Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från september, 2012

Biologi och miljö

Den vi är,är sammanstrålningen av det vi bär med oss inifrån oss själva och de speglingar vi får från människor runt om oss. Den vi blir är på samma sätt delar av biologi och miljöpåverkan.

Därför är det så himla viktigt att dem som möter barn och ungdomar som har svårigheter som inte syns, men som är där - förstår att det är just svårigheter som man inte kan hjälpa, funktionsnedsättningar som man behöver hjälp med.

Annars blir de biologiska svårigheterna ytterligare begränsningar, tyngre och svårare att bära än vad de var från början. Och så hjälper speglingarna av andra till att bekräfta bilden att man är dålig, lat, långsam, ouppfostrad o s v...

När jag är ute och föreläser för lärare i landet om barn med diagnoser så brukar jag, bland annat, säga;

- När du inte ser att du inte ser, hur skall du då förstå att du inte förstår..."

För människor med diagnoser är detta ett stort problem. De möter alldeles för ofta människor som inte ser att de inte ser, fast de tror att de gör det…

Mobbad

Jag såg ett program om mobbning på SvT igår. Det var en mycket bra film, som gjorde fysiskt ont att se. Jag kände igen så mycket av frustrationen hos föräldrarna till barnen i filmen - från min dotters skolgång. Visst, man kan gömma sig bakom att det handlade om amerikanska barn i USA, att så skulle det aaaaaaldrig gå till i Sverige.

Men det är precis vad det gör. Går till på precis samma sätt i Sverige.

Barn som blir mobbade synligt eller osynligt i skolan eller på väg till skolan - eller vid datorn via nätet. Vuxna som inte vill se eller som inte kan se eller som inte orkar se. Vuxna som faktiskt kränker ett mobbat barn ytterligare en gång genom att låtsas lyssna, men inte ta barnets utsatthet på allvar. Vuxna som tycker att det alltid "takes two to tango" - även om den andra som "dansar" både är starkare och många fler. Vuxna som tycker att barnen skall ta i hand och förlåta varandra - fast det ena barnet inte gjort något annat än blivit utsatt, slagen och hånad…

För barnets skull!

Jag har några elever som jag brinner lite extra för. Det är "mina" elever i "min" klass. Jag börjar så smått lära känna dem och deras föräldrar och det är så mycket som jag känner igen i deras berättelser - i min dotters grundskoletid. Det är mycket av det jag upplevt och föreläst om de senaste fem åren, som jag upplever på riktigt och det som är så himla, himla, himla fantastiskt är att det faktiskt stämmer, det jag pratat om. Det tänket som jag har och har haft kring barnet i min familj som har npf-svårigheter, det fungerar för andra barn också.

Häromdagen fick jag höra av en förälder.

- XX har sagt vid två tillfällen att XX längtar till skolan. Det har bara hänt en gång tidigare på alla grundskoleår inklusive dagis inräknat.

Att få höra det och dessutom förstå precis hur det känns för föräldern att kunna berätta det, är som att vinna högsta vinst på Triss, om du förstår vad jag menar...?

Att ha ett förhållningssätt där man är nyfiken på barnet, där man utgår i…

Jackie Chan är klok, han

Varje fredag eftermiddag har vi filmstund på skolan där jag jobbar. Idag såg vi början på senaste "Karate Kid", den med Will Smiths son i huvudrollen. Filmen, som är barntillåten, innehåller ett par scener med alldeles för mycket våld.

Trots det...

I en scen där Jackie Chan och Jayden Smith uppsökt en karateförening där de killar som misshandlat Jayden tidigare i filmen, tränar så säger Jackie Chan:

- Det finns inga dåliga elever. Det finns bara dåliga lärare.

Det är väl en tydligare mer begriplig tolkning av min:

- När ett barn misslyckas så är det inte barnets fel utan då måste vi vuxna fundera  och förändra så att barnet får chans att lyckas,

antar jag..

Bra sagt, var det i alla fall, av Jackie Chan...

Trevlig helg, förresten!

Att knyta an

Jag träffade en lärare för ett tag sedan. Han hade en ny elev i sin grupp. Eleven hade svårt att "anpassa" sig. Eleven gjorde ingenting av det läraren hade tänkt sig. Eleven gjorde helt andra saker istället. Saker som "vi andra" inte tycker är okej att man gör.

- Vi har inte anknutit till varandra ännu, det är därför det inte går så bra för eleven ännu, men det kommer, sa läraren och vägde lite mellan höger och vänster fot.

Jag svarade att det gör det säkert, går bra, så småningom, alltså.

För när man har inställningen att eleven måste få tid att knyta an. Att eleven måste få känna att läraren vill vara med honom/henne, att läraren vill väl och att läraren gillar just den där eleven som läraren pratade om. Då går det bra. Så enkelt är det. Fast vägen dit är inte alltid lätt.

Han hade så rätt den där läraren och jag vet att eleven och läraren knutit an nu och att det fungerar nu för läraren hade förstått vad som är viktigast när man jobbar med elever som inte är typ…

"Skit i skolverket"

Det kanske låter väl tufft, det jag skriver eftersom jag sällan uttalar mig i starka ordaglaga och mycket sällan svär både här på bloggen och i mitt vardagliga liv.

Men, som det står i min rubrik, så måste man som lärare och förälder förhålla sig till skolans lagar, regler och bestämmelser på ett speciellt sätt, om man vill få eleverna som inte kommer till skolan, att orka gå. Man måste skita i regler och paragrafer och man måste hitta helt andra vägar. Man får inte kränka någon, man får inte ljuga och luras, men man får hitta alternativa vägar, små stigar som går utanför den fyrkantiga, asfalterade vägen. Eftersom kunskapen kring barn med npf-svårigheter och deras sätt att tänka och därmed sättet att bemöta dem på, fortfarande är så låg.

Mina elever tittade på mig med misstro häromdagen. De hade just fått schemat för kommande period.

- Det här ser ju ut precis som i den vanliga skolan, det här tänker inte jag göra, sa en av eleverna och la demonstrativt och samtidigt uppgivet armar…

Föräldrar, lärare och spiraler

Efter ett par veckor på den nystartade skolan som jag började jobba lite på har jag nu beslutat mig för att lägga nästan all min arbetstid på eleverna där. Det är kaotiskt på många sätt, men det är så oerhört roligt och spännande och kanske framförallt fantastiskt att se eleverna blomma. Inte alla - ännu, men många och ännu fler så småningom, när de hamnat på ett ställe där de får vara dom de är, med lagom krav och förståelse.

När jag skrev min bok "Är jag normal, mamma?" så skrev jag en text om hur oerhört viktigt det är att "vi" föräldrar och "vi" pedagoger (jo, jag är ju liksom både och...) arbetar för en förståelse, en samsyn och en positiv spiral kring barnen med svårigheter. Jag skrev också om hur svårt det är att få till allt på ett bra sätt kring ett barn som kämpar och kämpat med mycket under en lång tid. Jag menade då och jag menar nu, att den som har störst ansvar för att samarbetet skall fungera är pedagogen, som ju är den som jobbar med barne…