Hjälp!

Hej till dig på andra sidan nätet. Jag har ett problem som jag tänkte att du kunde hjälpa mig med.

Jag har tappat inspirationen att skriva. Jo, jag skriver text som jag hoppas ska bli en bok, kanske är det därför jag inte kommer på att skriva något här på min blogg.

Jag är frustread, fingrarna vägrar formulera ord här. Har du lust att hjälpa mig? Har du tips på idéer som du tycker att jag ska skriva om här. Vill du hjälpa mig?

Skriv gärna en kommentar på ett ämne du tycker jag ska skriva om.

Tack!

Allt är relativt

Jag jobbar, som du som läser här kanske redan vet, på en grundskola för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Innan dess jobbade jag på en annan grundskola för elever med autism och adhd/add. Det är inte flickorna med autism och add som i allmänhet går på resursskolor. De hittas ju inte alltid och när de väl hittas anses de inte behöva så mycket hjälp - eftersom de inte signalerar eller "stökar till det" så mycket för resten av klassen. Skolorna där jag jobbar/har jobbat är inga undantag. Större delen av de elever jag mött på skolorna är pojkar som är hyperaktiva och ganska impulsstyrda, förutom alla de andra svårigheter som är förknippade med autism och adhd/add. 

En gång var vi på ett badhus. Som vanligt när man är iväg med elever där majoriteten är pojkar, hyperaktiva och ganska ordentligt impulsstyrda händer det olika saker som man ibland kan förutsäga, men inte alltid. Den här gången hände det färre saker än vanligt så när vi efter ett par timmar i simhallen var på väg hem, utan att någon blivit riktigt arg på någon annan i gruppen, kände vi oss väldigt nöjda allihopa. Senare under dagen ringde telefonen på skolan. Man ville bara upplysa oss om att andra badande gäster varit oroliga och tyckt att det varit alldeles för stökigt där vår grupp befunnit sig. 

En annan gång åkte jag och några av mina kollegor iväg med eleverna på en teateruppsättning. Vi hade förberett med en social berättelse över vad som skulle hända, pratat om pjäsen och om vad som kunde hända. Det var vårt första teaterbesök. Vi var totalt tio som åkte dit, men det var bara fyra som satt kvar hela filmen (inklusive lärare). Vi var ändå nöjda när vi åkte tillbaka till skolan för alla hade vågat följa med och ingen hade blivit ledsen. Vi hade hittat lösningar för alla och nästa gång skulle det troligen bli lättare för alla. Någon ur personalen som hjälpte oss ut och in i salongen såg lätt chockad ut när hon hjälpte oss en tredje gång på femton minuter, hon frågade om hon kunde hjälpa till. Det var en vänlig fråga, men det hade bara ställt till det för oss om vi tagit hjälp av henne så vi tackade vänligt, men bestämt nej. 

Normen för vad som är "normalt" och vad som är acceptabelt kan se olika ut beroende på var man befinner sig. Tänk att den gången då vi kände att vi var riktigt nöjda när vi åkte hem, då hade andra upprörts över hur "stökigt" det var. Och den andra gången då vi tyckte att allt gick som vi ungefär räknat med, då oroade sig människor runt vår lilla grupp. Allt är relativt, allt är verkligen relativt...

Om pianotangenter

En gång gjorde min man en liknelse mellan ett piano och alla människor på jorden. Jag tycker att jämförelsen är bra och tydlig i hur vi måste tänka kring alla barn, ungdomar och vuxna. Att vi är olika, att vi måste behandlas olika och att vi måste få blomma där vi har våra vackraste "tangenter"!

Tänk dig att vi alla är ett piano. Vi saknar alla en eller ett par tangenter på pianot. Just de tangenterna ställer till det för oss i vardagen. För dem som saknar en eller ett par tangenter går det för det mesta att få till ett fint "sound" ändå, man har ju så många andra att spela på. Inga egentliga svårigheter om du spelar i en symfoniorkester tillsammans med andra instrument (andra människor).

För dem som saknar en hel radda tangenter kan det däremot ställa till sig ordentlig. För även om du har fantastiska toner i en del av pianot kanske människor runt dig förväntar sig att du ska spela med de mittersta och inte dem längst ute på kanten. Kanske får du aldrig användning av dina vackraste toner, eftersom alla vill att du ska spela på den delen av pianot som du inte har någon möjlighet att frambringa något ljud.
Tänk själv att försöka spela i en symfoniorkester där alla har instrumenten stämda och de flesta kan frambringa de ljud som dirigenten vill. Själv sitter du med ditt piano och spelar det bästa du kan, men det blir fel för att du saknar några tangenter just där alla förväntar sig att du ska ha dem, eller för att du har blåa tangenter, röda eller gröna som spelar annat än vad som förväntas av pianot när du försöker ingå i orkestern.

Ingår du i en orkester (en skola/en familj) där man strävar efter att alla skall spela likadant och matcha varandra på ett bra sätt, är det dömt att misslyckas för dig. Kanske lär du dig undvika de blåa, röda och gröna tangenterna. Men de blåa, röda och gröna tangenterna är ju också en del i ditt piano och om du får använda dem på rätt sätt så kan du ju snarare bli en tillgång till orkestern genom att spela slingor som ingen annan kan. Kanske glömmer du att du har de där fantastiska tangenterna längst ut på kanten, för allt förmörkas av de tangenter du inte har...

Om du ingår i en annan orkester där man bejakar dina färglada tangenter, där fler har andra tangenter och där alla ses som en tillgång så kan du skapa fantastiska melodier med ditt piano...

En del med de färgglada pianona spelar själva på sin kammare. Sällan är det självvalt, men det blir lättare så. Man slipper alla nedvärderade kommentarer om att man inte är som alla andra pianon. Man slipper klagomål och skäll att man förstör och inte spelar som man "SKA" göra.

Att ingå i en orkester där alla instrument såg som en tillgång, vare sig de har blåa, röda eller gröna tangenter eller om mitttangenterna är borta, borde alla få göra. Även de med gula, orange, rosa och lila borde få ingå - om du frågar mig.

Vi borde också jobba mer för att utveckla de där fina, små tangenterna en del har längst ut på sina tangenbord.

För tänk vad fint det kan bli om vi övriga "svartvita" tangentspelare fick tillgång till lite färgglädje i vårt "dagliga musicerande" som vi  med ett annat ord kallar "livet". Alla hade vunnit på det. Alla hade blivit berikade av det. Såväl hemma som i skolan.

Alla gurkor vill lyckas

(Rebloggat, ett år sedan, prick).

Jag träffar många lärare och några föräldrar till barn med add och liknande npf-diagnoser när jag är ute och föreläser. En mammas ord tog mig hårt för ett taug sedan. "Det är ju inte det att jag inte älskar henne som de andra barnen, men det är så tufft ibland". Precis så är det. Man älskar sina barn, men när man har ett barn med osynliga funktionsnedsättningar så dräneras man på energi. Kanske inte i första hand på grund av barnet, men på alla krav som ställs på barnet, som gör att jag måste fånga upp henne, stödja henne, försvara henne - hela tiden. Som gör att hon mår så dåligt - ofta.

Jag satt med vid ett utvecklingssamtal för ett tag sedan. Jag var med för att hjälpa till att hitta nya lösningar för ett barn med npf där mycket är svårt. Barnet var med. De vuxna ville väl och ville nå fram till barnet som mest kände sig tröttare och tröttare ju längre minuterna segade sig i väg där i rummet.

Tänk att du är en gurka som växer krokigt, fast "regeln" är att du skall växa rakt. Precis som den raka gurkan vill den krokiga gurkan vara bra, om du förstår vad jag menar...

Man pratade om hur man skulle lösa saker, man pratade om vilka ämnen barnet skulle få godkänt i.

- Du kommer ju att få godkänt i det ämnet, men du skulle behöva delta lite mer aktivt under lektionerna.

Man pratade vidare. Eleven tyckte om sin lärare det hade hon sagt innan. Hon hade nog mått bra av att höra att lärare tyckte att hon var bra på något, men i lärarens värld där man mäter i poäng, längt, höjd, förmåga att lyssna, svara bra på frågor, samarbeta - så fanns det inget att berömma, mer än;

- Du kommer ju att få godkänt i det ämnet.

Det är så synd, för alla barn vill ju höra att de är bra på något. Alla barn försöker ju göra bra saker, men alla har inte förmåga att lyckas i den måttstock vi mäter barn i skolan.

Vi gick från mötet. Eleven, som inte visste att hon också var värd ett "du är bra som du är, du är en tillgång på det du är bra, du kan bli något" gick från mötet med trötta steg.

Imorgon är en ny dag. Då kommer hon återigen att gå till skolan, om hon orkar, fast läraren inte ser att hon gör sitt bästa och kämpar. Då vill hon, precis som alla andra barn få höra att hon är bra, att hon duger, att hon är en tillgång.

Det är viktigt att vi lovebombar barnen som sällan får höra att de duger. Att jag sa till eleven att hon var bra, vägde lätt i jämförelse med läraren. Men läraren sa inte de ord som eleven hade behövt höra.

Det skall så lite till egentligen för att göra en annan människa glad, även om man inte mäter upp på den skalan som skolan väger förmågor.

Alla barn, alla människor vill lyckas. Alla gurkor vill vara omtyckta - även de som inte är spikraka...

Lovebomba idag, man kan aldrig få för mycket kärlek!

Om Transportstyrelsen och vårt ansvar

Det är, ska vi säga, lite "lustigt" det här med adhd och andra npf-diagnoser. Å ena sidan finns det de som säger att människor vill ha en diagnos på sig själva eller sitt barn för att ha något att "skylla" på. Å andra sidan läser man om männiksor som Jimmy Strigén som blir av med sitt arbete för att de får en diagnos. Som Jimmy själv säger så har han i hela sitt liv funderat på vad det är som gör att saker blir fel för honom. Ändå har han kunnat sköta sitt arbete som tågvärd i fem år. När han så söker sjukvården för att få reda på vad som är orsaken till hans problem i livet och därmed får en diagnos och faktisk i och med det chans till stöd som gör det lättare för honom att klara sig i livet, med familj och arbete. Då bestämmer man sig för att avskeda honom.

Ja, jag blir inte förvånad att det är så här tyvärr. Det här tycker jag talar om att vi som jobbar i området neuropsykiatri, som lärare, psykologer, läkare, kuratorer, anhöriga, brukare o s v måste fortsätta, oförtrutet att sprida information om just neurologiska funktionsvarianter. Även forskning på senare tid som säger att de flesta av oss fortfarande  inte skulle bjuda hem någon som vi vet har en funktionsnedsättning eller en sjukdom som sitter i hjärnan fast de flesta av oss faktiskt känner någon med just de här problemen talar om för oss att vi måste fortsätta. Om inte, fortsätter vi att utestänga och sabotera för massor av människor som skulle kunna vara eller bli tillgångar för samhället.

När jag fick mina första år i den svenska grundskolan så hade min klass en lärare från den "riktigt gamla dinosaurieutdödastammen". Hon var duktig på att vara snäll mot oss barn i klassen som knäckt skolkoden, vi som hade lätt att anpassa oss, lyssna och göra som fröken ville ( i alla fall så länge fröken såg...). Det gick en kille klassen som aldrig gjorde som fröken sa (hade han vuxit upp idag är jag säker på att han fått diagnoser från de neurpsykiatriska funktionsområdet). Fröken var elak mot honom. De startade ett krig hon och han, där i klassrummet. Vi såg det. Fröken visste det. Pojken visste det. Ingen sa något. Vad pojken inte visste var att han aldrig skulle kunna vinna kriget. Fröken hade makten att flytta på honom om han ställde till det för mycket.

Ibland stöter jag på lärare som påminner om min gamla lärare. Lärare som tänker att det är ett krig man utkämpar mot eleverna där i klassrummet. Eleverna är vana vid det och kämpar emot allt de kan. Det är, tack och lov inte ofta nu för tiden, för de flesta lärare jag känner, följer eller arbetar med vill få till möten med eleverna och mellan eleverna. Ibland räcker inte orken eller tiden, men respekten finns för det mesta.

Vi som jobbar nu är "människor mitt i livet". Även de människor i Transportstyrelsen, som beslutat att omplacera Jimmy är "människor mitt i livet". Det är vi som är mitt i livet just nu som bestämmer, sätter regler och formar de barn och ungdomar som växer upp. Sedan blir de unga "människor mitt i livet" och vi blir de som "kliver av" och lämnar över.

Om vi inte ger barn och ungdomar rätt signaler om människorvärde. Om vi inte möter barnen och ungodmarna, som vuxna, hemma och i skolan hur ska de då lära sig att respektera och samarbeta med andra människor när de växer upp. Hur, om vi tillåter att man avskedar en människa bara för att han får diagnosen adhd, ska vi kunna stå upp för människors lika värde? Jag vet inte, men jag vet att vi måste säga ifrån och fortsätta fast det känns hopplöst ibland.

Hur det gick för min klasskamrat som hamnade i krig mot min fröken? Jag såg honom hänge i Nordstan för några år sedan. Han hängde med ett gäng som tappat hoppet om att någon gång bli en "mitt i livet människa" som har makt, ork och möjlighet att leva ett bra liv.

Men hur gör man då?

Jag får ofta den frågan, "men hur gör man då?" och det handlar ofta om att man får höra hur man INTE ska göra. Det är ingen mening med att berätta för någon, varken vuxen eller barn hur man INTE ska göra, om man inte samtidigt ger alternativ på hur man kan göra istället.

Ofta är skillnaden mellan katastrof och succé väldigt liten (om vi med katastrof menar att ett barn får ett utbrott, känner sig utanför, springer iväg och med succe menar att barnet är nöjd, glad och lyckas med det hen ska göra). Det handlar ofta om att vara med, rakt in i nuet, följa, lyssna och fatta beslut på en halv sekund. Så fort kan det gå - från känslan av succé till katastrofläge och när väl katastrofen är ett faktum är det så mycket som gått förlorat den dagen i ork och glädje.

Jag tänker på en lektion som jag skulle vara med på för några år sedan. Klassen jag följde skulle ha idrott. Precis som i alla klasser i Sverige, fanns det barn i denna klass som har svårigheter som rör det neuropsykiatriska området.

Man samlades utanför klassrummet för att gå upp till idrottshallen. En pojke, som mitt hjärta slog lite extra för eftersom jag kunde se att han hade mycket som var svårt när det gäller koncentration, impulskontroll, motivation och social förmåga bland annat, höll klassens läraren i handen. Läraren behövde räkna in barnen och ville få pojken att släppa handen. Pojken kände sig trygg när han höll lärarens hand. Han ville inte släppa handen.

- Du måste släppa min hand nu, jag måste räkna in de andra.
- Nej.
- Men gå och ställ dig där bort med de andra!
- Nej! (Pojken tittade ner i marken samtidigt som han kämpade för att ha kvar handen i lärarens hand.
- Jag måste! Du måste släppa! Så fick läraren till slut bänt loss sin hand från den lilles.

Plötsligt står pojken för sig själv. Övervigen och förvirrad "vad gör jag nu när jag faller och virvlar runt här på skolgården". Pojkens frustration började pumpa runt i honom. Jag, som stod bredvid såg hur känslorna körde berg-och-dalbana i honom. Arg, det är det sättet han han reagera på i det här läget. Kroppen blir spänd, han väntar på att göra av med energi, någon annan liten person som råkar komma i närheten riskerar att få ett slag nu.

Jag gick till honom, ställde mig vid sidan om honom så han kan se mig, men inte behöver se mig i ögonen. Jag kände honom lite och visste att han tycker om att bli klappad på ryggen när han är stressad. Jag la min hand försiktigt på hans rygg, klappade honom lite. Jag pratade tyst till honom.

- Hej, har du haft en bra morgon, nu blir det snart idrot som du gillar.
- Aaa, säger pojken och tittar på mig, lite gladar, lite mjukare.
- Det var bra, säger jag och leder honom till pojken som han ska hålla i handen. Ni kan hålla varandra i handen och ställa er här, så säger er lärare till er när ni ska gå, fortsätter jag.

Killarna tog varandra i hand och tittade på varandra. De stod stilla en stund. Sedan började de prata om något de såg på skolgården. Väntan blir lättare när man har någon att förhålla sig till, någon som håller "fast" så det inte känns som om man är ett löv som flyger i vinden, utan förankring.

Jag ställde mig en bit ifrån så jag kan kunde höra om något blir fel, om något behöver redas ut eller förklaras. Det behövs inte. Några minuter senare är klassen på väg mot idrotten. Pojken jag pratade med, skuttar lite på väg mot idrotten. Det blev "succé" den här gången, men det var nära att det blev "katastrof".

Så lite som gör det, så lätt att det blir fel, men så bra när det blir bra! Så svårt att göra rätt när man bara är en lärare på en grupp som kanske egentligen varje gång man går till idrotten behöver en extra lärare, som jag var denna morgon.

Det är inte lätt att göra rätt alltid, men om man följer med, lyssnar och tittar, beredd att hjälpa till, följa med, resonerar och funderar tillsammans så blir det oftare rätt. Och om det blir fel - lär av den gången och tänk på hur du kan göra det bättre nästa gång.

Olika tankar om olika svårigheter

Ganska ofta skriver och pratar jag om hur bra det är att få en utredning som beskriver vad som är svårt för en människa - när en människa upplever sig ha svårigheter. Att det är bra att få en diagnos som talar om för personen som har svårigheterna och människorna runt den vad som är svårt så att man kan sätta in medicin (för dem som behöver), hjälpmedel, stöd och förståelse bland annat. 

Det är så, ska vi säga, "lustigt" att detta och liknande inlägg alltid drar till sig människor som genast vill skrika ut saker om adhd. Som att adhd (och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) inte finns, att de är överdiagnostiserade,  å ena sidan eller att man gömmer sig bakom dem - å andra sidan.

Jag har därför i dagens inlägg valt att klippa in två kommentarer jag fått på facebook angående diagnos av funktionsnedsättningar inom npf-området. Här kommer de: 

1 "Forskare har rönt att dessa sjukdomar har ökat genom utsläpp, radon, och alla andra miljögifter som människan har utsätts för!!!"

Och här: 

2 "Det intressanta i artikeln är detta: Barn födda sent på året löper en kraftigt högre risk att få en adhd-diagnos än barn födda tidigt på året. Det visar nu för första gången statistik som Socialstyrelsen tagit fram åt DN. Titta på bilden så ser du vad det innebär. Barn födda i december får ADHD-diagnos cirka 35% oftare än barn födda i januari. Som artikeln påpekar så handlar det då om att barn födda i december börjar skolan (nästan) ett år tidigare än de födda i januari. Därför får fler barn födda i december ADHD-diagnos."

Idag tänkte jag resonera kring dessa kommentarer här på min blogg. 

Eller, till kommenterare nummer "1" tänkte jag faktiskt bara säga: Och...!!!?? Vad har det med att det är bra att få en diagnos, ett namn, en förståelse på sin funktionsnesättninga att göra?

Ibland blir jag bara så trött... Varför kan inte adhd och andra npf få samma behandling, förståelse och status som andra funktionsnedsättningar/sjukdomar. Att det ska vara så förbaskat svårt att acceptera och förstå funktionsnedsättningar som sitter i den övre delen av vår kropp. 

Till kommenterare nummer "2" vill jag säga: Du skriver att barn som är födda sent på året "löper en kraftig högre risk att få en adhd-diagnos än barn födda tidigt på året". (Jag vet att du hänvisar till den forskning som skapade debatt för drygt ett år sedan. Det var då det senaste stora mediadrevet "mot" adhd inträffade. Intervallet där adhd-diagnos, människor med adhd och människor som jobbar med att forska kring adhd "pucklas på" ligger på runt ett år så det är nog snart dags igen... ). 

Nåväl. 

Du skriver som sagt "risk". Och jag tänker att om det varit tal om en astmadiagnos så hade det inte varit tal om "risk att få diagnos", snarare "risk att få astma". Ingen ifrågasätter nämligen den diagnosen. Fast det är samma sak där. Barn som föds under vissa månader av ett år "löper högre risk att DRABBAS av en astmadiagnos". 

Alltså...

Man "drabbas" inte av diagnosen - man har svårigheter. De gör (om man har tur) att man får en utredning där utbildade läkare, specialister, kommer fram till att du har en diagnos - astma eller adhd - beroende på vad du har för svårigheter, liksom. 

Svårare än så är det inte. 

Du kan få en diagnos för att du har misstänkt "barnastma" - den diagnosen tas bort om/när du inte längre har symtom på barnastma, några år senare. 

SAMMA SAK ÄR DET MED ADHD. 

Du har liksom diagnosen när du uppvisar symtom på svårigheter inom npf-området. Diagnosen är inte statisk. När du inte uppvisar symtom på adhd - då kan du göra en ny utredning och då kan det visa sig att du inte har någon diagnos längre. Det händer, men inte så ofta. För de flesta som har svårigheter inom det neurpsykatriska området får tyvärr leva med dem hela livet, vilket för många kan kännas mycket betungande. 

Själv ska jag fortsätta att njuta av påsklovet tillsammans med familjen. Ha en skön måndag!

Acceptans motverkar stress och jobbiga känslor

Apropå det jag la ut på bloggen igår om stress så tänker jag att det kan vara skönt att läsa om "acceptans". I boken "Mindfullness i hjärnan" skriver Åsa Nilsonne om acceptans kring lidande och smärta som ju skapar stress:

"Smärta upplever vi när vi råkar ut för tråkiga händelser av olika slag. Lider gör vi när vi inte kan acceptera vår smärta. Och jag får påminna igen: att acceptera betyder inte att tycka om eller slå sig till ro med något utan att leva med och agera i den verklighet som är, inte i den vi önskade att vi levde i. Om jag får diabetes och inte kan acceptera detta, tråkigt som det är, kommer jag inte att kunna göra det jag behöver göra för att må så bra som möjligt. Att jag accepterar läget - min diabetes - gör att jag kan leva mitt liv på ett så bra sätt som möjligt, trots sjukdomen."

Hon är så klok, Åsa Nilsonne. För så är det naturligtvis. Om vi kan acceptera det som händer oss i livet, så får vi också ork att orka med och göra det bästa av den situation vi hamnar i. Det gäller alla människor, för det är ju så med livet att någon gång när vi kör där motorvägen så dyker det upp en älg eller något annat som skakar om vår tillvaro. Om vi kan acceptera det - inte ge upp - men acceptera så kan vi lättare komma vidare. 

Som kbt-councellour träffar jag ibland föräldrar som inte kan acceptera - att de behöver acceptera sin situation och sitt/sina barns situation. Att acceptera en situation som är fullständigt åt helvete kan verka konstigt. Med acceptans tänker man ibland att man "ger upp", men det handlar inte alls om det. Det handlar om att acceptera det svåra, för att inte få pålagringar av jobbiga tankar och känslor. Om man kan acceptera så orkar man också kämpa vidare med det man behöver kämpa med. 

Det var, förresten, en person som ställde den här frågan till mig; "Kan man bli lärare fast man har adhd?

Mitt svar är naturligtvis; Ja!

När du har accepterat dina svårigheter och när du har hittat strategier för hur du skall leva med dina svårigheter så kan du bli en jättebra lärare och en fantastisk tillgång till ett lärarlag och dess elever, även om du förmodligen får anstränga dig mer än dina kollegor, precis som du måste anstränga dig mer med allt annat i ditt liv...

Stress och utmattning

Vad är stress egentligen?

Enkelt förklarat är stress en funktion av att de faktiska och upplevda resurserna hos individen och i omgivningen är lägre än de faktiska och upplevda kraven hos individen och i omgivningen. Om man vill reducera stress finns det två alternativ: att reducera kraven eller öka resurserna.

Efter flera år av obalans mellan krav och resurser kan man hamna i stressrelaterade symtom. Tidiga tecken på detta kan vara huvudvärk, magont, insomningsvårigheter och irritabilitet. Man har genom forskning visat att symtom/sjukdomar som tinnitus, astma, diabetes och kronisk värk förvärras av stress. 

När stressen slår ut inividen och utmattningen är ett faktum händer följande med individen;

De kognitiva funktionerna, så som koncentration, arbetsminne, förmåga att tolka intryck, organisera tankar och fatta beslut försämras mer eller mindre.

Trötthet i form av utmattning som gör att minsta lilla känns jobbigt och sömnbehovet verkar omättligt.

Depressivitet som innebär nedstämdhet, låggradigt initiativtagande, passivitet och nedvärderande av sig själv, bland annat.

Ångest. Fysiskt och psykiskt spänningstillstånd som kan bestå av allt från oro och ängslan till panikångest.

Smärta och värk.

Sömnstörningar.

Överkänslighet mot stimuli så som ljud och ljus.

När man jämför stress och stressrelaterade sjukdomar/utmattningsproblem med npf-svårigheter så kan man nästan börja fundera över vad som kom först, hönan eller ägget. Människor med npf-svårigheter bär ofta på många av ovanstånede punkter. Dels har man, sedan födseln svårigheter som i mångt och mycke påminnner om dem som finns i kriterierna för utbrändhet/utmattning och sedan, som om det inte vore nog, så blir man ytterligare utbränd/utmattad på grund av att kraven som ställs på dig som individ är högre än dem som du kan nå upp till. Dubbelcocktail på något sätt, om ni förstår hur jag menar.

Sedan undrar folk varför människor med npf inte bara kan skärpa sig...

Vad vi behöver göra för att underlätta för människor med npf? Anpassa kraven, sluta stirra på svårigheterna och lyfta lättheterna hos varje individ!

(Var föräldrar till barn med npf befinner sig i spiralen är en helt annan historia, men ganska lik den som barnen genomlider. Kanske återkommer jag till den så småningom).

Om skolan

Jag är mamma till fyra barn varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska funktionsområdet. Jag är också lärare. Jag har stridit för mitt barn, för att hon ska orka, stå ut, få rätt hjälp och rätt bemötande. Jag  har också kämpat och kämpar som lärare för att hjälpa elever att lyckas i skolan. Jag ser skolproblemet från bägge de här två hållen.

Å ena sidan finns det många barn som far illa i den svenska skolan. Barn som får för lite stöd i förhållande till vad de behöver.

Å andra sidan ser jag lärarkollegor (mig själv inräknad) som går på knäna på grund av alla krav, tyckanden och tänkanden från alla.

Ja, skolan är på många sätt dålig.

Nej, det är inte de enskilda lärarnas fel.

Att den svenska skolan är dålig, som många tycker och Pisaresultat pekar på, är inte den enskilda lärarens fel. De allra, allra flesta människor som söker sig till lärarhögskolor i landet gör det för att de vill vara lärare, för att de vill lära, hjälpa och stötta nästa generation genom skolan. Jag ser det på mina nuvarande kollegor, mina tidigare kollegor och på mina barns lärare.

Jag har under många år sett att lärare ofta har för lite kunskap om barn med npf och hur man därför ska hjälpa barnen att lyckas. Jag ser också att man som lärare har alldeles för många olika typer av arbetsuppgifter uppradade på en arbetsvecka.

Ett annat problem är att alla människor anser sig kunna lika mycket om pedagogik och skolvärlden som en lärare gör, fast man varken har pedagogisk utbildning eller har jobbat inom skolväsendet. Att politiker och media tycker och tänker och pekar ut endast det som är dåligt med skolan gör att spiralen och respekten för lärare går i en spikrak nedåtgående spiral.

Skolan har, tycker många, havererat. Men det är inte den enskilda lärarens fel.

Om vi vill att människor ska fortsätta att utbilda sig till lärare och orka arbeta med det krävande yrket som läraryrket faktisk är, så måste vi nog gemensamt börja vrida på spiralen och börja fördela ansvaret där det ska vara nämligen:

* Samhället och i förlängningen politikerna måste ge lärosätena riktlinjer för vad som är viktigt att kunna och därmed lära sig på lärarhögskolor runt om i landet. Man måste ge kurser i hur man möter barn med olika funktionsnedsättningar och inte då en trepoängskurs utan en hel termin. För om man kan möta barn med funktionsnedsättningar, om man kan hjälpa dem och förstå dem - då blir man automatiskt en mycket bättre lärare även för de barn som inte har några funktionsnedsättningar.

* Föräldrar måste ge barnen och sig själva tid att vara med varandra utan datorn (som jag sitter med nu...) att läsa högt, att diskutera etik, moral, hur man förhåller sig varandra i verkliga livet och på nätet, samt ge barnen möjlighet att vila från datorvärlden ibland. Barnen kommer ju naturligtvis till skolan med erfarenhet från sina hem och de delarna ska skolan inte ansvara för.

* Ge lärarna arbetsro och se till att de som bestämmer om skolans framtid också är lärarutbildade i grunden istället för bara "tyckare".

* Förbjud vinster på skolor. Låt eventuella vinster gå tillbaka till skolan istället.

* Minska barn- och elevgrupper både i förskola och skola.

* Ge oss lärare möjlighet att ge godkänt även till de elever som inte är särskoleelever, men som vi som lärare inte kan ge ett "E" även om de gjort sitt bästa, för att de inte har förmågor som efterfrågas. Det är fruktansvärt att jobba med elever, och se dem växa i skolan, samtidigt som jag vet att jag i slutändan inte kommer att kunna sätta ett godkänt betyg på dem. Vad säger det till min elev, som har gett mig sitt förtroende i skolan?

Jag tror att du som läser den här texten vill att ungdomar ska fortsätta att utbilda sig till lärare och att redan utbildade lärare ska orka och vilja stanna kvar i skolan. Då tror jag att du måste hjälpa till att vända trenden som just nu bara går ut på att hitta syndabockar bland lärare, sådana som gjort fel och inte duger som lärare.

I alla yrken finns det de som är fantastiska, de som egentligen inte passar för yrket och så alla däremellan. Så är det i alla yrken som sagt, men det är nog nästan bara lärarkåren som ställs vid den gemensamma skampålen, varje dag. Jag försöker erkänna när jag gör fel, men att stå och känna att man gör sitt bästa, samtidigt som man får en skopa med iskallt vatten på sig varje dag, via media och politiker, det känner jag inte att jag vill ta.

Vi måste börja göra dem ansvariga som faktiskt är ansvariga. De som tar besluten högre upp i kedjan. Att den kunskap som behöver finnas hos lärare, inte finns hos alla, har med utbildning och samhällets förståelse i övrigt att göra - den kan inte läggas hos den enskilda personen.