torsdag 27 februari 2014

Allergisk mot ord

Ganska ofta hör jag människor prata om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (jag vet att det finns de som väljer att skriva "funktionsvarianter" etc, men jag ser det som att någon som fått en diagnos verkligen har en nedsättning som gör livet svårare och inte bara "varierar det", annars finns ingen anledning att få en diagnos) Det kan vara föräldrar till barn med diagnoser, det kan vara andra föräldrar och det kan vara  personal av olika slag.

Kommentarer kring barnens personlighet kan ibland förvåna mig. Man säger att man ska passa på så att inte barnet "utnyttjar situationen", eller att hen är "manipulativ" vidare att barnet är "lurig" och så vidare.

Inte tu tal om att barn med npf-diagnoser ställer högre krav än andra barn på människor i dess närhet, men att de skulle göra det för att de tycker att det är kul, att de egentligen "kan bättre"gör att jag får klåda över hela kroppen.

Vill bara säga det, det är tufft att vara i närheten och hjälpa/stödja ett barn med npf, men garanterat är det svårare att vara barnet som har diagnosen...

tisdag 25 februari 2014

Paracetamol och adhd

Mammor som ätit värktabletter innehållande paracetamol under graviditeten löper en ökad risk att föda barn med adhd. Ju mer paracetamol under graviditeten - desto högre risk för adhd hos barnet. En artikel om det finns bland annat r som du kan läsa och här.

Jag är emot att bestraffa, döma, lägga skuld och skam på människor - särskilt människor som redan har det lite tuffare än andra. Jag tycker också att det är viktigt att man forskar på varför barn får funktionsnedsättningar inom npf-området och vad man kan göra för att hjälpa människor med npf, tror inget annat.  

Jag tänkte några varv till på det här i min frustration att man så ofta hamnar i det där, när man skriver om adhd och autism, att det är personerna som är drabbade - som får skylla sig själva för de har inte skött sina kort rätt!

Det gör det lättare för alla som inte är drabbade att inte bry sig och det är aldrig bra, att ett samhälle inte bryr sig om dem som behöver brys om. 

Jag tänkte, som sagt, några varv till och funderar på om de som forskar kring paracetamol och adhd tagit i beaktande att huvudvärk ofta är förknippade med neuropyskiatriska funktionsnedsättningar. Även astma, allergi, diabetes bland annat är ofta förknippat med npf-svårigheter. Kanske är det så enkelt att mammor som ofta har huvudvärk oftare än andra mammor tar paracetamol. Och mammor med huvudvärk oftare än andra mammor har adhd  (och det vet vi ju att adhd i hög grad är ärftligt). Kanske, om forskarna skulle undersöka om det finns något samband mellan att ta astmamedicin undergraviditeten och löpa högre risk för att barnet får adhd, eller diabetesmedicin, för den delen - att de skulle få samma svar i de frågorna.

Intressant, om de hade undersökt det och viktigt att de fortsätter att forska, men framförallt viktigt att vi slutar skuldbelägga människor med adhd och autism. 

söndag 23 februari 2014

Hur vet man att det beror på funktionsnedsättningen?

- Hur vet jag att det är funktionsnedsättningen och att det inte är barnet som gör sig till, som vill ha mer hjälp än den behöver?

Frågan fick jag av en lärare efter en föreläsning för ett tag sedan och ungefär samma fråga får jag ganska ofta av både lärare och föräldrar när jag föreläser om förhållningssätt kring "randiga" barn.

Det är en relevant fråga eftersom det ju inte är särskilt lätt att veta när det är funktionsnedsättningen som sätter käppar i hjulet för barnet/eleven eller när barnet/eleven försöker dra lite nytta av sin funktionsnedsättning.

Svaret är att alla barn ibland försöker dra nytta av sin situation, vare sig man har en funktionsnedsättning eller inte. Min son brukar, till exempel titta på mig med sina ljusblå rådjursögon efter duschen och säga;

- Oj, jag glömde visst att hämta kläderna i tvättstugan och det är så väldigt kallt att gå ner och hämta dem, snälla mamma kan inte du hämta dem till mig?

Och jag som är lite blödig för min son tvekar en liten stund innan jag säger;

- Kom ihåg att hämta kläderna innan du duschar imorgon!...

Innan jag går ner och hämtar kläder till honom, fast jag egentligen inte har tid.

Alla barn försöker dra nytta av situationen de befinner sig i, mer eller mindre ofta. Det är vårt ansvar som vuxna att sätta ner foten lagom ofta och vid rätt tillfälle.

Ofta sätter vi ner foten vid fel tillfälle när det gäller barn med npf. Vi säger tvärstopp och "nej" utan att ge alternativ alldeles för ofta för att vi inte vet hur vi ska göra istället och så curlar vi kring saker som gör att barnet inte tränar på sina förmågor.

För tillfället "jobbar jag ihjäl" mig, tror jag och idag har jag legat i sängen hela dagen just därför. På grund av det skriver jag sällan här nu, men jag funderar mycket på det och undrar om du som läser här också funderar på det - för då tänker jag skriva mer om just detta.

måndag 17 februari 2014

Lite positivt, tack!

Radioprogrammet "Kaliber" rapporterar att färdjänst vid mer än 1300 tillfällen kört funktionsnedsatta, gamla som unga, till fel adress under ett år - och människor förfasar sig (vilket man ju kan ha rätt i att göra förstås).

Men.

Då tar taxiförarna och kallar till stormöte där de berättar att de, när de kör färdtjänst, får så lite betalt att de måste arbeta över för att klara sig.

Och jag tänker.

Att det är sällan man läser positiva saker om människor, om händelser och om livet i stort. Så sällan är det att man ibland ordnar kampanjer för att belysa bra, positiva och trevliga nyheter, så som "hjältegalan" på tv eller "tusen goda gärningar" som man hade som kampanj på Göteborgs Posten härom månaden. 

Jag tror att vi människor måste försöka fokusera lite mer på bra saker som våra medmänniskor gör, som vi själva gör och belysa dem. 

Och ha lite fördragsamhet när det blir fel och tokig för snart orkar nog varken öron, ögon eller hjärna ta in fler negativa nyheter.

Kom igen. Skriv positivt, tänkt positivt, ge dig själv ett leende i spegeln innan du går och lägger dig ikväll. Hjärnan fungerar nämligen så att negativ information skapar negativa cirklar i hjärnan - fort och mycket, men positiv information tas inte lika snabbt upp och kör inte igång positiva cirklar lika snabbt och lätt, tyvärr.

Hrmm, var det inte jag som skrev att vi skulle försöka hitta glada och positiva nyheter, alldeles nyss...?

måndag 10 februari 2014

Kleerup berättar om adhd och tourette

Fler och fler blir de kändisar som "kommer ut ur garderoben" och berättar om sina neuropyskiatriska funktionsdiagnoser. En av dem är Kleerup som ju är känd som en människa med mycket genialitet när det gäller musik, men mycket slirande i väggrenen när det gäller livet i övrigt. Det sammanbindande för alla som lyckats med något i livet, samtidigt som de haft ett svårt privatliv är: de har hittat en sak, en del, en ingrediens i livet som de varit väldigt bra på. Det har fått dem alla att överleva. Just det där att ha hittat något som de har kunnat fokusera på när alla andra har tyckt att de varit jobbiga och besvärliga, det har räddat dem.

Jag tänker att om vi som är vuxna nu kan använda oss av den kunskapen som kändisar med npf sprider. Om vi i mötet med dagens barn, kan hjälpa alla barn/elever att hitta sin sak som de kan vara stolta över (det behöver inte vara något megafantastiskt utan kan lika gärna vara något helt vardagligt som frimärkssamling eller fiske eller mangamålade etc) och om vi kan sluta stirra oss blinda på att alla ska vara som alla andra, inte för långa, inte för korta, inte för breda eller för smala, inte prata för mycket, inte heller för lite...  Då kan vi, med den kunskap vi har idag om npf-diagnoser rädda många fler barn från att bli utslagna i skolan.


Här berättar Kleerup om hur han ser på sina diagnoser och vad han tänker om att få diagnos och livet i övrigt. Se hela, det är väl värt att se och lyssna på Kleerup och hans läkare.

onsdag 5 februari 2014

Om att få vara den man är

I dagens Aftonbladet finns en sorglig artikel. Det är en artikel om en 16-årig flicka som inte orkade leva längre. En flicka som förmodligen varit en smula mer annorlunda än sina klasskamrater under hela sin uppväxt. Som känt sig annorlunda. Som blev deprimerad. Som sökte hjälp. Som fick hjälp, till viss del. Som blev utredd och fick en diagnos. Som blev så deprimerad, utan att någon riktigt förstod (när gör man någonsin det när en människa är suicidal?). Som slutligen tog sitt liv.

Vems är felet?

Man kan leta syndabokar på BUP eller psykiatrin, eller skolan, eller föräldrarna eller någon annan. Händelsen är anmäld och ska utredas. Det här är, på intet sätt, den första unga människan med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som tar sitt liv. Ångest, panik, depression följer ofta i spåren av funktionsnedsättningar som ger utanförskap. Det är för jävligt, det som hänt. Det är för jävligt att tänka på att det inte är den sista unga människan som, på grund av sin annorlundahet och utsatthet suiciderar.

Jag känner tyvärr till flera andra ungdomar, med liknande bakrund som inte lever längre. En flicka som ofta finns i mina tankar, som kämpade. Som försökte. Som till slut inte orkade längre. En pojke, vars mamma jag följer på håll. Andra unga människor, som inte orkat längre.

Vems var felet?

Jag har haft elever som sökt vård för sitt mående. De har mått riktigt dåligt, men inte fått vård - på grund av att det funnits andra som mått ännu sämre. Vi måste satsa mer på sjukvården och ge mer kunskap kring bemötande av ungdomar med npf.

Men egentligen tror jag att det handlar om allting. Jag hör vuxna i skolan, i vården, inom socialtjänsten, politiker, i samhället för övrigt som tror att barn och ungdomar som misslyckas på olika sätt - vill misslyckas, vill vara utanför, inte försöker tillräckligt, får skylla sig själva. Eller i alla fall får föräldrarna till barnen skylla sig själva att barnen mår dåligt...

Jag tänker att det faktiskt är alla vi som gör samhället som är skyldiga när barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar dör genom självmord. Det är vi som talar om för dem att de inte duger, att de inte är värda att leva, att de är värdelösa.

Fler måste förstå. Fler måste ta det ansvaret att hjälpa barnen som behöver extra hjälp. Vi vuxna måste ta det ansvaret för det är inte barnens ansvar. Det är vårt.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...