Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från juni, 2011

Fantastiska människor - fantastiska ställen!

Dotterns nya utredning är igång. Tänk vad många timmar och vad många kloka hjärnor, fantastiska människor som jobbar för att min dotter skall få det så bra det bara går. Jag har hört om utredningar som människor fått inför en väldigt viktigt sak i sitt liv, nämligen diagnos inom det neuropsykiatriska området. Jag har hört om diagnoser som satts på människor efter en timmes samtal, eller kanske två. Efter en intervju eller av en skolläkare. Jag tycker att det här med diagnos är alldeles för viktigt och alldeles för stort för att man skall kunna sätta rätt diagnos efter så kort utredning.

Jag är mycket nöjd med Barnneurologiska kliniken i Göteborg. Där har man, vid alla möten och vid utredningen för fem år sedan/utredningen nu varit oerhört proffessionella och empatiska i mötet kring min dotter. Vår utredning/en typisk utredning (tror jag) på BNK ser ut ungefär som så här;

Två samtal mellan föräldrar och ansvarig läkare, mellan en till två timmar. Två möten mellan psykolog och barn där …

Idag skall jag gå till apoteket

Blev väckt av sång och dans idag. Fyller "dubbelfyra" och maken överraskade mig med en ny, underbar morgonrock så här på morgonkvisten.
Nu en macka och lite yoghurt, sedan till Ågrenska för att hämta dottern till mötet på BNK.
Sedan skall jag nog gå till apoteket och köpa något. Det är så trevligt att gå till apoteket på sin födelsedag för de är alltid så observanta på datum där - så då får jag en extra gratulation när jag skall betala mina varor...


Ha en härlig dag idag. Det skall jag försöka ha!

Livet paddlar på

Lillagubben är förkyld och dottern är på läger. Alltid när vår dotter är på läger passar jag och maken på att slarva med mjölkprodukter. Det är så härligt att drälla lite ost på golvet och att låta osthyveln ligga kvar på diskbänken. Igår köpte vi "gräddigleverpastej" bara därför att vi kunde. Jag åt inget av den. Är inte mycket för pastej, men maken proppade i sig tre gräddiga mackor med leverpastej och gurka.

Det som är tydligast när min stora tjej är på läger, är all smärta som hon har, som hon berättar att hon har för mig. Att vila från den stressen är skönt. Jag vet att hon ändå har ont, men att inte behöva höra det, är avkopplande för mig de här dagarna när hon är på läger. Jag vet inte hur jag skall hjälpa henne med all hennes upplevda smärta. Hur hon skall få vara smärtfri. Det hade varit fantastiskt om hon fått vara smärtfri = att jag inte hörde något om att hon har ont i, säg, en vecka. Hörde om en tjej som gjorde magundersökning genom sövning på grund av smärtan i…

Anki Sandberg, Attention replikerar mitt debattinlägg

Det gör hon här  (och jag svarar henne också, för jag menar att vi tycker så gott som lika i frågan, men på något sätt blir de här frågorna så himskans svarta eller vita, hela tiden). Läs min kommentar också och kommentera gärna själva vad ni tänker i ämnet.

Vi har packat nu

Ikväll är kvällen innan dottern skall på läger ute på Ågrenska första veckan den här sommaren. Förr om åren har vi fått en vecka, men denna sommaren har dottern haft sådan tur att i år får hon vara två veckor på Ågrenska med kompisarna.
Imorgon kör vi iväg till Amundön, in genom grindarna till Ågrenska, de där grindarna som förr om åren alltid fick mig att börja gråta - på vägen ut, när jag lämnat dottern. Kände det som om jag svek henne, som om jag lämnade bort henne. Lägret hade vi ju fått av kommunen, för att min dotter behövde det. Numera känner jag alltid lycka och glädje när jag åker ut genom grindarna efter att ha lämnat min stora tjej. Jag vet att min dotter har det bra. Jag vet att hon, efter att ha speglat sig, efter att ha lyckats, efter att ha fått vara den hon är och att det är okej med det, kommer hem större och lyckligare än innan. Det är nog det jag tänker på när jag kör genom grindarna från Ågrenska.
Imorgon skall en sjuksköterska ta bort stygnen från hennes rygg efte…

Gatlopp i kalas

Från och med skolavslutningen sätter de två mest hektiska veckorna på året igång. Se bara vårt schema de här två veckorna som är och som varit:

16 juni skolavslutning med tårta och massor av barn i trädgården, (en vän till mig från USA kommer och hälsar på och bor hos oss)
18 juni stort kalas hos vänner som fyller år
21 juni kalas hos oss för Lillagubben som fyller nio år
22 juni kalas hos min bror som fyller år
24 juni midsommarafton
25 juni släktkalas med släkten från Norge som kommer hit för att fira alla födelsedagsbarn
26 juni min man fyller år
29 juni jag fyller år
Pust!!!
Sedan är gatloppet av kalas och tillställningar över för det här året och jag saknar det faktiskt inte det minsta. Att bara vara hemma och klippa gräset på midsommarafton kan vara en lisa för själen faktiskt.
Vad jag skall göra den 30 juni? Ta fram gräsklipparn och klippa ett varv till i trädgården, tror jag...

Vår midsommar i bilder

Gräsmattan är klippt, rabatten är rensad, hundarna är badade (två gånger), hönorna har gått och lagt sig. Barnen (tre av fyra plus en sambo till ett av barnen) tittar på "Little miss sunshine" och jag njuter av att vi inte har gjort någonting som varit ansträngande idag.
Idag gick det halvmetersvågor på havet. Hundarna älskar att bada. Pocka bryr sig inte, om det så är full storm så vill hon bada. Molly tar det lite mer piano, men hon måste ändå hoppa i fast det är lite läskigt, för det är så hiiiiimla underbart att bada. På den här bilden har bara Pocka hoppat i.
På den här bilden har bägge hundarna hoppat i spat. Du ser dem inte, men de är i bild, där det är som mest skummigt...
Här är de ute ur vågen igen. De överlevde den vågen också!
Efter ett långt bad så får vi till slut upp dem för de måste upp och kissa. Öronen, som brukar ligga ner mot jorden, står rakt ut tack vare vinden som viner.
Barnen gjorde kransar idag och det blev så fint, men det var svårt att få en bild där a…

Glad midsommar

Idag blir det inget inlägg. Idag blir det bara "glad midsommar". Hoppas ni får en trevlig dag idag. Att den här dagen blir ungefär lika trevlig som igår. Att imorgon blir ungefär lika bra som idag.

Själv skall jag klippa gräset, gå ut med hundarna till havet så de får bada. Umgås med familjen och kanske, men bara kanske, om det inte regnar för mycket, dansa kring midsommarstången nere i Långedrags hamn.

Diagnos eller inte?

Jag har pratat med en klok tjej på nitton år idag. Jag har börjat småjobba på mitt nästa bokprojekt och tjejen som jag pratat med skall vara med i boken. Hon var sjutton år när hon fick diagnosen add och jag frågar henne, så här två år senare om hon tycker att det varit bra eller dåligt att ha fått diagnosen. Hon svarar;

- Jättepositivt när jag fick veta. I flera, flera år har jag bara gått och funderat på varför jag är annorlunda. Varför jag inte klarar något, varför jag är misslyckad. När jag fick min diagnos... det går inte att beskriva, det var verkligen en stor lättnad. Nu vet jag om problemet och kan jobba efter det. Skulden försvinner också och det finns ett hopp nu. Nu vet jag ju hur jag skall kämpa.

19 år är tjejen som säger detta. Klok som en uggla, med en funktionsnedsättning som gör att livet är tuffare än för många andra nittonåringar. Hon är inget facit för om det är bra eller dåligt med att få en diagnos, men jag har uppfattningen att väldigt många människor som får sva…

Om sjukgymnastbesök och lite mörka tankar

Klockan är mycket. Jag är vaken, fri från migränen som slog ut mig för några timmar sedan, pigg igen. Huvudvärk var orsaken till dotterns besök hos sjukgymnasten idag, men det hade lika gärna kunnat vara värk i benen, ont i magen, värk i ryggen eller ont någon annanstans.

Det var en gullig sjukgymnast. De hade målat om och byggt ut mottagningen sedan jag och dottern var där för sex år sedan. Då letade jag febrilt efter lösningar som kunde hjälpa min dotter med alla svårigheter hon kämpade mot, som jag såg, men ingen annan riktigt noterade. Då gjordes motoriktest, på min inrådan. Då träffade vi en annan sjukgymnast. Hon kom fram till att min dotter hade lite svårt med motoriken, men inte tillräckligt för att behöva träna hos henne. Sjukgymnasten tyckte att jag behövde träna min dotter i att göra kullerbytta, stå på huvudet, kasta och fånga bollar, hjula. Sjukgymnasten tänkte att jag inte tränade henne i det tillräckligt mycket, eftersom min dotter var lite sämre än sina jämnåriga, men …

Om tider och stress - fast det är sommarlov

Redan, så här fem dagar efter skolavslutningen har barnen kommit in i sommarlovslunken. Igår blev jag, trots lunken, lätt kallsvettig då jag insåg att jag missat TVÅ tider till BNK (barnneurologiska kliniken). Skulle varit där elva igår förmiddag, såg lappen vid ettsnåret....

Jag HATAR att komma försent/missa tider och värst är det att komma försent/missa tider till saker som rör min dotter. Det är som om jag måste bevisa att "jag minsann inte har någon npf" för jag har tyvärr många gånger upplevt det som negativt när människor tolkar min familj som "en familj med svårigheter/funktionsnedsättning".

Idag skall jag och dottern INTE missa tiden till sjukgymnasten som hon skall få komma till för att se om huvudvärken kan förbättras med lite sjukgymnastik (fast sedan sommarlovet startade har dottern inte haft huvudvärk...)

I juli har hon flera besök till BNK och ett besök till ögonmottagningen där hon opererades när hon var åtta år.

Jag håller mina tummar att vi inte mi…

Han är punktlig, Lillagubben

Igår kväll var kvällen före Lillagubben skulle fylla nio år. Det började bra. Lillagubbens allra bästa kompis skulle sova över. De skulle lägga sig tidigt så att födelsedagsmorgonen skulle komma snabbare. De la sig, de busade, de pratade, de snurrade runt i sina sängar, men så - till slut somnade de.

Vi hade bestämt att Lillagubben skulle ligga kvar i sängen och bästa kompisen skulle komma upp och vara med och sjunga. Någon gång mellan midnatt och halv sex vaknade jag av att sovrumsdörren knarrande, öppnades.

- Malene, (Lillagubben kallar både mig och maken vid förnamn "för ni heter ju så" och inte det som de flesta barn kallar sina föräldrar, nämligen "mamma" och "pappa") Erik vill också ligga kvar i sängen, viskade han och jag kraxade att det skulle visst gå alldeles utmärkt, bara han gick och la sig en liten stund igen.

Närmare sexsnåret knarrade dörren upp igen.

- Det räcker med oboy och macka, kladdkaka kan jag ta senare idag.

Tio minuter senare.

- J…

Sandvikens kommun erkänner fel av en pojke med diagnos

Läs artikeln här. Att "Niklas", som inte varit i skolan på ett och ett halvt år och hans mamma fått lite upprättelse på något sätt, är bra och det är nog bra att sådana här fall tas upp för det gör att det blir bättre för andra barn med diagnos (och utan) som kommer efter "Niklas".

ta bort mig från sändlistan!!

Jag håller på att skicka ut information om höstens föreläsningar. Jag får tillbaka ett svar från en rektor som jobbar på Göteborgs Högre Samskola och blir förvånad...

Ta bort mig från sändlistan!!

Så står det i ett mejl som han skickar tillbaka till mig efter att ha fått informationen om min föreläsning. Jag blir så nyfiken att jag är tvungen att skicka ett mejl tillbaka (fast han ju vill att jag skall ta bort honom från sändlistan, vilken jag så klart ska göra så fort jag skickat iväg mina frågor).

Man blir ju nyfiken (blir inte du det?); Har han redan all kunskap om adhd/add, har alla hans lärare kunskap om adhd/add, har man inga elever med adhd/add på Göteborgs Högre Samskola eller vad beror det på att han skickar ett sådant mejl? Jag blir nyfiken, lite ledsen över tonen och lite ledsen över att hans skola inte är ett dugg intresserad av min föreläsning, men mest nyfiken. Hur tänker han egentligen? Får se om jag får något svar på mina frågor. Jag blir väldigt nyfiken och lite beklä…

Lyssna på Ty Pennington

Idag skall jag gå på en föreläsning om sociala berättelser. Tänkte berätta mer om det i eftermiddag. Tills dess tycker jag att du skall lyssna på Ty Pennington som är en mycket energisk programledare för programmet "ExtremeHomemakeover". Han berättar om sin resa med adhd här.

Apropå inkludering

Jag fick ett så fint och klokt mejl från en mamma till en tjej med npf idag. Jag har frågat om jag får lägga ut det här och det fick jag för mamman. Jag har tagit bort namnen på mamman och flickan så de får vara anonyma. Här kommer mejlet:

God söndagsmorgon Malene!

 Vaknade idag till ljudet av ösregn. Agendan är så tom som Storgatan en
 fuktkall söndagseftermiddag i slutet av oktober. Kan det bli bättre!?

 Jag har tänkt och funderat och vänt och vridit på detta med
 inkluderingens nytta eller onytta. SAOL föreslår bland annat synonymen
 medräkna. Räkna med.

 Min man anser att jag är blåögd och godtrogen. Andrea suckar ur djupet
 av sitt hjärta och säger uppgivet "mamma, måste du ALLTID se det goda i
 alla människor???"  (detta när jag försöker förklara tänkbara
 anledningar till att någon har betett sig dumt mot henne, i hennes
 ögon). Och vi kan väl konstatera att ja, jag är nog mer åt det blåögda
 hållet än åt det cyniska. Mer fria än fälla.

 Men, jag är inte så blåögd att jag tror att…

Jag lever

Jo, det har blivit lite glest mellan inläggen här senaste tiden. Skolan är slut och vi har en period då vi bara pöser runt och njuter livet. Vi gör vad vi vill vi mår gott, tiden går i lagom takt. Idag är planen att ta hundarna till havet så de får toksimma i en halvtimme ungefär medan vi sitter på klipporna och äter jordgubbar. Sedan skall jag rensa trädgårdslandet och städa hönshuset med mina barn och min vän Åsa, som hälsar på från USA. Maken skall köra instrument, högtalare och mikrofoner för festligheterna ikväll. Vi skall överraska våra vänner med lite skönsång (hoppas vi att de tycker) när de har födelsedagskalas ikväll. Inget viktigt att berätta alltså, kunde egentligen hoppat över inlägget egentligen, men som sagt, jag lever. Det var väl mest det jag ville bevisa.

Sommarkul

Trots migrän så jag måste bära både mössa och kapuchong så leker livet idag, första dagen på sommarlovet. Lillagubben och hans kompis åker 16 ! attraktioner på Liseberg. Jag och min vän, Åsa tittar på, pratar, äter och myser.

Då var vi redo för morgondagen

Blommor till Lillagubbens klassföreståndare och fritidspedagog. Blommor till en fröken som går i pension som haft både Lillagubben och hans storasyster. Blommor till dotterns två specialpedagoger som gör så mycket för att hjälpa henne och så en vinranka till dotterns klassföreståndare (som min duktiga, duktiga dotter samlat in pengar helt själv till eftersom ingen annan i klassen varit intresserad). Flädersaften är blandad och skall nu bara stå och "gotta till sig" inför morgondagen. Tårtan skall jag baka nu. Herregud, vad livet är underbart!

Två månader med nästan bara glada inlägg

Jag måste bara varna er som brukar läsa min blogg. Imorgon är det skolavslutning för min son och min dotter. I och med det kommer det att bli glest mellan inläggen som tar upp jobbiga saker. Mest kommer inläggen att handla om utflykter, om roliga saker sagda av Lillagubben (jo, han säger alltid roliga saker, men under terminerna får de sällan plats här på bloggen), om lycka, om vänner, om små miniägg från hönorna som vi steker till små miniomeletter, om lek och om vattenmeloner som odlas och äts med välbehag, om flottfärder och om krabbfiske och andra om andra "tvilialiteteter".








Sommarlovet brukar för vår familj vara en enda enormt stor påse fylld med söta, sura, syrliga och salta karameller...
Förbered er på det. Från och med idag blir det sommarlovsbilder på den här bloggen.

Jag samlar ord, jag och funderar på en sak...

Eftersom Aftonbladets blogg snart stänger ner och tappar ur alla ord och bilder som någonsin publicerats där så håller jag på att föra över mina blogginlägg från det året jag legat på Aftonbladets sida. 109 093 ord har jag fört över hittills - och jag tänker stillsamt, för mig själv här framför datorn...

HAR JAG INGET LIV ELLER?

Man kan ju börja fundera på det lite lätt, eller hur? Det här är förresten "Pocka" en av fem valpar som Molly, vår stora hund fick för två år sedan. Här hade Pocka varit "vid liv" i ungefär en dag, apropå liv, då.

Om varför "jag skulle aldrig gjort så..." är jordens värsta uttryck

Jag läser GP efter cykelturen med Lillagubben och Molly på morgonen.

Min dotter ligger i sängen. Hon har fått frukost på sängen, som vanligt. Jag har varit inne och pratat med henne några gånger, sagt att hon "måste snart gå upp för nu börjar skolan snart".

Jag läser "Fria Ord" i GP. Idag handlar det om toabesök för människor som har en skada på sin urinblåsa.

Jag hämtar väskan till min dotter. Hämtar kläder till henne i tvättstugan.

Läser vidare och får reda på att människor som  har denna sjukdom/skada bliv väldigt handikappade i sin vardag. En kvinna hade blivit kränkt på ett köpcenter eftersom hon inte fick låna toalett. När hon till slut fick låna en toalett så fick hon sitta med öppen dörr...

Min dotter kommer upp. Klär på sig, borstar håret. Hennes första lektion har börjat, men hon är på gång. Jag känner på mig att hon kommer att cykla iväg till skolan idag, trots operationsärret efter leverfläcken hon tog bort igår stramar mycket.

Jag tänker på männi…

Idag skall jag

Idag skall jag följa dottern till läkaren när hon skall ta bort en leverfläck, jobba lite, hämta dotterns examensklänning, köpa present till dotterns tre lärare som vi brukar ge till, samt åka med henne till "nagelskulptören" för att fixa nya naglar (jo, då det har gått jättebra med nageltestet, ingen nagelbitning sedan de nya naglarna kom på plats). Sedan skall jag och maken gå på sonens fritidsfest innan han skall spela fotbollsmatch och då skall jag försöka smita iväg på 3V´s sommarfest.
Jag har en liten känsla av att flädersaften, som jag längtar efter att få göra, får vänta tills imorgon...
Vem sa, förresten, att dagarna innan sommarlovet var som "smultron på ett strå"? Inte jag, i alla fall! (Det kanske ingen har sagt, men nu fick jag med en somrig bild till och vem kan säga nej till en sådan...).

Måste ses: Kämpeskolan i Bålsta

Fick ett tips om ett nyhetsinslag om Kämpeskolan som är en skola för elever med Aspergers. Se inslaget här.
Jag vill, för säkerhets skull, förtydliga att jag är för inkludering, men när det inte fungerar måste vi, för de som håller på att gå under, hitta andra lösningar. Kämpeskolan är ett sådant alternativ.

Ny debattartikel i dagens GP om inkludering

Läs här.  Som sagt, ofta blir det väldigt svart och vitt när svåra saker diskuteras. Jag är alldeles övertygad om att det finns väldigt många gråa nyanser också...

En sak som upplevs av en person som helrätt, kan kännas helfel för en annan och för en tredje kan det vara både och eller antingen eller - om du förstår vad jag menar. Därför är det så viktigt att det finns olika alternativa skolformer, så att alla barn kan få sin plats, där de trivs och fungerar under de många år som skolan faktiskt inverkar på livet.
För att komma dit, är det viktigaste av allt att vi förstår att ta andras perspektiv. Bara för att jag tycker/tror att en sak är rätt för mig eller mitt barn, behöver inte det innebära att det är rätt andra - för det finns väldigt många rätt och fel, beroende på vem vi är, vad vi kan och hur vi tänker etc.

En öppenhet för olika behov, kunskap kring npf, förståelse också och rätt bemötande. Där är grundreceptet för att människor med npf (och alla andra människor som är annorlun…

Från fest till vardag

Igår var vi på studentfirande av "Ellen". Så här goda cupcakes fick vi titta på och njuta av då.


Idag står städning av människornas hus och av hönornas på programmet. Men sedan skall vi njuta av helgen! Nu -frukost.


Intressant artikel apropå mitt debattinlägg

En kommentar till debattinlägget menar att alla barn kan gå i samma klass och så refererar hon till en artikel i SydSvenskan, läs här. När jag läser artikeln blir jag väldigt glad. På Nossebroskola utgår man ifrån att om en elev misslyckas så har skolan misslyckats. That´s it. De har fattat grejen. Alla elever skall undervisas i stor klass, enligt specialpedagogen och rektorn på skolan. Det är jag lite tveksam till för jag tror, hur bra en skola än är, att det måste finnas alternativ och att man är okej med det att man kan göra undantag för ett speciellt barn som inte klarar av att gå i en vanlig klass (det kan ju bero på sådana saker som att det är otäckt att vara med många människor, att man har svårt med ljuden, att man blir trött av alla synintryck etc). Men på det stora hela blir jag väldigt glad av artikeln och meningen, "om en elev misslyckas, så har skolan misslyckats". Jobbar man efter det så finns det bara vinnare, tänker jag.

Min debattartikel Aftonbladet; inkluderingen av barn med npf i den svenska skolan

Läs den genom att trycka här. (Som vanligt när det gäller journalister så vill man hitta en riktigt bra vinkel som man gjort i rubriken till debattartikeln. Jag tycker inte och skriver inte att alla barn med npf-diagnoser skall gå i egna skolor - bara att alternativen måste finnas när det inte fungerar att gå inkluderad i de vanliga skolorna).

Ikväll är vi glada

Livet trillar liksom på. Det märker man bland annat på att barnens (framförallt Lillagubbens) ben och armar plötsligt sticker långt ut ur tröjor och byxor och på att en av våra små hönor idag la sitt första ägg. Det är värt att fira med en liten omelett, tycker jag.
Från vänster: Glorias (vår vita hönas) ägg, ett vitt köpt ägg och så längst till höger första ägget från en av våra nya, svarta hönor (har tyvärr glömt vad barnen döpt henne till). 




Apropå debattartikeln om inkludering, i GP igår

Ofta när vi människor diskuterar saker som är svåra så tenderar vi (även jag får jag nog erkänna) att se så "svart eller vitt" på saker. Att se ett barn misslyckas i skolan är oerhört frustrerande och det är väldigt svårt för alla inblandade att ta till sig. Vi försöker hitta "felet" till varför det inte fungerar. (Ofta lägger föräldrarna skulden på skolan och skolan lägger ungefär lika ofta skulden på föräldrarna, men det är ju bara så att barnet har svårigheter som är svåra att ha i vårt samhälle).

Att hitta en universallösning som löser alla barns problem vore ju naturligtvis fantastiskt, som att "alla barn skall gå inkluderad i den svenska grundskolan", men barn är ju individer med sina egna lättheter och svårigheter. Därför kan man aldrig hitta ett sätt som fungerar för alla barn. (Dessutom drar jag alltid öronen lite åt mig när man skriver "alla modern forskning pekar på..." för vem har läst all modern forskning...?)

Man kan definitivt in…

Lillagubben "vann lite mark" idag

Idag kom båda mina yngre barn till skolan i tid. På grund av den nya utredningen på BNK (barn neurologiska kliniken)så måste dottern vara på skolan under förmiddagen. Måste hon, så måste hon. Hon visste inte, men jag visste och då gäller det att lägga in alla växlar man har för att få det att funka. Som att prata om det redan igår.
-nu skall vi försöka se till att du kommer till skolan varje dag den här sista veckan.
Extra god frukost, extra omsorg, prat om studentfirandet vi ska på imorgon och skjuts med bilen de 300meter det är till hennes skola. Om du frågat mig för tio år sedan hur jag tänker kring föräldrar som kör sina barn till en skola som ligger 300 meter från huset - då hade du inte fått samma svar av mig som jag ger idag... Ibland behöver vissa barn det för att komma iväg. Ibland räcker inte ens det...
Lillagubben fick åka med, för som han säger;
- Det är ju onödigt att du först cyklar med mig och sedan cyklar hem för att köra xx, då är det bättre att jag kommer lite sent!

Favorit i repris: "Kalaseländet"

Nej, egentligen är det inget fel på att barnen går på kalas, ju fler desto bättre, men stressen innan, det är det som är själva eländet.
Bägge barnen är bjudna på kalas i helgen. Kalas innebär present - innebär inköp av present - innebär besök i leksaksaffär - innebär något som mest kan liknas vid PANIKÅNGESTATTACK!
Med dottern går det bra, hon vet att hon är i affären för att köpa något till någon annan, har alltid vetat det även då hon var mindre. Men sonen - så fort vi närmar oss affären som säljer leksaker i alla möjliga (och omöjliga, sett ur en förälders ögon) former börjar tjatet.
- Mamma, kan jag inte få en liten present också, titta här var en rolig sak, snälla, snälla mamma, jag lovar att städa mitt rum, förresten är du skyldig mig pengar...
Och så håller det på tills jag, alternativ 1; faller till föga och efter en stund, när jag går ut ur affären, upptäcker att jag har en väldigt glad son bredvid mig, blivit tre hundra kronor fattigare PLUS pengarna som jag lagt på föde…

I helklass blir alla vinnare?

Debattartikel i Göteborgs-Posten idag. Läs här. Återkommer snarast med mina tankar kring ämnet. Vad tycker/tänker du om inkludering i helklass eller gå i liten grupp? Vad är dina erfarenheter?
Berätta för oss andra!

Så olika liv

- Du fick bara positiva utlåtanden, du var godkänd i alla ämnen, kvittrar en mamma på Lillagubbens skolgård.
- Vad bra, svarar hennes dotter.
Mamman, fortsätter;
- Hur kommer jag ut från skolgården?

Jag sitter på bänken, vid staketet och håller hundarna sällskap när jag väntar på att Lillagubben och hans fritidsgrupp skall komma från skogsutflykten när jag hör samtalet.

Jag häpnar. Tänk, det finns familjer där föräldrarna så sällan är på barnets skola att de inte vet var i staketet utgången är, vars barn dessutom har "alla ämnen godkända". Tänk, vad livet kan vara olika, även om vi går på samma skola, bor på samma gata...

"Familjeklass" - jag vet inte riktigt jag...

Jag sitter och förbereder utskick till kommande föreläsningar då jag stöter på den här texten från en skola i Falkenberg. Jag vet inte vad jag skall säga om själva upplägget. Det kanske är bra, vad vet jag, egentligen. Men när jag kommer till delen som jag förändrat till fetstil, så blir jag mycket tveksam till upplägget. Dessutom menar man att man inte behöver veta orsaken till att ett barn har problem. Jag anser att det är mycket viktigt att man känner till orsaken till ett problem eftersom man inte kan behandla problemet/hjälpa personen innan man vet vad som orsakar problemet. Tänk själv ett barn är med på fotbollsträning men efter ett tag orkar inte barnet springa. Vad gör man då lämpligen? Tar reda på problemet för hur kan man annars veta hur man skall hjälpa bäst (astma, lungsjukdom, hjärtsjukdom, fetma, trötthet, etc etc), tänker jag. Och skall rätt vara rätt så tycker nog jag att eleven också skall få sätta poäng på läraren och sina föräldrar... Vad tänker/tycker ni?
Här komm…

Mamma med andra erfarenheter, men ändå så lika - som "vågade"

Det kom ett långt mejl från en mamma, Hanna som antog min "utmaning" att skriva om varför hon läser min blogg. Mejlet var så långt och så fint (jag fick gåshud på mina armar) så jag frågade henne om jag fick lägga ut mejlet här på min blogg och det fick jag. Vi har olika erfarenheter eftersom vi har olika barn med npf, vi är många som har det, men vi har ändå väldigt många liknande erfarenheter. Hanna skriver, bland annat om det. Hon skriver också om positiva erfarenheter, vilket är härlig läsning. 
Läs här, det är läsvärt, jag lovar;

"...Jag har följt din blogg ett tag, och många gånger varit halvvägs med en
kommentar, men så tornar ett sådant där skyhögt hinder upp sig - "vadå,
ange vännens epostadress? Vilken vän, vilken adress? Äsch, jag tar det
en annan gång." Har jag uppfattat det rätt, att det är din mailadress
jag ska ange, och så har jag max 300 tecken till kommentaren? Utmaning!

Jag som skriver till dig såhär på Sveriges nationaldag, är mamma till
två tjejer…