lördag 29 september 2012

Biologi och miljö

Den vi är, är sammanstrålningen av det vi bär med oss inifrån oss själva och de speglingar vi får från människor runt om oss. Den vi blir är på samma sätt delar av biologi och miljöpåverkan.

Därför är det så himla viktigt att dem som möter barn och ungdomar som har svårigheter som inte syns, men som är där - förstår att det är just svårigheter som man inte kan hjälpa, funktionsnedsättningar som man behöver hjälp med.

Annars blir de biologiska svårigheterna ytterligare begränsningar, tyngre och svårare att bära än vad de var från början. Och så hjälper speglingarna av andra till att bekräfta bilden att man är dålig, lat, långsam, ouppfostrad o s v...

När jag är ute och föreläser för lärare i landet om barn med diagnoser så brukar jag, bland annat, säga;

- När du inte ser att du inte ser, hur skall du då förstå att du inte förstår..."

För människor med diagnoser är detta ett stort problem. De möter alldeles för ofta människor som inte ser att de inte ser, fast de tror att de gör det. De gör sina egna tolkningar av varför ett barn misslyckas (i deras ögon), vilket är orättvist för barnet som gör sitt bästa, efter de förutsättningar och de bemötande det får.

Nu skall jag prata med Lillagubben som precis blivit hämtad av sin pappa från pingisträningen. Han får nästan alltid tillbakaspeglingar på att han är bra, duktig, trevlig, söt och glad. Han har så lätt för allt och därmed tycker människor ofta att han är en "bra och go liten kille".

Det är orättvist att inte alla får den känslan med sig när de växer upp - för alla vill uppfattas som glada och goda. Alla vill lyckas fast ibland sätter biologin och ibland sätter miljön käppar i hjulet för den positiva spiralen...


onsdag 26 september 2012

Mobbad

Jag såg ett program om mobbning på SvT igår. Det var en mycket bra film, som gjorde fysiskt ont att se. Jag kände igen så mycket av frustrationen hos föräldrarna till barnen i filmen - från min dotters skolgång. Visst, man kan gömma sig bakom att det handlade om amerikanska barn i USA, att så skulle det aaaaaaldrig gå till i Sverige.

Men det är precis vad det gör. Går till på precis samma sätt i Sverige.

Barn som blir mobbade synligt eller osynligt i skolan eller på väg till skolan - eller vid datorn via nätet. Vuxna som inte vill se eller som inte kan se eller som inte orkar se. Vuxna som faktiskt kränker ett mobbat barn ytterligare en gång genom att låtsas lyssna, men inte ta barnets utsatthet på allvar. Vuxna som tycker att det alltid "takes two to tango" - även om den andra som "dansar" både är starkare och många fler. Vuxna som tycker att barnen skall ta i hand och förlåta varandra - fast det ena barnet inte gjort något annat än blivit utsatt, slagen och hånad.

Barn som förklarar vad de utsätts för, men ändå inte blir hjälpta så de slutar berätta om det jobbiga och sedan, i den allra värsta av alla slut - suiciderar.

Föräldrar som inte förstår hur utsatta barnet är, men som när de äntligen förstår och går till skolan fulla av oro och frustration, blir klappade på axeln med en suck och ett svar om att "man kommer att göra allt på skolan, men det ÄR så här det är, barn är lite tuffa mot varandra och det är klart att lite får man tåla".

Någon vuxen i filmen tyckte att det måste gå att straffa barnen som mobbar andra barn, men jag tycker att det ligger på oss vuxna, på våra axlar att se till att barn inte mobbar andra barn. Vi måste våga se och vi måste våga ingripa. Vi får inte titta på och vi får inte "låtsaslyssna" när ett barn berättar om utsatthet - då blir barnet dubbelt kränkt.

Väldigt mycket av det som hände den ena killen i filmen, har min dotter upplevt. Väldigt mycket av det bemötande han och hans föräldrar fick - fick vi. Känslorna finns kvar, även om de stoppats långt in i minnesarkivet. Min dotter kommer inte ihåg så mycket av de värsta åren då hon gick i tredje och fjärde klass, men jag minns och minnena finns nedtecknade i min bok också. Det är inget jag går och tänker på i mitt vardagsliv. Vi har gått vidare, men det gör att jag vet hur oerhört illa det kan vara och hur fruktansvärt man kan må när det finns mobbare som går på eller gör ett barn till luft - för barnets mående.

Min dotter tittade en stund på filmen innan hon fick gå och lägga sig. Hon sa;
- Minns du när Molly hade fått valpar, när jag gick i sjätteklass, då när jag kom till skolan och berättade att hon hade fått valpar och ingen sa någonting till mig och samma dag hade XX namnsdag och alla skulle gratulera henne?

Då när hon gick i sjätteklass sa vi att hon inte var mobbad längre, man kan ju undra...

Se barnen runt dig, lyssna och hjälp de barn som är utsatt och om du är förälder till ett barn som retar och du får reda på det, sopa det inte under mattan utan ta tag i problemen - du älskar inte ditt barn mindre bara för att du stoppar det från att mobba andra!

Jag var inne på SvT- Dox, men programmet var inte utlagt ännu. Kanske läggs det ut under dagen och då kan du se det här. Under tiden kan du se några av de andra programmen i Dox som också är sevärda även om de inte är lika viktiga.

Har du själv eller någon i din närhet blivit utsatt för mobbare? Berätta gärna om dina erfarenheter här.

Kram!

måndag 24 september 2012

För barnets skull!

Jag har några elever som jag brinner lite extra för. Det är "mina" elever i "min" klass. Jag börjar så smått lära känna dem och deras föräldrar och det är så mycket som jag känner igen i deras berättelser - i min dotters grundskoletid. Det är mycket av det jag upplevt och föreläst om de senaste fem åren, som jag upplever på riktigt och det som är så himla, himla, himla fantastiskt är att det faktiskt stämmer, det jag pratat om. Det tänket som jag har och har haft kring barnet i min familj som har npf-svårigheter, det fungerar för andra barn också.

Häromdagen fick jag höra av en förälder.

- XX har sagt vid två tillfällen att XX längtar till skolan. Det har bara hänt en gång tidigare på alla grundskoleår inklusive dagis inräknat.

Att få höra det och dessutom förstå precis hur det känns för föräldern att kunna berätta det, är som att vinna högsta vinst på Triss, om du förstår vad jag menar...?

Att ha ett förhållningssätt där man är nyfiken på barnet, där man utgår ifrån att barnet är experten på hur hon/han fungerar och tänker och där man alltid, alltid utgår ifrån att barnet VILL LYCKAS så länge det går att lyckas så finns förutsättningarna för att det skall bli bra. Att få träffa andra ungdomar som också har kämpat i grundskolan och vet vad det innebär att inte höra till riktigt, som vet hur det känns att vara exkluderad i sin inkluderande klass - det är som mumma för en sargad själ. Det kan jag se på mina elever och det kan jag se på min dotter som numera går i en grupp av elever där merparten av eleverna har diagnoser och där alla som går i gruppen haft en kämpig skoltid.

Jag fortsätter att vara poltiskt inkorrekt och fortsätter att framhålla att många av barnen som går fysiskt inkluderade i den svenska grundskolan i allra högsta grad är psykiskt exkluderade från klasskamraterna och med en lärare som ofta inte vet "vad man skall ta sig till med eleven".

Därmed, så länge som man inte lyckas inkludera de eleverna fullständigt så skall de inte behöva gå inkluderade, för det innebär en kamp som väldigt få npf-elever orkar föra med självkänslan i behåll. Vi kan inte fortsätta offra barn med npf-svårigeheter på inkluderingens altare bara för att vi bestämt att det är bäst för barnet. Det kan vara bäst för barnet att gå inkluderad i en klass, men det kan också vara en katastrof. När det börjar dras åt katastrofhållet måste vi kunna svälja vår stolthet och låta eleven gå i en alternativ skola - inte för vår skull, inte för samhällets skull, men för barnets skull!

fredag 21 september 2012

Jackie Chan är klok, han

Varje fredag eftermiddag har vi filmstund på skolan där jag jobbar. Idag såg vi början på senaste "Karate Kid", den med Will Smiths son i huvudrollen. Filmen, som är barntillåten, innehåller ett par scener med alldeles för mycket våld.

Trots det...

I en scen där Jackie Chan och Jayden Smith uppsökt en karateförening där de killar som misshandlat Jayden tidigare i filmen, tränar så säger Jackie Chan:

- Det finns inga dåliga elever. Det finns bara dåliga lärare.

Det är väl en tydligare mer begriplig tolkning av min:

- När ett barn misslyckas så är det inte barnets fel utan då måste vi vuxna fundera  och förändra så att barnet får chans att lyckas,

antar jag..

Bra sagt, var det i alla fall, av Jackie Chan...

Trevlig helg, förresten!

onsdag 19 september 2012

Att knyta an

Jag träffade en lärare för ett tag sedan. Han hade en ny elev i sin grupp. Eleven hade svårt att "anpassa" sig. Eleven gjorde ingenting av det läraren hade tänkt sig. Eleven gjorde helt andra saker istället. Saker som "vi andra" inte tycker är okej att man gör.

- Vi har inte anknutit till varandra ännu, det är därför det inte går så bra för eleven ännu, men det kommer, sa läraren och vägde lite mellan höger och vänster fot.

Jag svarade att det gör det säkert, går bra, så småningom, alltså.

För när man har inställningen att eleven måste få tid att knyta an. Att eleven måste få känna att läraren vill vara med honom/henne, att läraren vill väl och att läraren gillar just den där eleven som läraren pratade om. Då går det bra. Så enkelt är det. Fast vägen dit är inte alltid lätt.

Han hade så rätt den där läraren och jag vet att eleven och läraren knutit an nu och att det fungerar nu för läraren hade förstått vad som är viktigast när man jobbar med elever som inte är typiska "TommyochAnnikabarn".

("TommyochAnnikabarn" kallar jag de barn som har så stora lättheter i de funktioner som man behöver ha för att ha lätt för att lyckas i skolan, bland kompisar och sedan i yrkeslivet att vi ofta upplever att de lyckas).

måndag 17 september 2012

"Skit i skolverket"

Det kanske låter väl tufft, det jag skriver eftersom jag sällan uttalar mig i starka ordaglaga och mycket sällan svär både här på bloggen och i mitt vardagliga liv.

Men, som det står i min rubrik, så måste man som lärare och förälder förhålla sig till skolans lagar, regler och bestämmelser på ett speciellt sätt, om man vill få eleverna som inte kommer till skolan, att orka gå. Man måste skita i regler och paragrafer och man måste hitta helt andra vägar. Man får inte kränka någon, man får inte ljuga och luras, men man får hitta alternativa vägar, små stigar som går utanför den fyrkantiga, asfalterade vägen. Eftersom kunskapen kring barn med npf-svårigheter och deras sätt att tänka och därmed sättet att bemöta dem på, fortfarande är så låg.

Mina elever tittade på mig med misstro häromdagen. De hade just fått schemat för kommande period.

- Det här ser ju ut precis som i den vanliga skolan, det här tänker inte jag göra, sa en av eleverna och la demonstrativt och samtidigt uppgivet armarna i kors på bröstet.

Det var då jag yttrade orden i rubriken.

- Skit i skolverket, så ser schemat ut, men vi gör andra saker här, vi gör saker så att ni vill vara i skolan. Mitt enda mål med att jobba i skolan med er är att se till att ni trivs i skolan för om ni inte trivs i skolan och känner att den är viktig för er och på era vilkor så går inte ni till skolan (i alla fall har elevernas historia varit sådan tidigare) och då lär ni ju er inget annat än att ni är värdelösa, eller hur?

Elevens ögon glimmade till och därifrån från just den punkten där vi möttes - går vi vidare mot nya mål.

tisdag 4 september 2012

Föräldrar, lärare och spiraler

Efter ett par veckor på den nystartade skolan som jag började jobba lite på har jag nu beslutat mig för att lägga nästan all min arbetstid på eleverna där. Det är kaotiskt på många sätt, men det är så oerhört roligt och spännande och kanske framförallt fantastiskt att se eleverna blomma. Inte alla - ännu, men många och ännu fler så småningom, när de hamnat på ett ställe där de får vara dom de är, med lagom krav och förståelse.

När jag skrev min bok "Är jag normal, mamma?" så skrev jag en text om hur oerhört viktigt det är att "vi" föräldrar och "vi" pedagoger (jo, jag är ju liksom både och...) arbetar för en förståelse, en samsyn och en positiv spiral kring barnen med svårigheter. Jag skrev också om hur svårt det är att få till allt på ett bra sätt kring ett barn som kämpar och kämpat med mycket under en lång tid. Jag menade då och jag menar nu, att den som har störst ansvar för att samarbetet skall fungera är pedagogen, som ju är den som jobbar med barnet och inte har barnet "i hjärtat" som föräldern har.

Det är inte särskilt svårt att hitta ett bra samarbete kring ett barn som det "flyter på" kring, men det är lätt att det hamnar grus i maskineriet när mycket är svårt kring ett barn och det därför krävs andra, smartare lösningar. Det är lätt att man som förälder faktiskt fullständigt bränner ut sig i arbetet kring sitt barn och att man sedan förväntar sig att ingen skall förstå eftersom nästan ingen gör det, förstår alltså.

Jag minns första gången jag mötte personalen på Ågrenska för att diskutera om min dotter skulle kunna börja gå på helgläger hos dem. Det är femår sedan och jag minns hur misstänksam jag var, att de var likadana som så många andra som trodde att vi föräldrar var besvärliga och jobbiga bara. De som inte såg allt det svåra min dotter kämpade med, som vi därmed fick kämpa för att hjälpa henne med. Det tog ett par månader innan jag kunde släppa på garden, innan jag förstod att på det stället så förstod man och kunde hjälpa. Tänk vad härligt det kändes när jag tillslut kom på det...

Föräldrar till ungdomar med npf-svårigheter har kämpat i motvind, mot betongväggar länge, i många år ofta. De (vi) vet vad barnen med npf behöver och man är ofta väldigt klok och kunnig kring frågor som rör barnet. De (vi) är vana vid att behöva vara med och förklara, förtydliga, berätta, förenkla, hjälpa till, stötta, ställa krav. Det är viktigt att pedagogerna förstår allt det och att man tar föräldrarna på allvar, lyssnar på dem och tar till sig av deras kunskap.

Jag försöker göra det och jag tycker att jag lär mig massor varje dag, både av eleverna och av deras föräldrar. När man går från att misstänk och skuldbelägga från båda håll till att se varandra som en positiv resurs, någon man litar på, så vinner barnet så oerhört mycket på det.

Pedagogen kan gå hem och vila efter skolans slut. Eleven och föräldrarna har svårigheterna med sig hela dygnet. Det är stor skillnad på liv och det behöver man också ha med sig när man möter varandra.

Förresten, i och med att jag beslutat mig för att jobba flera dagar i veckan på skolan så har jag bestämt mig för att inte föreläsa så mycket den här terminen, men några föreläsningar ligger ändå kvar. Gå in och kika HÄR om du är intresserad. Så småningom lovar jag att återkomma med fler föreläsningar, klokare och förståndigare, förhoppningsvis.

För dig som är intresserad av kbt-samtal har jag ett par tider på måndagar kvar. Hör av dig till mig på min mejl om du är intresserad. Samtalen pågår en timme. Mejla mig om du vill veta mer om samtalen. Min mejl är; malene.larssen@aduct.com

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...