Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från december, 2014

Konstnärens läxa

Sonen fick en väldigt fin bok av sin mormor i julklapp. 52 berättelser som alla har ett gemensamt, nämligen att det aldrig är försent och att vi tillsammans kan förändra. Boken heter "Det är aldrig kört" och ges ut av Argument förlag. Googlade på förlaget och insåg att det är ett förlag som drivs i kristen anda. Själv är jag inte troende, men jag tycker att jag kan använda mig av många kloka tankar från alla religioner.


Jag och sonen har läst minst en berättelse per kväll sedan julafton och jag tänkte dela med mig en av alla berättelser här ikväll.

"Najda var den mest begåvade eleven på konstskolan. Genom hårt arbete, hängivenhet, fantasi och stor konstnärlig begåvning hade hon tagit sig igenom den hårda utbildningen och nu var hon snart färdig. 

- Nu återstår bara en lektion, sa hennes lärare en dag, din uppgift är att måla en tavla som ska bli ditt hittills mest framstående verk. 

Nadja arbetade dag och natt och till slut var tavlan färdig. detta var sannerligen hennes b…

Så var det julafton igen

Vi var på biblioteket en stund på förmiddags idag, sonen och jag. Vi passade på att läsa och titta, fundera över utställningen i rummet bredvid. Fullt med människor som går eller gått mot strömmen, som vågat, som kämpat för det de anser rättvisa. Flera av människorna på bilderna var döda. Det var lite sorgligt, men fint. Jag tänkte där jag gick och läste högt för sonen så han skulle få dagens dos av tankeverksamhet att vi människor borde kämpa mer, men vi borde också acceptera mer. Livet blir lättare då.



KBT handlar bland annat om det, att acceptera det man är med om. Jag hade en klient en gång för ett par år sedan som inte kunde ta till sig det att acceptera situationen hen och hens familj hamnat i.

- Om jag accepterar betyder det att jag slutar slåss för mitt barn, sa hen.

Men att acceptera handlar inte om att ge upp kampen för det man tror på eller ge upp den situation man hamnat i. Det handlar mest om att se det för vad det är, att finnas i nuet, utan rädsla för framtiden och därf…

Normalt att må dåligt

Att må psykiskt dåligt är ganska, för att inte säga väldigt normalt för mammor. Jag tror inte att jag har en enda väninna (nu undrar ni säkert hur många mammor jag räknar till mina väninnor och jag drar till med ungefär 20 kvinnor) mer eller mindre nära mig som på ett eller annat sätt, vid ett eller flera tillfällen mått psykiskt dåligt. Det psykiskt utmattande har gett utslag i allt ifrån utslag på hela kroppen till akut kris som kräver medicin och inläggning.  Varför det är så tänker jag inte diskutera speciellt mycket här idag, det skulle kräva ett väldigt långt och invecklat tankearbete av mig, därför får det vänta ett tag, men varför pratar ingen om detta som faktiskt är så himla "normalt" för oss mammor, det undrar jag.  Vi mammor jobbar ofta heltid samtidigt som vi tar hand om hem, barn, man, kontakter med föräldrar, sväföräldrar o s v, o s v. Det är klart att man krisar ihop ibland, det är egentligen konstigt att vi inte krisar ihop oftare än vad vi gör, nu när jag …

Om mobbning

Pratade med en vän om mobbning idag och hörde om ett barn i min närhet som är utsatt, mobbad. Därför tänkte jag ta upp mobbning idag.  Aftonbladet skrev om ämnet i en artikel om mobbare som visserligen är fyra år gammal, men som fortfarande är läsvärd. Det är frustrerande - att vi aldrig lär oss, menar jag. Att vi aldrig blir klokare, att vi aldrig hittar strategier. Eller så gör vi det, men det går långsamt. 
På skolor i landet finns problemet ständigt närvarande och ändå, fast vi alla är helt överens om att det inte är acceptabelt, varken föräldrar eller lärare finns det utsatta, sorgsna, deprimerade, mobbade barn med magont på alla skolor i hela landet. Barn mobbas (och vuxna också för den delen) varje dag, i vårt avlånga land, på vårt runda klot. Mobbas och skadas så djup att det sätter spår för resten av livet hos många.
Det konstiga är att om du ställer nedanstående frågor till vilken vuxen som helst:  1:- Tycker du att det är okej att mobbas? och 2: s- kulle du ingripa om du s…

Barn gör rätt om de kan

Det kom ett brev från en mamma. Jag låter brevet tala för sig: 
"Vi har kommit dit nu, dit där vi befunnit oss flera gånger tidigare. Dit, då mitt barn inte längre vill gå till skolan. Det är en skör tråd vi balanserar på. Skall hon komma iväg eller blir hon ledsen precis innan hon skall gå? Om hon blir ledsen så stannar hon hemma, då går det inte att komma iväg, fast hon känner sig misslyckad om hon stannar hemma, fast hon trivs med skolan för det mesta. Hon har ingen bästis längre, ingen som ger henne trygghet, som väntar på henne när hon kommer. Det gör livet så svårt för min dotter. I morse var hon på vippen att stanna hemma. Om jag kan ge henne en positiv tanke då när hon precis håller på att trilla ihop, som "när du kommer hem kan vi åka iväg och titta på de där fantastiska överkasten på Indiska, till ditt nya rum", då håller den positiva tanken henne uppe så hon kommer iväg. Jag satt 20 minuter och väntade på att hon skulle komma hem, höll tummarna för att hon int…

När eleven är sen till första lektionen

Från en mamma:
"Alltså så här är det. Om man som förälder och barn kommer två minuter eller fem minuter över "tio över åtta" när skolan egentligen börjar, så GÖR MAN DET INTE FÖR ATT MAN TYCKER DET ÄR ROLIGT! Capich?! (Betyder förstått! på italienska). Alla föräldrar och barn vill lyckas, vill komma i tid till skolan. Det känns pinsamt att komma indrällandes efter att alla satt sig. Om du som läser det här är en sådan lärare eller fritidspedagog som liksom pyser ut ditt missnöje med att din/dina elever är sena så vill jag bara att du skall tänka på att: Din elev som kommer försent (kanske varje dag, eller bara någon gång ibland) INTE GÖR DET FÖR ATT RETAS. Det är bara så svårt för vissa människor att passa tiden.  Idag kom vi, jag och sonen (som annars till skillnad från storasyster ALLTID är i tid för det är så lätt för honom), två minuter ÖVER "tio över åtta" och personalgruppen visade med kroppsspråk och tal att det inte var riktigt okej. Då vill jag bara …

Malene, blommor i fönstret.mov

Om varför "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa" blev till

Det var en person som frågade mig om varför jag skrev boken "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". Här kommer svaret:
För några år sedan var jag moderator på en politisk debatt i Linköping. Kommunpolitiker från alla de stora partierna deltog. Tre personer från föreningen Compassen, som tillsammans med ABF dragit ihop paneldebatten var också med i panelen. Föräldrar och några specialpedgoger fanns i fullmäktigesalen som åhörare.
Debatten skulle kretsa kring anhörighetsstöd till familjer där barn (och ibland deras föräldrar) har diagnoserna adhd/add, autismspektrumtillstånd, tourettes och eller andra närbesläktade funktionsnedsättningar. Vi skulle också tala om skola, fritidsverksamhet och inkludering visste jag innan jag startade upp debatten. 
Politikerna var trevliga, engagerade och rörande överens om att saker måste bli bättre för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Föräldrarna sa att de inte tyckte att de märkte så stor skillnad. Att de h…

Julklappen ska delas ut

Idag har jag haft ett par kbt-samtal med mammor till barn med diagnoser. Jag tror att alla mår bra av kbt-samtal, för att hitta strategier och lösningar och för att få hjälp att belysa tillvaron från ett annat håll. Jag tror också att föräldrar till barn med funktionsnedsättningar har ett ännu större behov av att få prata strategier, lösningar och kanske framförallt att få bli lyssnad och trodd på än andra föräldrar.

Jag passade på att plocka med mig några exemplar av "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", som jag lovade att jag skulle ge bort som julklapp till någon av er som skrev en kommentar om varför ni skulle vilja att jag skickade boken till er. Ni var sju stycken som skrev och förklarade varför just ni vill ha en bok. Eftersom ni inte blev fler än sju stycken så tänkte jag att ni alla sju ska få var sin bok nu när det snart är jul:)

Ni som får en gratis bok på posten för att läsas av er själva eller för att ges bort till släkt, vänner, skola är följa…

Vuxentips kring barn med npf

Träffade en gammal vän/"aerobicelev" på skivstångspasset ikväll. Han/du gjorde mig så glad. Tänk att det jag sagt och skriver kan hjälpa till! Det är härligt att tänka på. Vi pratade lösningar, inte problem! Jag blev sugen på att återge några tips så här på tisdag kväll efter vårt samtal.

Några knep och trix för att hjälpa ett barn/en elev som har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet:
"Lovebomba" ditt barn/din elev som sällan får höra av andra att den gör/är bra eftersom hen inte "lyckas" i förhållande till sina klasskamrater. "Lovebomba" innebär att du säger att barnet gör bra/är bra ofta, ofta och undviker att säga när barnet misslyckas - du kan nämligen vara helt säker på att barnet/eleven själv också uppfattar att den misslyckats/gjort något obra. 
Jobba på samarbetet. Istället för att skjuta in dig på det som inte fungerar, det som barnets/elevens lärare/förälder gör fel - tänk istället på hur du kan göra för att förbättr…