Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från maj, 2011

Specialskolor

Jag blir inbjuden till en av Göteborgs stads (inom Efus verksamhet) specialskolor, eller resursskolor, kanske jag skall skriva. Gathenhielmsskolan heter skolan dit många barn och deras föräldrar med npf gärna hade sökt sig, tror jag. Jag träffar fyra av skolans lärare. Ulla visar mig runt och man bjuder på hembakt. Eleverna, som går på högstadiet, är 13 stycken den här terminen.

Förutom de 13 elever på på skolan finns ytterligare en grupp som kallas för "Flexgruppen på skolan. I den gruppen går elever som inte varit i sin vanliga grundskola på länge eller väldigt länge. Man börjar med korta dagar, bara för att ge barnen glädjen tillbaka.

Ulla visar mig runt på skolan. Jag ser konstverk som eleverna gjort.



Vi sätter oss i Flexgruppens klassrum. Här känns det som min dotter skulle kunna lyckas. Nu får ju hon så mycket stöd från skolans specialpedagoger, men det jag saknar är den där tillhörigheten, att få känna att "jag duger, jag räcker till, jag är okej". Barn med särski…

Positivt tänkande

Igår hörde jag av fyra mammor via telefon och mejl. Alla fyra hade jobbiga upplevelser/kamper i livet just nu och så har det varit för alla fyra mammor under lång tid. Det är svårt att inte trilla ner i ett svart hål när mycket kring ens barn är svårt. Det är lätt att trilla ner i det mörka, när ens barn kämpar i mörker.

Min dotter ligger i sängen. Hon har ont. Hon klarar inte att gå till skolan just nu. Jag är hemma. Väntar. Kanske vänder det om ett tag. Kanske får jag köra henne i bilen, till skolan, om ett tag. Kanske kan hon cykla. Kanske är hon hemma hela dagen.

Det är lätt att trilla ner i hålen som följer vägen, som suger in, som suger ur all kraft, som gör att man bara ser mörker.

Därför tänker jag att idag skall vi försöka ge varandra och oss själva en klapp på ryggen och en ljus livboj att hänga vid ett tag. Vi vänder tankarna, jag gjorde det på morgonpromenaden med vår ena hund och vår utflyttade ena valp, som vi passar den här veckan.

Dagens uppgift, att försöka vända mörk…

Inte längre särskola för autistiska elever

Läs här. Autistiska elever utan utvecklingstörning och/eller hjärnskada skall/får inte längre vara inskrivna i grundskolans-, gymnasieskolanssärskola. Det är väl kanske bra, men jag undrar hur kunskapen och mottagandet ute på de "vanliga" grundskolorna och gymnasieskolorna är. Hur mycket kunskap "vanliga" lärare i grundskolan och gymnasiet har haft möjlighet att införskaffa sig inför förändringen.

Det är ett stort problem det här att alla barn skall inkluderas i den vanliga skolan, men att man sedan inte följer upp och ser till/ger möjlighet till att lärarna får kunskapen, förståelsen och verktygen de behöver för att ge elever med npf (och just nu pratar jag om barn/ungdomar med autism) chansen att lyckas i skolan.

Tack

Tack Gode Gud för specialpedagogerna på dotterns skola. Hur hade vi klarat oss utan deras hjälp, stöd och förståelse! Ville nog bara säga det så här rakt upp och ner. Det är en oerhörd skillnad, som natt och dag, som sommar och vinter, som hav och land om man får eller inte får förståelse för saker som är svåra av människor runt en.  Och så passa på att säga att klippningen gick bra, hon var från Boden, min frisör. Hon både tvättade, klippte, fönade och pratade på ett trevligt och bra sätt... Amen.

När förstår man inte och när är man "bara dum"?

Jag fick anledning att tänka på det, när förstår man inte att man sårar och när är man taskig och dum på riktigt efter att jag och dottern gick på stan häromveckan. Vi gick och småpratade när en tjej sprang ikapp oss, ropade min dotters namn och la handen på hennes rygg. Min dotter och jag vände oss om och sa hej till tjejen. Vi var glada, eftersom det inte är så ofta som vi träffar kompisar eller"nästankompisar" till min dotter när vi är på stan. Tjejen pratade i sin mobiltelefon, men tittade på min dotter och sa "vänta". Vi väntade en eller ett par minuter, medan tjejen pratade klart i telefonen. Efter en stund tryckte tjejen på mobilens röda knapp, stoppade telefonen i fickan samtidigt som hon sa "hej då" till oss och vände oss ryggen.

Naturligtvis blev min dotter lite ledsen. Hon kände sig avspisad. Jag får erkänna att jag också kände mig avspisad och lite kränkt av det där. Men så vet jag ju att den här tjejen som vände oss ryggen och gick vidare som…

Ny dag, nya möjligheter

Idag är det beställt klippning för mig. Kanske ingen dum idé om man kikar lite på den suddiga bilden här nedan. Jag älskar det att få sitta i lugn och ro och bli ompysslad i håret. Tvätt av håret är ett måste och "föning", "plattning" eller vad än frisören förslår så brukar jag tacka ja, för det betyder att jag får sitta en liten stund till i stolen och göra just ingenting. Och när man går till frisören skall håret vara riktigt okammat och otvättat för då blir resultatet så glimrande, hur det än blir.

 Nu, dags att cykla till skolan med barnen!



Lyckan kommer

Lyckan trillar ner på dig i de mest oväntade situationern. Lycka kan vara en soluppgång efter en kall natt i tält. Det kan vara en cykeltur när vinden lagt sig för kvällen, eller en lugn stund när barnen somnat. Lyckan kommer plötsligt och oväntat, men alltid välkommet.

Lycka kan vara något så banalt som Narnia på dvd. Barnen njuter av filmen och samvaron, äventyret i filmen. Maken njuter av filmen och jag njuter av stunden. Lyckan trillar rakt ner i hela kroppen mig och kanske på resten av familjen.

Lycka är ofta oväntade stunder som kommer till dig. Njut av lyckan när den dyker upp. Sedan försvinner den och man vet aldrig när den återkommer igen.

Grattis till alla morsdagsfirare

men om jag skall vara ärlig så tycker jag att det är bättre att vara lite lagom snäll mot sin mamma (eller pappa) under hela året än att vara extra snäll just en speciell dag då det dessutom måste köpas presenter och göras specialarrangemang. Och så har vi stressen över vem som får mest och bäst uppvaktning.

Nej, morsdag är ingen dag som jag tycker att man behöver fira egentligen, var lite lagom snäll istället och överraska en helt annan dag då det inte är "lag" på att vara snäll mot din mamma.

Feberkramp och tunnelseende

Feberkramp och adhd/add kan ha ett samband enligt forskarna.

Minns. 14 år sedan.

Vi hade legat inne på sjukhuset, som vanligt, efter en av dotterns förkylningar. Förkylningarna kom ofta efter att hon börjat på dagis. Förkylningarna slutade ofta med astma, sjukhusbesök och inläggning.

Vi hade legat inne på sjukhuset, blivit utskrivna dagen innan och nu hade jag precis hämtat min dotter på dagis, första dagisdagen efter senaste sjukhusbesöket. Vi åkte in till stan för att hälsa på min syster och min pappa på deras jobb. Vi stod och pratade. Dottern satt i vagnen. Plötsligt ropar min syster något och pekar på vagnen med min tvååriga dotter i. Jag ser mitt barn. Kramp. Som en båge står hon i vagnen. Astma var jag van vid, allergiska reaktioner hade jag upplevt, men det här. Något nytt. Något farligt.  Kroppen är spänd, spänd. Ögonen tittar, okontaktbart rakt upp i taket. Jag blir livrädd. Ring ambulansen, ropar jag till min syster. Min pappa och jag springer iväg. Ett kvarter bort ligger …

Nedräkningen har börjat

Snart är det slut med skolan för den här terminen. Jag vet att många familjer där det finns barn med npf har det tufft under sommarloven. För oss i den här familjen är sommarlovet plåster. Sommarlovet är tunna bomullsmoln på blå himmel. Det är drömmar, lycka och välmående. Det är återhämtning och läkning.

Snart börjar det. Äventyret.






Intressant om autism

Jag börjar vända mina blickar åt det autistiska hållet. Här hittade jag en intressant text från en konferens under "världautismdagen, skriven av Vanna Beckman.

Om viktigheter i livet

Sms från en flicka; jag hatar skolan och vill inte gå längre.

Sms tillbaka från hennes mamma; varför?

Sms från flickan; jag känner mig jättestressad och orkar inte mer med alla prov och allt.

Vad gör man då?

Man sätter sig ner och funderar på vad som är viktigt i livet. Man pratar om vad som är viktigt i livet och kommer fram till att skolan, proven och lärarnas krav inte är det viktigaste i livet.

Livet är viktigast i livet.

Därför bestämmer flickan och mamman att om flickan inte orkar med allt i skolan så får hon slippa de delar som hon känner att hon inte klarar/orkar.

Flickan blir glad igen. Känner nog lite hopp. Livet går nog bra ändå så småningom.



Kom alltid ihåg detta;

Skolan är viktig, men livet är viktigare.

Mycket viktigare.

När livet inte fungerar på grund av skolan. Plocka då bort delar som gör att livet inte fungerar -  tills livet fungerar igen.

Livet är viktigast!

Förändring

Ny utredning på BNK startade idag.
3 frågor:
1 Ny diagnos?
2 Ny bok?
3 Tårar?

3 Svar:
1 Kanske ny diagnos.
2 Förmodligen ny bok (Jag har boken i huvudet och bokens titel på papper: "Efter diagnoserna - en livsviktig bok").
3 Definitivt tårar.

Nu. Fokusera på något roligt;

Om att vilja lyckas, men inte kunna - om att vilja förstå, men inte kunna

Det svåraste för människor med npf är att det inte syns att de har en funktionsnedsättning. Jag såg en grupp barn med intellektuella funktionsnedsättningar promenera med assistenter och lärare. De gick i grupp, såg glada ut och jag tänkte då att de barnen får kämpa mot mycket, men just den biten att vi ser att de inte klarar saker, att inte inte kan fast de vill - det förstår vi kanske något bättre kring barn med downs syndrom än kring barn med adhd/add. Att läraren vill förstå, men inte gör det är ett stort problem för barn med npf och deras föräldrar. Här ett mejl från en lärare till en förälder och sedan svaret från föräldern. Allt som kan identifiera läraren, barnet och föräldern är borttaget så att skrivarna och den det handlar om skall få förbli anonyma. 


"Nästa punkt vi samtalade om är passivitet/aktiv (dvs deltagande i lek och spel) där mycket känns viljestyrt. Hen kan när hen vill, men blir passiv när hen inte vill. Hur mycket som ingår i ADD och som ingår i personlighet …

Bättre med tiden?

Jag var nyss fyllda 18 när främre korsbandet i höger knä gick av. Större delen av min fritid hade gått åt till att träna handboll. Jag hade fått plats i ett allsvenskt handbollslag, tränade med dem, spelade med juniorer och B-lag, väntade på genombrottet. Då gick korsbandet av.

Det gjorde väldigt ont när korsbandet gick av. Operationen kändes jobbig och det gjorde också ont, men jobbigast var nog efteråt. Att inte kunna träna annat än sjukgymnastik, kompisarna försvann, jag deppade.

Efter ett år var jag bra i knät och kunde börja träna och spela matcher med mitt handbollslag igen. Hela benet var inbakat i metall för att skydda det från nya skador. Jag spelade några månader, men slutade helt efter ett tag. Jag var nog rädd för att skada mig igen.

Det kom ett brev på posten. En av mina gamla klasskamrater från gymnasiet jobbade på posten och såg ett brev till mig så han skrev på utsidan av brevet att jag var välkommen på träning till hans frisbeelag.

Jag kom dit, tacklade en tjej så hon…

Alltid mer än för årstiden normalt...

Vinden blåser alltid lite mer, kylan biter alltid lite extra, regnet faller alltid lite tätare än vad som är vanligt för årstiden - när jag följer med Lillagubben till skolan. Så också idag. Idag fick man hålla i hatten när det blev rast. Vimpeln på flaggstången stod som en strut i västerläge. Kort sagt, det blåste ordentligt idag.

Jag får alltid ont i huvudet när jag följer med barnen till skolan. Förmodligen en gammal vana sedan jag "bodde" på skolan med dottern. Har alltid huvudvärkstabletter när jag följer med till skolan. Tar alltid huvudvärkstablett under barnens skoldag.

När jag själv jobbade som lärare upplevde jag det inte alls som nu. Då gick man till skolan, träffade eleverna, kollegorna, jobbade, åt lunch, jobbade, pratade, gick hem. Kom tillbaka nästa dag.

När man följer med som förälder blir dagen så lååååååång. Man är med, men ändå inte. Lillagubben var nöjd att jag följde med. Nästa år kanske han inte vill längre, för det var flera av barnen som undrade vad j…

Skolarbete

Idag skall Lillagubben ha med sin mamma till skolan. Det är blåsigt här i Göteborg så jag kommer att ha måååånga lager kläder på mig. Jag fryser alltid när jag följer med och är med barnen på skolan.

Lillagubben och tre killar till i klassen funderar förresten på att starta band. Var det inte så Ola Salo och The Ark började en gång för länge sedan. Bandet skall "repa" idag var tanken, men batterierna till keyborden var tyvärr slut och Lillagubben kan inga låtar på piano än, så vi får väl se hur det blir med karriären...

Det är många år sedan nu

Jag tittar igenom mina fotoalbum efter bilder till tidningen där jag skall vara med om ett tag. Jag blir lite nostalgisk.

Hjälp vad mycket ett liv rymmer.

Jag kommer in på albumen efter att min dotter föddes. Jag ser hennes uppväxt genom bilderna. Minns dagis och sexårsverksamheten. Hur hon alltid var en aning bredvid. Inte så det märktes av någon, men jag minns känslan. Jag minns att jag alltid var där och osynligt hjälpte henne. Jag minns hennes födelsedagskalas när hon fyllde sju. Vi bjöd hela klassen. Jag minns den känslan när jag såg att hon, trots att det var hennes kalas, inte var med i gruppen.




Så där har det fortsatt och fortsatt. Vi har fått tips och råd och förklaringar. Vi har fått höra att det går över, att det kan vara så, men nu vet jag att det inte är så. Jag vet att man måste hitta egna vägar, andra vägar än "vanliga familjer" för att få saker att fungera.

Nu, dags att fotografera några av bilderna. Sedan skicka dem till tidningen där artikeln om mig skall v…

Kraftsamling även för barnen

Precis som vi vuxna hämtar kraft när vi utför våra intressen/det vi gillar att göra/det vi är bra på, så behöver också barnen göra det. För barn som stångar pannan blodig mot motgångar och svåra saker varje dag är energipåfyllningen viktigare än för andra. Energin riskerar annars att dräneras och när batteriet är helt slut går det inte att fylla på...

Min dotter hämtar sin energi från djuren och framförallt hästarna. Igår kväll red hon på Silvagården tillsammans med Storkusinen och Morfar. Morfar hade beställt ridtur för sina två största barnbarn och allt hade varit toppen. Storkusinen har aldrig ridit förut så för henne var det en stor grej. Morfar har knappt ridit han heller så livet var nog på topp där ute i skogen igår. Min dotter skrittade. Hon travade. Hon galopperade. Hon njöt. Men så kom man till slutet och då skulle man rida löst så stigbyglar och allt skulle släppas. Då plötsligt blev dotterns häst rädd för något i vinden och hoppade till några gånger. Dottern trillade av oc…

Kraftsamling

Jo, vi kom iväg till skolan! Klockan tio i morse cyklade jag och dottern till hennes skola. Efter det gick luften ur mig, men eftersom jag har ett jobb som är fritt så kunde jag "sjukskriva" mig själv och stanna hemma resten av dagen.

Jag hämtar kraft när jag tränar och när jag påtar i trädgården. Blommor var inköpta sedan igår och fröna som blivit gurk-, tomat-, kronärtskocks-, paprika-, och vattenmelonplantor behövde verkligen flytta till större krukor.


Efter en timme med jord och växter hörde jag mig själv vissla på en glad truddelutt. Bara en sådan sak gör ju att man blir ännu gladare, liksom. Efter ytterligare ett par timmar tog jag en kopp kaffe och sedan fotograferade jag mina små underverk.

Hur samlar du energi?

Om kamrater och om ensamhet

Det är måndag morgon. Jag skulle varit på jobbet, men är hemma än så länge. Lillagubben är i skolan.

Vi cyklade vår vanliga, härliga morgontur till skolan vid åttasnåret. Han cyklade med ivriga ben och rak rygg till skolan. Det är en skön nerförsbacke från vårt hus. Jag låg några meter bakom honom. Hans kropp utstrålade förväntan, tillförsikt, glädje där han rullade på så håret under hjälmen krusade sig.

Vi kom fram till skolan. Han mötte en klasskamrat samma sekund han låste cykeln. De pratade på. Jag fick ropa honom tillbaka så han fick hämtat ryggsäcken. Vi pussades en snabb kindpuss. "Ha det bra idag". "Visst, mamma". Sedan var han borta. Så skall det vara när man är åtta år. '

Dottern ligger i sängen fortfarande. Kanske kommer hon iväg om ett tag. Hon har ont i magen, ont i huvudet, ont i ryggen, i benet i vaden. Jag frågade henne var hon inte har ont. "I foten". "Då fokuserar vi på fötterna idag, då".

Hon klarar inte av att gå på b-spr…

bokutlottningen är klar!

Vi hade bokutlottning här hemma efter att vi kom hem från Liseberg. Jag lovade ju att de tio första "följarna" skulle ha chans att vinna en bok och sedan lovade jag att alla som anmälde sig som "följare" innan klockan 1800 ikväll skulle ha chans på en bok. Efter spännande dragning. (Barnen fick säga ett nummer och räknade helt enkelt på er som anmält er i listan) så föll lotten på Ada och Ulrica.

Grattis och tack för att ni följt mig till den här nya bloggen!

Lyckobubbel

Inte visste jag, den där mörka och blåsiga oktoberkvällen för tolv år sedan...

Jag hade följt med en av mina vänner till ett uteställe här i Göteborg, för att fira att hon vid dryga 30 år deltagit på sin första (och, tror jag, enda) karatetävling. Jag stod och smågnabbades med en man i kostym. Han hade "snott" min barstol, eller så var det jag som snott hans. Inte visste jag att jag just då för första gången träffade min man, där och då.

Tänker på det nu. För en timme sedan åkte han, den där mannen som jag smågnabbades med för tolv år, med tre av våra fyra barn (för ordningens skull får jag väl tillägga att två av de fyra barnen inte är mina biologiska barn, men jag har känt dem så länge att de är en naturlig del av mitt liv, men de har sin riktiga mamma, så klart). Tre av våra fyra barn och min man åkte till Liseberg för en timme sedan.

Det var glada skratt hela vägen ut till bilen. Lillagubben har blockflöjtskonsert på Liseberg ihop med tusen (eller något) andra åttaåringa…

De Ofrivilliga

Jag ser filmen "De Ofrivilliga" av Ruben Östlund. Jag har sett filmen förut. Jag sa det då, när jag såg den första gången. Jag säger det nu när jag ser den för andra gången.

Du måste se den här filmen. Den är obehaglig, mycket obehaglig ibland, men den är så sann i det den beskriver. Scenerna från lärarummet känner jag tyvärr igen sedan jag själv jobbade som lärare.

De Ofrivilliga av Ruben Östlund - se den!

Det blev, trots allt, en bra fredag igår

En glad historia mår man alltid bra av.
Den här bilden är på Dawns föregångare, i brist på bilder på Dawn får ni här Zoe. (Dawn är hälften så stor).

I tisdags var våra hönor ute i trädgården som vanligt. Våra nya hönor (kycklingar kallar man dem nog fortfarande för de är bara 18 veckor) har inte blivit riktigt accepterade av de gamla så de håller sig för sig själva, försöker vara osynliga och jag ställer dem i en egen liten bur inför natten. I tisdags hade nog någon av de stora hönorna (säkert Gloria, om du frågar mig) varit på en allra, allra minsta lilla hönan (Dawn) så att hon och de övriga två försvann från tomten.

Vi letade och letade och letade, men kunde inte hitta dem. Då kallades den stora sökkedjan in (Molly och Pocka). Molly älskar alltid de nya hönorna liiite för mycket. Därför hittar hon också bortsprungna hönor väldigt lätt. Hon hängde över staketet till grannen och svansen gick som en elvisp på henne. Vi lyfte över henne och direkt sprang hon till ett ställe.

De bägge sv…

Rakt från hjärtat

Jag tänkte berätta hur det ser ut för oss, här på den andra sidan av min dotters liv. Ta det inte som någon enskild kritik. Det är inte menat som det. Det här inlägget, direkt från hjärtat måste jag bara skriva just nu, bara för att förklara.

Jag tänker på Laila Bagges inlägg om att vissa saker måste man kräva av barn i en viss ålder...

Min dotter kom hem från skolan idag. Planen var att hon skulle ha gjort en idrottsredovisning för sin idrottslärare idag. Det står i kursplanen att alla elever skall hålla i en lektion. Det borde väl jag veta, jag är ju idrottslärare själv...


Min dotter, som har add, som bland mycket annat innebär att hon inte klarar av att stå inför en grupp (det är inte det att hon inte orkar, att hon inte vill, att hon vill ge lärarna på skolan extra arbete HON KAN INTE). Idrottsläraren har gett min dotter möjlighet att vara ensam med henne, att visa en idrottslektion för just bara henne.

Här hemma har vi förberett genom att prata. Jag har försökt hjälpa henne och d…

Ibland går det att påverka

För drygt ett år sedan var jag moderator under en paneldebatt mellan Lidköpings politiska partier. Debatten var kopplad till en undersökning som gjorts i kommunen angående stödbehovet till familjer där ett eller flera barn har adhd/add.

Efter det skrev Kristdemokraterna en motion som gick ut på att;
"kommunen skulle se över nuvarande insatser till familjer med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar".
"att samordningen mellan kommunens förvaltningar förbättras".
"att samverkan och samordning mellan kommunen, hälso- och sjukvården och övriga myndigheter utvecklas för att underlätta för denna grupp av funktionshindrade och deras familjer".

Bra va?

Det bästa av allt är att motionen nu bifallits av Lidköpings kommunfullmäktige!

Kommunfullmäktiges beslut ser ut så här;
"Uppdrag åt berörda nämnder, med social- och arbetsmarknadsnämnden som huvudansvar, att se över insatser för familjer med barn som har neuropsykiatriska funktionsnedsättning och …

Om varför "duktig" är svenska språkets fulaste ord

Har du tänkt på att vi använder ordet "duktig" till ett barn, även när det är nyfött? Frågor som "äter hon bra?", "sover han hela natten?" och "kan du duscha utan att hon blir ledsen?" besvaras av föräldern till barnet att det går så där, att det är jobbigt med det ena eller andra eller - "han/hon är så DUKTIG".

Som jag ser det kan inte ett litet barn vara mer eller mindre duktig. Ett barn gör så gott han/hon kan utifrån sina egenskaper som kommer med i paketet, liksom. Att ha ett "duktigt" barn är det bästa man kan ha.

Duktig är ett fast begrepp. Man går från värdelös till duktig (eller jätteduktig också ibland) på en skala som redan är satt. Men "duktig" borde vara relativt. Det borde vara personligt. En som har förmågan att springa fort, världsrekordford är ju duktig. Den som har korta ben som springer sitt allra, allra fortaste, men ändå långt ifrån världsrekordstid är ju också duktig - ufrån förutsättningarna.

Dagens trädgårdstips

Om du har en trädgård som har så här många maskrosor, misströsta inte!
Köp dig en bra gräsklippare, ställ in den på lägsta klippningen och kör på. Så blir det så här fint!
Maskrosor är tvååriga, berättade min mamma för mig idag. Det innebär att om du klipper och klipper och klipper varenda maskros innan de blommar och sedan stoppar alltihop i komposten så inte fröna har möjlighet att sprida sig, då har du en maskrosfri gräsmatta efter tre år. Det känns fint att tänka på, tycker jag.
Förresten. Idag var jag på möte med Compassen och utan att säga någonting mer så vill jag bara säga att den 14 september kommer det förmodligen att hända roliga grejor här i Göteborg...

Om spegelbilderna i söndags

Vi ordnade en rideftermiddag för medlemmarna i Compassen i söndags. Sju föräldrar anmälde totalt tolv barn. Regnet drippade ibland och droppade ibland. Ibland var det regnlöst i luften... Barnen älskade det och vi vuxna också. Efter tre timmar på Silvagården åkte barnen hem med sina föräldrar. Glada och  nöjda efter de nya erfarenheterna och de nya vännerna. Om du frågar mig så blir det en likadan rideftermiddag till hösten igen, men då har vi beställt bättre väder...
Nu skall jag och dottern på det obligatoriska halvårsbesöket till tandhygienisten.

Tävling!

Jo, jag erkänner, jag vill inte tappa bort en endaste av er som läser min gamla blogg. Därför ordnar jag en tävling för att "lura med er" (jo, jag sa ju att jag erkänner).
Den av er tio första som väljer att bli "följare" här på min nya blogg innan söndag klockan har chans att vinna en av mina två böcker. (Finns det bara en "följare" då så blir du automatisk vinnare)
Klicka in dig på "följare" här nere till höger på sidan så är du automatiskt med på utlottningen av böcker.

Jag är ingen strykbrädsmamma

Nej, jag stryker bara kläder när jag skall föreläsa, för då måste man ju vara lite extra fin och ha lite extra fina blusar på sig. Annars avskyr jag strykbrädan och strykjärnet som pesten. Jag hade nog inte vidare funderat över det faktum att jag inte var någon strykbrädsmamma innan dottern var tre år. Det blev så att min syster stod och strök något när jag och min dotter var på ett av många besök hos henne och hennes familj. Min treåriga dotter tittade storögd upp på sin moster och frågade;
- Vad är det!?
Vet inte hur det är med er, men jag tycker inte att jag har tid att stryka ut rynkor på kläderna (inte i ansiktet heller för den delen), vare sig då eller nu, faktiskt.
Eller så är jag bara lat...?

Oj, oj, det här var värre än jag tänkte mig

Jag försöker finna mig tillrätta här i min nya "lya", men det går sådär får jag nog erkänna. Jag tänker mig att jag skall föra över alla mina gamla inlägg om någon skulle vilja läsa dem senare, men jag lyckas inte med det... Någon som vet hur man gör?


Nyinflyttad

Eftersom Aftonbladet bestämt sig för att lägga ner sin bloggportal så försöker jag hitta någon annanstans att bo. Får se om jag trivs här. Välkommen hit, du som hittat min nya "bostad".