Det kom ett annorlunda mejl...

... och jag blev förvånad, men också väldigt glad. För ett sådant här mejl har jag inte fått tidigare, men vad härligt att höra av en mamma vars söner har diagnoser - som inte känner igen sig alls när hon läst min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". 

Jag som till och med försökt få tag på föräldrar till barn med npf-diagnoser som inte upplever några större svårigheter i kontakten med skolan utan att lyckas med det fick detta mejl skickat till mig igår. Trevligt och hoppfullt, tycker jag.


Hey

Jag är mamma till två killar 6 och 8 år som båda har diagnosen ADD!

Jag har läst din bok - och ärligt talat mår jag riktig SKIT efter att ha läst den!

För jag känner inte alls igen mig - min äldsta son går i skolan, han har haft sin diagnos i lite mer än ett år och han får bra hjälp i skolan, går i en klass med 20 barn varav fyra har diagnoser så de har en egen resursperson. Han går i matteklubb som är en liten grupp för barn med matteproblem.

Det går bra för honom, han läser bra, skriver allt bättre men matten är problematisk. Socialt upplever vi inga större problem mer än att han är extra känslig och lite lätt retad!

6-åringen går på dagis än och där funkar det bra.

Jag blir bestört och väldigt ledsen att läsa berättelserna i din bok eftersom dom är så otroligt negativa. Det verkar ju vara självmordsförsök, missbruk, splittrade familjer och utanförskap på var och varannan sida. Är det verkligen ett representativt urval av familjer du intervjuat? känns mer som sådana som har ett jättebehov av att prata av sig eftersom livet är så jobbigt!

Missförstå mig rätt - jag är oerhört glad att sådana som du finns. ADD behöver verkligen uppmärksammats mer eftersom det hela tiden faller in under ADHD. Men jag är chockad att ADD kan ha sådana konsekvenser som din bok visar!

Och jag tror och hoppas verkligen att mina killar inte kommer få dom problem som merparten har i din bok!

Vänliga hälsningar

XX

Ett mejl fyllt av hopp

För ett par år sedan intervjuade jag tolv föräldrar till barn med npf-diagnoser. Intervjuerna blev, tillsammans med en undersökning av 300 föräldrar - en bok som fick namnet "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". Nu, några år efter intervjuerna får jag det här mejlet i min mejlbox. Det är från en av föräldrarna som jag intervjuade. Mamman ville berätta hur livet ser ut för henne och hennes barn nu, några år senare. Det andas hopp det här mejlet. Därför bad jag mamman om att få lägga ut mejlet här på min blogg. Mamman sa ja så här är mejlet.

Hej Malene!

Satt och läste din blogg om att du och din dotter varit och "skrivit ut" er i och med att hon fyller 18 och kände att jag ville höra av mig till dej!

Jag var med i din bok om föräldrar till barn med npf. Nu har mitt barn fyllt 18 och går andra året på gymnasiet. Vi var också och skrev ut oss på Bup för ett tag sen . Vilken känsla! Både jag och A njöt i fulla drag. Inte för att bup varit något negativt, tvärtom. Vi har fått mycket hjälp. Men att ta ett nytt steg framåt, se framtiden an och veta att nu är allt bättre, inte så konfliktfyllt och stökigt.

Jag och A har alltid haft en bra relation men har givetvis haft våra duster. Med åren och mognad från A har hen förstått att jag gör det jag gör för hens skull. För att hen ska må bra. Jag är på hens sida.

Nu är hen en trygg och glad 18-åring som trivs med sitt liv. Hen kommer inte gå ut gymnasiet med toppbetyg men hen är godkänd i allt och ligger lite över i vissa ämne. Går i en klass med bara 10 elever och lärarna förstår att hen ibland måste gå iväg en stund eller lyssna på musik medan hen jobbar. Men hen fixar det! Jag är så sjukt stolt över A och hur hen har blivit som ung vuxen. Hjälpsam, snäll, massor med humor och alltid en kram över.

Tycker det är så bedrövligt tråkigt att grundskolan är så dåligt rustad för barn med lite extra behov av hjälp. Och vad jag läst kommer resurserna bli ännu mindre. Katastrof! Det är så synd att skolan inte inser att den måste ändra sej, inte barnen.

När jag ser tillbaka på A´s grundskoletid är det med sorg i hjärtat. Hur många gånger hämtade jag inte en liten taggtrådsunge på fritids som fått höra så många tråkiga saker sagt till sej av de vuxna i skolan att man som vuxen hade funderat på att byta jobb direkt om det varit på ens arbetsplats och en kollega behandlat en så.

Hoppas verkligen att allt ska bli bättre för dom som börjar nollan nu och har en lång och slitsam 10 års period framför sig. Glad att vi har det bakom oss nu. Härligt att höra att din dotter också trivs på sin skola.

Dessa hjärtebarn förtjänar bara det bästa med allt dom har med sej i bagaget!!

MVH en glad och stolt mamma

Livet är inte statiskt - det är dynamiskt, ständigt i rörelse. Det är viktigt att tänka på i stunder då mycket kan kännas tungt. (Jag har tagit bort allt som kan identifiera familjen, som jag alltid gör när jag lägger ut mejl här på bloggen).

Tack alla eldsjälar

Tack alla som hjälpt mig att sprida mina mejl och tankar till politiker. Jag har fått mycket hjälp och är så glad för det. Nu nöjer jag mig för ett tag, man måste ju hinna med allt annat i livet också, som att jobba heltid på en skola för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som kbt-coach till några föräldrar med barn som har npf-diagnoer, som föreläsare i ämnet npf-problematik och lättheter, som mamma, hustru, hund- och hönsmatte...

Man tar en paus - sedan fortsätter man att "lägga näbben i blöt", eller hur!?

Ibland räcker inte tiden till allt jag vill göra, men "att göra sitt bästa" är faktiskt gott nog, och det gäller alla oss människor.

Nu ska jag väcka barnen, försöka få iväg dem till skolan efter några dagars förkylningar, cykla till skolan, undervisa elever och sedan dra enkätundersökningen om trivseln på skolan för mina kollegor i eftermiddag.

Jag behöver inte framhäva mig själv, det är jag för gammal för att ha behov av, men jag vill gärna förklara varför jag inte hinner göra allt som ni tipsar mig om att jag kan göra med mina debattartiklar/öppna brev. Jag hinner inte, fast jag hade velat. Bara så ni vet. Men tack för allt ni skrivit till mig och allt ni hjälpt mig med!

Ha en skön torsdag. Här i Göteborg skiner solen än så länge. Citronträdet ska ut på altanen och sedan hoppar jag på "stålhästen" som tar mig in till stan.

Reinfeldt och du är ganska lika - egentligen

Så gott som varje dag träffar jag människor som jag pratar npf-frågor med. Jag berättar om människors erfarenheter av hur det är att leva med eller bredvid npf, hur man så ofta misslyckas, blir missbedömd och utanför gemenskapen. Jag berättar om människorna jag intervjuade till min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa" och så ibland, inte så ofta numera, berättar jag om min familjs erfarenhet av att ständigt misslyckas i andras ögen.

Reaktionen hos dem som lyssnar är att man skakar på huvudet och inte tror att det är sant. Man blir upprörd. Man blir ledsen. Man tror, som sagt, inte att det är sant.

Det lustiga, eller det hemska är att det inte är någon skillnad på de människorna, på mig, på dig som läser här och på de som misstolkar, som "gör" så att en familj, ett barn misslyckas, ger upp, hämtas enligt LVU till annat boende - egentligen.

Det är egentligen ingen skillnad mellan mig, dig eller någon annan och Jan Björklund/Fredrik Reinfeldt i att vara människa.

Den stora skillnaden (när det gäller Reinfeldt och Björklund som fortfarande inte svarat fast jag verkligen försökt nå dem och få ett svar på mina brev) är att några av oss har erfarenhet av att "leva på en annan planet" och andra har det inte.

Beroende på vilka erfarenheter man har i ett ämne, vilken kunskap man har så ser man saker på olika sätt.

När man träffar ett barn med någon eller några npf-diagnoser och inte har erfarenheter av hur ett barn med adhd/autism etc tänker, reagerar, fungerar så kan man misstolka hen å det grövsta och naturligtvis misstolkar man de människor som är i barnets närhet.

Så när föräldrar inte får iväg sitt/sina barn till skolan är tolkningen alldeles för ofta att det är föräldrarnas fel. När barnet reagerar på annat sätt än "majoritetsbarnen" gör, med ilska, utåtagerande, ej svarar, ej kommer upp ur sängen etc - så tolkar vi det utifrån vår erfarenhetsbank.

När man då inte har erfarenhet av npf-problematik, vad händer då? Jo, man tolkar allt utifrån hur man bör/ska reagera när man är ett "majoritetsbarn".

Vad händer då? Man misstolkar familjen i kris å det grövsta. (Vill påpeka att det så klart finns föräldrar i npf-gruppen som inte är bra föräldrar till sina barn, precis som det finns det på alla platser i samhället).

Gör det någon skillnad? Det kan faktiskt, i förlängningen, vara så stor skillnad som liv eller död.

Vi måste förstå att vi inte förstår alltid. Hjälpa och inte stjälpa.

Ser det ljuset ut? Nja, när man som utbildningsminsister och statsminister (samma sak gäller politiker i de andra partierna) inte vet att man inte vet, inte förstår att man inte förstår så får vi som lever på den andra planeten fortsätta stånga huvudet blodigt mot kalla och hårda cementväggar, tyvärr.

Men jag ger inte upp och inte andra heller så jag tror att det blir bättre. För oss har det blivit bättre. Det kan bli bättre. Det kan bli bra.

När andra människor runt omkring slutar stjälpa och börjar hjälpa - då blir det faktiskt bättre!

Dags att Reinfeldt, Björklund och andra politiker börjar förstå det. Vi är lika, men vi har olika erfarenheter. Det jag och andra vet om npf-svårigheter måste bli känt för alla. Så alla människor har chans att lyckas. Jag vill så gärna diskutera detta. Hör av er!

Till Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund

Hej Fredrik och Jan!

Jag har försökt nå er under ett antal dagar. Jag tycker att jag verkligen försökt, men ändå inte lyckas få någon kontakt. Varför jag sökte er var för att jag vill diskutera hur vi i Sverige ska se till att även elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har möjlighet att utveckla sin person och sina förmågor, precis som elever utan npf-diagnoser har möjglighet - med er. 

I det öppna brev jag skickade till er fanns två frågor som jag tycker det hade varit på sin plats att ni svarat på eftersom det ändå rör nästan tio procent av Sveriges befolkning och deras anhöriga... 

Jag provar igen och hoppas att ni tar er tid den här gången. 

Fråga nummer 1:
När kommer svenska lärarutbildningar börja utbilda lärarstudenter i hur man möter barn med npf-diagnoser och deras familjer? När kommer svenska lärarubildningar få möjlighet att ge lärare rätt redskap i att möta barn med npf-svårigheter? För de allra flesta lärarna i den svenska grundskolan vill ge alla elever den bästa utbildning man kan få, men just nu kan de inte eftersom de inte har fått rätt förutsättning och rätt kunskap för att kunna hjälpa alla barn. 



Fråga nummer två gäller det som vi kallar för den inkluderande skolan: Hur länge skall vi tillåta att barn som ger upp, som slutar gå i skolan inte får tillgång till en alternativ skola? En skola där de kan lyckas, där de får möta barn som är som dem, där de inte blir fysiskt inkluderade, men psykiskt exkluderade, där de får vara bra som de är, där de får tillhöra? 



Så när jag nu ändå har er "på tråden" så skulle jag vilja passa på att ge ett förslag som jag gärna vill diskutera mer med er, inte en fråga, men ett förslag. Det kommer här:
När vi nu har en stor grupp barn och ungdomar som vi vet har så svårt/mycket svårt att lyckas i den svenska grundskolan, så måste vi någon gång ta dem på allvar och försöka hitta andra lösningar än dem vi nu har för uppenbarligen fungerar inte de lösningar som vi hittills hittat. Vi har en läroplan för grundskolan och så har vi en läroplan för särskolan. Jag tycker att det är dags att se över om vi inte kan göra en läroplan för elever som inte följer "mallen" för hur och när man utvecklas, men som inte är intellektuellt funktionsnedsatta. Barnen skulle vinna på det. Även föräldrar och lärare skulle vinna på det och i och med det skulle faktiskt hela samhället vinna på det. 


Hör gärna av er för jag vill gärna diskutera detta med någon av er. 

Med vänliga hälsningar
Malene Larssen, utbildningsledare och lärare på en skola för barn i neuropsykiatriska funktionsnedsättnignar, författare till böckerna "Är jag normal, mamma?" och "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", föreläsare, journalist och sist men inte minst mamma till fyra barn, varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska området. 

Alla vill lyckas - även krokiga gurkor

Jag träffar många lärare och några föräldrar till barn med add och liknande npf-diagnoser när jag är ute och föreläser. En mammas ord tog mig hårt för ett tag sedan. "Det är ju inte det att jag inte älskar henne som de andra barnen, men det är så tufft ibland". Precis så är det. Man älskar sina barn, men när man har ett barn med osynliga funktionsnedsättningar så dräneras man på energi. Kanske inte i första hand på grund av barnet, men på alla krav som ställs på barnet, som gör att jag måste fånga upp henne, stödja henne, försvara henne - hela tiden. Som gör att hon mår så dåligt - ofta.

Jag satt med vid ett utvecklingssamtal för ett tag sedan. Jag var med för att hjälpa till att hitta nya lösningar för ett barn med npf där mycket är svårt. Barnet var med. De vuxna ville väl och ville nå fram till barnet som mest kände sig tröttare och tröttare ju längre minuterna segade sig i väg där i rummet.

Tänk att du är en gurka som växer krokigt, fast "regeln" är att du skall växa rakt. Precis som den raka gurkan vill den krokiga gurkan vara bra, om du förstår vad jag menar...

Man pratade om hur man skulle lösa saker, man pratade om vilka ämnen barnet skulle få godkänt i.

- Du kommer ju att få godkänt i det ämnet, men du skulle behöva delta lite mer aktivt under lektionerna.

Man pratade vidare. Eleven tyckte om sin lärare det hade hon sagt innan. Hon hade nog mått bra av att höra att lärare tyckte att hon var bra på något, men i lärarens värld där man mäter i poäng, längt, höjd, förmåga att lyssna, svara bra på frågor, samarbeta - så fanns det inget att berömma, mer än;

- Du kommer ju att få godkänt i det ämnet.

Det är så synd, för alla barn vill ju höra att de är bra på något. Alla barn försöker ju göra bra saker, men alla har inte förmåga att lyckas i den måttstock vi mäter barn i skolan.

Vi gick från mötet. Eleven, som inte visste att hon också var värd ett "du är bra som du är, du är en tillgång på det du är bra, du kan bli något" gick från mötet med trötta steg.

Imorgon är en ny dag. Då kommer hon återigen att gå till skolan, om hon orkar, fast läraren inte ser att hon gör sitt bästa och kämpar. Då vill hon, precis som alla andra barn få höra att hon är bra, att hon duger, att hon är en tillgång.

Det är viktigt att vi lovebombar barnen som sällan får höra att de duger. Att jag sa till eleven att hon var bra, vägde lätt i jämförelse med läraren. Men läraren sa inte de ord som eleven hade behövt höra.

Det skall så lite till egentligen för att göra en annan människa glad, även om man inte mäter upp på den skalan som skolan väger förmågor.

Alla barn, alla människor vill lyckas. Alla gurkor vill vara omtyckta - även de som inte är spikraka...

Lovebomba idag, man kan aldrig få för mycket kärlek!

Om barn som är som sockertråd och gummiband

Jag träffade en tjej för ett par veckor sedan. Hennes känslor "satt på utsidan" som man brukar säga. Hon var glad, plötsligt blev hon ledsen, sedan blev hon glad igen. Plötsligt ville hon inte. Hon ville ha den maten, men inte den maten. Hon ville se det, men inte det andra. Hon åkte "berg-och-dalbana" i sina känslor, hela tiden.

Och jag tänkte.

Hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så var det för tjejen jag träffade. Tjejens känslor föll rakt ner på trottoaren och gick i tusen bitar - hela tiden. 

En del barn klarar bättre av stötarna som livet ger, medan andra barn behöver mer stötdämpning. 

Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort. 

Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Jag brukar kalla barn som tjejen för "kronärtskockor" för det är de växter som jag tycker är absolut svårast att få att blomma... 

Det intressanta är vad "orkidétjejen" och barn som liknar henne gör med oss som befinner oss runt dem. Ofta reagerar vi precis motsat mot vad vi behöver. Vi blir stelbenta och rigida, istället för mjuka och följsamma. Vi blir irriterade och korttänkta istället för storsinta och "långtänkta". Vi blir stela som cement. Vi blir hårda och inte elastiska. 

Barn som "gummibandspojken" gör oss däremot mjuka och följsamma. Vi älskar nämligen barn som inte ställer till det. Som har förmåga att förändra sig i förhållande till förutsättningarna. Som alltid är glada och nöjda. 

Ett "gummibandsbarn" behöver bli mött mjukt och fint, fast han skulle klara sig relativt bra även om vi mötte honom på ett mer fyrkantigt, cementerat sätt. För "sockertrådsbarnet" är det absolut nödvändigt att vi är mjuka som bomull och inte cement. Alldeles för ofta blir det tvärtom, tyvärr.

PS:

Du får såklart gärna dela detta om du tycker att inlägget är intressant. Klicka på knappen här nedanför där det står "f" så delar du detta inlägg på din facebooksida eller någon annan sida som du bestämmer själv:)

Fyra vanligaste frågorna

Jag föreläste för en föräldraförening igår. Föreningen är en "vanlig" förening som verkar för att förbättra för alla barn i skolorna den verkar i. Det finns några frågor som jag är van att få när jag föreläser för människor som inte befinner sig i direkt närhet av barn med diagnoser (då menar jag framförallt att inte ha npf-svårigheter i sin familj).

Frågorna som alltid kommer är:

1 Har diagnoserna ökat om man ser tillbaka i tiden?
2 Har man bevis för att de här svårigheterna finns med från födseln, det kan ju lika gärna vara påverkan de första åren eftersom man inte ser det då?
3 Var i hjärnan sitter det eftersom det måste man ju kunna se eftersom det är en störning i hjärnan som gör det, säger man?
4 Hur ska jag kunna hjälpa de här barnen i skolan när jag kan ha12 stycken i samma klass och inte har tid att anpassa för varje elev?

Jag lämnar frågorna här, för idag men lovar att återkomma till dem, kanske imorgon eller så.

Det var en trevlig grupp att föreläsa för. Jag blev så glad när jag förstod att det var föräldrar till "helt vanliga barn" som framförallt var i skolan för årsmöte och för att lyssna på det jag hade att säga. Det är ju föräldrar som de föräldrar jag träffade igår, som kan vara skillnaden mellan om ett barn som är annorlunda kan inkluderas i en klass eller inte. Det är föräldrarna som dem jag träffade igår som behöver få mer kunskap om barn med npf-svårigheter så att man kan hjälpa till att stötta en elev som inte har så lätt i det sociala livet i skolan.

Oj, nu måste jag väcka barnen. Hoppas att det inte regnar lika mycket över dig som läser här, som det regnar i Göteborg...:)

Hur är det för föräldrar till barn med diagnoser?

Jag fick en fråga som handlar om föräldraskap häromdagen. Frågan kom efter att man läst min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa" - om tolv föräldrar till barn med npf-diagnoser och vidhängande undersökning.

Några av siffrorna från min undersökning (där jag ställde 15 påståenden att besvara till 150 föräldrar med barn som har en eller flera diagnoser inom det neuropsykiatriska funktionsområdet och samma frågor till 150 föräldrar med barn som inte har någon diagnos):

Påstående nr 13:
Mitt barns skolsituation har någon gång påverkat min hälsa negativt.

68 procent av föräldrarna till barn med npf-diagnoser instämde helt i påståendet, medan bara 11 procent av föräldrarna till barn utan diagnoser instämde helt i påståendet.


Påstående nr 14:
Vi får det stöd vi behöver från skola, kommun och samhälle.

5 procent av föräldrarna till barn med npf-diagnoser instämde helt i det påståendet, medan 51procent av den andra gruppen föräldrar instämde helt i påståendet.


Påstående nr 15:
Jag är nöjd med livet vi lever.

9 procent av föräldrarna till barn med diagnoser instämde helt i påståendet, medan 61 procent av den andra gruppen föräldrar instämde helt.


Det är dystra siffror när man ser på gruppen föräldrar till barn med diagnoser, men det är siffror som är viktiga och det är siffror som även stämmer överens med andra undersökningar i samma område.

Kvinnan som ställde en fråga om föräldraskap till mig undrade om det ser likadant ut bland andra föräldrar till barn med andra funktionsnedsättningar/sjukdomar.

Och jag måste erkänna att jag inte är så insatt i hur andra mår, mer än att jag träffat föräldrar till barn med olika funktionsnedsättningar (rörelsehinder, synskador, intellektuella funktionsnedsättningar, talsvårigheter etc) som också berättar om hur jobbigt det är att inte bli förstådd och att det är svårt att få människor att förstå.

Det som är svårast att förhålla sig till är om funktionsnedsättningen/sjukdomen är livsfarlig, vilket innebär ständigt eller kommande hot om att ta barnets liv. Det är svårt att förhålla sig till något man inte känner till och något som förändras/kan förändras och det är svårare när man inte bli trodd och framförallt när man blir ifrågasatt.

I ljuset av det jag just skrev så kan man nog säga att det är svårt att jämföra, men att det svåraste för föräldrar till barn med npf-svårigheter förmodligen är att man så sällan blir trodd, man blir missförstådd och misstänkliggjord alldeles för ofta. Och om du som läser här tänker att "så kan det verkligen inte vara, så skulle jag aldrig tänka om ett barn" så måste jag säga att det alldeles för ofta är så.

När man har ett barn, eller själv har en funktionsnedsättning som ställer hela livet på ända så är det oerhört kränkande att bli misstänkliggjord - så man måste kämpa mot fördomar och misstankar - när man egentligen har mer än tillräckligt bara att hjälpa sitt barn att orka.

Någon dag skulle jag vilja berätta om alla föräldrar jag träffar som berättar om sina barn, inte bara de tolv föräldrar jag intervjuat till "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", om deras kamp och omgivningens oförstående.

Någon gång skulle jag vilja att vi kommer dit att förståelsen bland människor i allmänhet och människor som jobbar med människor (lärare, sjuksköterskor, läkare, poliser, socionomer etc) i synnerhet - blev så stor att jag slapp höra alla historier och därmed slapp berätta alla sorgsna historier och historier där man blivit djupt kränkt...

Fortfarande inget svar från Björklund

Efter en helg fylld av födelesdagsfirande rullar vardagen in för fullt här. Idag är det först skoljobb från klockan 8 - 1630. Sedan skall jag föreläsa i Kungsbacka mellan 18 - 2030.

Men egentligen är det inte det jag skulle ta upp idag utan frågan varför inte Björklund hört av sig med ett litet "hej" ens. Jag tror att jag skall försöka skicka iväg mitt öppna mejl till honom idag igen, om jag hinner... Du som läser får gärna skicka detta vidare också - så kanske han svarar någon av oss!

Hej Jan.

Jag har några synpunkter på det område där du är minister som jag skulle vilja ta upp med dig. Det rör många barn och ungdomar i vårt land och därmed rör det också många mammor, pappor och syskon.

Knappt 10 % av barnen som börjar i den svenska grundskolans sexårsverksamhet har en eller flera svårigheter inom det neuropsykiatriska området (npf). Det innebär att de har eller kommer att få en diagnos som heter adhd, add, autism, aspergers syndrom, tourettes. Ofta har de eller så kommer de att få flera av de redan nämnde diagnoserna.

Som grädde på moset kommer flertalet av dem jag nyss beskrev att inom några år efter att ha trätt in i det svenska skolväsendet även dra på sig tilläggssvårigheter så som ångest, fobier, ätstörningar, depressioner och självmordstankar bland annat.

Många av barnen jag nyss beskrev löper en markant högre risk att hamna i utanförskap, missbruk och kriminalitet bland annat. Det vet vi. Det finns det numera forskning på.

Familjerna kring de nyss beskrivna barnen löper en markant högre risk att drabbas av utanförskap, skilsmässor, depressioner, psykiatriska sjukdomar. Familjerna lever ett liv som, vill jag nog påstå, är näst intill omöjligt att förstå om man inte finns i dess absoluta närhet.

Min första fråga till dig, Jan Björklund är; Varför får inte lärarstudenter en gedigen utbildning i hur man möter den grupp barn som är så stor att du inte kan vara lärare i en vecka utan att stöta på minst ett barn med svårigheterna?

När jag läste till lärare för 20 år sedan så hade jag och mina kurskamrater en veckas utbildning kring barn med funktionsnedsättningar. På den veckan skulle vi hinna med alla former av handikapp. Det säger väl sig självt att vi inte fick någon vidare djup kunskap i de barn som det faktiskt är viktigast att förstå för att kunna möta på rätt sätt...

Av de lärarstudenter jag mött de senaste åren beskriver alla (bland annat den nyblivna lärare jag arbetar ihop med idag) att det inte skett någon vidare förändring sedan jag tog examen. Inte heller märks det av då jag på måfå letar och jämför lärarutbildningars utbildning i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) i vårt land.

Fast vi idag vet att barn med npf-diagnoser behöver annan pedagogik, tydligare, bättre pedagogik än den man ger på de flesta skolor idag så görs ingen förändring.

Varför?

Min andra fråga till dig, Jan Björklund är; Varför är det så viktigt att alla elever ska gå inkluderade i den svenska grundskolan när vi ser barn efter barn falla igenom och bli "hemmasittare" istället för att inkluderas med övriga klasskamrater?

Varje barn som ger upp, som slutar gå till skolan, som drabbas av ångest, fobier, ätstörningar, självskadebeteende etc är ett fullständigt misslyckande för svenska staten, för vårt samhälle.

Alldeles för många av de knappt 10 procent barn i den svenska grundskolan är mer eller mindre drabbade. Det beror till största delen på okunskap och inkompetens i den svenska skolan - inte för att man som lärare inte VILL hjälpa eleverna, men för att man inte har rätt kunskap. En kunskap som det borde vara krav att alla lärosäten i Sverige som utbildar lärare har!

När kommer svenska lärarutbildningar börja utbilda lärarstudenter, på riktigt, i hur man möter barn med npf-diagnoser och deras familjer? När kommer svenska lärarubildningar få möjlighet att ge lärare rätt redskap i att möta barn med npf-svårigheter?

Och

Hur länge skall vi tillåta att barn som ger upp, som slutar gå i skolan inte får tillgång till en alternativ skola? En skola där de kan lyckas, där de får möta barn som är som dem, där de inte blir fysiskt inkluderade, men psykiskt exkluderade, där de får vara bra som de är, där de får tillhöra? 

Jag uppskattar verkligen om du svarar på mina frågor, jag vet att det är många barn, föräldrar och lärare som gärna vill se en förändring och det snabbt. Har du tid, så träffar jag dig gärna för att prata mer om detta så viktiga ämne.

Med vänliga hälsningar
Malene Larssen, utbildningsledare och lärare på en skola för barn i neuropsykiatriska funktionsnedsättnignar, författare till böckerna "Är jag normal, mamma?" och "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", föreläsare, journalist och sist men inte minst mamma till fyra barn, varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska området. 

18 år sedan...

Idag fyller min yngsta dotter 18 år. Det skall vi fira med familj, släkt och vänner!

Till Mika

Du låg i min famn. Ny i världen var du. Jag tänkte, jag gör det igen, förlossningens smärtor, samma kväll, bara jag får uppleva just denna stund med dig.

Med skrynklig näsa tittade du på mig. Liv som funnits på jorden i miljoner år speglades i dina kloka, mörka ögon. Händerna så små och så fina. Handlovarna minns jag, de var rosa och vackra och din hals. Jorden slutade snurra en stund den natten. Allt var viktigt - och ofantligt oviktigt. 

Några år for livet illa med dig, Mika, men för ett tag sedan vände det. Utredningen var klar, skolan fungerade och mobbningen var äntligen stoppad.

Bara så du vet, Mika. Du är normalt klyftig, men onormalt rolig, busig och skojig. Normalt glad och numera bara normalt ledsen. Du är ofta lycklig. Jag med när jag ser din livsglädje igen. 

Det här ska gå bra nu Mika!

Du är unik.

Glöm aldrig det älskling!

Mamma, december 2007, Ur boken "Är jag normal, mamma?"

Skolvärldens första skälvande minuter, grundskolans start och vi var så glada och förväntansfulla...

Förra våren var det "vårbal" inna nian var slut och vi var så glada att det äntligen snart var över... (trots lärare som gjorde det allra bästa). 

Mika, min dotter som du är - den du är. 

Idag skall vi fira att du fyller 18 år och idag VET jag att det kommer att gå bra för dig. 

Grattis på 18-års dagen älskling!

Du är en riktigt kämpe som stått ut ochbesegrat så mycket. Som blivit mentalt nedslagen så många gånger, men ändå rest på dig och fortsatt gå.

Det här går bra och det kommer att gå bra. 

Det vet jag nu.

Du är unik!

Glöm aldrig det!

Mamma, 13 april 2013

Föråldrad syn på adhd, add, autism

Igår var jag och dottern på BNK (Barnneurologiska kliniken) i Göteborg. Vi var där för att min dotter skulle bli "utskriven". Om ett par dagar fyller hon 18 år och tillhör inte längre BNK. Vi hade en trevlig pratstund med läkaren och jag och min dotter kunde berätta hur bra hennes liv blivit, hur bra hon mått det sista året sedan vi sågs senast. Den stora skillnaden från förr är att hon numera går i en grupp på en skola där så gott som alla elever har npf-svårigheter och där alla haft en besvärlig grundskoletid. Ingen mobbar henne, ingen ifrågasätter henne, ingen exkluderar henne, ingen kränker henne som det så ofta gjordes förr, fast min dotter, sedan hon fick sina diagnoser haft många duktiga och förstående lärare.

Sista gången vi stängde dörren om BNK när vi gick därifrån i morse...

Min dotters läkare sa;
- Det är tyvärr det vi upplever ofta med barn som går här på BNk att det lättar för dem när de slutat grundskolan, vilket ju är väldigt tråkigt eftersom skolan ska vara bra för alla barn.

Jag känner igen det av samtal och mejl jag får från föräldrar och vuxna som berättar samma sak. När man inte längre måste manglas och pressas mot andra barn utan npf-svårigheter (och nej, det är inte samma sak att ha lite svårt med något då och då som "vanliga" majoritetsbarn kan ha, det är en vääääldigt stor skillnad) ljusnar det ofta vid horisonten.

Det är frustrerande att det skall vara så svårt att förstå. Som att alla andra bor på jorden, medan jag och mitt barn med diagnos, "bor på Mars". Det är frustrerande att människor som påverkar samhället har en så föråldrad, förvrängd syn på npf-svårigheter och så lite kunskap om diagnoser att man inte alls förstår det.

En kvinna, bloggare, lärare och föreläsare skrev ett blogginlägg för något år sedan. Hon raljerade över hur hon satt och lyssnade på någon, men inte kunde sitta riktigt still och var tvungen att röra lite på sig "kanske har jag adhd som alla andra" skrev hon på sin blogg som om alla som har svårt att sitta still och är lite uttråkad någon gång då och då har adhd. Jag skrev till henne på bloggen och påpekade det för henne och att det kränker människor som kämpar med sin funktionsnedsättningar varje dag, året om, livet ut. Hon tog bort inlägget, men det gör ju inte så mycket egentligen för det som gör något är hennes inställning som hon sprider vidare till andra när hon föreläser.

Så länge som föreläsare, utbildare, politiker och andra som påverkar/styr samhället inte förstår något (eller väldigt lite) av det som har med npf-svårigheter att göra så kan vi som "bor på Mars" banka våra huvuden blodiga utan att skapa förändring, tyvärr.


Idag är jag lite trött, men jag kommer igen, igen, igen och igen.

Och så undrar jag förresten över när Jan Björklund ska återkomma och svara på mitt brev till honom., verkar inte som om han brydde sig om mitt brev som ni är så många som delat och kommenterat...

Bloggat om diagnoser och "Trotssyndrom"

Jag läser ibland en bloggare och föreläsare som heter Mikael Gunnarsson. Han pratar och skriver mycket om barn. Han har många bra åsikter och många är det som lyssnar och läser honom. Därför måste jag ta upp vad han skrev häromdagen på sin blogg. Inte för att jag vill vara dum mot någon eller hänga ut någon, men för att han påverkar många genom det han skriver. Så här skriver han bland annat: 

"I går hörde jag om en diagnos jag aldrig hört tidigare när det kommer till barn:
Diagnosen Trotssyndrom.

Hmm…oj vad jag känner att risken med alla dessa diagnoser är att vi gör samma sak med våra små barn som med oss vuxna. Vi hjälper de att acceptera en etikett och sedan gömmer de sig bakom denna och tror att de är detta. De blir sin diagnos och i värsta fall behöver vi även ta till kemiska substanser för att de verkligen ska tro på det och inte utmanas av de känslor som dyker upp. (lite hårt sagt och jag drar inte alla över en kam, men jag vill ändå verkligen höja ett varningens finger.)

Trotssyndrom.

Jag kommer alltid att hävda att om jag som vuxen verkligen tar mig tid att lyssna noga så trotsar ALDRIG mitt barn! Mitt barn försöker säga något med otroligt stark tydlighet. Den visar att den står upp för sin egen integritet och sitt personliga ansvar och demonstrerar detta på ett sätt som antagligen är ett måste för att nå fram till mig som pappa överhuvudtaget!

När jag hör att någon menar att ett barn har diagnosen Trotssyndrom så skulle min absoluta första fråga till dessa föräldrar vara…- Hej kära ni, underbara föräldrar…hur mår ni?
Hur har ni det ihop? Hur står det till med kärleken och er relation? Hur ser din vardag ut?

Med dessa få frågor så tror jag i att de flesta fall hade jag kunnat få en större förståelse för om det verkligen är barnet som ska få utsättas för en diagnos och bära den historien eller om det snarare är en helt naturlig reaktion från ett barn som samarbetet nog med sina föräldrars beteende. Observera att jag aldrig skulle vilja skuldbelägga dessa föräldrar, de har av olika anledningar själva hamnat i den situation de befinner sig i dag...." ur Micke Gunnarssons blogg. 

Och jag tänker att en sådan text kan bara en människa som inte befinner sig i absolut närhet av ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar skriva. 

Jag tänker - som vanligt...

Jag måste återigen betona att jag inte vill skuldbelägga Micke Gunnarsson som jag tycker verkar ha massor av bra idéer när det gäller barn. Men det Gunnarsson skriver på sin blogg är ett så typiskt synsätt för en människa som inte varit med om svårigheter och erfarenheter som kommer av att ett barn har funktionsnedsättningar som är så svåra att förstå och svåra att hjälpa, om du förstår vad jag menar. 

Alltså: Visst, det finns föräldrar som "ställer till det" för sina barn och skapar "trotssyndrom", men det finns många fler familjer där barn lider av "trossyndrom", inte på grund av hur hemmet ser ut, men hur skolans brist på bemötande skapar det svåra hos barnen. Att varje dag gå till skolan och misslyckas skapar så småningom en individ som blir bäst på att vara sämst, om man inte, som alldeles för många gör, utvecklar andra delar så som ångest, fobier, självskadebeteende, självmordstankar etc. 

Sedan finns det föräldrar som själva har npf-svårigheter, som får barn med liknande svårigheter vilket gör att vi uppfattar dem som "hopplösa", som "skapar problem" för sina barn - fast allt de vill är att göra bra, men de funktionsnedsättningar som gör det väldigt svårt att lyckas. 

Hur många gånger jag själv blivit ifrågasatt som förälder, vet jag inte. Det var länge sedan nu, men när det var som värst för min dotter, innan någon förstod. När hon varje dag mobbades av klasskamrater och misslyckades med så mycket man villa att hon skulle göra i skolan, innan utredning och diagnos berättade för oss vuxna runt vår dotter hur vi skulle göra för att hjälpa henne, innan man flyttade på de värsta mobbarna, så fanns det måååååånga människor som var experter på min dotter och talade om, eller visade för mig hur dålig jag var som förälder och hur jag skulle göra istället för då skulle det minsann ordna sig för oss också... 

Det är så svårt att förstå det där hur livet fungerar i en familj där en eller flera familjemedlemmar har npf-svårigheter, eftersom det är som att leva på olika planeter. Och hur skall en människa som bor på planeten jorden förstå människor som lever på Mars...?

När jag föreläste för blivande fritidsledare igår så var det en elev som tyckte att föräldrarna till barnen med svårigheter måste engagera sig mer och tala om vad man behöver hjälpa deras barn med.

Jag svarade honom; om du visste hur mycket extra tid och hur mycket ifrågasättande du måste kämpa med som förälder till ett barn med npf-svårigheter. Hur svårt det är att förklara, hur svårt det är för dig att förstå. Och om du visste hur mycket extra energi det går åt för ett barn med npf-svårigehter att lyckas med saker som för de flest knappt tar någon energi. 

Jag som själv är mamma till fyra barn varav ett barn har diagnoser, som jobbar som lärare för elever med diagnoser och som varje dag får mejl av föräldrar/lärare till elever med diagnoser ser hur svårt det är att förstå de där människorna/oss som "bor på mars".

Att slå på människor som redan ligger ner genom att säga att det är deras sätt att vara vuxna som gör att barnen får "trotssyndrom". Att kränka människor som redan är kränkta är ganska lätt eftersom människor inom npf-svären på många sätt är en svag grupp i allmänhet. Medan "majoritetsgruppen" där människor som inte har någon diagnos i sin familj tillhör, i allmänhet har en god relation till skolan, har en god relation till släkt, vänner och grannar, upplever sig ha många vänner, tycker att livet för det mesta är rätt okej - så är upplevelsen i npf-gruppen den direkt motsatta nyss nämna områden.

Det bästa är att man, innan man uttalar sig om något man inte känner till - sätter sig in i problemet, hur det ser ut och sedan försöker stötta istället för stjälpa svaga grupper av människor. Och tillslut kan man ödmjukt tänka att det är tur att inte mina barn och jag själv är drabbat av det som gör livet så mycket svårare för vissa...

Om man tror att en diagnos ger ett barn "rätt att bete sig som den vill" eller stämplar barnet så har man inte någon kunskap alls om hur det ser ut kring människor som lever med eller runt någon med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. 

Och varför känner jag mig så fullständigt utmattad efter att ha skrivit det här?

Förmodligen för att det känns som om förståelsen aldrig ökar för människor som redan är ifrågasatta och dessutom väldigt svaga. Det känns som om vi står och stampar på samma nivå som när jag klev in i det här livet för snart 18 år sedan och det är mentalt tröttande att tänka på.

Det är lätt att vara förälder eller lärare till ett barn som har lätt för mycket. Betydligt svårare är det att vara förälder eller lärare till elever som har funtionsnedsättningar som rör koncentration, motivation, social förståelse och persception, bland annat. Jag vet för jag har stor erfarenhet av ytterligheterna. 

Till slut: Det är lätt att vara en "bra" förälder (eller lärare) till ett barn som har många lättheter. Svårigheten är att vara en "bra" förälder till ett barn som har svårt för så mycket. Fast de allra flesta föräldrarna vill göra sitt bästa så ser det inte alltid ut så. Jag vet, av erfarenhet... 

Läs hela Mikael Gunnarssons inlägg här.  Och som sagt. Jag vill egentligen inte skuldbelägga eller vara dum mot en enskild bloggare/människa, men när så mycket fel blir sagt av en person som talar inför så många, om en väldigt svag grupp, då måste jag tala...

Öppet brev till utbildningsminister Jan Björklund

Hej Jan.

Jag har några synpunkter på det område där du är minister som jag skulle vilja ta upp med dig. Det rör många barn och ungdomar i vårt land och därmed rör det också många mammor, pappor och syskon.

Knappt 10 % av barnen som börjar i den svenska grundskolans sexårsverksamhet har en eller flera svårigheter inom det neuropsykiatriska området (npf). Det innebär att de har eller kommer att få en diagnos som heter adhd, add, autism, aspergers syndrom, tourettes. Ofta har de eller så kommer de att få flera av de redan nämnde diagnoserna.

Som grädde på moset kommer flertalet av dem jag nyss beskrev att inom några år efter att ha trätt in i det svenska skolväsendet även dra på sig tilläggssvårigheter så som ångest, fobier, ätstörningar, depressioner och självmordstankar bland annat.

Många av barnen jag nyss beskrev löper en markant högre risk att hamna i utanförskap, missbruk och kriminalitet bland annat. Det vet vi. Det finns det numera forskning på.

Familjerna kring de nyss beskrivna barnen löper en markant högre risk att drabbas av utanförskap, skilsmässor, depressioner, psykiatriska sjukdomar. Familjerna lever ett liv som, vill jag nog påstå, är näst intill omöjligt att förstå om man inte finns i dess absoluta närhet.

Min första fråga till dig, Jan Björklund är; Varför får inte lärarstudenter en gedigen utbildning i hur man möter den grupp barn som är så stor att du inte kan vara lärare i en vecka utan att stöta på minst ett barn med svårigheterna?

När jag läste till lärare för 20 år sedan så hade jag och mina kurskamrater en veckas utbildning kring barn med funktionsnedsättningar. På den veckan skulle vi hinna med alla former av handikapp. Det säger väl sig självt att vi inte fick någon vidare djup kunskap i de barn som det faktiskt är viktigast att förstå för att kunna möta på rätt sätt...

Av de lärarstudenter jag mött de senaste åren beskriver alla (bland annat den nyblivna lärare jag arbetar ihop med idag) att det inte skett någon vidare förändring sedan jag tog examen. Inte heller märks det av då jag på måfå letar och jämför lärarutbildningars utbildning i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) i vårt land.

Fast vi idag vet att barn med npf-diagnoser behöver annan pedagogik, tydligare, bättre pedagogik än den man ger på de flesta skolor idag så görs ingen förändring.

Varför?

Min andra fråga till dig, Jan Björklund är; Varför är det så viktigt att alla elever ska gå inkluderade i den svenska grundskolan när vi ser barn efter barn falla igenom och bli "hemmasittare" istället för att inkluderas med övriga klasskamrater?

Varje barn som ger upp, som slutar gå till skolan, som drabbas av ångest, fobier, ätstörningar, självskadebeteende etc är ett fullständigt misslyckande för svenska staten, för vårt samhälle.

Alldeles för många av de knappt 10 procent barn i den svenska grundskolan är mer eller mindre drabbade. Det beror till största delen på okunskap och inkompetens i den svenska skolan - inte för att man som lärare inte VILL hjälpa eleverna, men för att man inte har rätt kunskap. En kunskap som det borde vara krav att alla lärosäten i Sverige som utbildar lärare har!

När kommer svenska lärarutbildningar börja utbilda lärarstudenter, på riktigt, i hur man möter barn med npf-diagnoser och deras familjer? När kommer svenska lärarubildningar få möjlighet att ge lärare rätt redskap i att möta barn med npf-svårigheter?

Och

Hur länge skall vi tillåta att barn som ger upp, som slutar gå i skolan inte får tillgång till en alternativ skola? En skola där de kan lyckas, där de får möta barn som är som dem, där de inte blir fysiskt inkluderade, men psykiskt exkluderade, där de får vara bra som de är, där de får tillhöra? 

Jag uppskattar verkligen om du svarar på mina frågor, jag vet att det är många barn, föräldrar och lärare som gärna vill se en förändring och det snabbt. Har du tid, så träffar jag dig gärna för att prata mer om detta så viktiga ämne.

Med vänliga hälsningar
Malene Larssen, utbildningsledare och lärare på en skola för barn i neuropsykiatriska funktionsnedsättnignar, författare till böckerna "Är jag normal, mamma?" och "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", föreläsare, journalist och sist men inte minst mamma till fyra barn, varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska området. 

Om föreläsningen och en hudläkare

Jag föreläste i Varberg igår. Min snälla pappa körde mig till Varberg eftersom jag mådde ganska dåligt där på eftermiddagen. Det blev en bra föreläsning, trots att projektorn i föreläsningssalen la av och föreläsningsvärdinnan fick komma in två gånger och starta igång den, samt ställa in en annan projektor...

Många ville prata efteråt och en kvinna gav mig ett massageljus i present. Tack, Maria! Jag blev väldigt glad för det. Jag har ännu inte hunnit prova det för jag har mest legat nerbäddad i soffan idag.

 Ljuset ska man tända och sedan använda sig av den "creme" som blir av ljuset. Ska bli spännande att prova!

I förmiddags släpade jag mig till "min" hudläkare. Jag har gått hos henne många år, känns som om vi känner varann efter alla år.

- Men Malene, att du jobbar med barn som har diagnoser och att du har en dotter som har diagnoser det hade jag ingen aaaaning om!

Vi har nog mest pratat om allt annat, som allergi och astma och hundar och journalistik och sjukvård och barn i största allmänhet, tror jag. Konstigt det där, ibland vill man liksom hålla just det där med funktionsnedsättningar som rör hjärnan - utanför. Kanske för att man inte vill starta en diskussion eller att man är rädd att bli ifrågasatt.

Vi pratade på där och ju mer jag berättade om min familj och andra familjer, hur vardagen kan se ut i en familj som på många sätt "bor på en annan planet", ju mer suckade hudläkaren och hennes sköterska.

- Det här är ju sådant man aldrig vet om man inte är med om det och ser det, upplever det, sa jag och hudläkaren höll med.

- Gillberg, han har gjort mycket bra. Tänk när han beskrev att det är en skada i hjärnan och att man alltså inte kan lägga skulden på barnet eller föräldrarna och tänkt om fler har sådant civilkurage som han hade när han gjorde sig av med allt forskningsmaterial, det säger jag, sa hudläkaren.

- Det var synd att Eva Kerves fick så mycket tid i medierna, hon fick sprida ut sig lika mycket och ifrågasätta diagnossättande, som alla läkare på andra sidan fick göra tillsammans, det blir lätt så när media, som inte har en aning om vad det handlar om, skall ge röst åt bägge sidor, sa jag.

Hudläkaren nickade och sedan var vi klara.

- Nästa gång jag kommer för att ta stygnen, då tar jag med mig en bok och ger till dig, sa jag till min hudläkare innan jag släpade mig till bilen för att åka hem och lägga mig i soffan igen.

Tala, tala, tala om frågor som rör neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för det måste vi, till människor med npf-diagnoser får förståelse och rätt bemötande.

Var är du...?

Du kanske undrar var jag håller hus när jag inte skrivit på några dagar. Jag har hållit till mest i min säng eftersom jag haft migrän och något annat skräp. Faktiskt är jag inte vidare pigg idag heller, men idag är det skolarbete och en föreläsning på kvällen som gäller, ändå. Måste man så måste man...

Under tiden som jag frisknar till så kan jag rekommendera den här artikeln i Lärarnas tidning om hur elever med autismsspektrumtillstånd (ast) upplever sin skoldag.

Det är inte lätt att göra rätt när det är svårt, men man får aldrig sluta försöka!

Inget barn vill misslyckas

När ett barn "misslyckas"/"gör fel"/"ställer till det för sig" så är det vi vuxna som behöver fundera på hur vi kan hjälpa barnet att lyckas och slippa hamna i konflikt - nästa gång.

"Misslyckas" är ett hemskt ord, det är ju motsatsen till att lyckas. Många gör det. Några gör det flera gånger per dag. Man missar lyckan, liksom. Misslyckandet kan se olika ut. Allt från att hamna i konflikt och bråk eller vara ifrågasatt/mobbad till att man trycker på lampknappen tio gånger tills läraren skickar ut dig från klassrummet.

Det finns alltid ett INNAN - allt hände. Det går alltid att förändra INNAN efter att man rätt ut det som händer för tillfället.

Som när barnet knäpper på lampknappen så rummet släcks och tänds tio gånger på femton sekunder under samlingen. Det går att avbryta det och så går det att göra om det till nästa gång. INNAN samlingen ser man till att barnet som trycker, trycker, trycker för att han inte kan hejda sig - får en annan plats och något annat i händerna som kan stilla den motoriska oron under samlingen - till exempel.

Vi vuxna fastnar så ofta i det som precis hänt och det är det vi tror vi måste reda ut och tala om för barnet som gjort fel/misslyckats/ställt till det för sig att den gjort fel. Fast barnet vet alldeles för ofta precis vad som blev fel. Hon/han vet bara inte hur den skall göra så det inte blir fel - när de förutsättningar som finns - finnns.

Vi måste hitta lösningarna så att det inte blir fel nästa gång. Vi måste förändra INNAN det händer. Avstyra när det blir fel. Fundera sedan. Förändra till nästa gång så det inte blir misslyckanden igen.

- Men en del barn verkar som om de vill misslyckas och en del barn vill inte göra något, det är inget "fel" på dem de är bara lata!

NEJ!

Så är det inte. Alla barn vill nämligen lyckas. Ingen vill få skäll eller vara utanför. Tillslut kan det gå så långt att det är det enda man tror att man är bra på - att få skäll och vara utanför, men då har vi vuxna som varit kring barnet MISSLYCKATS.

Jag har barn på min skola som har så uppenbara svårigheter och ändå har de inte blivit utredda och fått diagnoser förrän de gick på mellanstadiet eller till och med högstadiet.

År in och år ut har de misslyckats. Få har förstått att de inte misslyckats för att de "tycker det är roligt att vara värdelösa" utan för att de inte fått rätt förutsättningar, rätt bemötande, rätt INNAN.

Det är nämligen så att ingen vill misslyckas, inte vi vuxna heller, så varför skulle det finnas ett enda barn på den här jorden som vill misslyckas?

Det är ologiskt att tänka så, ändå blir det sådana tankar som följer vissa barn, som till slut blir bäst på att misslyckas.

Alla barn vill lyckas - när ett barn inte lyckas då är det dags att reda i vad som gör att det inte lyckas och inte vänta år ut och år in, INNAN saker förändras kring barnet och INNAN barnet blir utrett.

Inget barn vill misslyckas!

Varje dag lär man sig något nytt...

Idag lärde jag mig var Ullared ligger... Barnen, som varit med kompisar på Ullared, har tjatat på mig och maken om att få åka dit. Idag gjorde vi det, jag och maken, besökte Ullared, för första gången i livet. Och jag lärde mig att det var riktigt trevligt och roligt att gå där inne och kika på grejor och titta på folk och fika. En annan sak som jag redan visste, men som jag återigen fick uppleva är att; saker man trodde var si eller så eller saker man aldrig trodde man skulle göra - innan man fick barn - får man fullständigt omvärdera sedan man blivit förälder. Någon som känner igen sig...?

Hundpromenad i skinande sol, åtta plussgrader - efter en dag på Ullared, gör gott för själen. 

Sedan körde jag dottern till stallet och då passade jag och hundarna på att komma ut i naturen lite. Så idag har jag nog inte tänkt på saker som har med neuropsykiatri att göra en enda gång - eller i alla fall inte så många gånger.

Imorgon skall jag till skolan för att förbereda inför skolstarten igen. Då skall jag tänka och skriva om något av allt det jag går och funderar på hela tiden. Vi hörs imorgon. Undrar just vad du och jag lär oss då, imorgon...?

Kalla det vad ni vill - världsautismdagen

Idag är det "Världsautismdagen", vilket är jättebra. Vi behöver fortsätta att sprida kunskap om det min blogg handlar om - varje dag - hela året.

Vi har påsklov här denna veckan. Kanske är det därför jag har mixtrat med min bloggs utseende, för att jag har för mycket tid, helt enkelt...? Vad tycker du, som läser min blogg, om att jag ändrat utseende på bloggen? Var det bättre förr? Var det lättare att hitta? Jag vet inte, men jag tänker att det är lättare att hitta flera olika inlägg som man kanske inte hunnit läsa tidigare. Berätta gärna i en kommentar till mig, för jag vill ju att bloggen skall kännas lätt att läsa, att den skall vara lättillgänglig och lättförståelig.

Det skrivs mycket om autism och adhd nu för tiden, inte bara idag. Fortfarande är adhd så ifrågasatt, medan själva diagnosen autism har en tydligare klang av "riktighet". Man vet liksom att det finns människor som får diagnoser som heter autism (aspergers, autistiska drag, atypisk autism etc), även om många fortfarande inte har en aning om vad det innebär.

Man fortsätter diskutera hur många som har fått diagnosern adhd/add och om adhd/add verkligen finns, om det inte bara är lite omognad som egentligen ligger och spökar i barnets "ryggsäck". Och jag blir så trött för jag tänker att så mycket energi går åt till att träta om något finns, som barnen verkligen behöver kämpa med varje dag. Skit samma om det är omognad eller adhd det heter, de har svårigheter som gör att skolan väldigt ofta blir ett helvete. Kalla det vad ni vill, men det är fakta!

Så tänker jag på att "larmrapporter" kom i tidningen igår (för det var väl inget aprilskämt) om att adhd ökade lavinartat. Och jag tänker att skit samma varför man hittar fler barn som mår dåligt - de mår dåligt, BASTA. Fortsätt fundera och forska på varför och om fler får diagnoser som heter autism och adhd/add, men se för guds skull till att människor som jobbar med barn och samhället i övrigt får utbildning så man förstår hur man skall hjälpa de här barnen som får diagnoser, vare sig diagnoserna ökar eller ej. Det finns många barn som har en fruktansvärd uppväxt och dem måste vi ta på allvar, vare sig forskarna säger att det ökat eller ej!

Nu skall jag gå till jobbet och planera för nästa termins föreläsningar. Denna terminen har jag bara fyra kvar, men mer än det tror jag inte att jag hinner eftersom jag också jobbar heltid på min "npf-skola" som jag trivs så bra på.

Imorgon skall jag och maken till Ullared för första gången i våra liv. Barnen fick önska sig en "resa" på påsklovet och då blev det Ullared.... Vet inte hur jag skall förhålla mig till detta då både jag och maken har och har haft "köpstopp" sedan i augusti förra året. Kanske får vi släppa på det där och köpa oss varsina vårbyxor och ett linne/t-shirt... Vi får se. Besöket på Ullared kommer att bli ett minne för livet, det är jag säker på.