Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från december, 2012

Gott nytt och tack för gammelost

I alla år som jag växte upp firade jag nyår med släkt och vänner i Trondheim. Det blev mycket skidåkning och många kakbesök hos gamla mostrar och fastrar. Nyårsafton spenderade vi alltid "hemma" i Rönningsveien och så gick vi till "Svingen" för att se raketer och fira in det nya året. I Trondheim sa man alltid "Gottnyttår og tack för gammelåret", fast vi barn som pratade svenska tyckte det var roligare att säga "Gottnyttår och tack för gammelost" för det lät nästan exakt på samma sätt.


Så med den pyttelilla historien vill jag bara önska ett gott nytt år.

Ta hand om dig idag, så ses vi nästa år:)

Vem får uttala sig?

Det var hockeymatch på Scandinavium igår kväll. Lillagubben vann två biljetter på senaste klubbtävlingen i pingis och jag blev den som fick följa med. Vi hade Frölundahalsduk hemma som sonen knöt runt halsen innan vi åkte iväg. Vi åt "hockeymålet" på en restaurang i närheten. Nästan alla på restaurangen hade något plagg som visade att de också skulle på matchen och att de också skulle heja på Frölunda. Vi kände oss som "en i gänget", jag och sonen - där på restaurangen och senare på hockeyarenan.

Det var kul. Frölunda vann ju... 3 - 2. De svors lite för mycket för våra öron på stolarna över oss. Annars var vi väldigt nöjda när vi åkte hem igen. Vi hade speglat oss i andra som hejade på Frölunda - även om de, som sagt, svor mer än vad vi gjorde.

Härom veckan pratade jag med några gamla kollegor som ville prata om några elever som de tycker är svåra att undervisa. Eleverna har olika diagnoser.

- De skyller ofta på sina diagnoser, som att "jag kan inte göra det f…

Kan det bli bättre?

Maken ska på "gubbfest" med kompisar.
Dottern kommer hem till oss med sina lägerkompisar för att ha mys- och spakväll.
Och själv skall jag med sonen på hockey. Frölundaaaa.
Kan det bli bättre?!





Om vuxnas makt

Jag känner en flicka som undviker att åka hem till en av hennes kompisar på grund av att hon tycker att mamman i familjen skrattar åt henne när hon gör saker som är "fel" i mammans ögon. Flickan känner sig ledsen och osäker när hon möter mamman och därför stannar hon hellre hemma än åker till kompisens familj.

Jag känner en pojke som har skilda föräldrar, där pappan köpte mjukiskläder till pojken i julklapp. När pojken kom till sin mamma så sa hon att "mjukiskläder har bara bögar". Jag vet inte vem som skall bli mest kränkt, pojken eller homosexuella... I alla fall, pojken reagerade med att säga att han aldrig någonsin mer kommer att ha mjukiskläder på sig.

Vi vuxna har sådan makt över nästa generation. Vi vuxna får inte använda vår makt till att trycka ner barnen eller skada en före detta kärlek. Vi måste använda vår vuxenhet på ett klokt sätt, att stärka och skydda barn istället för att sänka och trycka ner dem.

Till barn som blir nedtryckta kan man som vuxen bar…

Dagen efter - bästa dagen

Juldagen och ron ligger som en fluffig, lagom varm yllefilt runt huset. Julafton i all ära, men det är alltid lite stress och många måsten och traditioner som ska uppfyllas. Juldagen är nog ändå den bästa dagen på året. Då är allt som skall vara gjort - gjort. Nu kan man göra som man vill och bara njuta av att vara ledigt.

Men.

Juldagen och julafton kan ju upplevas och vara på andra sätt för andra människor förstås...

Våra hundar lyckas ibland pricka in att bli sjuka på högtidsdagarna. Förra julen åt Pocka upp en Aladdinask halvfull med choklad. Det slutade med akut transport till Blåstjärnan för magpumpning. För ett par midsomrar sedan passade Molly på att få förstoppning på grund av ett grisöra som vi gett henne ett par dagar tidigare. Med resultat att gästerna fick vara utan sin värdinna hela midsommarafton... Igår var det dags igen. Pocka "såg till" att klämma sin lilla, fina svans i dörren. Jag får nog erkänna att det, precis som i de föregående fallen, orsakades av en …

Nyfödd

Det är dagen innan julafton. Många firar högtiden med kristen bakgrund. Andra, så som min familj, firar den för att den alltid funnit så länge vi vetat, den lyser upp en annars väldigt mörk månad, och sist men inte minst - alla andra gör det. Man vill ju inte vara annorlunda...

Det är jobbigt att vara annorlunda, att vara exkluderad - vare sig man valt det själv eller "drabbats" av en ofrivillig annorlundahet. Jag tänker naturligtvis på alla människor som inte följer majoritetsmallen på ett eller annat sätt. Och, ja du som läser här kanske tänker att "ingen följer väl majoritetsmallen, alla är olika". Så är det ju till viss del, men den där annorlundaheten som gör att du alltid känner dig annorlunda, utanför och exkluderad är annorlunda än den du drabbas av när du råkar gilla runda skor istället för spetsiga, eller isglass istället för mjukglass - den annorlundaheten är djupare och svårare.

Jag får ofta ledsna och sorgsna mejl av människor som via en utredning och …

Om turlighet

Ganska ofta är jag ute och föreläser om barn med npf-svårigheter - dels utifrån mitt lärarperspektiv, men också utifrån mitt föräldraperspektiv. Ganska ofta får jag "komplimanger" som är väldigt fina.

- Vilken tur att din dotter har dig, får jag, till exempel, ofta höra.

Jag blir ju så klart glad, för alla vill vi ju ha komplimanger och höra att vi gör bra saker, men samtidigt känns det så fel.

För.

Egentligen är det ju jag som har tur som har fått en dotter som har lärt mig så himla mycket om livet som jag hade haft så svårt att förstå annars och samtidigt har jag haft en sån himla tur att jag är född med förmågor som gör det lätt för mig att hjälpa.

Så.


Visst har hon haft tur.

Men, är det inte jag som har haft mest tur ändå?!

Julavslutning

I dagarna går många barn på jullov. För majoriteten av barnen är jullov lika med skön ledighet. För en grupp barn är ledigheten mer ihopkopplat med oro inne i kroppen eller oro över saker som finns på utsidan. Jag kommer alltid på, så här ett par dagar innan jul, att jag skulle ha anmält mig som frivillig till någon organisation som jobbar för att underlätta för familjer som har det tufft i juletider. Men jag kommer alltid på det lite för sent... Finns det någon som läser min blogg som känner till någon organisation som skulle behöva hjälp, kanske inte denna julen, men nästa. Då får du gärna tipsa mig om det (och andra) så kanske man kan anmäla sig redan i januari - för nästa år.

De här vackra julgruppen fick jag, förresten, av en av mina fina elever idag på julavslutningen.

Nu skall här liggas i soffan och bara njutas av ledighet och tittas på den fina julgruppen:)


Snart julledig

Här sitter jag, alldeles själv på min skola. Funderar. Mycket vatten har runnit under brorarna (som det så fint heter när mycket har hänt) sedan jag satte min fot här för första gången. Den sjunde januari börjar skolan igen. Vi har så mycket att ta tag i, att förbättra, att förtydliga, förenkla.

Men.

Idag är det julmiddag för personalen och imorgon är det julavslutning och idag skall jag bara suga på den smällkaramellen. Att det snart är jullov för mig. Det kan jag behöva...



Inför nästa termin

Nu har jag precis gjort sista förberedelsen på den föreläsning jag skall ha för ett par skolor här i Göteborg senare i eftermiddag. Det är fantastiskt roligt att få vara med och sprida kunskap kring något så viktigt som neuropsykiatri.

Jag har också haft ett kbt-samtal med en förälder till barn med svårigheter nu på morgonen. Det är också fantastiskt roligt att jobba med att hjälpa människor att hitta lösningar på problem som kan verka olösliga, men som man så småningom kan förhålla sig till.

 Vill du, eller vet du någon som behöver samtal kring saker i livet som känns jobbigt, men som det går att lösa - kontakta då mig så kan vi boka in ett första möte.

Och jobbar du på en skola eller vet du en skola som skulle ha glädje av en föreläsning kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar - kontakta då mig så kanske vi kan hitta en dag/kväll för det nästa termin eller ännu längre fram.

Jag jobbar ju som lärare på "min" skola tisdag till fredag så det finns inte så många …

Om motivationshöjare...

Jag känner en kille som gillar att spela pingis, men kanske ändå mer gillar att umgås med barn i samma ålder. Idag var han med på en pingisturnering och det gick väl så där till en början. Han gillar, som sagt att spela pingis, men kanske ännu mer att umgås med kompisar så ibland glömmer han varför han står vid bordet - fast han blir lite ledsen ändå, när han förlorar en match.

Det hade gått så där på förmiddagen. Han hade förlorat ett par och vunnit en match. Nu skulle han spela mot killar som var ett år äldre. Pappan, mamman och morfadern var med för att heja på under dagen. De satt på en bänk och tittade oroligt på när motståndarna i gruppen värmde upp. Pojken i fråga satt vid domarbordet och dinglade lite med benen, inte ont anandes om vad som komma skulle. Sedan gick han och satte sig i sin mammas knä en stund för att prata lite. De tre andra killarna i spelgruppen  hade inte tid att gå iväg och prata med sina föräldrar. De var fullt upptagna med att värma upp och var faktiskt in…

Det är mycket nu...

Ibland känns som om jag inte har något liv. Jag menar det känns som om jag sover, äter, andas, tänker kring frågor som rör neuropsykiatriska (npf) frågor, problem och svar - hela tiden, dygnet runt - inget annat, liksom.

För när jag inte funderar kring det som rör familjen och npf-saker, så är jag på skolan och funderar kring mina elever och när jag inte är på skolan så har jag kbt-samtal med föräldrar till barn med npf-svårigheter och när jag inte har samtal med föräldrar så föreläser jag för lärare om npf-problematik och när jag inte föreläser för skolor så läser och svarar jag på mejl som rör npf-frågor. Jag gillar allt jag gör, verkligen.

Men.

Ibland behöver jag en liten paus, lite mindfulnes och ladda batterierna, så där så man orkar jobba vidare. Alla måste vi hitta vårt eget sätt som gör att vi "laddar batterierna". Mitt sätt är att träna olika fysiska saker, som att dansa, åka skidor, spela boll och numera också cykla till och från jobbet. Förra veckan snöade det här…

Dagens I-landsproblem

- Mamma, jag vet inte vad jag skall önska mig i julklapp!

För övrigt önskar jag er en glad lucia med förhoppningsvis fin sång och kanske någon lussebulle:)

Julklappstips

I dessa tider, när det så smått börjar lacka mot jul, gör jag något fullständigt "wildochcrazyt". Jag kommer idag att skriva om något helt annat än neuropsykiatriska funktionsnedsättningar!!

Nu har jag varnat, så du som förväntar dig ett npf-inlägg är härmed varnad:)

I augusti, efter semestern var jag ganska trött på prylbegäret som vi i familjen och alla runt oss hade. Lite mjukt och försiktigt föreslog jag för maken att vi skulle införa en köpfri septembermånad. Maken sa, förvånansvärt "ja" till förslaget och vi började - att inte köpa något.

Efter en månad tyckte vi att det var så himla skönt att efter det har det bara rullat på. Vi handlar så klart mat och vi handlar nödvändiga saker, som lite kläder till barnen, men det är allt. Det är kul att inte spendera så mycket utan upptäcka att man faktiskt sparar massor av pengar på "köpstoppet", men det härligaste och roligaste av allt är att när jag råkar gå in i ett shoppingcenter eller en affär av något s…

Anledningen till att jag började blogga

Jag slår mej ner vid ett bord på Åhlens restaurang i en mellanstor, svensk stad. Dagens lunch skall avnjutas innan siestan på hotellrummet inför föreläsningen senare samma kväll. Jag bläddrar i en skvallertidning. Vid bordet bredvid mig sitter två kvinnor. De har ätit färdigt. Den ena kvinnan ställer undan bägges brickor. Hon hämtar kaffe. Den andra sitter bara still och jag, utan att tänka, kategoriserar in dem som "pigg" och "slö/bortskämd". De två kvinnorna intresserar mig och jag tänker att hon som springer runt och fixar är mamma till hon som bara sitter och väntar på att få allt serverat. Nu låtsas jag läsa, men egentligen tjuvlyssnar jag på deras samtal (jag vet, usch och fy på mig). "Mamman" säger ungefär; men du måste se till att ordna upp det och anstränga dig. "Dottern" svarar ungefär; ja, men jag har försökt, men det är som om jag inte har någon energi. "Mamman" fortsätter förmana (hon sitter med ryggen åt så jag hör inte …

Plocka bort plankor, säger Kaj Pollak.

Kaj Pollack brukar säga så, vet jag. Inte för att jag har varit på hans föreläsningar, men jag har hört från andra som varit. "Plocka bort plankor", eller något i den stilen.

Det är så mycket som tar vår energi. Upplevelsen av vad som tar energi och varför energin går åt är olika, men känslan av att bli av med energi är den samma. När vi dräneras på energi får vi snart ingen energi kvar utan blir orkeslösa. Några av oss människor ställs inför större utmaningar, några inför lite mindre. Så är det bara och det är inget vi kan göra något åt, men så länge vi kämpar mot det vi inte kan göra något åt - så går vår energi (den stora eller lilla som vi är födda med eller har kvar efter många års slitage) till sådant vi ändå inte kan påverka.

Fråga dig själv "kan jag påverka detta och blir mitt liv bättre om jag kämpar mot detta?".

Är svaret på frågan "ja" så är det värt att kämpa och lägga energi på det, men om svaret på frågan blir "nej" så är det lika…

Olika funktionsnedsättningar - olika tankar

Vi var på besök hos barnens allergi- och astmaläkare på Östra sjukhuset för ett tag sedan. De två yngsta av familjens fyra barn har astma. Dottern är dessutom allergisk mot lite allt möjligt förutom hennes extrema allergi mot allt som innehåller minsta gnutta mjölk. Dottern rider ändå och vi har både hundar och hönor här hemma. Jag kände mig kanske lite tvungen att försvara varför hon utsätts för allergen som hon kan göra att hennes astma blir sämre. Därför berättade jag för hennes läkare att hon har svårigheter som diagnostiserats som add och atypisk autism. Att det gör att mycket blir jobbigt. Att hon är bra på är djur. Att hon får kraft och energi av att vara med djur. Det som gör att hennes självkänsla växer är också - djur.

Läkaren tittade på mig och sa;

- Det märks inte på henne det minsta, hon är precis som alla andra tonåringar.

Det där stör mig ganska mycket. Visst han ville nog vara snäll i det han sa. Han är inte den första som talat om för mig att min dotter är "fullk…

Skidåkning

Jag har varit på pingisturnering med sonen och sedan skidåkning ute i fem minusgrader och sol. Pocka blev draghund och drog så jag knappt behövde staka ett enda stavtag. Fast när hon plötsligt ville upp i skogen och springa istället för i spåret så var jag glad att jag åkt skidor några år för då blev det mer än lovligt vingligt, kan jag säga...  Underbart var det!

På vägen till skidturen pratade jag med min syster om människor vi känner som har olika svårigheter. Många är utslagna och utbrända redan innan de nått vuxen ålder. Barn och ungdomar som har livet framför sig, men som inte har ork att leva det.

Jag blir frustrerad av detta och så blir jag frustrerad av att tänka på att det är så få, om ens några som vet vad och hur man kan göra för att hjälpa dem som inte orkar.

Imorgon ska jag åka skidor igen då ska jag fundera vidare, tror jag.

Sant eller falskt?

På skolan jag jobbar undervisar jag elever i många olika ämnen (trots att jag egentligen är utbildad att undervisa i svenska och i idrott). Det har blivit så av flera olika anledningar som jag inte tänker gå in på här. Matematik är ett av de ämnen jag undervisar i. Ibland kommer det sidor där man skall skriva "sant" eller "falskt" efter olika påståenden. Inspirerad av det, tänkte jag idag skriva påståenden och ibland svara på dem också. Får se vart vi landar med det?

* Alla vill lyckas - Sant - Och det tänker jag inte gå närmare in på för det har jag redan skrivit så mycket om tidigare här i min blogg.
* "Varför" behöver besvaras med "därför" för att det skall bli något sammanhang - Sant - För oss  vuxna kan sambandet vara klart. T ex att om barnet gör detta så får hen öva på detta och det är bra, men om inte barnet/eleven själv förstår meningen med arbetet och får förklarat "varför" med "därför" så blir det svårt att arbeta.…

Om stjärnbarometrar och snabba belöningar

Idag har jag knappt styrfart, men om 45 minuter har jag tänkt att ha ordentlig fart då jag kastar mig upp på "Vita blixten" på min halvtimmes färd till skolan. Det är lite snöigt ute så jag får cykla försiktigt så jag inte välter. Att motivera mig att ge mig ut i snö, kyla och halka är inte så lätt, men eftersom jag vet att jag mår så himskans bra av det så kommer det att gå bra och jag kommer att cykla iväg då jag ska.

Det där med att göra saker som inte ger en direkt återkoppling i form av en slags belöning (typ, skön känsla/välbefinnande), utan kommer efter en dag, en vecka, en månad -  är inte lätt. För människor med neuropsykiatriska svårigheter är det ofta  ännu svårare.

"Om jag gör detta nu och imorgon och iövermorgon så kommer jag att må bättre sedan, nästa månad och nästa år".

Det är svårt att förhålla sig till det långa perspetivet. Det är därför det här med betyg är så meningslöst för väldigt många ungdomar som har npf-svårigheter. I stunden när man prat…

Viktigast

Jag fick en fråga för några dagar. Den lät  så här;  - Vad är viktigast att tänka på som förälder och pedagog till barn som har NPF.  Jag tror att svaret är så enkelt som så här; Tro på att barn alltid gör sitt bästa, att om de inte gör sitt bästa så är det omständigheterna runt barnet som behöver ändras.  Fast det känns besvärligt och jobbigt, fast barnet verkar vilja misslyckas eftersom hon/han bara gör "dumheter" hela tiden, så gäller det att ha med sig tanken i huvudet. EFTER det kommer alla pedagogiska knep och lösningar. Det viktigaste i mötet med barn som har NPF och med ALLA barn: "Alla barn vill lyckas!" Så enkelt, men så svårt att komma ihåg ibland. Och så får man inte glömma att alla gör fel ibland och inte deppa ihop när det blir fel, för det är så svårt att göra rätt hela tiden och särskilt när det finns osynliga svårigheter. 

Om att vara vuxen

Jag pratade med en liten kille igår. Frågade hur han tyckte att det gick på eftermiddagsaktiviteten han går på en gång i veckan. Han sa;

- Ledarna är asbra, du skulle bara se dem, Malene. Han som är bäst på att göra volter, han är också den snällaste. Han skäller ALDRIG på oss!

- Hur gör han när han säger till er, då?

- Han säger att "nu får ni sluta prata annars blir det så lite tid kvar att träna på".

- Vad gör ni då?

- Vi slutar.

Konstigt det där egentligen att vi vuxna så ofta annars använder oss av hot och skäll för att få barnen att "lyda", av rädsla och av underkastelse. Vilken vuxen skäller någonsin på en annan vuxen så som hen skäller på sitt barn eller på sin elev ibland?

Hur gör du? Klarar du av att resonera? Hur var det för dig när du växte upp? Fick du skäll då? Berätta gärna!

När du klarar av att resonera om saker med ett barn som gör dig frustrerad, utan att hota eller skälla då är du vuxen. Sagt av en som inte alltid lyckas vara vuxen, men som jobba…

Om drömmar som alldeles för ofta går i kras

Jag kände en tjej som hade så svårt för att förklara vad hon tyckte var svårt. En gång åkt jag upp till henne för att "översätta" vad hon sa, så att försäkringskassatjänstemannen och socialtjänstemannen skulle förstå vad det egentligen var som hon sa. Det var lite som att de pratade två helt olika språk.

De frågade om tjejen kunde tänkas börja arbeta på ett ställe och om hon trodde att det skulle gå bra.
Tjejen sa "ja", men visste inne i sig själv att hon inte skulle orka. Jag fick översätta vad hon ville ha sagt, för hon kunde inte själv. Hon ville inte att de där tjänstemännen bakom skrivbordet skulle se henne som en "looser" för hon var ju inte det - om hon bara fick göra saker som fungerade för henne, i den mängd hon orkade.

Jag känner en kille som säger "visst, det kan jag göra" så fort vi ska diskutera uppgifter han kan göra. När det väl är dags att göra uppgifterna är det däremot väldigt svårt att få någon av dem gjorda. Med enda result…

Klokt på radion

Efter en skogstur i solen med hundar och korvgrillning tog vi bilen hem igen. Radion var på. Barnen pratade och skrattade så det var inte helt lätt att höra vad som sades. En mening hörde jag dock. Den lät så här;

"Den vise vet att den inte vet".

Det är så klokt att det inte är klokt och så sant så sant. Ju mer man förstår att man inte förstår, desto visare blir man. Det tycker jag är skönt att veta, för det betyder ju att det kan bli bättre ju äldre man blir:) Vad tycker du?

Viktiga kamrater

Dagen har gått i bordtennisens tecken. Sonen älskar pingis och idag var det familjetävling som vi naturligtvis inte fick missa. Visst är det viktigt med träningen och tävlingen, tycker vi, men det viktigaste är ändå kamratskapen. Att tillhöra en grupp, det är så viktigt. Alla borde få tillhöra en grupp.  Vi är sociala varelser som behöver känna tillhörighet för att må bra.