söndag 28 december 2014

Konstnärens läxa

Sonen fick en väldigt fin bok av sin mormor i julklapp. 52 berättelser som alla har ett gemensamt, nämligen att det aldrig är försent och att vi tillsammans kan förändra. Boken heter "Det är aldrig kört" och ges ut av Argument förlag. Googlade på förlaget och insåg att det är ett förlag som drivs i kristen anda. Själv är jag inte troende, men jag tycker att jag kan använda mig av många kloka tankar från alla religioner.


Jag och sonen har läst minst en berättelse per kväll sedan julafton och jag tänkte dela med mig en av alla berättelser här ikväll.

"Najda var den mest begåvade eleven på konstskolan. Genom hårt arbete, hängivenhet, fantasi och stor konstnärlig begåvning hade hon tagit sig igenom den hårda utbildningen och nu var hon snart färdig. 

- Nu återstår bara en lektion, sa hennes lärare en dag, din uppgift är att måla en tavla som ska bli ditt hittills mest framstående verk. 

Nadja arbetade dag och natt och till slut var tavlan färdig. detta var sannerligen hennes bästa verk. 

- Mycket bra, berömde läraren, ta nu tavlan till torget och häng upp den där så att alla kan se den, häng upp en skylt som berättar att du ställer ut ditt verk till allmän beskådande och att du vore väldigt tacksam om den som hittar ett fel i tavlan markerar det med ett kryss. 

Nadja gjorde precis som läraren sa och väntade sedan otåligt några dagar. Sedan skyndade hon till tåget, spänd av förväntan. Skulle hon ha klarat testet? Men hjärtat blev alldeles tungt i bröstet när hon fick syn på tavlan. Redan på långt håll kunde hon se att tavlan var alldeles överklottrad med kryss. Nu skulle hon helt säkert bli underkänd. 

Bedrövad återvände hon till skolan och visade tavlan för sin lärare. Denne sa inte så mycket utan bad Nadja göra en ny tavla, om möjligt ännu bättre än den förra. 

Den här gången arbetade Nadja ännu hårdare. Hon ville ju så gärna lyckas. Läraren berömde även den tavlan och förklarade att också den skulle ställas ut på torget, men den här gången skulle meddelandet bredvid tavlan vara lite annorlunda.

Nadja lyssnade på instruktionerna och skyndade sig sedan till torget. Där hängde hon upp tavlan tillsammans med en ny skylt. Också den här skylten uppmanade folk att märka ut eventuella fel, men nu fick åskådarna också chansen att korrigera felen med hjälp av penslar och färg som stod intill. 

Och tänk, när Nadja återvände några dagar senare hade ingen hittat ett enda fel. Glädjestrålande återvände hon till skolan och visade upp tavlan för läraren. 

- Du har nu lärt dig den sista läxan du behöver, sa läraren med ett leende och lärdomen är denna; det kommer alltid att finnas människor som bedömer dina verk. Den första tavlan var fylld med kryss eftersom många väldigt gärna vill vara med och tycka när de får chansen, även om de inte har några kunskaper i ämnet. Den andra tavlan var fri från kryss eftersom bedömarnas egen kunskap och skicklighet stod på spel. Så när du lagt ner din själ, din begåvning och ditt hjärta i ett verk - var din egen domare. Du ger verket dess värde - det kan världens betraktare aldrig ta ifrån dig. Glöm inte att detta också gäller när du själv ska bedöma någon annans livsverk."

Ur: "Det är aldrig kört" Argument förlag.

Det är så, som läraren försöker lära ut, att när du och jag tar kontroller på våra tankar och bestämmer vad vi tycker och känner som vi tar kontroll över vårt liv. Det kan upplevas som svårt, men det är vägen till att ta kontroll över vårt eget liv. Imorgon, om du gillade den här historien, kommer en ny historia. Jag tror redan nu att jag vet vilken det blir...

onsdag 24 december 2014

Så var det julafton igen

Vi var på biblioteket en stund på förmiddags idag, sonen och jag. Vi passade på att läsa och titta, fundera över utställningen i rummet bredvid. Fullt med människor som går eller gått mot strömmen, som vågat, som kämpat för det de anser rättvisa. Flera av människorna på bilderna var döda. Det var lite sorgligt, men fint. Jag tänkte där jag gick och läste högt för sonen så han skulle få dagens dos av tankeverksamhet att vi människor borde kämpa mer, men vi borde också acceptera mer. Livet blir lättare då.



KBT handlar bland annat om det, att acceptera det man är med om. Jag hade en klient en gång för ett par år sedan som inte kunde ta till sig det att acceptera situationen hen och hens familj hamnat i.

- Om jag accepterar betyder det att jag slutar slåss för mitt barn, sa hen.

Men att acceptera handlar inte om att ge upp kampen för det man tror på eller ge upp den situation man hamnat i. Det handlar mest om att se det för vad det är, att finnas i nuet, utan rädsla för framtiden och därför, just för att man accepterar kan man möjligen få mer styrka att kämpa för det man tror på. Det är stor skillnad på de två sätten att se på acceptans.

Jag tror att många av hjältarna på pelarna i utställningshallen lever eller levde i acceptans för det liv de lever/levde och för vad det kan/kunde bära med sig av hot och våld. Jag tror att livet, hur det än ser ut, blir lättare när vi klarar av att acceptera det, hur jobbigt det än må vara. Det är inte lätt och det känns inte alltid rättvis.

Jag tror och tycker att vi människor behöver kämpa mer, för vår jord, för våra barn, för deras barns framtid, men vi måste också acceptera det liv vi lever, det liv vi föddes till - annars tar energin slut alldeles för fort.

Hur än din julafton blir hoppas jag att du accepterar den och att du fortsätter kämpa för det du tror på. Det kommer jag att göra, på mitt lilla sätt.

God Jul!

lördag 20 december 2014

Normalt att må dåligt

Att må psykiskt dåligt är ganska, för att inte säga väldigt normalt för mammor. Jag tror inte att jag har en enda väninna (nu undrar ni säkert hur många mammor jag räknar till mina väninnor och jag drar till med ungefär 20 kvinnor) mer eller mindre nära mig som på ett eller annat sätt, vid ett eller flera tillfällen mått psykiskt dåligt. Det psykiskt utmattande har gett utslag i allt ifrån utslag på hela kroppen till akut kris som kräver medicin och inläggning. 
Varför det är så tänker jag inte diskutera speciellt mycket här idag, det skulle kräva ett väldigt långt och invecklat tankearbete av mig, därför får det vänta ett tag, men varför pratar ingen om detta som faktiskt är så himla "normalt" för oss mammor, det undrar jag. 
Vi mammor jobbar ofta heltid samtidigt som vi tar hand om hem, barn, man, kontakter med föräldrar, sväföräldrar o s v, o s v. Det är klart att man krisar ihop ibland, det är egentligen konstigt att vi inte krisar ihop oftare än vad vi gör, nu när jag tänker på det!
Kan vi försöka bli bättre på att prata om det? Avdramatisera det lite, lyfta på locket och berätta om senaste krisen typ i samma andetag som vi berättar om minstingens framsteg med pottan, tonåringens bravader på idrottsarenan eller makens karrirärslyft på jobbet - det är ju en del av livet och ALLA har någon gång mått dåligt.

Inför jul är det lätt att hamna i stress - det är också normalt och helt okej, så länge du och jag vet att det är så livet är, det går upp och det går ner, står aldrig still. 

ALLA mår dåligt ibland, alla har det jobbigt ibland, ingen är lycklig alltid!
Alltså så här är det, det är omöjligt att gå igenom livet utan att hamna i kris några gånger. Att berätta om kriserna skulle göra det mindre tabubelagt att må dåligt och kanske, kanske skulle fler börja fundera på varför det är så vanligt och vad man skulle kunna göra för att några skulle slippa må så dåligt - i alla fall så många gånger.
Tills dess:
Alla väninnor - kända som okända - kämpa på, kräv mindre ansvar, lämna över till andra, som partnern (om du har någon i din närhet), eller till någon annan som står dig nära, men du, om, jag menar NÄR du krisar ihop - ta det lugnt, tänk på dig själv och kom ihåg - det är helt normalt! Livet går upp och ner och upp igen. Julen kommer och går och kommer igen. 

tisdag 16 december 2014

Om mobbning

Pratade med en vän om mobbning idag och hörde om ett barn i min närhet som är utsatt, mobbad. Därför tänkte jag ta upp mobbning idag.  Aftonbladet skrev om ämnet i en artikel om mobbare som visserligen är fyra år gammal, men som fortfarande är läsvärd. Det är frustrerande - att vi aldrig lär oss, menar jag. Att vi aldrig blir klokare, att vi aldrig hittar strategier. Eller så gör vi det, men det går långsamt. 

På skolor i landet finns problemet ständigt närvarande och ändå, fast vi alla är helt överens om att det inte är acceptabelt, varken föräldrar eller lärare finns det utsatta, sorgsna, deprimerade, mobbade barn med magont på alla skolor i hela landet. Barn mobbas (och vuxna också för den delen) varje dag, i vårt avlånga land, på vårt runda klot. Mobbas och skadas så djup att det sätter spår för resten av livet hos många.

Det konstiga är att om du ställer nedanstående frågor till vilken vuxen som helst: 
1:- Tycker du att det är okej att mobbas? och 2: s- kulle du ingripa om du såg någon bli mobbad?"

Så blir svaren så gott som alltid; "Nej", på fråga 1 och "ja" på fråga 2.

Ändå pågår mobbning varje dag. Varför?

Jo, mobbning är ju en värderingsfråga. Om du anser dig mobbad av mig, men jag anser att jag inte mobbar dig, bara inte vill vara med dig. 
Är du mobbad då?

Ett barn som upplever sig vara mobbad - är mobbad vare sig vi sett det som händer eller inte. Vi vuxna ser inte allt, men måste kompensera det genom att ta barnets känslor på allvar. 

Många svarar nej på den frågan. Många föräldrar ställer frågan till sina barn, "gjorde du si eller så mot henne", dottern eller sonen tittar upp med änglaansiktet och säger näpet "neej, verkligen inte". Och då är det ju så. Mitt barn mobbar inte! När föräldrar inte inser att ens barn är dum mot andra barn så har skolan svårt att förändra. Om vi kan skilja på 
Så fortsätter mobbningen. För på skolan ser lärarna bara det som finns ovanför ytan, men isberget under ytan ser man inte/väljer man att titta bort ifrån.

Så fortsätter mobbningen, för att vi inte ser vår egen del i den, för att vi inte tar ansvar för andras barn utan sätter vårt eget och vårt barns rätt att vara som den är framför de utsatta barnets rättighet att slippa gå till skolan med en sten i magen, beredd att återigen bli utsatt, bli mobbad.  Och för att vi inte inser att den som blir mobbad, som signalerar att den är mobbad - är mobbad och måste få hjälp, vad vi runt omkring än sett och uppfattat.

Förresten kommer Friends att ha en heldag kring npf och mobbning i Göteborg i vår. Det blir en upprepning av dagen som hölls i Stockholm i höst. Jag var med och kommer att vara med och föreläsa på den dagen. I Stockholm var det mycket matnyttigt som sas och jag antar att det kommer bli lika bra i Göteborg! 

måndag 15 december 2014

Barn gör rätt om de kan

Det kom ett brev från en mamma. Jag låter brevet tala för sig: 

"Vi har kommit dit nu, dit där vi befunnit oss flera gånger tidigare. Dit, då mitt barn inte längre vill gå till skolan. Det är en skör tråd vi balanserar på. Skall hon komma iväg eller blir hon ledsen precis innan hon skall gå? Om hon blir ledsen så stannar hon hemma, då går det inte att komma iväg, fast hon känner sig misslyckad om hon stannar hemma, fast hon trivs med skolan för det mesta.
Hon har ingen bästis längre, ingen som ger henne trygghet, som väntar på henne när hon kommer. Det gör livet så svårt för min dotter. I morse var hon på vippen att stanna hemma. Om jag kan ge henne en positiv tanke då när hon precis håller på att trilla ihop, som "när du kommer hem kan vi åka iväg och titta på de där fantastiska överkasten på Indiska, till ditt nya rum", då håller den positiva tanken henne uppe så hon kommer iväg. Jag satt 20 minuter och väntade på att hon skulle komma hem, höll tummarna för att hon inte skulle vända, men var förberedd på det.
En klok kvinna på dotterns skola försöker hjälpa henne och tjejerna runt henne att reda ut saker som sker. Problemet är bara att hon ser på min dotter som på alla andra barn. Hon tolkar min dotters reaktioner som hos de andra barnen. Skillnaden är ju att min dotters hjärna inte fungerar som hos de övriga tjejerna i gruppen. Det måste man veta för att lyckas hjälpa henne.
Hur skall jag som mamma kunna förklara det och hur skall jag som mamma kunna ställa krav på henne att hon sätter sig in i hur barn som min dotter tänker och reagerar?

Jag läser en väldigt bra bok som du tidigare rekommenderat på den här bloggen. "Vilse i skolan" heter boken. Skriven av Ross W Green, mannen som också skrivit "Explosiva barn". Han skriver bland annat att "barn gör om de kan". Boken är så skön att läsa. Jag känner igen så mycket i det han tar upp. Bemötandet, oförståendet, misstankarna runt barn och föräldrar, att det är föräldrarnas fel, att barnet inte gör sitt bästa. Men vi som är föräldrar till barn med npf och barnen i npf kämpar allt vi har och lite till och ändå "barn gör om de kan" och kan de inte - så gör de inte INTE FÖR ATT DE INTE VILL UTAN FÖR ATT DE INTE KAN!"

Sett ur mina lärarögon kan jag tänka att det inte alltid är lätt att göra rätt när det är svårt varken för barnet, föräldern eller läraren, men om vi som jobbar i skolan tar in sådana här berättelser har vi lättare för att förstå och hjälpa och det är väl därför vi en gång i tiden ville bli lärare, i alla fall var det så för mig. 

söndag 14 december 2014

När eleven är sen till första lektionen

Från en mamma:

"Alltså så här är det. Om man som förälder och barn kommer två minuter eller fem minuter över "tio över åtta" när skolan egentligen börjar, så GÖR MAN DET INTE FÖR ATT MAN TYCKER DET ÄR ROLIGT! Capich?! (Betyder förstått! på italienska).
Alla föräldrar och barn vill lyckas, vill komma i tid till skolan. Det känns pinsamt att komma indrällandes efter att alla satt sig. Om du som läser det här är en sådan lärare eller fritidspedagog som liksom pyser ut ditt missnöje med att din/dina elever är sena så vill jag bara att du skall tänka på att:
Din elev som kommer försent (kanske varje dag, eller bara någon gång ibland) INTE GÖR DET FÖR ATT RETAS. Det är bara så svårt för vissa människor att passa tiden. 
Idag kom vi, jag och sonen (som annars till skillnad från storasyster ALLTID är i tid för det är så lätt för honom), två minuter ÖVER "tio över åtta" och personalgruppen visade med kroppsspråk och tal att det inte var riktigt okej. Då vill jag bara förklara att vi VILLE komma i tid, men min dotter kom inte iväg och då kan jag inte gå för om jag går innan hon kommer iväg så hinner hon inte till skolan. Hon började tjugo över åtta idag och det var som klister på fotsulorna. Hur jag än gjorde, vad jag än sa så tog det tid idag. Det är något som förövrigt ingår i hennes svårigheter, hennes diagnos. Capich?!
Efter oss, drällde det in tre, fyra barn ytterligare som kom ett par minuter över "tio över åtta" det magiska klockslaget. De fick också utstå de talande kroppsspråket och tonfallet.
Tips från mig till dig som brukar vara lite småsur och stressad när barnen kommer sent: Var glad istället, säg "vad bra att du kom" istället. Fråga vid nästa utvecklingssamtal om det är något du kan göra för att underlätta, om det är något barn som alltid är sent, fråga vad som gör det svårt. 
Och du blir ju stressad när barnet kommer försent för du vill ju lyckas, du vill ju sätta igång, få eleverna att göra klart i sina böcker, men ibland är det bara så svårt att lyckas. Eller hur?"

onsdag 10 december 2014

Om varför "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa" blev till

Det var en person som frågade mig om varför jag skrev boken "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". Här kommer svaret:

För några år sedan var jag moderator på en politisk debatt i Linköping. Kommunpolitiker från alla de stora partierna deltog. Tre personer från föreningen Compassen, som tillsammans med ABF dragit ihop paneldebatten var också med i panelen. Föräldrar och några specialpedgoger fanns i fullmäktigesalen som åhörare.

Debatten skulle kretsa kring anhörighetsstöd till familjer där barn (och ibland deras föräldrar) har diagnoserna adhd/add, autismspektrumtillstånd, tourettes och eller andra närbesläktade funktionsnedsättningar. Vi skulle också tala om skola, fritidsverksamhet och inkludering visste jag innan jag startade upp debatten. 

Politikerna var trevliga, engagerade och rörande överens om att saker måste bli bättre för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Föräldrarna sa att de inte tyckte att de märkte så stor skillnad. Att de hade diskuterat samma saker på ett möte för fyra år sedan. En specialpedagog som jobbat i yrket under 28 år sa att hon såg att man kommit en bit, men att man fortfarande var mycket långt från målet. Att det fortfarande var långt kvar till att människor med funktionsnedsättningar inom npf behandlas på ett sätt som fungerar, att acceptera, att respektera o s v. (Hon berättade också om en elev hon haft för flera år sedan, som hon lotsat genom skolan, men som när han fyllt 18 inte längre tillhörde något team. Några år senare gav han upp, sa hon. Han tog livet av sig. Orkade inte).

Halvvägs in i debatten kände jag det som att föräldrarna i salen pratade och politikerna försökte svara, men det var som om de pratade två olika spår. Förmodligen för att de flesta politikerna inte hade den erfarenhet av npf som man behöver för att riktigt förstå. 

Jag dristade mig till att göra en liten miniundersökning med föräldrarna i salen(de föräldrar som satt i salen är ju de föräldrar som mår tillräckligt bra för att orka gå på en sådan här tillställning). Runt 20 föräldrar till barn med diagnoser fanns i salen. Ett par arga och bittra föräldrar, de flesta kunniga och energiska, några lätt uppgivna. 

Jag ställde några frågor till dem, bland annat;
1 - Hur många av er föräldrar har ett barn som är med i en lagidrottsförening? 
En hand upp, bara en. Mamman tillägger; 
- Min son är med och spelar fotboll i ett lag, men han får vara med bara för att han är så duktig motorisk och tillför laget, annars hade han nog inte fått vara med.

2 - Hur många av er föräldrar har ett barn som det har fungerat väl/någorlunda väl för i skolan?
Ingen hand upp. INGEN HAND UPP! 

Jag vet att det är så, men fortfarande när jag tänker på det så blir jag ledsen. Ingen hand upp - av 20 möjliga. Det är ju fruktansvärt, det borde, bara den lilla frågan och det lilla svaret borde föranleda en rapport från skolverket, en undersökning - något. Det är ju fruktansvärt. 


Den där starka upplevelsen hade jag med mig hem och den pressade på, ett tag, sedan skrev jag boken "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa" där jag intervjuat tolv föräldrar till barn med diagnoser - det är ingen upplyftande läsning, men inte desto mindre väldigt viktigt läsning. Undersökningen som också finns i boken är inte heller den upplyftande, men väldigt viktigt. För många barn, ungdomar och föräldrar lever liv som övriga människor i samhället inte kan drömma om. Just det måste fler människor förstå så att livet blir enklare - för alla. 

Hoppas att ni som får en bok på posten har nytta och glädje (nåja) av den och att ni lämnar den vidare till andra som behöver läsa den. 


söndag 7 december 2014

Julklappen ska delas ut

Idag har jag haft ett par kbt-samtal med mammor till barn med diagnoser. Jag tror att alla mår bra av kbt-samtal, för att hitta strategier och lösningar och för att få hjälp att belysa tillvaron från ett annat håll. Jag tror också att föräldrar till barn med funktionsnedsättningar har ett ännu större behov av att få prata strategier, lösningar och kanske framförallt att få bli lyssnad och trodd på än andra föräldrar.

Jag passade på att plocka med mig några exemplar av "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", som jag lovade att jag skulle ge bort som julklapp till någon av er som skrev en kommentar om varför ni skulle vilja att jag skickade boken till er. Ni var sju stycken som skrev och förklarade varför just ni vill ha en bok. Eftersom ni inte blev fler än sju stycken så tänkte jag att ni alla sju ska få var sin bok nu när det snart är jul:)

Jag har förberett böckerna, nu behöver jag bara vinnarnas adresser:)
Ni som får en gratis bok på posten för att läsas av er själva eller för att ges bort till släkt, vänner, skola är följande: Susanne Ekehed, AnnaLena Ehn, Louise Eriksson, Ulrika Borell, Vanessa Muller, Anna Markgren och Jennie Norlin Gabrielsson.

För att jag ska kunna skicka boken till er behöver jag er adress. Mejla den till mig på min jobbmejl; malene.larssen@aduct.com

Så snart jag har fått din adress så lägger jag boken på brevlådan.


tisdag 2 december 2014

Vuxentips kring barn med npf

Träffade en gammal vän/"aerobicelev" på skivstångspasset ikväll. Han/du gjorde mig så glad. Tänk att det jag sagt och skriver kan hjälpa till! Det är härligt att tänka på. Vi pratade lösningar, inte problem! Jag blev sugen på att återge några tips så här på tisdag kväll efter vårt samtal.

Några knep och trix för att hjälpa ett barn/en elev som har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet:

"Lovebomba" ditt barn/din elev som sällan får höra av andra att den gör/är bra eftersom hen inte "lyckas" i förhållande till sina klasskamrater. "Lovebomba" innebär att du säger att barnet gör bra/är bra ofta, ofta och undviker att säga när barnet misslyckas - du kan nämligen vara helt säker på att barnet/eleven själv också uppfattar att den misslyckats/gjort något obra. 

Jobba på samarbetet. Istället för att skjuta in dig på det som inte fungerar, det som barnets/elevens lärare/förälder gör fel - tänk istället på hur du kan göra för att förbättra samarbetet. När samarbetet bryter ihop - då förlorar ett barn/en elev som redan har små marginaler för att lyckas. 

Låt barnet ta den tid hen behöver genom skolan. Sluta fokusera på att barnet/eleven måste ta sig igenom skolan på samma tid och på samma sätt som sina klasskamrater. Tänk istället på vilka alternativa vägar barnet/eleven kan välja. 

Under sker hela tiden. Så ofta sker under när barn som har haft det svårt i grundskolan växer upp, börjar gymnasiet eller börjar vuxenlivet. Så plötsligt upptäcker man att så mycket mer än vad man trodde när man satt på krismöte efter krismöte kring barnet/eleven faktiskt fungerar. Glöm aldrig det. 

Barn kan så mycket mer än vi vuxna anar och förstår. Låt inte din oro och okunskap stoppa barnets utveckling, fortsätt hjälp hen att lyckas!

Tack för samtalet ikväll, Peter, det gav mig till och med mer energi än själva skivstångspasset!:)




LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...