Jag fick ett etikhäfte efter föreläsningen

Alla som föreläste på Efus-konferensen här i Göteborg förra veckan fick ett "etikhäfte". Så fick även jag och idag har jag bläddrat lite i det. Tänkte öppna dagen med att vända blad och fundera på varje sida jag läser, lite som en för tidig julkalender, fast i etik. Idag stod det följande:

Så jag kikar ner på mina arbetskamrater, Molly och Pocka och tänker att det måste väl vara att klappa, mata och promenera? Och det måste väl vara "good enought", eller?

Molly och Pocka, å sin sida, menade på att de bidrog med ett gott humör och glada skall och det måste väl också vara "good enought" för så länge man gör sitt bästa, måste ju det vara bra nog?

Vad bidrar du med tydligast i din arbetsgrupp?

Bra saker kommer i klump

Herregud vilken underbar morgon! Penicillinet har knippsat till de där små, elaka bakterierna som invaderaderade min kropp för ett par veckor sedan och jag är näst intill hostfri idag! Därför kunde jag ta hundarna på första långa skogspromenaden på två veckor i morse. Innan dess körde jag dottern till hennes praoplats. En 4H-gård i närheten av Göteborg där dottern och jag "jobbade" varje lördag under en ganska lång period. Nu var det oerhört kul att träffa de som jobbar där och hälsa på djuren igen. Dottern sken som en sol när jag lämnade henne. På gården har min dotter ingen upplevelse av att vara annorlunda, uppleva något som hindrar henne eller känna sig utanför. Allt behärskar hon och därför känner hon ingen oro inför praon.

Jag tänkte på hur olika det är för mina två yngsta barn. Lillagubben rann ur sängen när jag väckte honom i morse. Yrvaken stod han och balanserade på ett ben i sina försök att få in benet i byxan. Han lyckades ganska snart och sömndrucket gick han ut för att äta frukost. Det är en vanlig måndagsmorgon. Ändå kommer han upp utan problem. Min dotter kom upp utan problem idag också (efter den vanliga frukosten i sängen), vi kom i tid, hon var glad, men det beror så oerhört mycket på att det hon skulle göra under dagen startade hennes motor.

HON ÄR INTE LATARE ÄN SIN BROR, MEN H ON SAKNAR EGET DRIV!

Oj då, nu tog jag visst i, stora bokstäver och utropstecken så där bara. Men det är så det ofta känns. Jag måste förklara varför min dotter inte lyckas, inte orkar för alla möjliga människor. Och även om jag förklarat så får jag tillbaka (och min dotter också så klart) att hon är lat, okoncentrerad, tjattrar, flamsar, tramsar, kan bättre etc, etc.

MEN DET ÄR JU DET SOM ÄR MIN DOTTERS FUNKTIONSNEDSÄTTNING!

Oj, nu blev det så där igen. Förlåt. Kunde inte hjälpa det.

Hörde på radion igår. Det handlade om "idrottsmän är dummare än övriga befolkningen". Vilket tema. Förstår inte att Stefan Holm och två toppidrottsmän till ställde upp på att diskutera det. I alla fall så gick frågan till Anton Hysén vem som var dum och vem som var smart av han och hans bror, Tobias Hysén. Va? Vad då dum och smart, tänker jag. En av bröderna svarar att det måste vara den andra som är dummast för han var sämst i skolan. VA? Tänker jag igen. Är det så vi mäter smarthet/dumhet (vilket hemskt ord det är också). Om man lyckas i skolan eller inte? Fast det vet jag ju redan att det är... Det finns ju så många olika typer av intelligens. "Skolintelligens" är ju bara en del av väldigt många intelligenser. Vi rangordnas där i skolan. Vi skiljs ut. Vi får lära oss om vi är "dumma" eller "smarta" i skolan. Vi bär med oss det genom livet. Snacka om att bli stämplad...

Men, det kan inte förstöra min fantastiska, nästintill hostfria morgon. Här kommer några bilder som jag tog vid åtta i morse, på 4H-gården i närheten av Göteborg. Se och njut!

Gloria är död

Gloria, som stirrar så uppfordrande på alla som kikar in på min blogg, dog idag. Under några veckor har hon ramlat ner i rangordningen. Från att ha varit hönan (i brist på tuppen) som bestämmer i hönsgården har hon de senaste veckorna börjat "umgås" med de hönor som har lägst rang i hönsgården. Idag låg hon och flåsade i hönhuset när alla andra ville gå ut. Hon fick ligga kvar och ett par timmar senare hade hon slutat andas. Det var vår äldsta höna. Även om hönorna inte bor inne hos oss så blir de ändå familjemedlemmar som vi saknar när de dör. Idag blir det därför ett "minnespotpurri" över vår Gloria.

ÖoB, kärlek och barnuppfostran

För tredje natten i rad ligger jag här ute i soffan och försöker hålla humöret uppe på mig själv samtidigt som jag hör mina egna rossliga andetag. Soffhörnet är en utomordentligt bra plats att ligga och munandas på när de igenkorkade bihålorna skriker efter högläge.

Vi släpades oss ut på en liten utflykt idag, jag, maken och Lillagubben. Inte för att vi måste, men för att maken blir piggare om han får shoppa lite. Vi åkte till Överskottsbolaget. Inte min favoritaffär, men en av makens. Jag som helst köper ekologiska och kravmärkta varor får krypningar i kroppen av att gå runt på ÖoB. Där, om någonstans vet man ju med största säkerhet att man i alla fall inte får tag på någon ekologiskt odlad vara med kravstatus. Maken älskar ÖoB för det är så billigt. Han köper å andra sidan gärna ekologiskt och kravmärkt för att glädja mig så varför skulle inte jag kunna glädja honom i bland genom att följa med på ÖoB och köpa billiga saker? Vissa kallar det säkert för ryggradslös. Jag kallar det hellre för kärlek.

Mycket folk var det som tagit sig till lågprisvaruhuset denna lördagseftermiddag. Mycket prisglädje fanns  det längs gångarna, men mycket stress och irritation var också inklämd här och där. Jag tänkte på hur vi pratar med våra barn när vi är stressade och irriterade. Vi skäller och gnäller på dem på ett sätt som vi aldrig skulle tillåta oss att göra mot någon annan. Varför gör vi så? Vi älskar ju våra barn mest!

På kvällen åt vi 80-tals efterrätt a la "aftereigt på inlagda päron i ugn" och såg på mitt favoritprogram "Downton abbey" (heter det så?). I mitten av filmen ville Lillagubben prata läskedryck med mig. Han hade tusen frågor och därför hörde inte jag vad skådespelarna sa i filmen så jag snäste åt honom att vara tyst. Konstigt det där att vi snäser åt våra barn på ett sätt som vi inte gör mot andra. Varför? Vi älskar dem ju mest! Respektlöst är det. För att de inte vet hur vi som är vuxna vill ha det. Är det så säkert att så som vi vill ha det är rätt då? Jag sa förlåt till Lillagubben för det var fånigt och respektlöst att snäsa åt honom, tyckte jag.

All kommunikation bygger på tvåvägsrespekt. Om jag inte kan respektera mitt barn/min elev o s v så kan jag inte begära att hon/han skall respektera mig. Jag tänker fortfarande på det där ordet Hägglund tyckte var så viktigt (läs nedan i bloggen) "karaktärsdanande". Tycker fortfarande att det är lika irriterande att vi vuxna skall "karaktärsdana" barnen som skall växa upp och bli nästa generations vuxna. Det handlar inte om att "dana" någon, det handlar inte om makt, kamp och rädsla. Jo, ofta gör det nog det.

Men.

Det borde handla om respekt, tvåvägskommunikation, om nyfikenhet och om kärlek.

Nu skall jag försöka sova här i soffan. Håll tummarna för att snuvan är borta imorgon. Jag längtar nämligen efter min säng!

Inget viktigt alls

Här ligger jag i soffan och tycker synd om mig själv. Huvudet är invaderat av snor och lungorna kämpar mot slem. Usch vad äckligt jag skriver, men det är så det känns. Penicillin hos doktorn igår (insåg till slut att lungorna var på väg upp genom luftrören...) gör att det börjar lätta en aning och visst är det så att när man är sjuk så är det enda man längtar efter - att vara frisk.

Någon annan som känner det samma?

Nu skall jag fluffa ner mig under täcket igen och njuta av brasan min älskling just tänt. Idag klarar jag inte av att tänka på något viktigt, datorn ovanför halsen är, som sagt, invaderad av snor...

Hörs imorgon. Håll tummarna för att penicillinet tar!

Lillagubben filosoferar

- Tänk om mammornas bröst såg likadana ut som pappornas, då hade ni varit längre. Någon som förstår hur han menar?

Det enkla svaret var att om man "lägger in" brösten i kroppen så tar de så mycket plats att man på en gång växer med tio centimeter, han tänkte inte på ryggraden när han tänkte...

"Skolan bör vara karaktärsdanande"

Göran Hägglund säger att "skolan måste vara karaktärsdanande" i Expressen idag. Det där ordet alltså, vad jag ogillar det. "Karaktärsdanande" - "karaktär", det skuldbelägger så mycket, de stänger ute så många människor.

När jag själv gick i skolan var jag nog en sådan som Hägglund vill ha i skolan, som Hägglund hade "godkänt" som "en med god karaktär", som gjorde som lärarna ville och sa, som hade lätt för mig, som upplevdes positiv.

Men.

Alla människor har inte de där lättheterna som gör att man uppfattas som " en människa med god karaktär".  Visst är det bra om skolan blir en arbetsplats för barn och unga där lugn och ro, och respekt för varandra, råder. Men då måste ju samhällets beslutsfattare ge skolans personal chans att lyckas med det. Man gör inte det genom att ge pedagoger större befogenhet att straffa barn som inte följer mallen.

Man gör det genom att göra mindre klasser, mer personal i skolan, vidarutbildning, tid till reflektion och diskussion kring vädergrund, etik och empati o s v.

Nu tar man bort personal från de flesta skolor i Sverige och istället för det vill Hägglund ge skolan mandat att straffa eleverna för att "hålla dem på plats".

Men hallå.

Jag trodde att vi kommit så långt 2011 att vi visste att straff inte löser något (eller väldigt lite) och att respekt aldrig kan bygga på rädsla.

Härmed föreslår jag att ordet "karaktärsdananade" tas bort ur Svenska Akademins Ordlista. Det är nämligen, enligt mig, Sveriges fulaste ord och slår ut folk till ingen nytta.

Karaktärsdanande, smaka på ordet. Vad säger det? Vems karaktär? Vem bestämmer vad som är bra karaktär, förresten? Olika i olika kulturer, till viss del, kan jag tänka. Karaktärsdanande... Nej, det åker fetbort, om du frågar mig!

Vad tänker du om detta och vilket är, enligt dig, svenska språkets fulaste ord?

Glad nyhet och gamla tankar

Dottern är på Ågrenska. Fyra dagar av energitankning gör henne otroligt gott. Vi lämnade henne på lägret och sedan åkte vi till en italiensk restaurang och åt mat. Ingen oro för mjölk i maten, inget prat med kocken och väntan på om dottern skall reagera på det man serverar. Det är otroligt skönt ibland även om jag samtidigt tänker på att min dotter aldrig kan "resa ifrån sig själv". Hon är och kommer förmodligen alltid att vara väldigt allergisk mot mjölk vilket gör att hon aldrig kommer att kunna gå på restaurang och bara äta, inte vara orolig.

Nu har jag slumrat lite i soffan och samtidigt funderat lite över föreläsningen "Sokratiska samtal med människor som svårigheter/lättheter inom det autistiska spektrat"som jag lyssnade på under Efus-konferensens andra dag. Sokratiska samtal hänger väldigt tydligt ihop med Kognitiv Beteende Terapi. Att genom samtal låta personen man handleder komma fram till lösningar - det är inga nya tankar egentligen. Men vem har sagt att man måste upptäcka hjulet varje gång? Sokratiska tankar tänker jag återkomma till snart igen eftersom det är så viktigt att hitta sätt att samtala utan att handledaren/läraren styr och bestämmer utan låta personen själv hitta sina svar.

Nu till den glada nyheten, en film jag fick tips om via Facebook. Handlar om en kille som har en autistisk diagnos och som älskar basket. Se klippet här och njut av glädjen. I kontrast till alla negativa nyheter som sköljer över oss i dessa tider...

Varför behandlas adhd/add på ett annat sätt än andra funktionsnedsättningar?

Jag funderar på debatten i "Kvällsöppet" igår. Det är så märkligt det här att man alltid hamnar i diskussionen om adhd verkligen finns (debattpersonalen lyckas alltid hitta någon människa som ifrågasätter funktionsnedsättningen) om det är "knarkmedicin" och om läkarna tjänar pengar på diagnoserna.

Då undrar jag; Vilken annan funktionsnedsättning behandlas så här i debattprogram? Är det inte på tiden att vi istället börjar diskutera varför inte människor förstår vad adhd är och vad det innebär att leva med svårigheterna/lättheterna? Sätt in diabetes, astma, cp-skada, eller vilket funktionshinder/sjukdom som helst i samma sammanhang och fråga dig om debatten hade handlat om samma sak. Det enkla svaret är att adhd är den enda funktionsnesättning som behandlas på det här sättet. Varför gör man så då? Jo, det enkla svaret är att debatten bara speglar samhällets förståelse och kunskap om diagnosen.

Jag skulle vilja ha en debatt där man diskuterar varför det är så här, varför människor med adhd ifrågasätts, varför medicinen ifrågasätts o s v. Kanske skulle man lobba lite (förmodligen skulle man få lobba vääääldigt mycket för den vinkeln är nog inte media intresserad av) och försöka få till en sådan debatt, som kontrast till alla andra debattprogram...

Debatt om adhd i "Kvällsöppet"

Se programmet (om du missade det) här.

Föreläsningen med massor av intresserade människor och en ointresserad...

Hemma igen efter en låååååång dag på Folkets hus. Lång i timmar. Inte på något annat sätt. Det var Björn Kadersjö först som pratade om adhd (han nämnde tyvärr inte add) och ungdomar. Spännande och intressant, men förvånansvärt mycket av det Kadersjö sa, brukar jag föreläsa om på mina lite längre föreläsningar. Sedan var det min tur och det var en härlig publik på Folkets hus idag. Åhörarna var intresserad, engagerade och skrattade mycket. Då känner jag att jag har lyckats, för man kan inte hålla på och prata elände hela tiden, det måste finnas både skratt och grått - precis som livet.

Efter min föreläsning fick jag pratat med många fantastiska människor. Många tackade för föreläsningen, många ville prata vidare. Sedan fick jag höra av en kvinna som varit och lyssnat på mig att en person bakom henne i publiken, när jag berättade att vi aldrig kom i tid till sexårsverksamheten(det gör ju min dotter fortfarande sällan till skolan), kommenterat det med "då fick de väl gå upp lite tidigare!".  Tänk jag hade ju kunnat ta illa vid mig, men jag känner mest för den personens elever eller barn för säger man så kan man inte ju inte vara någon vidare förstående pedagog eller förälder...

Sedan fortsatte dagen med intressanta föreläsningar och så träffade jag några blogg- och facebookvänner.  Det känns alltid så himla kul att få ett ansikte på människor man haft kontakt med.

Imorgon skall jag tilbaka. Då skall jag bara vara åhörare. Det ser jag verkligen fram emot.