger, föräldrar eller andra vuxna. Vi kan nog också vara överens om att de starka barnen, de som har många lättheter i skolan socialt och inlärningsmässigt gott kan stärkas i att ta med och ställa upp på sina klasskamrater som inte har det lika lätt. 

I botten handlar det om solidaritet med människor som, för tillfället, är svagare. Nästa gång kan det vara du eller jag eller ditt eller mitt barn. De sätt du själv vill bli bemött på, det sätt bör du också vara beredd att handla efter. Om man tänker så lite oftare är det lättare att ställa upp på människor som, för tillfället, inte har det lika lätt som du eller jag har det. Om föräldrar tänker så så blir det lättare att stötta barn som kan hjälpa - att hjälpa och stötta barn som är utanför - att komma in för skolans personal. 

Heja "Barn i behov" och alla andra som jobbar för att utveckla och göra det bättre för barn i Sverige och i Världen - i Almedalen, förresten!