Dags att kravla oss upp ur gropen igen

Ett knappt dygn har gått sedan min dotter fick en anafylaktisk chock, som det heter på läkarspråk. Just när allt händer går min autopiloat på och jag har inga känslor. Jag bara gör det jag måste göra för stunden - vara lugn och rationell för att få min dotter att klara sig. Efteråt sjunker jag ihop som en urvattnad disktrasa. Varje gång. För människor runt oss som hör om det hemska som händer min dotter, har det nog blivit lite "Peter och vargen-syndromet". Man hör vad som händer och beklagar - i bästa fall, men det har hänt så många gånger sedan hon var liten att man numera inte bryr sig så mycket. När hon var liten och vi åkte akut till sjukhus så blev ofta sjukhusrummet belamrat av människor som ville delta, men nu står vi ofta ensamma i allt det jobbiga. Det är lika jobbigt fortfarande, fast vi varit med om det så många gånger. Man tycker att man borde vänja sig, men det här går aldrig att vänja sig till.

För oss är det lika hemskt varje gång. För oss kommer dödsångesten varje gång. För vi vet att det kan bli riktigt farligt - varje gång.

Den här gången var det en barista på Espresso House som inte visste att lactosfritt och mjölkfritt inte är samma sak. Min dotter och hennes "stödkompis" beställde kaffelatte (det plus pommesfrittes på McDonalds är förövrigt, de enda två ställen där min dotter kan beställa något och vara ganska säker på att det är allergifritt för henne). Man var väldigt noga med att tala om att latten måste vara mjölkfri. Att mjölk är livsfarligt för min dotter. Ändå gör baristan en kaffelatte på lactosfri mjölk till min dotter! Hon tog en liten, liten sipp på kaffet efter biobesöket. Hon brukar vänta med att dricka tills hon är på väg hem, det känns säkrare på något sätt. En liten sipp, mindre en en klunk, tog hon. Så slog allergin på med full kraft i hennes kropp.

Min duktiga dotter gjorde allt rätt. Hon sa till sin kompis att ringa ambulansen. Hon stack sig själv med adrenalinsprutan i låret innan hon ringde mig. Sedan tog hon cortisontabletterna. När ambulansen kom kunde de konstatera att min dotter gjort allt rätt. Jag kom strax efter i bilen och satt med när ambulanspersonalen tog prover och förberedde sig för att köra henne till sjukhuset.

Jag har lärt mig att förhålla mig lugnt till allt. Vet att det är det enda sättet jag kan hjälpa min dotter på. Jag stänger av, men inuti är jag inte lugn. Varje gång är ju en ny gång av rädsla för att vi inte skall kunna stoppa reaktionen. Varje gång är ny för oss. Varje gång tröttar oss, slipar ner vår ork.

Hon låg kvar för observation i natt. Allergin kan slå till efter sex till åtta timmar igen och då bli lika allvarlig därför måste man stanna kvar lika många timmar på sjukhus för att vara säker. Vi roar oss så gott det går, jag och dottern. Dator, telefon och bisarra skämt är det som gör att vi står ut...

Nu är hon hemma igen, som sagt, lite mer naggad i kanten när det gäller oron för att stoppa i sig något som hon blir dålig av, men det som var en gnutta bra i detta var att hon faktiskt klarade allt utan att jag var med. Det var första gången och det kändes nog vädligt skönt att konstatera, tror jag.

Jag tar förresten gärna emot cyberkramar idag - känner att jag är i stort behov av sådana idag...

Ambulansfärd - igen

Skall det vara så svårt att förstå att om någon är allergisk mot mjölk så är man allergisk mot allt som innehåller MJÖLK!!!???

Återigen har min dotter fått en allergiskchock efter att ha blivit serverad fel sak. Hon bad om en caffelatte med sojamjölk, men måste ha fått en med laktosfri mjölk. Laktosfrimjölk INNEHÅLLER MJÖLK!!!

Imorgon måste jag ringa Espresso house och förklara för dem att skillnaden mellan laktofri mjölk och mjölk är noll och ingen för någon som är mjölkallergisk.

Sedan måste jag åka och hämta min dotter från Sahlgrenska sjukhuset där hon återigen fått spendera natten efter en allergiskchock, spruta, kortisontabletter, ambulansfärd, inläggning och övernattning.

Ibland blir jag vääääldigt trött på livet.

Livet från den ljusa sidan

Solen skiner här i Göteborg idag. Ro och harmoni råder. Vi börjar så smått bli helt friska, jag och maken. Dottern mår prima efter en veckas höstlov, tätt följt av prao på 4H-gården och vetskapen om att praon fortsätter en vecka till. Hundarna väntar på promenad, hönorna är utsläppta och pickar sand och gräs i trädgården. De två stora barnen mår bra och är nöjda med livet. Lillagubben är, som vanligt, också nöjd med livet.

Livet visar sig från sin allra vackraste sida.

Igår efter föreläsningen för Regionhabiliteringen var det en kvinna som sa att hon tyckte det var skönt att jag skojade och var glad, att jag inte bara berättade om de jobbiga sakerna. Och jag sa att jag berättar om livet. I livet finns så olika mycket upplevelser och händelser, så mycket jobbigt och roligt, fast i olika dos och i olika faser. Man kan inte fastna i allt jobbigt när man också upplever glada och fantastiska saker.

Livet är inte konstant, det förändras. Livet innehåller så många olika ingredienser, så många olika smaker. Inget är svart eller vitt, sött eller salt.

Fast det är klart, idag är livet nästan bara sött här hos oss. Den karamellen tänker jag suga på under minpromenad med hundarna.

Hoppas ni också har en skön morgon. Men om du inte har en bra morgon, en skön dag glöm då inte att livet förändras. Inget är statiskt. Det blir bättre!

Kvitto på en "duglig" förälder?

Vad är en "duglig" förälder? Är du en "duglig" förälder? Är du en sådan förälder som ser till att ditt barn lyckas i skolan, med livet, med självkänslan? Lyckas ditt barn - så är du en förälder som duger.

Eller?

Appropå det så kom Lillagubben hem efter skolan igår. Han var nöjd. Han hade en kompis med sig. Han hade klarat simprovet som barnen i trean gör i Sverige. I och med det var jag också nöjd, jag var glad och jag kände det som om jag fått kvitto på att jag är en "duglig" förälder. Jag har sett till att min son lärt sig simma såpass bra att han får godkänt.

När min dotter gick i trean åkte hon också iväg med klassen för att göra simprov. Hon kom hem utan att ha fått godkänt på simningen. Hon var en av tre som fick åka iväg med en lärare under en tid och träna extra. Vi åkte iväg också, som så mycket annat, och tränade extra... Hon kände sig misslyckad och jag kände mig misslyckad.

Ändå har jag tränat mycket mer simning, lagt ner så mycket mer tid - på henne.

Historien har upprepat sig gång efter gång. Cykling har varit svårt för min dotter. Att lära sig läsa, skriva, räkna, få och behålla kompisar, lära sig tvätta håret, kamma håret, borsta tänderna, komma i tid, ta med läxan, göra läxan är några exempel som varit extra svåra för henne. Saker som man inte sett någon anledning till att hon inte lärt sig - annat än att jag inte varit en tillräckligt bra förälder - eller att hon inte varit ett tillräckligt bra barn.

Historien upprepar sig.

Väldigt mycket har varit och är så svårt. För henne. Inte för hennes bror.

Är jag en förälder som duger för min son då? Och en förälder som "behöver skärpa sig" för min dotter?

Eller?

Ändå har jag lagt ner och lägger jag ner så mycket mer tid i mitt föräldraskap till min dotter än till min son.

Någon som känner igen sig?

Är man en människa som "duger" för att man har lätt för sig. Duger min son mer än min dotter för att han får saker gjorda som vi övriga klassar som viktiga saker - fast min dotter ofta kämpar mer än min son för att lyckas med saker?

Jag tror vi måste sluta jämföra människor och sluta lägga in människor i fack av bra och dåliga, dugliga och odugliga och börja utgå ifrån att alla faktiskt försöker göra bra - utifrån sin egen förmåga.

Jag duger, min son duger, min dotter duger - du duger! Vi har bara olika förutsättningar.

Snart skall jag till Regionhabiliteringens utbildningsdag och föreläsa. Alltid lika spännande att sprida kunskap. Trevlig fredag på er allihopa!

Barnen har sagt sitt - tävlingen är avgjord

Hemma efter en fantastisk föreställning med Cirkus Cirkör och "Undermän" på Stora teatern här i Göteborg. Tävlingen är stängd. Barnen har gett siffror och jag har räknat. Tävlingen är därmed avgjord.

Men innan jag avslöjar vinnarna av en av mina två böcker vill jag bara säga; tack så hemskt mycket för alla långa, fina, känslosamma, ärliga, sorgliga, hoppfulla inlägg. Jag hoppas att ni fortsätter att höra av er här och att ni andra som inte skrev den här gången, gör det en annan gång. Bloggen blir mer intressant om ni som läser den är med och kommenterar!

Sonen sa "15", vilket innebär att Elin var den av er som lämnat en kommentar som vann en av mina två böcker.
Dottern sa "35", vilket innebär att Islin var den av som är följare, som vann en av mina två böcker.

Grattis till er båda. Återkom med adress och vilken bok ni vill ha så skickar jag den på posten till er.
Mejladressen är: malene.larssen@aduct.com

Vi hörs imorgon då skall jag föreläsa för regionhabiliteringen här i staden. Skönt att inte behöva resa långt för att få sprida kunskap...

Sista skälvande timmarna av tävlingen

Ikväll klockan nio kommer mina två yngre barn att få ge mig två siffror. Dem kommer jag att räkna ner tävlingsbidragen med och så utses en vinnare bland "följarna" och bland er som skrivit en kommentar till inlägget "Tävling" där frågan ni skall besvara är "hur gör du för att hålla näsan ovanför vattenlinjen nu när mörket och värmen försvunnit?".

Vill du vara med? Du har fortfarande chansen. Bli en "följare" av den här sidan och/eller skriv en kommentar under inlägget här nedan som det står "Tävling" i rubriken.

Förresten, dagens visdomsord/etikfråga från Egon Rommedals "Etikhäfte" är följande:

Ett "TommyochAnnika-barn" skall på utvecklingssamtal

En pojke som är nio år och som är ett typiskt "TommyochAnnika-barn" (ni som gått på mina föreläsningar vet vad jag menar med det, ni andra kan lyssna de första fem minutrarna på min föreläsningen i inlägget nedan så förstår ni) har fyllt i hur han trivs i skolan och vad han tycker är svårt. Det visar sig, som vid tidigare ifyllningar, att han inte tycker att något är så särskilt svårt och att han upplever sig lyckas så gott som varje dag. Extra duktig, tycker han att han är på matte. Lite mer träning, tycker han att han behöver lägga på läsningen.



Jag vet inte vad som händer med bilderna jag lägger in på jobbet, de snurrar runt och hamnar på sniskan. Hoppas ni kan läsa texten ändå.

 Jag jämför med dottern. Aj, vad ont det gör att tänka på. Många av de där ansikterna med ledsen mun blev ifyllda på den tiden hon gick på låg- och mellanstadiet. På högstadiet har man inte sådana ansikten att fylla i längre, men om man haft så hade hon, trots alla insatser som görs för henne, fyllt i en och annan ledsen mun.

Den här veckan och nästa hade det varit glada ansikten för det mesta. De här två veckorna gör hon sin prao på en 4H-gård här i Göteborgsområdet. Hon strålar på morgonen. Hon bubblar av tankar och glädje. Hon strålar på eftermiddagen och bubblar ännu mera när hon kommer hem. Det tar en timme tur och retur att köra henne en väg, men det är det verkligen värt!

Idag sa hon:

- Det är så härligt att vara på 4H-gården för här får jag vara mig själv, här behöver jag inte spela teater, här kan jag vara den jag är.

Föreläsningsstäder nästa termin och en film

Här kan du se delar av en föreläsning som jag höll för Göteborgs stad förra året. Jag beklagar allt det mörka i bilden, men ljudet är bra i alla fall. Jag var nog lite tagen, i början, av att det kom så få lärare till föreläsningen, så jag stakar mig lite grann där i början.

Tyvärr upplever jag ofta det, att man som pedagog inte tror att man har någon nytta av att lyssna på en förälder (även om föräldern också råkar vara pedagog), men ofta hör jag av lärarna som ändå kommer på föreläsningen att "det här öppnade mina ögon", "nu förstår jag", "det här gav nya perspektiv".

Inför nästa termin har jag bokat in följande städer;
Helsingborg, Skara, Borås, Stenungsund, Vara, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Båstad, Falun, Västerås, Köping, Töreboda och Trollhättan.

Om du är intresserad av att boka upp en studiedag (hel eller halv) med mig hör av dig till mig snarast för dagarna fylls på ganska snabbt...

Hjälp mig gärna att sprida informationen om föreläsningarna också.

Föreläsning i en stad jag inte visste fanns

Jag dricker te och läser alla kommentarer från igår noga. Jag blir så glad. Så fina kommentarer. Så tankeväckande. Så mycket vänskap och klokskap. Tack för dem. Ni som ännu inte deltar i boktävlingen genom att skriva en kommentar nedan - ni har fortfarande chans. På torsdag klockan 21 lottar jag ut två böcker. En bok bland er som står som "följare" på den här bloggen och en bok bland er som skrivit en kommentar. Är du följare OCH har du skrivit en kommentar så har du alltså två chanser att vinna en av mina två böcker!

Igår var jag i en stad och en kommun jag inte visste fanns. Kisa, i Kinda kommun. Tänk att man är 44 år och aldrig har hört talas om en stad, en kommun som finns i Sverige. Pinsamt kanske, istället för att tänka så kan jag välja att tänka att det är fantastiskt härligt att man kan lära sig nya saker även som "gammal tant".

Innan föreläsningen besökte jag ett café som heter Columbus. Där lärde jag mig också nya saker! Att lära sig nya saker och att träffa människor som tycker att det jag gör betyder något, ger mig otroligt mycket energi. Det var en kvinna som efter att ha lyssnat på min föreläsning för någon vecka sedan frågade hur jag orkar. Hur jag orkar? Herre min skapare, det är ju tack vare alla möten, all uppskattning, all påverkan till ökad förståelse för människor som är annorlunda - som ger mig energi att orka vara en så bra mamma jag kan! Tack därför till alla er som hjälper mig att orka!

På övervåningen av Columbus hade man, förresten inrett ett "emigrantmuseum". Det var intressant att titta på foton och brev från "förr i världen". Så långt från tiden vi lever i och ändå, så nära. Tänk att bilderna på människorna som var på väg till andra sidan jorden eller som tagit sig dit från Sverige bara är ungefär 150 år! Då sökte vi som bor här i Sverige oss till nya platser att etablera oss på. Det var fattigt här, fanns ingen framtid. Ändå har vi ibland så svårt att acceptera människor som söker sig hit. Som är fattiga. Som inte har någon framtid i sitt hemland. Som är utsatta för våld och krig.

Föreläsningen på Kisa församlingshem blev väldigt trevlig. Jag tror det var ungefär 100 personer som sökt sig till föreläsningen (det måste innebära att Kisa numera är Sveriges mest kunniga, per innevånare, kommun vad gäller ADD eftersom det bor ungefär 10 000 i hela kommunen...). Jag tror de som kom för att lyssna var nöjda när de gick hem också. Jag var i alla fall väldigt nöjd. Jag brukar ta med mig något från varje föreläsningen, något som berör extra mycket. Igår berördes jag mycket av en tjej som kom fram i paus. En tjej som precis lämnat tonåren bakom sig. Vi pratade lite. Jag tänkte att hon kanske är fritidsledare eller utbildar sig till lärare samtidigt som vi stod och pratade. Hon hade fått en diagnos berättade hon. Vi pratade om saker runt diagnosen ADD. Vi hann inte prata så mycket ändå gav vårt samtal mig så mycket.

Tänk att det är så osynligt det där svårigheterna. Vem skall förstå att man behöver andra sätt i undervisning, i livet, när det inte syns utanpå det allra minsta. Vem skall förstå att man inte är lat och slö, utan har svårigheter, när man ser så "kompettent" ut. Vem kan förstå att man kan vara så jättebra på vissa saker, men har väldigt svårt för annat.

Jag hade gärna pratat längre med tjejen - och med de andra som kom fram, men tiden räcker inte till. Jag tänkte på tjejen i bilen på väg hem. Hon påminde på många sätt om min dotter. Jag antar att hon, precis som min dotter, fått många törnar i sitt unga liv. Jag ville förmedla till henne att hon var bra, att hon duger som den hon är, men jag vet inte om jag lyckades göra det.

Att ha med sig den tanken, att "jag duger som jag är" är skön och väldigt viktigt. Att det är "good enough" det jag gör, för det är ju faktiskt det. Om du gör det bästa som du orkar eller förmår så är det tillräckligt. Mät inte i förhållande till andra, men mät i förhållande till dig själv. Gör du så gott du kan? Då är det good enought.

Du är good enough!

Redan 90...

90 besökare på sidan vid elvasnåret idag. Bara en som vill vara med och tävla. Har alla ni andra 89 redan läst mina böcker? Jag skall avslöja en liten sak så här på förmiddagen innan jag skall sätta mig i bilen och köra tre timmar för att föreläsa för en kommun ikväll

- tävlingen är inte viktig alls egentligen, vad ni skriver kan vara viktigt, men behöver inte alls vara det. Att ni skriver något känns viktigt för mig idag. Att höra något från er som läser min blogg piggar upp mig så som Gunilla här nedan skriver att läsandet av min blogg piggar upp henne.

Jag älskar att skriva i min blogg, men jag älskar lika mycket att få kommentarer och åsikter från er som läser här inne. Nu på slutet har det varit lite glest med kommentarerna så jag är väl helt enkelt ute och fiskar efter lite kontakt med er som läser bloggen.

Det är inte nödvändigt att du skriver. Du behöver inte skriva något "bra", "intressant" eller "viktigt" - för vem bestämmer vad som är vad? Det räcker med det som Bengt Alsterling på barnprogrammet "Hajk" brukade avsluta med - "tjip"- så blir jag glad. Jag bli glad om du som läser min blogg skrev en liten trudelutt i min blogg, just idag (och så kan du, som grädde på moset vinna en bok se inlägget nedan), som Gunilla gjorde tidigare idag, fast det behöver inte alls vara så långt och genomtänkt som hennes inlägg...

It takes, nämligen two to tango...

Vi hörs (väl)!

Tjip.

Tävling - för att det är så mörkt och det var så länge sedan...

Nu när det är så mörkt och tråkigt, innan adventsljusen tänds och glöggen korkas upp så tänkte jag pigga upp oss lite genom att annordna en tävling - det var så länge sedan nu. Det du kan vinna genom att delta (förutom glädjen att ge andra ett gott råd) är en av mina två böcker, du bestämmer vilken (har du redan läst bägge böckerna så har du en bra julklapp att ge bort till någon som behöver lära sig mer och förstå mer om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).

Deltar i tävlingen gör du automatiskt genom att;  1, vara/bli "följare" av den här bloggen och 2 genom att svara på hur du gör för att hålla näsan över vattenlinjen. Hur gör du och din familj för att hålla humöret uppe och spara/samla energi nu när kylan och mörkret har tagit ett fast grepp om oss människor boende i norr?

Två vinnare kommer att utses på torsdag efter klockan 21, en "följare" och en "svarare". Gör du båda sakerna, så har du chansen att vinna två gånger. Var inte blyg nu, våga skriva något - alla kommentarer är lika bra!

En sommarbild för att pigga upp i höstmörkret.