Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från september, 2013

Blickar som säger mer än tusen ord

Den där blicken. Du känner igen den. Den som säger, jag hör vad du säger, men jag tror inte på det, fast jag är så väluppfostrad så jag uttalar inte mitt tvivel, visar det inte. Bara genom ögonen.

Som mamma till en flicka med diagnoser inom npf-spektrat har jag varit med om att möta blicken många gånger även om det var länge sedan nu så minns jag den från skolpersonal, skolkamraters föräldrar, stödpersoner, släkt och vänner. Numera får jag via mejl och personliga samtal höra historier som påminner så mycket om varandra, om mina tidigare upplevelser, om blickar som visar allt som människor inte säger - men tänker.

Det finns, i stora drag två sätt att se på barn och deras utveckling. Det ena sättet är att barnet föds med en tom säck, en säck som fylls på under barnets uppväxt och det som barnets säck fylls med gör hur barnet utvecklas.

Det andra sättet att se på det är att barnet föds med många förmågor (och ibland oförmågor) som ska tas om hand och behandlas och bemötas så att barnet f…

Än en gång om pianotangenter

Min man brukar prata om pianotangenter när han pratar om människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Han brukar säga att alla saknar vi någon eller ett par tangenter på pianot, men för människor som har npf-svårigheter kanske det saknas en helt radda.
Tänk själv att försöka spela i en symfoniorkester där alla har instrumenten stämda och de flesta kan frambringa de ljud som dirigenten vill. Själv sitter du med ditt piano och spelar det bästa du kan, men det blir fel för att du saknar några tangenter eller för att du har blåa tangenter, röda eller gröna som spelar annat än vad som förväntas av pianot när du försöker ingå i orkestern.
Ingår du i en orkester där man strävar efter att alla skall spela likadant och matcha varandra på ett bra sätt, är du dömd att misslyckas. Kanske lär du dig undvika de blåa, röda och gröna tangenterna. Men de blåa, röda och gröna tangenterna är ju också en del i ditt piano och om du får använda dem på rätt sätt så kan du ju snarare bli en tillg…

Skynda lagom

Tänk dig en strand. Du är ett barn. Du står 50 meter ut i vattnet. Mellan dig och stranden finns 100 stenar. Varje sten, eller åtminstone de flesta stenar måste du hoppa på innan du kan komma upp på stranden. Ibland måste du hoppa sidledes, ibland fram ibland tillbaka. Alla stenar, eller nästan alla stenar behöver du hoppa upp på, hoppa vidare ifrån, innan du kan nå stranden.

Stranden är förväntningarna som ställs på dig som barn just där du befinner dig, en den ålder du är i - inte i den ålder du bär inom dig. Stenarna är delmål du behöver uppnå för att nå stranden.

Stranden är en utopi för många barn, ungdomar, vuxna. Du svävar fritt. Du hör inte till särskolan, men du har ingen given plats i den vanliga grundskolan för du gör saker annorlunda. Du utvecklas i en annan fart. På stranden eller väldigt nära stranden på en sten, står "Tommy-och Annikabarnen", barnen som gör mycket "rätt". Några av dem behöver hoppa på några stenar för att nå stranden, men stranden är…

En flicka med ADD kom hem till sin mamma

En flicka med ADD kom hem till sin mamma en torsdagseftermiddag.
- Vet du idag, mamma, så satt jag i mitten av bordet när vi åt lunch i matsalen. Vi pratade och skrattade. Jag var med i samtalet, det kändes som om jag hörde till, som om jag var som de andra, sa dottern till sin mamma med en röst som avslöjade enormt mycket glädje.
Även mamman kände sig glad. Hennes dotter hade för fjärde dagen i rad varit i skolan. Hon hade inte kommit i tid på morgonen, hon hade inte varit med på alla lektioner och hon hade inte heller stannat hela dagen alla dagar, men det struntade mamman i. Att flickan varit i skolan hela veckan, att hon kände det om om hon hörde till och att hon var glad vägde upp allt annat med råga, tyckte mamman och kände att hjärtat slog extra slag av glädje.
- Om min dotter går till skolan också imorgon så har hon, för första gången sedan första veckan på höstterminen, varit i skolan alla veckans dagar. Det skall firas med tårta, tänkte den lyckliga mamman och kramade sin d…

Hur ska jag göra för att hjälpa mitt barn att orka?

Denna veckan har jag fått några mejl från olika föräldrar som undrar hur de kan göra för att underlätta för sitt/sina barn som inte fungerar i skolan. De undrar hur de kan göra för att få sitt/sina barn att orka. Mejlen är, precis som de flesta mejl jag får från föräldrar, ganska frustrerade. Man gör som förälder, sitt bästa upplever man. Man upplever att skolan försöker göra sitt bästa, men på något sätt blir det fel ändå. Barnet mår dåligt. Barnet misslyckas. Barnet kommer inte iväg. Barnet är ledset.
Hur gör man?
Som enskild förälder är det lite som att "slåss mot väderkvarna" för om inte samhällets medborgare förstår att de inte förstår och att de därför måste skaffa sig mer kunskap kring barn i svårigheter, att man därför måste fråga barnet (alltså det egentliga proffset) om varför det inte fungerar och att man därför måste ha en inställning som inte är dömande - så hjälper det inte hur mycket man kämpar som barn eller som förälder.
Som lärare är det ibland så att man …

Uppmärksamma ADD

Jag fick ett mejl av en förälder. Det var ett långt och mycket fint mejl. I det står det bland annat så här:
"Jag tycker att ADD bara nämns i förbifarten till ADHD för det mesta. Lite lite om att det finns den lugna varianten men sen fortsätter texten ofta med det som gäller hyper.Trots att jag jobbar med ungdomar som har autism, asperger m.m så har jag lyckats missa ADD!!! Vad säger det!? Då har jag ändå läst 2 årig distans kurs om autism och 15 poäng om pedagogik med inriktning spec.ped. Jag har hört det förstås men det har liksom slunkit förbi mig, inte lagt någon vikt vid det (även mina kollegor visade det sig). Detta tycker jag talar för att ADD skulle behöva "stå för sig själv" lite mer! Att vi kom på det gällande mitt barn var när jag pratade med spec.peden som vi har handledning med på mitt jobb och jag berättade om vår situation och hon undrade om det inte kunde vara ADD? Då började polletten trilla ner.....Som för så många andra så har det inte märkts så mycket…

En flicka och en pappa som funderade lite

Pappan läser tidningen efter att ha sagt hej då till sitt ena barn som cyklat iväg till skolan. Hans andra barn, dottern, ligger fortfarande i sängen. Hon har fått frukost på sängen, som vanligt. Pappan har varit inne och pratat med sin flicka några gånger, sagt att hon "måste snart gå upp för nu börjar skolan snart".
Mannen, som är pappa till flickan läser en insändare i dagens tidning. Det handlar om en person som blivit diskriminerad på grund av sitt handikapp. 
Pappan hämtar skolväskan till sin dotter, hämtar kläder.
Han läser vidare och får reda på att människor som  har denna funktionsnedsättning ofta blir handikappade och ibland kränkta i sin vardag. Kvinnan som skrivit insändaren hade blivit kränkt på ett köpcenter eftersom hon inte fick låna toaletten. När hon till slut fick låna en toalett så fick hon sitta med öppen dörr...
Dottern kommer upp till slut. Hon klär på sig, borstar håret. Flickans första lektion har redan börjat, men pappan känner på sig att hans dot…

Inkludering - politiskt korrekt att tycka så?

Under många år har ordet "inkludering" varit modernt och det har också varit politiskt korrekt att tycka att alla barn ska inkluderas i den svenska skolan. När jag blev färdig lärare för 20 år sedan, tyckte jag att det var självklart att barn med funktionsnsedsättningar skulle har "rätt" att inkluderas i den svenska grundskolan. Att lära sig att vara med normativa barn skulle göra det lättare för barn med funktionsnedsättningar att anpassa sig, lära sig och sedan ta en plats i samhället på ett enklare sätt - för att man genom grundskolan lärt sig hur, tänkte jag på den tiden. Och så tänkte och tyckte alla på den tiden, vågar jag påstå.

Så gick det några år. Jag fick en dotter. Hon började i skolan. Hon hade svårigheter som inte hennes klasskamrater hade. Det var så mycket som var så svårt och så hemskt för henne i den svenska grundskolan. Jag tänkte ändå fortfarande att det bästa är inkludering - alla runt mig hävdade det också. Vi kämpade på. Hon misslyckades så o…

Johan Ulvesson har fått diagnos

Jag, lillsonen och hundarna tog ett lunchdopp i havet medan storsonen och maken pratade om livet på en bänk. Efter doppet läste jag i landets kvällstidningar att Johan Ulvesson fått TBE. Han har varit riktigt sjuk, vilket man ju hört talas om när det gäller den fästingburna smittan TBE. Jag läser ett citat i artikeln som lyder så här;

-  Han har legat och varit väldigt dålig och han är kvar på sjukhuset. Det som är glädjande är att han har fått en diagnos så nu kan läkarna sätta in rätt behandling, säger Ströbaeck.

Det är den andra meningen i citatet som jag vill lyfta lite i mitt inlägg. (Jag förstår att Johan Ulvesson är frukstansvärt sjuk, så sjuk som man inte önskar sin värsta fiende att bli, skulle jag tro, men jag vill ändå använda citatet i artikeln för att klargöra något) 

"Det som är glädjande är att han har fått en diagnos så nu kan läkarna sätta in rätt behandling". Så är det med alla sjukdomar och funktionsnedsättningar - det är skönt att få diagnosen för att kunna…

Frustration, glädje och npf

Ännu en vecka är slut och helgen väntar runt hörnet. Jag sitter på en uteservering strax bredvid skolan jag jobbar på och njuter ett glas vin med min man innan vi cyklar hem till vår yngste son som är det enda barnet hemma denna helgen. Vi pratar om veckan som varit. Vi pratar om vår son som har så lätt för så mycket till skillnad från vår ena dotter. Sonen som gör läxan utan att vi egentligen behöver hjälpa honom - dottern som behövde så mycket hjälp och tid, men som ändå hade så svårt att orka. Hur lätt vår yngste son har att socialisera sig och bli omtyckt av kamrater och vuxna. Hur utsatt vår ena dotter var.

- Livet är fruktansvärt orättvist. Föräldrar till barn som vår son kan nog aldrig riktigt förstå hur det livet är när man har de svårigheter som vår dotter har, säger min man.

Ett par timmar senare sitter vi tillsammans med barn och vuxna. Vår hemmaboende dotter har, för första gången i sitt artonåriga liv åkt buss till helglägret. Det är några vuxna och flera barn runt bordet…

Är inlärd hjälplöshet det samma som add?

Det kom ett mejl som jag fått lov av mejlskrivaren att lägga ut här. Frågorna är så allmängiltiga när det gäller ett barn med add, tycker jag så jag vill gärna att fler ska få ta del av mejlet som kommer här:
"Hej Malene!

Jag har länge funderat på det här med inlärd hjälplöshet och vad det skulle kunna få för konsekvenser. Under årens lopp, framför allt från högstadiet och uppåt och framför allt nu i gymnasiet får jag känslan av att man ser på oss föräldrar som att vi hjälper till för mycket, så att det stjälper...Jag har själv ställt mig frågan och analyserat hur vi gör, säger och inte säger....och kommit fram till att jag tror inte att det är så....det vi gör och har gjort är att curla barnen till skolan vintertid, hjälp dottern bitvis/delar  med hennes diabetes, hjälpt till med skoluppgifter (förtydligat dem, gjort eget material i högstadiet). Hon hjälper till hemma men inte så fasligt mycket (vilket det verkar som nästan ingen ungdom gör nuförtiden). Nyss en dag så lagade dotte…

Skillnad på barn och barn?

Man debatterar stängningen av Lundsberg och konsekvenserna för elever som måste söka sig till en skola i sin hemkommun...

Samtidigt sitter barn, i samma land, hemma för att de inte har någon skola att gå till. De barn som inte klarar av att gå till den vanliga skolan, men som "de vanliga vuxna" inte förstår behöver annat stöd än en assistent, eller hörselkåpor i ett vanligt klassrum. De barnen har i vissa fall inte ens fått besked om vilken skola de får börja i nu när höstterminen går in på sin tredje vecka.

De barnen hör vi inte så mycket om utom av dem som är föräldrar till barnen som inte vet var de ska börja i skolan eller som inte har någon skola att börja på.

Det känns som om det är stor skillnad på barn och barn...