Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från mars, 2013

Jonas Gardell och "Pass it on"

Jonas Gardell var på tv igår. Jag gillar honom som artist, men sedan jag såg honom på "Stjärnorna på slottet" för några år sedan så har jag en känsla av att han inte är helt lätt att ha att göra med som person. Igår pratade han bokstäver, hbtq, bland annat. Adhd nämnde han också - att han hade. Jag vet inte om han är utredd och om han fått en diagnos och det var inte det som var det intressanta. Det intressanta var det han berättade om angående boken/filmen "Torka aldrig tårar utan handskar", om hatet, föraktet, äcklet, misstänksamheten man möttes av som homosexuell för bara några år sedan. Han berättade några episoder ur hans och Mark Levengoods gemensamma liv. Utsattheten.

Och jag tänkte...

Inte konstigt att man blir en dryg, småaktig och ibland nästan elak människa, när man mötts av så mycket dåliga saker i sitt liv. Ständigt beredd på attack om någon går till angrepp, fysiskt eller mentalt. Känner igen mig, lite grann i det där. Annorlundahet som majoriteten av…

Att sällan passa in

Jag cyklade ikapp en tjej som jag känner väldigt väl. Hon hade precis gått av spårvagnen och var på väg hem. Tjejen har haft en mycket tuff skolgång med ensamhet, misslyckanden och mobbning. Jag frågade hur hon har det nu när hon går i en grupp där flera har diagnoser, precis som hon. Hon lyfte upp en påse hon höll i handen.

- Anna och Stina och jag var inne och kollade kläder efter skolan och de tyckte att jag passade jättebra i den här tunikan och den var billig också så jag köpte den.

Tjejen som varit så ensam under sin grundskoletid berättade att hon har fått flera vänner i sin nya, lilla grupp. Hon strålade.

Jag märker det där bland min skolas elever också. De kommer till skolan som ensamma, misslyckade och exkluderade elever, men börjar efter några månader att blomma. De är inte längre misslyckade, exluderade och ensamma. Det är fantastiskt att se!

Det finns två skoltyper, det är den "vanliga" grundskolan/gymnasieskolan och så är det särskolan. Det finns läroplaner och…

Ett problem och lycka

Dinosaurierna hade fjädrar!!!!!! Inte lätt att ställa om sig till det, inte...

För övrigt var jag i stallet igår och tittade på när några tjejer tränade ridning, galopp, skritt och olika formationer. Lars Winnerbäck i hörlurarna och bara lycka. Vilken tur jag haft i mitt liv ändå och vad bra livet kan bli även om det inte blir exakt som man tänkt sig! Det kan vara bra att veta det när livet känns mörkt. Livet är inte statiskt och därför kommer lyckan och hälsar på ibland, även om det inte
känns så just nu kanske.



Glad skärtorsdag!

Föreläsning och utbildning

Idag började jag på min nya tjänst. Tjänsten innebär att jag jobbar 20% mer på den skola jag undervisar elever med npf-diagnoser. Måndagar, som tidigare varit den vardagen i veckan då jag jobbade på kontoret och jobbade med föreläsningar och kbt-samtal har nu blivit dagar att spendera på utveckling. Från och med idag jobbar jag som utbildningsledare på Snitz där jag jobbat sedan i augusti förra året. Mycket är fortfarande fel efter det att skolan startades av människor som inte vet vad som är viktigt att göra när man startar en skola för elever med olika diagnoser inom det neuropsykiatriska funktionsområdet. Just därför känns det fantastiskt att se att skolan är på väg åt rätt håll och se att flera elever verkligen trivs på skolan och kunna vara med och påverka den fortsatta väg som skolan skall ta!

Efter dagens utbildningsarbete låg en föreläsning och väntade på mig. Den höll jag här i Göteborg och ikväll hade jag en fantastisk publik. Det gjorde att jag orkade fast jag var ganska tr…

Måns Möller och autism

Jag åkte spårvagnen in till Järntorget igår. Jag och mina kollegor från skolan hade beställt biljetter till Måns Möllers föreställning "Jävla pajas - det här snackar du inte bort".

Jag har gått och sugit på karamellen hela dagen, under tiden som jag varit med Lillebror på pingismatch och på Aerobicpass med mig själv. Jag har sugit och funderat mycket på vad jag egentligen tyckte om föreställningen och vad den gjorde och vad Måns Möller kände...
Måns Möller är en av mina favoritkomiker. Jag gillar verkligen hans folkliga, enkla stil och hans sätt att driva med sig själv. Vi var många, förväntansfulla i lokalen och det var roligt, verkligen jätteroligt på många ställen under föreställningen. Det som gjorde det så svårt för mig var nog att jag led lite med Måns. Jag tyckte mig se en komiker som var glad och skojade samtidigt som han skulle sprida lite kunskap och förståelse om frågor som rör människor med autism, samtidig som jag såg en pappa som fortfarande kämpade med sin sor…

Orosanmälan, sett ur mina ögon

Det fanns en tid för några år sedan som min familj också hade kunnat bli orosanmälda... När jag skrev den här texten hade vi kommit en lång bit på vägen, men ändå var det så ofta som vi blev missförstådda, just för att min dotter inte fungerar på det sätt vi förväntar oss, inte på något "dåligt" sätt, men på ett annat sätt än vi, majoritetsmänniskor, tänker oss. På den tiden var jag och min familj "konstig". Numera jobbar jag som lärare på heltid för barn med diagnoser, samtidigt som min dotter kämpar på, jag undervisar i hur man kan tänka kring barn vars hjärna fungerar lite annorlunda i jämförelse med hur "majoriteten" av mänsklighetens hjärna fungerar. Jag leder också samtal med föräldrar som befinner sig i en ständig kamp för sina barn. Numera. Förr var jag sedd som en besvärlig förälder, med ett barn som inte fungerade som man kan förvänta sig. Det kan så lätt, bli så fel inte bara för mig, men för många som har npf-diagnoser i sin närhet. Ett liv k…

Orosanmälan sett ur olika perspektiv

Det var många som reagerade på mitt blogginlägg om nyttan/onyttan av orosanmälan. Bland annat var det två kvinnor med olika erfarenheter av ämnet som skrev till mig. Jag bad dem att få lägga ut deras kommentarer eftersom jag tycker att de visar två olika och viktiga delar av ett och samma ämne. Inget är "rätt", men erfarenheterna kan vara så olika och varje historia är "sann" och viktig att ta till sig. Jag har bett om tillåtelse att få lägga ut deras kommentarer här. För att ingen ska missförstå: Naturligtvis finns det lägen då skolan ska anmäla och visst finns det familjer där en eller flera familjemedlemmar har npf-svårigheter där man måste göra en orosanmälan för att det behövs, men ofta, alldeles för ofta tror jag att vi anmäler på fel grunder och av anledningar som vi i skolan faktiskt är orsak till. Om man tolkar ett barn och dess familj utifrån sina egna ramar och de egna ramarna och tankarna kring "hur allt skall vara" kommer från en människa so…

Det är mycket nu...

I måndags höll jag en föreläsning på kvällen och igår jobbade jag på skolan. Vi hade öppet hus och det kom många mammor, pappor och barn för att titta på skolan och prata med oss. Fast jag är van och vet hur många människor som lever med npf-diagnoser i sig eller kring sig har det så blir jag alltid tagen av att höra alla historier. Så mycket som är likadant fast det är olika familjer. Så många liknande erfarenheter. Så mycket ilska, frustration, ledsamhet.

Idag är jag lite "urlakad" så jag nöjer mig med att komma in och säga hej. Det var kul att träffa er som kom till skolan igår, några av er läser min blogg och det var roligt att höra. Någon sa att jag har gott renommé och därför måste vara skolan bra. Så enkelt är det inte, men vi jobbar väldigt på att göra skolan till en bra plats att vara på, att studera på och på att ha sitt barn på.



Idag fortsätter vi jobba på att göra skolan till en bra plats att vara på! Fast jag skall andas lite idag också. Har inte hunnit det sena…

Om orosanmälan till socialtjänsten

Igår skrev jag om ett inslag på Nyhetsmorgon där bland annat Steffo Törnquist intervjuade två kvinnor som skrivit en bok om "hemmasittare" och en tjej som varit/är "hemmasittare". Hela intervjun var lite konstigt, tyckte jag. Idag när jag fick ett meddelande på facebook av Ann Nolin som startat "Barnpartiet" angående programmet så kände jag att jag nog måste skriva lite mer om det.

Man pratade om när skolor gör och bör göra "orosanmälan" till socialtjänsten. Kvinnorna som skrivit boken tyckte att orosanmälan ofta görs alldeles för sent. Jag tänker att orosanmälan ofta görs på helt fel grunder och med fel tankar i bakhuvudet. Om man sitter på skolan och tänker att den här eleven kommer minsann inte till skolan tillräckligt ofta - vi måste göra en orosanmälan - utan att tänka in familjens situation och vad skolan har för orsak till att det ser ut som det gör - då blir det ofta fel, tänker jag...

Om jag har en elev som under flera år nästan aldrig …

Skolan och Steffo Törnquist

Jag ser ett inslag som handlar om skolan på Nyhetsmorgon. Steffo Törnquist blir upprörd över hur skolan hanterar hemmasittare. Jag håller med honom, men jag kan också se att det inte är så lätt som det kan låta när man ställer frågor över ett bord utan att ha någon djupare kunskap i ämnet.

Det borde inte finnas ett enda hemmasittande barn!

Men jag kan se att det inte är helt lätt att lyckas, att hitta, att förstå, att stödja, att avhjälpa och hjälpa till skolan. Det är svårt att hjälpa ett barn som har svårigheter, men vi får inte ge upp förrän vi hjälpt barnet. Det är svårt att hjälpa ett barn som har svårigheter, där kanske andra i familjen också har diagnoser, men vi får inte skuldbelägga familjen. Vi får också förstå att det är svårt att hjälpa. Jag sitter på möten där många människor är inblandade i ett och samma barn/ungdom. Jag kan se att de ofta vill hjälpa, men att det inte alltid blir helt bra - för att det är så svårt.



Vi åkte skidor i Borås igår, jag, min pappa (som är frå…

Magiskt

Idag vill jag nog egentligen bara säga det att det är FULLKOMLIGT MAGISKT att jobba som lärare på en skola för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättning och känna att jag kan göra skillnad, faktiskt stor skillnad för barnen och att det kommer sig av att jag har en fantastisk dotter som liksom bjudit in mig till att lära mig om detta spännande och viktiga område.


Magiskt är det. Fantastiskt roligt är det också att känna att allt det som var så jobbigt för oss några år kan vara till nytta för andra.

Men nu är det lördag så idag ska jag sitta på en träbänk i en sporthall och titta på när yngste sonen spelar bordtennis och det är också ganska magiskt.

(På tisdags eftermiddag har vi "öppet hus" på skolan. Ska bli spännande att träffa intresserade föräldrar och elever).


Utanför boxen

Skolan, samhället, ja så gott som hela världen är uppbyggd för att passa "majoritetsmänniskan", alltså oss som det går tretton på dussinet av... För att få ett "minoritetsbarn", ett unikt barn, ett annorlunda barn, ett barn med funktionsnedsättning att ta sig genom skolans kringelikrokiga väg krävs oftare än vad man förstår att man tänker utanför boxen. Att man är modig och tar annorlunda, unika beslut och hittar andra lösningar.

Inte många förstår det.
Inte många kommer på det.
Inte många vågar det.

Igår fick jag höra talas om en lärare, en skola som tänkte kreativt, som tänkte utifrån det unika barnets bästa och inte utifrån det som är normen, det som passar för "majoritetsbarnen". Som tänkte utanför boxen!

Föräldern till killen som går IV efter högstadiet detta läsår, för att läsa in några ämnen för att nästa år försöka börja ta sig igenom ett nationellt gymnasieprogram, berättar;

- Du vet, Malene, jag vet att min son, även om han får godkänt i de två …

Tema - Kost "hönan eller ägget"

Jag möter ibland människor som inte har så mycket kunskap om npf och problem som kan uppstå när man har svårigheter inom området. Ett typiskt exempel är alla människor som har åsikter om vad barn och vuxna med (och utan också för den delen) npf-svårigheter bör äta.

Jag hörde så sent som förra veckan en person som rynkade lite lätt på näsan och sa;

- Och så äter de bara ljust bröd, det är inte konstigt att de sedan inte mår särskilt bra för övrigt...

Detta sades om några barn som jag känner, som har npf-diagnoser och som har väldigt svårt för att äta annat än vissa saker, särskilt när de inte är i hemmets trygga sköte, utan på skolan de går på.

Det är svårt att förklara och det är svårt att veta vad som kom först - hönan eller ägget.

Vad det innebär att ha känsliga sinnen så som syn, lukt, känsel och smak kan vara svårt att förstå för någon som inte har det själv, eller som blivit för gammal för att förstå hur det kändes att blanda olika livsmedel och få konstiga konsistenter i munn…

Kalas!

Igår hade Storebror kalas. Det var så mysigt att umgås med alla barnen som nu börjar bli riktigt stora. Tänk vilken tur jag haft i livet. Två barn som jag fött/fått själv och så två barn som jag fått extra tack vare min man. Dessutom två extra "barn" som är respektive till Storebror och Storasyster!:)


Om en månad fyller Dottern 18 år och då har vi bestämt att hon ska få ha en fest. Hon brukar ju aldrig gå på fester eller ha fester så nu skall vi slå till med en fest där både släkt och lite vänner blir bjudna. Vi pratade om det imorse. Maken gav Dottern två alternativ att välja på:

- Alternativ ett; när du fyller 18 år får du flytta hemifrån eller alternativ två; när du fyller år gör vi en fest!

Lillebror tittade förskräckt på Storasyster innan hon (ganska snabbt, handlar om en sekund eller två...) bestämde sig för alternativ två.

Då sken han som en sol...

Brottsling eller "inga problem"

Jag läste en artikel i GP igår. Den handlade (så klart...) om adhd. Det handlade om att fler får diagnoser, att fler äter medicin och att det det kan vara svårt för vuxna i Göteborg att få komma på utredning. Till den artikeln fanns det (obligatoriska) "hemmahosreportaget". Det handlade om en kille, som nyss fått adhd, som inte tycker att han egentligen har några problem med adhd...

 Är det bara jag eller är det någon som håller med mig om att det känns som om media har två lägen (ark 1A och ark 1B) som man använder sig av när man skall skriva om adhd.

1A - Brott och adhd i olika varianter och fassonger.

1B - Människor med adhd som beskriver att de egentligen inte har några problem, typ kändisar och andra som berättar, företrädesvis människor med hyperaktivitet som får mycket gjort.

Jag saknar alla människor med adhd och eller andra diagnoser/svårigheter som ser det på andra sätt. Som tycker att de har det väldigt tufft på olika sätt, men som inte sitter i fängelse och som i…

Det är lätt att känna sig värdelös och Måns Möller

Det är lätt att känna sig värdelös när man inte är som alla andra, eller har ett barn som inte är som alla andra. Vi ser oss själva genom andras ögon. Hur andra upplever oss, skapar vår identitet.

De senaste 15 åren har jag ofta känt mig värdelös även om det är betydligt mer sällan numera. Ändå händer det alldeles för ofta fortfarande. Som häromveckan, till exempel. Ytterligare ett av alla otaliga möten som skall genomlidas, år ut och år in, genomleds för ett tag sedan. Ett av alla otaliga möten som skall genomlidas, med oftast så litet och skralt resultat, tyvärr. Varför? Jo för hjälparens verklighet ser så olika ut från brukaren/den behövandes verklighet.

Det är så lätt att känna sig värdelös där på alla de där mötena. Vi ska få hjälp. De ställs lite "krav" på oss också. Vi kan sällan eller aldrig leva upp till det som förväntas av oss.




Det är så svårt att göra det där som är så lätt för andra. Det som är så lätt för andra barn, som till exempel Lillebror, är så svårt för…

Fokusera på rätt sak

Vi människor har en tendens att se det som inte fungerar tydligare än det som faktiskt fungerar. Ofta, alldeles för ofta drabbas barn med extra svårigheter av detta. Det finns elever på den skolan jag jobbar på som inte gått i skolan på över ett år innan de började hos oss. Trots allt som fortfarande är rörigt och fel på skolan (på grund av att den person som startade skolan inte tog allvarligt på sitt uppdrag...) ser jag mirakel runt mig. Jag ser elever som trivs, som börjar prata, som har mycket mindre utåtagerande beteende, som kommer till skolan med ett leende, som KOMMER till skolan, varje dag.



När det händer fantastiska saker med en elev, när det börjar rulla på åt rätt håll, då gäller det att hålla huvudet kallt. Att man stannar upp och njuter av det som faktiskt fungerar, att eleven får njuta av det som faktiskt fungerar. Men vad händer ofta då, istället? Man börjar ställa extra krav nu när det går så bra... och när man gör det - så kommer reaktionen och så blir det fel. Sedan…

Snö och allvar

Jag sitter här i soffan, smuttar på en kopp te och njuter av Vasaloppet. Än så länge har jag faktiskt inte fällt en endaste liten tår (brukar alltid göra det när jag ser många människor som kämpar tillsammans, jag vet att det är lite knäppt så jag brukar inte prata om det...). Tänker tillbaka på det året jag kasade mig runt i Vasaloppsspåret. Det är låååååååååångt att åka nio mil och man är väldigt GLAD! när man är framme. Jag blir lite sugen att åka igen, kanske skulle jag anmäla mig till nästa år. Någon som vill åka med i så fall?




Ibland händer det att saker blir fel i tankar och känslor och så kommer en reaktion på det, för oss alla. För barn/elever med svårigheter inom det neuropsykiatriska området händer det så många fler gånger än för andra. Vi står och kliar oss i huvudet efter att utbrottet kommit. Vad var det som hände och varför blev det så. Allt för ofta lägger vi skulden för utbrottet på den som får utbrottet. Fast alltid, alltid efter ett utbrott finns förklaringen i det …