Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från februari, 2013

Jag träffade en mamma och lärare

Mamman, som var mamma till en tjej i min ena dotters ålder var också lärare på en skola som vänder sig till barn med särskilda behov.

Vi pratade om våra erfarenheter kring att vara mamma och att varar lärare. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, men jag kommer ihåg att den andra mamman/läraren sa efter ett tag att hon önskat att min dotter gått på hennes skola.

- Vi skulle behöva fler föräldrar som du, som engagerar sig, många föräldrar som har barn på skolan, klagar, men gör inte så mycket åt det och det är tröttande.

Så pratade vi vidare om våra barns skola, som var och är en "vanlig" grundskola i närheten av där vi bor. Jag kommer ihåg att jag berättade hur bra man ofta jobbade för att det skulle fungera för min dotter på skolan och jag kommer ihåg att den andra mamman inte var särskilt nöjd.

- Det är som en fabrik som bara spottar ur sig eleverna när de går ur nian, utan att engagera sig särskilt i de elever som går där.

Jag kommer ihåg att jag blev förvånad. Å ena sidan var…

Mätning av mognad

Det är synd att vi mäter barn/elever efter ålder och inte efter mognad. Tänk vad mycket lättare det blivit för alla om vi mätte mer efter var man ligger i utvecklingen och inte stirrade oss så blinda på ålder. En del barn behöver fler år på sig för att bli vuxna.

Jag känner en tjej som nu går individuellt program och som nästa år kommer att vara två år äldre en sina blivande klasskamrater på gymnasiet. Det kommer att göra det svårt för henne att smälta in i klassen, när det dessutom kommer att bli väldigt svårt att hänga med i alla ämnen och i studietempot i klassen. Den tjejen kommer att gå en alternativ väg. Hon kommer, högst troligt, att gå på en folkhögskola och läsa in gymnasiekompetens istället. Där mäter man inte ålder på samma sätt. Där är det mer "öppet". Där behöver man inte känna sig annorlunda.

Hoppas hennes mamma.

Nej, vi behöver mäta mer efter mognad och mindre efter ålder - säger jag både som förälder, men också som lärare.

Ha en fin onsdag idag, önskar jag hä…

Livet är elastiskt

Ibland, när man har mycket som är jobbigt runt sig, då är det lätt att få en känsla av "så här kommer det alltid att vara och så här har det alltid varit". Det är svårt att ta sig ur tankar, när de låst sig lite och det är svårt att jämföra när dagarna går in i varandra.

När jag träffar människor (föräldrar till barn med npf-diagnoser) som kommer till mig för kbt-coaching så brukar jag så klart anteckna det de berättar. När vi sedan, efter ett antal samtal tittar tillbaka på första mötet och jämför med hur de har det månader senare, efter att de började jobba aktivt med att förändra saker som är svåra, som tankar och beteenden (hur tänker jag och hur reagerar jag när något händer, hur kan jag förändra det så det blir lättare för mig och/eller min familj). Ibland kan man uppleva det som att det inte är något som förändrats eftersom förändringar tar tid att göra och varje dag går länkad in i nästa, små förändringar är svåra att se.

När man då tittar och jämför anteckningar som…

Add-diagnos som vuxen - efter barnets utredning

Att ha svårigheter som går under namnet add, innebär väldigt ofta att man får en sen diagnos. Det här mejlet kom från en förälder som varit och lyssnat på min föreläsning en kväll. Jag klipper in en del av mejlet som väldigt väl beskriver hur det kan se ut efter att man får en diagnos sent i livet och lämnar resten av mejlet i min mejlbox. Det, att man som vuxen får en diagnos, efter att ens barn utretts och hittats är, enligt de mejl jag får till min mejlbox inte särskilt ovanligt, särskilt bland kvinnor.  "Jag har en dotter som blev diagnosticerad ADD i sena tonåren med konsekvensen att det därmed blev mycket som hann ikapp henne. Det ledde till att hon gick in i väggen och blev sjukskriven en längre tid. Naturligtvis var det en tung period för oss alla och vi dammsög på nätet och bokhandel för att lära oss om ADD och ADHD. När vi gjorde detta så blev det naturligtvis uppenbart att det var en ärvd profil - från mig. Då började ytterligare en resa - att få hjälp som vuxen med AD…

Om vikten av rörelse

Maken har lagat cykeldäcket så i morse blev det åka av igen. En halvtimmes motion på morgonen och en halvtimme på eftermiddagen, med fullt blås i öronen (absoluta favoriten just nu är "Brokenhearted", bara för att takten är så gruvligt skön att cykla till) gör susen med livsglädjen. (Kanske blir det fler inlägg snart igen bara för att cykeln fungerar igen och jag vet att jag egentligen BORDE laga min cykel själv eftersom jag är en stolt feminist, men jag har alltid, sedan jag var liten, på något knäppt sätt gjort fler hål i däcket EFTER att jag "lagat" det än innan...).



För övrigt introducerade min yngsta dotter mig i serien "Alphas" idag. Kan rekommenderas, men vet inte var man kan se den. Handlar om människor med unika förmågor, bland annat ett par med mer eller mindre autistiska funktioner. Mycket intressant och kul att se, för mig, för maken och för vår dotter. Jag frågade om de kunde identifiera sig med någon i serien. Fick inget riktigt svar, men ja…

Utmattad och ganska frustrerad

Jag står med ena benet i världen där ni som är föräldrar till barn med npf-diagnoser befinner er och så står jag med det andra benet i världen där ni som är lärare till barnen med npf-svårigheter befinner er.

Jag ser så mycket som gör mig utmattad och frustrerad. Jag ser för lite samarbete och för lite förståelse och för lite kunskap. Jag ser så mycket som behöver ändras och som behöver spridas. Det är bara det att jag inte vet hur jag skall göra det. Hur skall jag få människor i den ena gruppen att förstå den andra gruppen och tvärtom. Jag ser att det är så mycket som blir fel just där, att den ena gruppen inte förstår den andra och den andra inte förstår den ena, om du förstår vad jag menar...

Jag är utmattad och frustrerad. Jag tänker och tänker. Känner mig precis som "Professor Baltazar" i min barndoms barnprogramstv. Vandrar och vandrar och vandrar och SEN kommer han på det. Jag har kommit till vandringen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, men har fortfarande inte k…

My gosh

Jag är inne i en något trött period för tillfället. Lärararbetet på skolan för ungdomar med npf-diagnoser, föreläsningar samt kbt-samtal samtidigt som jag försöker varva med att vara en god och närvarande mamma har tagit lite på mina krafter senaste tiden...

Vill du, så får du väldigt gärna hjälpa mig att sprida information om vårens föreläsningar, som jag tyvärr inte själv hinner sprida eftersom jag aldrig har tid att sitta på mitt kontor nu för tiden. Gå in här och läs med. Skicka gärna vidare till skolan du jobbar på eller skolan ditt barn går på så kanske fler får reda på föreläsningarna. Ha det bra så länge så hoppas jag återkomma med nya krafter snart!


Den borttappade diagnosen – barnen och ungdomarna med ADD -  Barnen med ADD är så osynliga att vi inte förstår att vi inte ser dem. Därför misslyckas de ofta genom hela skolan, säger Malene Larssen.

Malene är grundskollärare som arbetar med KBT i syfte att hjälpa barn/ungdomar med npf och deras föräldrar/lärare att hitta lösningar. …

06.29 - på västkusten intet nytt...

Godmorgon.

Jag vill bara meddela att jag tappat bort min inspiration. Därför tänkte jag ta en paus från bloggandet på obestämd framtid. Jag vet att det inte är någon världssensation, men jag vet att när jag gjort det vid andra tillfällen så har några av er som följer min blogg oroat er för att något hänt med mig eller min familj, att jag därför slutat blogga.










För säkerhets skull vill jag därför bara säga detta - jag tar en paus, inget har hänt, annat än att jag tappat bort min inspiration. Vill du hjälpa mig att hitta tillbaka till min inspiration så kan du alltid nå mig på min mejl.

Ha det bra tills vi hörs igen!

Malene

Sorg och acceptans

Jag fick ett mejl av en mamma angående de jag skrivit om de sista dagarna, som jag fått tillstånd att lägga ut för mamman. Här kommer delar ur mejlet;

"Jag följer din blogg dagligen sedan en tid tillbaka. Du skriver så mycket som rör mig och mitt liv och mycket av det du skriver gör det lättare för mig att orka. Nu vill jag, om du orkar, berätta lite om hur jag har det och hur mitt barn har det.

Jag har en dotter som är i ungefär din dotters ålder. När hon var tio år fick hon, efter många års hopplöshet en diagnos efter utredning. Det kändes bättre för min dotter. Det var mycket som blev lättare under några år. Ändå är det så mycket som är tungt. 

Insikten börjar gå in i mig att hon förmodligen alltid kommer att få kämpa och att hon förmodligen alltid kommer att stöta på människor som "dissar" henne för att hon är annorlunda. 

Jag oroar mig för hennes liv. Hur ska det gå för henne när hon skall träda ut i vuxenlivet med allt vad det innebär? Kommer hon att ha vänner då? Nu …

"Jag är inte bitter"

Jag säger som Robert Gustafsson när han gör sketchen om Tony Richardsson på "Idrottsgalan", jag är inte bitter!

Ändå hugger det till i mitt hjärta när jag ser och läser om flickan med narkolepsi. MISSUPFFATTA mig nu inte. Jag tycker och tror att det är fruktansvärt att få en sjukdom som narkolepsi av en spruta. Jag vet att jag inte kan sätta mig in i hur det är att ha narkolepsi eller att ha ett barn som har fått det, men jag kan ana att det är väldigt ångestframkallande, sorgligt och frustrerande. Flickan som har drabbats och alla andra drabbades bör få den hjälp de är i behov av. Jag vill INTE i och med detta inlägg slå på en som redan ligger ner.

Det som gör att det hugger till i mitt hjärta är att jag tänker på att det borde på något sätt vara lika självklart att man hjälper andra drabbade barn, fast jag vet samtidigt att det är omöjligt för det skulle bli så mycket pengar ut från staten och var skulle de pengarna tas från.

Flickan och hennes mamma är oroliga för framti…

Om lättheter och samarbete

I ett veckobrev från en mycket bra och trevlig lärare står det följande, självklara och vanliga informationen.

"Hur fungerar engelskaläxorna där hemma? När barnen kommer till skolan på torsdagar ska de kunna läsa kapitlet med felfritt uttal, de ska kunna svara på frågor och översätta. Detta är egentligen viktigare än glosorna, (även om glosorna är lättare att ”mäta värdet av”). Har Ni möjlighet så lägg gärna vikt här, och träna gärna barnen genom att ställa frågor! Tänk på att det är viktigt med hela meningar i svaret!"
Apropå informationen så känner jag en pojke som har ganska lätt för sig när det gäller mycket, som engelska till exempel. Han berättade för sin mamma häromdagen att han, som ju missat att träna på sin engelskaläxa just den veckan, inte hade fått ett enda "klagomål" på sitt uttal när han läste texten ur boken, medan en annan elev, som tränat på engelskan hemma hade blivit "rättad" fem gånger. Han, pojken som har ganska lätt för skolarbete ha…

Förebilder

"Neurobloggarna" har tema "förebilder" denna veckan och därför tänkte jag passa på att skriva något om det här idag.

Att ha tillgång till spegelbilder, förebilder och idoler är livsviktigt för en människa som växer. Att känna igen sig i, att följa i spåren, att vila i "så vill jag också bli/göra när jag blir äldre. För alla barn är det viktigt. För de flesta barn kommer det där med spegelbilder, förebilder och idoler naturligt. Man vänder sig om och ser sin klasskamrat. Man vaknar på morgonen och ser sin förälder, man tittar på någon ungdom som är lite äldre i idrottsklubben "sådan vill jag bli". Man sätter på tvn och ser en person som man drömmer om att bli. Man härmar och drömmer, men kanske ännu viktigare, man känner att man har förmågor som gör att man kan bli likadan och man känner att man är okej för man skall bli som sin förebild, man är okej för man är som sin spegelbild.

För barn som växer upp med någon form av annorlundahet är det svårare a…

Jodå, våren är nog på väg

Här skiner solen. Ville bara säga det egentligen, för nu måste jag ut och klippa äppple- och körsbärsträden. Bilder får räcka idag Bilder från dagens långpromiss vid havet där isen fortfarande ligger kvar. Ha en härlig lördag idag. Ikväll tänker jag grotta ner mig i soffan och "njuta" av melodifestivalen!








Börjar ljusna vid horisonten?

Här börjar det ljusna på eftermiddagarna. Plötsligt är det inte kolsvart när jobbet är slut. En annan sak som gör att livet plötsligt ser ljusare ut är det som vi längtat och väntat så länge efter. Jag har hört talas om det, men igår såg jag det på riktigt.



I Lund har man behandlat tre barn som är extremt allergiska mot mjölk med hyposensibilisering. Det gör att vi kan hoppas. Vi kan hoppas att det kommer till Göteborg. Vi kan hoppas att vår dotter får delta i programmet. Då kanske hon blir lite mindre allergisk mot mjölk och då kanske vi kan gå på restaurang utan att vara rädda för att hon skall få en anafylaktisk chock. Dotterns ögon glittrade igår när hon sa;

- Tänk då kanske jag kan välja glasskulor på sommaren som jag kan äta!

Vi håller tummarna för att det kan bli så!

Idag ska jag bara njuta av tanken på att det kan bli så.

Ha en trevlig, lite ljusare fredag än förra fredagen, idag.