torsdag 30 juni 2011

Om Scott som är autistisk, om hans svårigheter, men framförallt LÄTTHETER

Idag är sista dagen som gamla bloggen finns kvar så jag för över all text till andra sidor. Då hittar jag det här klippet som gör mig rörd till tårar, varje gång jag ser det. Snacka om att ha lättheter, mitt i allt det svåra...

onsdag 29 juni 2011

Fantastiska människor - fantastiska ställen!

Dotterns nya utredning är igång. Tänk vad många timmar och vad många kloka hjärnor, fantastiska människor som jobbar för att min dotter skall få det så bra det bara går. Jag har hört om utredningar som människor fått inför en väldigt viktigt sak i sitt liv, nämligen diagnos inom det neuropsykiatriska området. Jag har hört om diagnoser som satts på människor efter en timmes samtal, eller kanske två. Efter en intervju eller av en skolläkare. Jag tycker att det här med diagnos är alldeles för viktigt och alldeles för stort för att man skall kunna sätta rätt diagnos efter så kort utredning.

Jag är mycket nöjd med Barnneurologiska kliniken i Göteborg. Där har man, vid alla möten och vid utredningen för fem år sedan/utredningen nu varit oerhört proffessionella och empatiska i mötet kring min dotter. Vår utredning/en typisk utredning (tror jag) på BNK ser ut ungefär som så här;

Två samtal mellan föräldrar och ansvarig läkare, mellan en till två timmar. Två möten mellan psykolog och barn där tester görs under en och en halv till två och en halv timmar vid varje tillfälle. Ett möte med specialpedagog. En specialpedagog som kommer till skolan och iakttar under en förmiddag. Ett frågeformulär med cirka 200 frågor till föräldrar och liknande frågeformulär till ansvariga lärare på barnets skola. Efter detta, alla dessa trådar som letar svar, kommer man fram till kloka saker, kloka hjärnor emellan. Efter det är det möte med föräldrar, med barnet och också med skolan där barnet går.

Jag är så oerhört tacksam över all hjälp vi fått från BNK, men jag är missnöjd över det lilla stöd som finns efter att utredningen är klar. Att det inte finns pengar att följa upp barnen, att ge barnen och deras föräldrar stöd, samtal och vägledning - för det behöver både föräldrarna, barnen och skolan för att det skall gå att utnyttja all kunskap från utredningen maximalt och alltså hjälpa barnet att lyckas så mycket det bara går.



Sedan är jag också oerhört tacksam över att min dotter får åka på läger ute på Ågrenska. Idag var två brandbilar på besök när vi kom tillbaka från utredningen på BNK. Fullt vattenkrig med dem som ville delta och fantastiska, glada brandmän som gjorde dagen för många av ungdomarna på lägret som för många, faktiskt är årets höjdpunkt. För där ute på lägret, den där veckan, är man som alla andra, är man bra som man är, duger man, är man lycklig - för det är jag evigt tacksam.
På väg ut från Ågrenska, var jag, som vanligt tvungen att ta på mina svarta solglasögon, för det verkar ju så konstigt för ungdomarna som har så roligt att se en vuxen människa gråta, visserligen lyckotårar, men det vet ju inte ungdomarna...

Förresten, jag vill också passa på att tacka alla er som gratulerat mig på min födelsedag, Facebook är fantastiskt. Också.

Idag skall jag gå till apoteket

Blev väckt av sång och dans idag. Fyller "dubbelfyra" och maken överraskade mig med en ny, underbar morgonrock så här på morgonkvisten.
Nu en macka och lite yoghurt, sedan till Ågrenska för att hämta dottern till mötet på BNK.
Sedan skall jag nog gå till apoteket och köpa något. Det är så trevligt att gå till apoteket på sin födelsedag för de är alltid så observanta på datum där - så då får jag en extra gratulation när jag skall betala mina varor...


Ha en härlig dag idag. Det skall jag försöka ha!

tisdag 28 juni 2011

Sverige - Colombia 0 - 0, JAG BLIR GAAALEN

För övrigt kan du som är ung med npf läsa mycket intressant på den här sidan.

Livet paddlar på

Lillagubben är förkyld och dottern är på läger. Alltid när vår dotter är på läger passar jag och maken på att slarva med mjölkprodukter. Det är så härligt att drälla lite ost på golvet och att låta osthyveln ligga kvar på diskbänken. Igår köpte vi "gräddigleverpastej" bara därför att vi kunde. Jag åt inget av den. Är inte mycket för pastej, men maken proppade i sig tre gräddiga mackor med leverpastej och gurka.

Det som är tydligast när min stora tjej är på läger, är all smärta som hon har, som hon berättar att hon har för mig. Att vila från den stressen är skönt. Jag vet att hon ändå har ont, men att inte behöva höra det, är avkopplande för mig de här dagarna när hon är på läger. Jag vet inte hur jag skall hjälpa henne med all hennes upplevda smärta. Hur hon skall få vara smärtfri. Det hade varit fantastiskt om hon fått vara smärtfri = att jag inte hörde något om att hon har ont i, säg, en vecka. Hörde om en tjej som gjorde magundersökning genom sövning på grund av smärtan i magen. Kanske skulle vi också be om att få göra det. Bara för att se så att allt ser bra ut i magen.

Ikväll skall jag hämta hem dottern för att vi skall hinna till BNK tidigt i morgon bitti. Sedan kör jag henne till lägret igen. Efter det skall jag gå igenom hennes rum. Göra det lättare för henne att hålla ordning i rummet, att hålla koll på läxor och annat, att komma upp i tid etc. Jag brukar passa på den veckan hon är borta på sommaren, så är det fixat och klart inför hösten sedan. Jag har många nya idéer som jag tänker göra den här gången.

Nu skall jag snart ta en paus i mitt bokprojektskrivande och titta på damfotbollsVM. Heja Lotta Schelin och company!

måndag 27 juni 2011

söndag 26 juni 2011

Vi har packat nu

Ikväll är kvällen innan dottern skall på läger ute på Ågrenska första veckan den här sommaren. Förr om åren har vi fått en vecka, men denna sommaren har dottern haft sådan tur att i år får hon vara två veckor på Ågrenska med kompisarna.
Imorgon kör vi iväg till Amundön, in genom grindarna till Ågrenska, de där grindarna som förr om åren alltid fick mig att börja gråta - på vägen ut, när jag lämnat dottern. Kände det som om jag svek henne, som om jag lämnade bort henne. Lägret hade vi ju fått av kommunen, för att min dotter behövde det. Numera känner jag alltid lycka och glädje när jag åker ut genom grindarna efter att ha lämnat min stora tjej. Jag vet att min dotter har det bra. Jag vet att hon, efter att ha speglat sig, efter att ha lyckats, efter att ha fått vara den hon är och att det är okej med det, kommer hem större och lyckligare än innan. Det är nog det jag tänker på när jag kör genom grindarna från Ågrenska.
Imorgon skall en sjuksköterska ta bort stygnen från hennes rygg efter leverfläcksbortagningen för två veckor sedan. Det är väldigt bra att de gör det där ute. Min dotter, som är så himla van vid att jag ALLTID finns bredvid henne när det händer grejor som hon inte är riktigt bekväm med, som hon ogillar, som hon är rädd för, kommer att träna på att vara utan mig när något som är just lite obehagligt händer imorgon. Det är bra. Det måste hon träna på, precis som alla andra barn och ungdomar måste träna på sådant.
Det har varit mycket med hennes allergier och med mat den senaste tiden. Mycket med ont i magen, den senaste veckan. Det skall faktiskt bli skönt att vila från att vara "på tåna" runt henne så att hon inte blir allergisk, eller när hon upplever att hon blir allergisk, vara där och stötta henne/ge henne mediciner/trösta henne.
Imorgon skall hon på läger, min stora tjej. Det lägret är bra både för henne, men också för mig.
Fast jag längtar redan tills hon är tillbaka hemma hos oss igen...

lördag 25 juni 2011

Gatlopp i kalas

Från och med skolavslutningen sätter de två mest hektiska veckorna på året igång. Se bara vårt schema de här två veckorna som är och som varit:

16 juni skolavslutning med tårta och massor av barn i trädgården, (en vän till mig från USA kommer och hälsar på och bor hos oss)
18 juni stort kalas hos vänner som fyller år
21 juni kalas hos oss för Lillagubben som fyller nio år
22 juni kalas hos min bror som fyller år
24 juni midsommarafton
25 juni släktkalas med släkten från Norge som kommer hit för att fira alla födelsedagsbarn
26 juni min man fyller år
29 juni jag fyller år
Pust!!!
Sedan är gatloppet av kalas och tillställningar över för det här året och jag saknar det faktiskt inte det minsta. Att bara vara hemma och klippa gräset på midsommarafton kan vara en lisa för själen faktiskt.
Vad jag skall göra den 30 juni? Ta fram gräsklipparn och klippa ett varv till i trädgården, tror jag...

fredag 24 juni 2011

Vår midsommar i bilder

Gräsmattan är klippt, rabatten är rensad, hundarna är badade (två gånger), hönorna har gått och lagt sig. Barnen (tre av fyra plus en sambo till ett av barnen) tittar på "Little miss sunshine" och jag njuter av att vi inte har gjort någonting som varit ansträngande idag.
Idag gick det halvmetersvågor på havet. Hundarna älskar att bada. Pocka bryr sig inte, om det så är full storm så vill hon bada. Molly tar det lite mer piano, men hon måste ändå hoppa i fast det är lite läskigt, för det är så hiiiiimla underbart att bada. På den här bilden har bara Pocka hoppat i.
På den här bilden har bägge hundarna hoppat i spat. Du ser dem inte, men de är i bild, där det är som mest skummigt...
Här är de ute ur vågen igen. De överlevde den vågen också!
Efter ett långt bad så får vi till slut upp dem för de måste upp och kissa. Öronen, som brukar ligga ner mot jorden, står rakt ut tack vare vinden som viner.
Barnen gjorde kransar idag och det blev så fint, men det var svårt att få en bild där alla såg glada och nöjda ut.
Trött, men nöjd och glad efter dagens upplevelser.

Glad midsommar

Idag blir det inget inlägg. Idag blir det bara "glad midsommar". Hoppas ni får en trevlig dag idag. Att den här dagen blir ungefär lika trevlig som igår. Att imorgon blir ungefär lika bra som idag.

Själv skall jag klippa gräset, gå ut med hundarna till havet så de får bada. Umgås med familjen och kanske, men bara kanske, om det inte regnar för mycket, dansa kring midsommarstången nere i Långedrags hamn.

torsdag 23 juni 2011

Mitt gamla jag undrar ibland vad som har hänt

Läs gästkrönikören Susanna Lalanda Rydh i Föräldrakraft om hur det känns att leva ett annat liv än majoriteten av människor.

Diagnos eller inte?

Jag har pratat med en klok tjej på nitton år idag. Jag har börjat småjobba på mitt nästa bokprojekt och tjejen som jag pratat med skall vara med i boken. Hon var sjutton år när hon fick diagnosen add och jag frågar henne, så här två år senare om hon tycker att det varit bra eller dåligt att ha fått diagnosen. Hon svarar;

- Jättepositivt när jag fick veta. I flera, flera år har jag bara gått och funderat på varför jag är annorlunda. Varför jag inte klarar något, varför jag är misslyckad. När jag fick min diagnos... det går inte att beskriva, det var verkligen en stor lättnad. Nu vet jag om problemet och kan jobba efter det. Skulden försvinner också och det finns ett hopp nu. Nu vet jag ju hur jag skall kämpa.

19 år är tjejen som säger detta. Klok som en uggla, med en funktionsnedsättning som gör att livet är tuffare än för många andra nittonåringar. Hon är inget facit för om det är bra eller dåligt med att få en diagnos, men jag har uppfattningen att väldigt många människor som får svar på varför livet varit så jävligt många gånger  tycker som hon, att äntligen kommer förklaringen på varför och också skulden rinner av lite grann.

Här i Göteborg regnar det idag och jag som försökte klippa gräset efter telefonsamtalet... Nu sitter jag här istället och skriver i min blogg, samt dricker kaffe med jordgubbar. Imorgon är det midsommarafton, med eller utan nyklippt gräsmatta...

onsdag 22 juni 2011

Om sjukgymnastbesök och lite mörka tankar

Klockan är mycket. Jag är vaken, fri från migränen som slog ut mig för några timmar sedan, pigg igen. Huvudvärk var orsaken till dotterns besök hos sjukgymnasten idag, men det hade lika gärna kunnat vara värk i benen, ont i magen, värk i ryggen eller ont någon annanstans.

Det var en gullig sjukgymnast. De hade målat om och byggt ut mottagningen sedan jag och dottern var där för sex år sedan. Då letade jag febrilt efter lösningar som kunde hjälpa min dotter med alla svårigheter hon kämpade mot, som jag såg, men ingen annan riktigt noterade. Då gjordes motoriktest, på min inrådan. Då träffade vi en annan sjukgymnast. Hon kom fram till att min dotter hade lite svårt med motoriken, men inte tillräckligt för att behöva träna hos henne. Sjukgymnasten tyckte att jag behövde träna min dotter i att göra kullerbytta, stå på huvudet, kasta och fånga bollar, hjula. Sjukgymnasten tänkte att jag inte tränade henne i det tillräckligt mycket, eftersom min dotter var lite sämre än sina jämnåriga, men inte så mycket att man kunde misstänka någon skada hos henne. Jag hade berättat för sjukgymnasten att jag är idrottslärare. Jag har ju i mitt yrke lärt flera hundra barn att stå på huvud, göra kullerbytta, kasta och fånga bollar, hjula... men min dotter har haft lite svårt för de där sakerna. Vi gick ifrån sjukgymnasten, då för sex år sedan, med blandade känslor. Dottern var glad att hon inte behövde komma tillbaka till det där konstiga stället där hon skulle kasta boll på befallning. Jag var både ledsen och glad. Glad att dottern hade lättare för saker när hon gjorde dem själv med en person, än vad jag trott att hon hade. Ledsen för att jag inte fick några svar på varför min dotter hade svårigheter och ledsen för att hon inte fick komma till en grupp med andra barn med liknande svårigheter, för att få träna och umgås med andra barn.

Nu har det ju gått sex år sedan dess och mycket vatten har runnit under Göteborgs broar sedan dess. Nya lokaler. Ny sjukgymnast. Nya övningar.

Hon var gullig, sjukgymnasten. Hon sa till min dotter att sitta rak i ryggen. Min dotter fick olika övningar för att inte få huvudvärk så ofta. Vi har gjort övningarna hemma här idag, kanske var det därför min migrän utlöstes idag igen...

Jag funderar ofta på det där jämförandet, tävlandet oss människor emellan. Där människor, som min dotter, som har svårigheter som inte syns, som gör att de upplevs "lite sämre", lite "mindre lyckade" än andra alltid drar det kortaste strået. Jag hamnar alltid i situationen att jag skall förklara min dotters svårigheter, tror att det blir bättre då, men ibland kanske det bara blir sämre av det. Eller inte. Jag vet inte. Sjukgymnasten gjorde sitt bästa. För mig var det "ännu ett besök hos någon som skall hjälpa min dotter men som egentligen inte alls förstår sig på vad hon behöver hjälp med". Hon ville väl. Hon var gullig och snäll.


Många övningar blev det hos sjukgymnasten och mätningar av spänning/stelhet i nacken. Lillagubben har sällan ont någonstans, hans liv är så enkelt. Ikväll var han på fotbollsmatch, dottern fick åka hem efter en allergisk reaktion. Barn i samma familj och ändå så olika liv. 

Min dotter var glad när vi gick därifrån. Jag också. Vi har mycket hjälp, min dotter lyckas ganska ofta numera. Hon har, trots det, ont ofta. Ont i huvudet, ont i armarna, ont i benen, i magen, i ryggen. Det vet jag inte hur jag skall hjälpa henne med. Kanske hjälper sjukgymnastens övningar. Kanske inte. Kanske har jag blivit synisk, kanske har jag varit på allt för många undersökningar, fått för många tips, som inte förändrat/förbättrat för henne - för att jag skall orka tro.

Eller, kanske hjälper det här besöket. Kanske har min dotter mindre ont när vi kommer på återbesök i september. Jag håller tummarna för det. Jag hoppas det! Det sista som lämnar människan, är ju som bekant, hoppet.

Om tider och stress - fast det är sommarlov

Redan, så här fem dagar efter skolavslutningen har barnen kommit in i sommarlovslunken. Igår blev jag, trots lunken, lätt kallsvettig då jag insåg att jag missat TVÅ tider till BNK (barnneurologiska kliniken). Skulle varit där elva igår förmiddag, såg lappen vid ettsnåret....

Jag HATAR att komma försent/missa tider och värst är det att komma försent/missa tider till saker som rör min dotter. Det är som om jag måste bevisa att "jag minsann inte har någon npf" för jag har tyvärr många gånger upplevt det som negativt när människor tolkar min familj som "en familj med svårigheter/funktionsnedsättning".

Idag skall jag och dottern INTE missa tiden till sjukgymnasten som hon skall få komma till för att se om huvudvärken kan förbättras med lite sjukgymnastik (fast sedan sommarlovet startade har dottern inte haft huvudvärk...)

I juli har hon flera besök till BNK och ett besök till ögonmottagningen där hon opererades när hon var åtta år.

Jag håller mina tummar att vi inte missar någon tid mer i sommar.

tisdag 21 juni 2011

Han är punktlig, Lillagubben

Igår kväll var kvällen före Lillagubben skulle fylla nio år. Det började bra. Lillagubbens allra bästa kompis skulle sova över. De skulle lägga sig tidigt så att födelsedagsmorgonen skulle komma snabbare. De la sig, de busade, de pratade, de snurrade runt i sina sängar, men så - till slut somnade de.

Vi hade bestämt att Lillagubben skulle ligga kvar i sängen och bästa kompisen skulle komma upp och vara med och sjunga. Någon gång mellan midnatt och halv sex vaknade jag av att sovrumsdörren knarrande, öppnades.

- Malene, (Lillagubben kallar både mig och maken vid förnamn "för ni heter ju så" och inte det som de flesta barn kallar sina föräldrar, nämligen "mamma" och "pappa") Erik vill också ligga kvar i sängen, viskade han och jag kraxade att det skulle visst gå alldeles utmärkt, bara han gick och la sig en liten stund igen.

Närmare sexsnåret knarrade dörren upp igen.

- Det räcker med oboy och macka, kladdkaka kan jag ta senare idag.

Tio minuter senare.

- Jag går bara på toa!

Så där höll det på. Ungefär var tionde minut knarrade det lite i dörren och då hade Lillagubben en ny liten upplysning att delge sina föräldrar. När klockan var tjugo i sju gav jag upp och gick upp.

Då blev det väääääldigt tyst i Lillagubbens rum, kan jag säga.

Nu har vi sjungit, öppnat paket, druckit oboy, ätit "ostmackaiugn", gett hundarna lite födelsedagsost. Maken fick gå och lägga sig igen. Dottern har duschat. Lillagubben och bästisen sitter i soffan i bara kalsonger och myser.

Jag tänker på födelsedagen för nio år sedan, då Lillagubben kom till denna världen. Han var beräknad till den här dagen och precis som i morse, var han väldigt punktlig. Klockan tolv, på klockslaget då den tjugonde juni övergick till den tjugoförste (midsommarafton var den 21 det året) gick vattnet.

Han är punktlig, Lillagubben. På gott och på ont.

Nu skall vi baka kladdkakan...


Lillagubben på bild med våra goda, goda vänners (Bosse och Mia) nya lilla hundvalp och Lillagubben tillsammans med storasyster avlslutningsdagen.

Sandvikens kommun erkänner fel av en pojke med diagnos

Läs artikeln här. Att "Niklas", som inte varit i skolan på ett och ett halvt år och hans mamma fått lite upprättelse på något sätt, är bra och det är nog bra att sådana här fall tas upp för det gör att det blir bättre för andra barn med diagnos (och utan) som kommer efter "Niklas".

måndag 20 juni 2011

Effekter av Aspergers syndrom syns redan hos spädbarn

Läs om ny forskning här. 

ta bort mig från sändlistan!!

Jag håller på att skicka ut information om höstens föreläsningar. Jag får tillbaka ett svar från en rektor som jobbar på Göteborgs Högre Samskola och blir förvånad...

Ta bort mig från sändlistan!!

Så står det i ett mejl som han skickar tillbaka till mig efter att ha fått informationen om min föreläsning. Jag blir så nyfiken att jag är tvungen att skicka ett mejl tillbaka (fast han ju vill att jag skall ta bort honom från sändlistan, vilken jag så klart ska göra så fort jag skickat iväg mina frågor).

Man blir ju nyfiken (blir inte du det?); Har han redan all kunskap om adhd/add, har alla hans lärare kunskap om adhd/add, har man inga elever med adhd/add på Göteborgs Högre Samskola eller vad beror det på att han skickar ett sådant mejl? Jag blir nyfiken, lite ledsen över tonen och lite ledsen över att hans skola inte är ett dugg intresserad av min föreläsning, men mest nyfiken. Hur tänker han egentligen? Får se om jag får något svar på mina frågor. Jag blir väldigt nyfiken och lite beklämd, faktiskt.


Malene Larssen föreläser i Herrljunga den 5/12 2011, 1800-2030.
Adhd/add skola, familj, fritid – det går att lyckas!
”Du vet nog redan att barn med adhd/add ofta trivs sämre i skolan än sina klasskamrater, att de oftare blir mobbade, att de har färre kompisar, har få fritidsaktiviteter och tränar mindre än sina jämnåriga? Du vet kanske också att barnens föräldrar mår sämre, har färre vänner, ofta sjukskriver sig, är deprimerade och i allmänhet har sämre kontakt med barnets skola? Ibland känns det hopplöst, för mycket är så svårt för barnet, det är svårt att lyckas, men det går faktiskt att vända den negativa trenden. Det går att vända mörkt till ljust, kris till utveckling, fiasko till succé – det stavas lättheter och styrkor!”
Malene Larssen är pedagog, författare, journalist och ett levande bevis på att det faktiskt går. Hennes 16-åriga dotter fick diagnosen add när hon var elva år. Malene skriver just nu på sin tredje bok och jobbar med kognitiv beteende counselling just för att vända trender, tankemönster och hitta strategier för barn med adhd/add och deras familjer.
Efter föreläsningen skall du ha fått;
  • En upplevelse utöver det vanliga, gråta lite och skratta mycket.
  • Kunskap om senaste forskningen inom området.
  • Djupare förståelse för hur det är att leva med adhd/add 24 timmar om dygnet.
  • Verktyg för hur du möter din/dina elever/barn med adhd/add så att de lyckas.
  • Tankar på hur du som professionell möter föräldrar till barn med adhd/add så ni får det där livsviktiga samarbetet.

Publikröster:
”Den bästa föreläsningen som jag har varit på - engagerad person!!”
”En mycket bra föreläsning, objektiv utan pekpinnar men med mycket värme.”
”Alla deltagare från vår skola (Backatorpsskolan) var lyriska över en fantastisk och givande föreläsning.”
”En fantastisk föreläsare som bjöd på sig själv och delade med sig av sina erfarenheter. Den här föreläsningen skulle alla våra rektorer höra så skulle de få kunskap men inte minst förståelse för elever med ADD.”



”Föreläsningen med Malene Larssen är en av de bästa jag har varit på. Jag blev oerhört berörd, fick många nya kunskaper och idéer. Jag är väldigt glad att jag gick!”

 
cid:image001.jpg@01CC26A2.FC613C10

Lyssna på Ty Pennington

Idag skall jag gå på en föreläsning om sociala berättelser. Tänkte berätta mer om det i eftermiddag. Tills dess tycker jag att du skall lyssna på Ty Pennington som är en mycket energisk programledare för programmet "ExtremeHomemakeover". Han berättar om sin resa med adhd här.

söndag 19 juni 2011

Apropå inkludering

Jag fick ett så fint och klokt mejl från en mamma till en tjej med npf idag. Jag har frågat om jag får lägga ut det här och det fick jag för mamman. Jag har tagit bort namnen på mamman och flickan så de får vara anonyma. Här kommer mejlet:

 God söndagsmorgon Malene!

 Vaknade idag till ljudet av ösregn. Agendan är så tom som Storgatan en
 fuktkall söndagseftermiddag i slutet av oktober. Kan det bli bättre!?

 Jag har tänkt och funderat och vänt och vridit på detta med
 inkluderingens nytta eller onytta. SAOL föreslår bland annat synonymen
 medräkna. Räkna med.

 Min man anser att jag är blåögd och godtrogen. Andrea suckar ur djupet
 av sitt hjärta och säger uppgivet "mamma, måste du ALLTID se det goda i
 alla människor???"  (detta när jag försöker förklara tänkbara
 anledningar till att någon har betett sig dumt mot henne, i hennes
 ögon). Och vi kan väl konstatera att ja, jag är nog mer åt det blåögda
 hållet än åt det cyniska. Mer fria än fälla.

 Men, jag är inte så blåögd att jag tror att världen befolkas enbart av
 empatiska, vidsynta, öppna, självständigt tänkande, kunskapstörstiga
 människor som på ett självklart och naturligt sätt accepterar olikheter
 hos sina medmänniskor.

 Vissa olikheter har större acceptans hos den stora allmänheten än andra.
 Många kanske känner sig lite illa berörda om de ser ett barn i en
 rullstol, eller en människa med en CP-skada som gör att armar och ben
 flaxar okontrollerat, eller om de plötsligt befinner sig i en
 konversation med en människa som har en grav stamning. Vart ska man
 titta, vad ska man säga, hur ska man agera? Det kan bli stelt och
 pinsamt och konstlat. Men jag tror inte att så många ändå skulle uppleva
 att det här barnet, den här människan, vill jag inte ha i MITT barns
 klass eller på MIN arbetsplats. Då är man ju fördomsfull, och det vill
 man ju inte vara.

 Våra ungar har ofta olikheter som jag upplever är svårare för andra att
 acceptera. Lat, ohjälpsam, oengagerad, egoistisk, hårdhänt, störande,
 stimmig, gapig, gåpåig? Ouppfostrad unge, slappa gränslösa föräldrar.

 Att inkludera, att medräkna, att räkna med, att sätta ett värde på.
 Tanken är god, men verkligheten är inte alltid god.

 Inkludering innebär inte bara att det ska finnas tillräckligt med
 pedagoger och övrig personal, tillräckligt med kunskap hos dessa,
 hjälpmedel av olika slag, anpassningar av skolmiljön och en bredare
 repertoar när det gäller att lära på olika sätt. Det innebär också att
 det måste finnas kunskap, förståelse och acceptans för våra barns
 svårigheter, samt kunskap och förståelse och en vilja att se och
 förstärka deras lättheter, hos alla andra människor som de möter.
 Vikarier, klasskamrater, föräldrar. Och inte ens jag är så blåögd att
 jag tror att alla människor runtomkring kan uppnå detta.

 Ibland fokuserar jag så väldigt mycket på att strukturera, förbereda,
 planera, styra upp och hålla koll. Vilka situationer kan uppstå? Hur kan
 Andrea reagera? Vad ska jag göra då? Samtal innan, belöningar efter. Allt
 fokus handlar om att undvika konflikten, missförståndet, att
 normalisera.

 Men det jag egentligen vill, det är ju att NÄR det blir konflikter och
 missförstånd, för det kommer det att bli, NÄR min Andrea inte beter sig som
 alla andra ungar - då vill jag att omgivningen ska se på henne och säga:
 "Det är OK. Vi tycker om dig som du är."

 Regnet har upphört för stunden och min kopp med Roiboos har svalnat. Vi
 får se vad resten av dagen har att erbjuda.

 Jag gläds åt att ni gläds åt ert sommarlov! En sådan livsnödvändig oas
 för att läka sår, fylla på energi, hitta glädje, känna förnöjsamhet med
 sig själv. Önskar er sol, värme, regn, fågelsång och blomdoft, och att
 din fina dotter varje dag får gona sig i känslan av att "Jag får vara
 som jag är och jag är bra".

 Stor kram! /Sofia




>

Spread a little love and say "hello"

Årets sommarplåga? Lyssna på den här låten, ta in känslan och gå sedan ut och sprid lite kärlek!

lördag 18 juni 2011

Jag lever

Jo, det har blivit lite glest mellan inläggen här senaste tiden. Skolan är slut och vi har en period då vi bara pöser runt och njuter livet. Vi gör vad vi vill vi mår gott, tiden går i lagom takt. Idag är planen att ta hundarna till havet så de får toksimma i en halvtimme ungefär medan vi sitter på klipporna och äter jordgubbar. Sedan skall jag rensa trädgårdslandet och städa hönshuset med mina barn och min vän Åsa, som hälsar på från USA. Maken skall köra instrument, högtalare och mikrofoner för festligheterna ikväll. Vi skall överraska våra vänner med lite skönsång (hoppas vi att de tycker) när de har födelsedagskalas ikväll. Inget viktigt att berätta alltså, kunde egentligen hoppat över inlägget egentligen, men som sagt, jag lever. Det var väl mest det jag ville bevisa.

fredag 17 juni 2011

Sommarkul

Trots migrän så jag måste bära både mössa och kapuchong så leker livet idag, första dagen på sommarlovet. Lillagubben och hans kompis åker 16 ! attraktioner på Liseberg. Jag och min vän, Åsa tittar på, pratar, äter och myser.

Hemmasittarna ofta utbrända

Artikel om barn med aspergers syndrom som ibland blir hemmasittare. Läs här. 

onsdag 15 juni 2011

Då var vi redo för morgondagen

Blommor till Lillagubbens klassföreståndare och fritidspedagog. Blommor till en fröken som går i pension som haft både Lillagubben och hans storasyster. Blommor till dotterns två specialpedagoger som gör så mycket för att hjälpa henne och så en vinranka till dotterns klassföreståndare (som min duktiga, duktiga dotter samlat in pengar helt själv till eftersom ingen annan i klassen varit intresserad). Flädersaften är blandad och skall nu bara stå och "gotta till sig" inför morgondagen. Tårtan skall jag baka nu. Herregud, vad livet är underbart!

Det kom en replik på mitt debattinlägg

Repliken kom från Sophie Ekman, som är skolöverläkare. Repliken kan du läsa här.

Två månader med nästan bara glada inlägg

Jag måste bara varna er som brukar läsa min blogg. Imorgon är det skolavslutning för min son och min dotter. I och med det kommer det att bli glest mellan inläggen som tar upp jobbiga saker. Mest kommer inläggen att handla om utflykter, om roliga saker sagda av Lillagubben (jo, han säger alltid roliga saker, men under terminerna får de sällan plats här på bloggen), om lycka, om vänner, om små miniägg från hönorna som vi steker till små miniomeletter, om lek och om vattenmeloner som odlas och äts med välbehag, om flottfärder och om krabbfiske och andra om andra "tvilialiteteter".








Sommarlovet brukar för vår familj vara en enda enormt stor påse fylld med söta, sura, syrliga och salta karameller...
Förbered er på det. Från och med idag blir det sommarlovsbilder på den här bloggen.

tisdag 14 juni 2011

Jag samlar ord, jag och funderar på en sak...

Eftersom Aftonbladets blogg snart stänger ner och tappar ur alla ord och bilder som någonsin publicerats där så håller jag på att föra över mina blogginlägg från det året jag legat på Aftonbladets sida. 109 093 ord har jag fört över hittills - och jag tänker stillsamt, för mig själv här framför datorn...

HAR JAG INGET LIV ELLER?

Man kan ju börja fundera på det lite lätt, eller hur? Det här är förresten "Pocka" en av fem valpar som Molly, vår stora hund fick för två år sedan. Här hade Pocka varit "vid liv" i ungefär en dag, apropå liv, då.

Om varför "jag skulle aldrig gjort så..." är jordens värsta uttryck

Jag läser GP efter cykelturen med Lillagubben och Molly på morgonen.

Min dotter ligger i sängen. Hon har fått frukost på sängen, som vanligt. Jag har varit inne och pratat med henne några gånger, sagt att hon "måste snart gå upp för nu börjar skolan snart".

Jag läser "Fria Ord" i GP. Idag handlar det om toabesök för människor som har en skada på sin urinblåsa.

Jag hämtar väskan till min dotter. Hämtar kläder till henne i tvättstugan.

Läser vidare och får reda på att människor som  har denna sjukdom/skada bliv väldigt handikappade i sin vardag. En kvinna hade blivit kränkt på ett köpcenter eftersom hon inte fick låna toalett. När hon till slut fick låna en toalett så fick hon sitta med öppen dörr...

Min dotter kommer upp. Klär på sig, borstar håret. Hennes första lektion har börjat, men hon är på gång. Jag känner på mig att hon kommer att cykla iväg till skolan idag, trots operationsärret efter leverfläcken hon tog bort igår stramar mycket.

Jag tänker på människorna med skadade urinblåsor. Vi har så svårt att ta till oss andra människors livsöden, andra människors tillkortakommanden, andra människors funktionsnedsättningar. Det slutar ofta med "så där skulle jag aaaaaaldrig göra" eller "så där hade mitt barn verkligen inte fått bete sig" o s v. Själv sa jag så, eller tänkte så innan jag fick barn och det har väl hänt att jag tänkt så efter att jag fick barn också.

Men varje persons historia och varje persons personlighet är unik alltså bör man inte jämföra sig med andra. Att skuldbelägga någon genom att viskande säga "så skulle jag aldrig göra om det var mitt barn" gör ingen nytta för någon. Kanske känner sig den som säger det lite bättre, men för övrigt gör det faktiskt ingen nytta.
Om en förälder kränker eller skadar sitt barn fysisk eller psykiskt så är det andra människors plikt runt omkring att rycka in.

Annars är det faktiskt så att varje människa ofta gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Att han/hon inte gör som du gör behöver inte betyda att det är fel, det är bara ett annat sätt att göra det på. Att majoriteten av jordens befolkning gör på ett sätt, behöver inte heller betyda att det är det enda rätta och alla andra sätt är fel. Det betyder bara att majoriteten föredrar ett sätt, som t ex att kasta en boll med höger arm.
Så länge man inte kränker eller skadar andra fysisk eller psykiskt så gör man inte fel. Då finns det ingen andledning att viska "så skulle jag aldrig göra".

Om majoriteten av människor skulle kika in hos oss en morgon så skulle många förmodligen tänka just den där meningen som är det här inläggets rubrik. Men det beror ju bara på att deras barn fungerar på ett annat sätt än mitt barn. De flesta barn som är 16 år behöver inte omsorgen i frukost på sängen, klädhjälp, puschning att komma upp ur sängen, tidsangivelser, mejl och sms till och från lärarna flera gånger i veckan, stöd när det gör ont, vila ett par dagar i veckan från skolan etc, etc.

Om man ser någon som far illa, som blir kränkt som blir skadad fysisk eller psykisk, hjälper det inte att säga "så skulle jag aldrig göra", då är det din och min plikt att reagera. Om det inte förhåller sig på det sättet utan bara är "ett annat sätt att göra det på" finns det ingen anledning att utbrista i jämförelsen i hur du (eller jag) skulle göra.

Det finns faktiskt ingen plats i det svenska språket för "så skulle jag aaaaldrig göra" (om man nu inte bara säger det i en neutral jämförelse, förstås...). Jag lägger första rösten på att vi helt enkelt gräver ner den meningen!

Vad tycker du är svenska språkets, eller "jordens" värsta uttryck?

måndag 13 juni 2011

Idag skall jag

Idag skall jag följa dottern till läkaren när hon skall ta bort en leverfläck, jobba lite, hämta dotterns examensklänning, köpa present till dotterns tre lärare som vi brukar ge till, samt åka med henne till "nagelskulptören" för att fixa nya naglar (jo, då det har gått jättebra med nageltestet, ingen nagelbitning sedan de nya naglarna kom på plats). Sedan skall jag och maken gå på sonens fritidsfest innan han skall spela fotbollsmatch och då skall jag försöka smita iväg på 3V´s sommarfest.
Jag har en liten känsla av att flädersaften, som jag längtar efter att få göra, får vänta tills imorgon...
Vem sa, förresten, att dagarna innan sommarlovet var som "smultron på ett strå"? Inte jag, i alla fall! (Det kanske ingen har sagt, men nu fick jag med en somrig bild till och vem kan säga nej till en sådan...).

söndag 12 juni 2011

Måste ses: Kämpeskolan i Bålsta

Fick ett tips om ett nyhetsinslag om Kämpeskolan som är en skola för elever med Aspergers. Se inslaget här.
Jag vill, för säkerhets skull, förtydliga att jag är för inkludering, men när det inte fungerar måste vi, för de som håller på att gå under, hitta andra lösningar. Kämpeskolan är ett sådant alternativ.

Ny debattartikel i dagens GP om inkludering

Läs här.  Som sagt, ofta blir det väldigt svart och vitt när svåra saker diskuteras. Jag är alldeles övertygad om att det finns väldigt många gråa nyanser också...

En sak som upplevs av en person som helrätt, kan kännas helfel för en annan och för en tredje kan det vara både och eller antingen eller - om du förstår vad jag menar. Därför är det så viktigt att det finns olika alternativa skolformer, så att alla barn kan få sin plats, där de trivs och fungerar under de många år som skolan faktiskt inverkar på livet.
För att komma dit, är det viktigaste av allt att vi förstår att ta andras perspektiv. Bara för att jag tycker/tror att en sak är rätt för mig eller mitt barn, behöver inte det innebära att det är rätt andra - för det finns väldigt många rätt och fel, beroende på vem vi är, vad vi kan och hur vi tänker etc.

En öppenhet för olika behov, kunskap kring npf, förståelse också och rätt bemötande. Där är grundreceptet för att människor med npf (och alla andra människor som är annorlunda) skall få lyckas och vara nöjda med sig själva och för att alla människor skall kunna ta tillvara på sina lättheter.

Det finns ett budord som låter ungefär så här; "gör mot andra som du själv vill bli behandlad". Jag försökte många år leva efter det budordet tills jag en dag förstod att det är väldigt fel och orättvist att möta andra som jag själv vill bli mött eftersom andra inte alls vill som jag vill alla gånger. Nej, bättre sätt (om du frågar mig då) är att tänka "möt andra som de vill bli mötta".

lördag 11 juni 2011

Från fest till vardag

Igår var vi på studentfirande av "Ellen". Så här goda cupcakes fick vi titta på och njuta av då.


Idag står städning av människornas hus och av hönornas på programmet. Men sedan skall vi njuta av helgen! Nu -frukost.


fredag 10 juni 2011

Intressant artikel apropå mitt debattinlägg

En kommentar till debattinlägget menar att alla barn kan gå i samma klass och så refererar hon till en artikel i SydSvenskan, läs här. När jag läser artikeln blir jag väldigt glad. På Nossebroskola utgår man ifrån att om en elev misslyckas så har skolan misslyckats. That´s it. De har fattat grejen. Alla elever skall undervisas i stor klass, enligt specialpedagogen och rektorn på skolan. Det är jag lite tveksam till för jag tror, hur bra en skola än är, att det måste finnas alternativ och att man är okej med det att man kan göra undantag för ett speciellt barn som inte klarar av att gå i en vanlig klass (det kan ju bero på sådana saker som att det är otäckt att vara med många människor, att man har svårt med ljuden, att man blir trött av alla synintryck etc). Men på det stora hela blir jag väldigt glad av artikeln och meningen, "om en elev misslyckas, så har skolan misslyckats". Jobbar man efter det så finns det bara vinnare, tänker jag.

Min debattartikel Aftonbladet; inkluderingen av barn med npf i den svenska skolan

Läs den genom att trycka här. (Som vanligt när det gäller journalister så vill man hitta en riktigt bra vinkel som man gjort i rubriken till debattartikeln. Jag tycker inte och skriver inte att alla barn med npf-diagnoser skall gå i egna skolor - bara att alternativen måste finnas när det inte fungerar att gå inkluderad i de vanliga skolorna).

torsdag 9 juni 2011

Ikväll är vi glada

Livet trillar liksom på. Det märker man bland annat på att barnens (framförallt Lillagubbens) ben och armar plötsligt sticker långt ut ur tröjor och byxor och på att en av våra små hönor idag la sitt första ägg. Det är värt att fira med en liten omelett, tycker jag.

Från vänster: Glorias (vår vita hönas) ägg, ett vitt köpt ägg och så längst till höger första ägget från en av våra nya, svarta hönor (har tyvärr glömt vad barnen döpt henne till). 





Uppmärksamhetsstörningar i den tidiga ungdomen ökar risken för missbruk

I tidningen Vasabladet finns intressant information (även om det inte känns som någon överraskning). Läs här.

Apropå debattartikeln om inkludering, i GP igår

Ofta när vi människor diskuterar saker som är svåra så tenderar vi (även jag får jag nog erkänna) att se så "svart eller vitt" på saker. Att se ett barn misslyckas i skolan är oerhört frustrerande och det är väldigt svårt för alla inblandade att ta till sig. Vi försöker hitta "felet" till varför det inte fungerar. (Ofta lägger föräldrarna skulden på skolan och skolan lägger ungefär lika ofta skulden på föräldrarna, men det är ju bara så att barnet har svårigheter som är svåra att ha i vårt samhälle).

Att hitta en universallösning som löser alla barns problem vore ju naturligtvis fantastiskt, som att "alla barn skall gå inkluderad i den svenska grundskolan", men barn är ju individer med sina egna lättheter och svårigheter. Därför kan man aldrig hitta ett sätt som fungerar för alla barn. (Dessutom drar jag alltid öronen lite åt mig när man skriver "alla modern forskning pekar på..." för vem har läst all modern forskning...?)

Man kan definitivt inte hitta ett sätt som fungerar för de barn som har det svårast i skolan, i livet när det gäller att kunna koncentrera sig, vara lagom impulsiv, behärska sig och ha en lagom puttrande motor. De barnen, trots att de får en diagnos där svårigheterna påminnner om varandra, är väldigt olika i sitt sätt att fungera och må.

Det måste därför finnas alla möjliga (och omöjliga) alternativ på skolgång, på fritidsaktiviteteter, på familjeliv, på liv. För de barn som fungerar att gå inkluderad i en vanlig klass, med stöd, hjälp och förståelse är det naturligtvis det bästa. Men för dem som inte fungerar i en vanlig klass, för dem som snarare blir exkluderade i klassen, istället för det som det var tänkt, inkluderade, måste det finnas andra alternativ. Och för dem, Märta, som inte kommer till skolan över huvud taget får naturligtvis skola och nätverk runt familjen inte ge upp. Alla barn har nämligen rätt att gå i skolan här i Sverige och alla barn i världen borde ha rätt att vara lyckliga (även om det långt ifrån är så).

Ett barn som inte kommer iväg till skolan över huvud taget måste få den hjälp, det stöd som han eller hon behöver. Föräldrarna måste också få stöd för det är oerhört ansträngande att vara förälder till ett barn som gett upp.

Vi får inte ge upp några barn! Vi får inte stirra oss blinda på lösningar som vi tror fungerar och sedan ge barnen skulden när de inte passar in! Vi måste hitta lösningar för alla barn, även för dem som har gett upp! Och vi måste hitta lösningar NU som gör att barn inte ger upp och stannar hemma. För det att barn stannar hemma och inte kommer iväg till skolan ger samhället IG, om du frågar mig.

Alla barn har rätt att gå i skolan. Alla barn har rätt att vara lycklig. Det är vårt ansvar att se till att de får vara det, vi som kallar oss vuxna.

Lillagubben "vann lite mark" idag

Idag kom båda mina yngre barn till skolan i tid. På grund av den nya utredningen på BNK (barn neurologiska kliniken)så måste dottern vara på skolan under förmiddagen. Måste hon, så måste hon. Hon visste inte, men jag visste och då gäller det att lägga in alla växlar man har för att få det att funka. Som att prata om det redan igår.
-nu skall vi försöka se till att du kommer till skolan varje dag den här sista veckan.
Extra god frukost, extra omsorg, prat om studentfirandet vi ska på imorgon och skjuts med bilen de 300meter det är till hennes skola. Om du frågat mig för tio år sedan hur jag tänker kring föräldrar som kör sina barn till en skola som ligger 300 meter från huset - då hade du inte fått samma svar av mig som jag ger idag... Ibland behöver vissa barn det för att komma iväg. Ibland räcker inte ens det...
Lillagubben fick åka med, för som han säger;
- Det är ju onödigt att du först cyklar med mig och sedan cyklar hem för att köra xx, då är det bättre att jag kommer lite sent!
Jag och Lillagubben var först ut till bilen. Jag satte mig i förarsätet. Lillagubben öppnade dörren till passagerarsätet fram och frågade, som vanligt, om han fick sitta fram, vilket han inte brukar få. Den här gången sa jag "ja", vilket fick Lillagubben att stirra på mig med förvånade ögon och vidöppen mun i, säg, tre jäääääättelånga sekunder, innan han kopplade.
- Oooh, jeeee, kom det spontant samtidigt som Lillagubben slängde sig in i framsäger. Dottern kom. Hon som alltid brukar sitta fram. Hon tyckte att historien och "ooohjeeeeet" var så kul att hon nöjd och glad satte sig ibaksätet. Vi åkte. Barnen kom tre minuter sent till skolan.För min dotter är det faktiskt lika bra som att komma exakt i tid...
Nu sitter jag här och njuter av att allt gick så bra. Dricker mitt te. Lyssnar på regnet. Det är lugnt i Göteborg idag.

onsdag 8 juni 2011

Favorit i repris: "Kalaseländet"

Nej, egentligen är det inget fel på att barnen går på kalas, ju fler desto bättre, men stressen innan, det är det som är själva eländet.
Bägge barnen är bjudna på kalas i helgen. Kalas innebär present - innebär inköp av present - innebär besök i leksaksaffär - innebär något som mest kan liknas vid PANIKÅNGESTATTACK!
Med dottern går det bra, hon vet att hon är i affären för att köpa något till någon annan, har alltid vetat det även då hon var mindre. Men sonen - så fort vi närmar oss affären som säljer leksaker i alla möjliga (och omöjliga, sett ur en förälders ögon) former börjar tjatet.
- Mamma, kan jag inte få en liten present också, titta här var en rolig sak, snälla, snälla mamma, jag lovar att städa mitt rum, förresten är du skyldig mig pengar...
Och så håller det på tills jag, alternativ 1; faller till föga och efter en stund, när jag går ut ur affären, upptäcker att jag har en väldigt glad son bredvid mig, blivit tre hundra kronor fattigare PLUS pengarna som jag lagt på födelsedagspresenten till barnet som sonen skall på kalas till. Alternativ 2; börjar svettas ymnigt samtidigt som jag rycker åt mig första bästa (eller sämsta) present och rusar ut med sonen i armen som inte är liiika glad som han var när vi närmade oss affären.
- Mamma, du loooovade faktiskt, du är ingen snäll mamma, alla andra får presenter utom jaaaaaag, det är orättvist!
Nej, egentligen är det inget fel på kalasen, det är stressen innan, den kan jag vara utan.
Förresten barnen är i leksaksaffären - med morfar (är det inte bra) just nu. Han såg lite orolig ut när han satte sig i bilen med barnbarnen, men jag höll masken. Egentligen skulle han bara ha med sig dotterdottern, men jag tyckte att det var lika bra att han tog med sig dottersonen också - när han ändå skulle åka liksom.
- Det kommer att gå alla "tajders" det här, pappa jag lovar, sa jag samtidigt som jag korsade fingrarna bakom ryggen och stängde dörren, så bjuder jag ju på middag, sedan, som tack för hjälpen.
Det är det definitivt värt. Om morfar vill hjälpa till att köpa present någon mer gång, det återstår att se...
Två timmar tog det, sedan studsade barnen in genom dörren och nog kände jag igen leendet, köpleendet hos sonen. Morfar å andra sidan, som i vanliga fall är en mycket pigg man van vid snabba beslut och tuffa tag efter ett helt liv med kappsegling, stapplade in, bärandes på påsar med leksaker som barnen köpt. Ansiktet, som annars är solbränt redan i februari hade antagit en lätt gråaktig ton under solbrännan.
- Hur gick det?
- Jo då, först skulle de bara titta på presenter till sig själva, men då blev jag lite upprörd, sa morfar (vad jag hört har han i alla fall aldrig tidigare skällt på sina barnbarn) och beskrev känslan av att vara med barnbarnen i leksaksaffären som att tappa rodret på öppet hav...
Paketen som skulle köpas var i alla fall köpta, det kunde jag se.
- Och morfar var så snäll så vi fick köpa en film, sa sonen och tittade med sitt änglalika leende på mig och sin morfar.
Som plåster på såren fick pappa en riktigt god lasagne och glass till efterätt som han fick smaska på tillsammans med lite vispgrädde.
Och kanske, om han får glass med vispgrädde fler gånger, att han kan tänka sig att göra om det.
- I alla fall när dottersonen fyllt 18 år, som han sa själv.

I helklass blir alla vinnare?

Debattartikel i Göteborgs-Posten idag. Läs här. Återkommer snarast med mina tankar kring ämnet. Vad tycker/tänker du om inkludering i helklass eller gå i liten grupp? Vad är dina erfarenheter?
Berätta för oss andra!

tisdag 7 juni 2011

Så olika liv

- Du fick bara positiva utlåtanden, du var godkänd i alla ämnen, kvittrar en mamma på Lillagubbens skolgård.
- Vad bra, svarar hennes dotter.
Mamman, fortsätter;
- Hur kommer jag ut från skolgården?

Jag sitter på bänken, vid staketet och håller hundarna sällskap när jag väntar på att Lillagubben och hans fritidsgrupp skall komma från skogsutflykten när jag hör samtalet.

Jag häpnar. Tänk, det finns familjer där föräldrarna så sällan är på barnets skola att de inte vet var i staketet utgången är, vars barn dessutom har "alla ämnen godkända". Tänk, vad livet kan vara olika, även om vi går på samma skola, bor på samma gata...

"Familjeklass" - jag vet inte riktigt jag...

 Jag sitter och förbereder utskick till kommande föreläsningar då jag stöter på den här texten från en skola i Falkenberg. Jag vet inte vad jag skall säga om själva upplägget. Det kanske är bra, vad vet jag, egentligen. Men när jag kommer till delen som jag förändrat till fetstil, så blir jag mycket tveksam till upplägget. Dessutom menar man att man inte behöver veta orsaken till att ett barn har problem. Jag anser att det är mycket viktigt att man känner till orsaken till ett problem eftersom man inte kan behandla problemet/hjälpa personen innan man vet vad som orsakar problemet. Tänk själv ett barn är med på fotbollsträning men efter ett tag orkar inte barnet springa. Vad gör man då lämpligen? Tar reda på problemet för hur kan man annars veta hur man skall hjälpa bäst (astma, lungsjukdom, hjärtsjukdom, fetma, trötthet, etc etc), tänker jag. Och skall rätt vara rätt så tycker nog jag att eleven också skall få sätta poäng på läraren och sina föräldrar... Vad tänker/tycker ni?

Här kommer texten som jag hämtat från en skola i Falkenbergs kommun:


Familjeklass – en kort presentation.


Bakgrund.

Marlborough Family Education Center i London började för 25 år sedan att arbeta med familjer i en skolkontext. De utvecklade en modell där man tar hjälp av föräldrarna för att förändra barnens beteeenden. Familjeklassen blir en plats för förändring där modeller skapas som kan bäras vidare. Att föräldrarna själva är delaktiga i förändringen är förutsättningen för att den skall bli varaktig. Helsingörs kommun arbetar sedan 2003 med Familjeklass. Modellen hämtades från Marlborough Family Education Sevice och Familjeklass finns nu på 10 av kommunens skolor.


Teorier.

Modellen bygger på systemteori. De teorier som särskilt nämns är Salvador Minuchins strukturella terapi, lösningsfokuserat förhållningssätt samt Milanogruppen.
Den lösningsfokuserade teorins tanke är att man inte behöver känna till ett problems orsak för att hitta en lösning. Personen äger själv lösningen och stora problem kräver inte stora lösningar. Man har focus på mål och på framtiden. Vad ska vara annorlunda? Viktiga principer är: Om det inte fungerar...gör det inte. Om det fungerar...gör mer av det.
Milano-gruppens modell har focus på relationer och kommunikationsmönster. De ser det som viktigt att komma bort från orsak - verkans  - tänkande och istället föra cirkulära resonemang (handlingseffekt). Det finns inga enkla samband utan allting hänger samman med allting. Att påverka någon del i ett skeende ger effekt på hela systemet.


Arbetssätt.

Familjeklass riktar sig till elever som inte utnyttjar sin potential och sina kompetenser. Målsättningen är att lära sig att bli en bättre skolelev. Rent praktiskt går arbetet till så att elevens klasslärare tillsammans med elev, förälder och familjeklasspedagog formulerar högst fyra mål för eleven. Dessa mål kommer sedan att poängbedömas på en skala från 1-4, där 1 och 2 är underkänt men 3 och 4 är godkänt. Målen skall vara skolrelaterade men inte rena kunskapsmål. De ska istället handla om elevens uppträdande och ansvarstagande. Genom att målen poängbedöms blir förändringarna mätbara.
När familjeklassperioden startar kommer föräldern till skolan och är med sitt barn två halvdagar i veckan. Detta pågår under 12veckor. Föräldern och eleven befinner sig då i en särskild lokal tillsammans med andra elever och föräldrar. Ett lämpligt antal elever är ca. 7-8 stycken. Det är föräldern som arbetar tillsammans med sitt barn utifrån det skolarbete som läraren har planerat och det är också föräldern som har ansvar för sitt barn i Familjeklassen. De båda familjeklasspedagogernas uppgift är att ge återkoppling på samspelet mellan föräldrar och barn. Fokus ska ligga på positiva inslag i samspelet. När föräldern är i skolan är det han/hon som ger poäng efter dess prestationer. Övrig skoltid följer eleven sitt ordinarie schema och blir då bedömd av skolans pedagoger.
Varje förmiddag i Familjeklassen avslutas med en utvärdering då alla deltagare sitter i en ring och alla elever får redovisa sina poäng på sitt arbete. Här ges tillfälle för föräldrarna att ge varandra återkoppling och även tips och råd angående hur man kan lösa olika situationer både i skolan och hemma.
Efter sex veckor i Familjeklassen hålls ett möte med klasslärare, familjeklasspedagoger, föräldrar och elev där elevens  prestationer presenteras med hjälp av ett diagram. Målsättningen är att minst 80% av målen ska vara poängsatta med 3 eller 4 efter det att de 12 veckorna är genomförda. Vid mitt-utvärderingen är det möjligt att göra förändringar i de uppsatta målen. Parallellt med Familjeklassen har föräldrarna egna träffar tillsammans med familjeklassens pedagoger, vid ett tillfälle i veckan. Föräldrarna ges då möjlighet att diskutera saker ur ett vuxenperspektiv, utan att barnen är närvarande.


Värdegrund.

Familjeklassens värdegrund är mycket tydligt: Det är föräldrar som ansvarar för sitt barns uppfostran och det är viktigt att de axlar sitt ledarskap. Familjeklassen skapar rum för samarbete, stärker föräldrarnas auktoritet och barns positioner som elever. Deltagande i Familjeklass är frivilligt och föräldrars val att inte deltaga bör visas respekt. Det ska råda öppenhet kring Familjeklassen, verksamheten bör vara väl känd på skolan och föräldrarna bjuds in till alla möten som rör eleven.

måndag 6 juni 2011

Mamma med andra erfarenheter, men ändå så lika - som "vågade"

Det kom ett långt mejl från en mamma, Hanna som antog min "utmaning" att skriva om varför hon läser min blogg. Mejlet var så långt och så fint (jag fick gåshud på mina armar) så jag frågade henne om jag fick lägga ut mejlet här på min blogg och det fick jag. Vi har olika erfarenheter eftersom vi har olika barn med npf, vi är många som har det, men vi har ändå väldigt många liknande erfarenheter. Hanna skriver, bland annat om det. Hon skriver också om positiva erfarenheter, vilket är härlig läsning. 
Läs här, det är läsvärt, jag lovar;

"...Jag har följt din blogg ett tag, och många gånger varit halvvägs med en
kommentar, men så tornar ett sådant där skyhögt hinder upp sig - "vadå,
ange vännens epostadress? Vilken vän, vilken adress? Äsch, jag tar det
en annan gång." Har jag uppfattat det rätt, att det är din mailadress
jag ska ange, och så har jag max 300 tecken till kommentaren? Utmaning!

Jag som skriver till dig såhär på Sveriges nationaldag, är mamma till
två tjejer, M som precis har fyllt 8 år och L som är 10 och snart går ut
tredje klass. L fick diagnosen ADHD precis innan hon skulle börja i
första klass. Vi hade då haft kontakt med specialpedagog, psykolog och
annan expertis sedan hon var ca 4. Då frågade dagispersonalen oss om de
fick ta in lite hjälp av en specialpedagog, då de hade lite svårt att
bemöta L och upplevde att "hon inte lyssnade". Jag minns än idag
overklighetskänslan på det utvecklingssamtalet. Jag minns att jag
kämpade stenhårt med att inte börja storgråta, leendet satt som klistrat
men ögonen var blanka. Och ändå - det var inte en total överraskning.
Jag vet att jag skrev i min dagbok när L var knappt två år, att jag
bekymrade mig över att hon omotiverat knuffade de andra barnen på
avdelningen. Och jag vet att jag fick en orosklump i magen när vi skulle
träffa andra barnfamiljer - det var inte en fråga OM det skulle bli
konflikter, utan NÄR. Så evigt tacksam jag är för detta
utvecklingssamtal idag - att de såg, att de reagerade, att de agerade.
För en tid sedan efterlyste du positiva erfarenheter av våra kontakter
med skola, habilitering, bup... Det ska du få. Jag har högvis.
Jag har många berättelser att dela med dig!

L har en typisk "pojk-ADHD", hon är impulsiv, aktiv, hårdhänt. Avbryter,
knuffar sig före, vill gärna styra och ställa och bossa och bestämma.
Hon syns, hon hörs. Hon är också intelligent, logisk, kreativ, spontan,
självständig och en outsinlig källa till glädje och stolthet för mig.
Precis som din flicka är för dig.

I mångt och mycket är våra tjejer olika varandra. Din tös har svårt att
hitta sin motor, känner efter och tappar ork. Min tjej har gas men ofta
ingen broms, handlar först och tänker sen, kan trötta ut hela familjen.
Men dina och mina tankar och känslor är så lika, så lika. Oron över
framtiden. Den spontana känslan av hur LÄTT allting kan vara, när det
gäller lillasyskonet. Frånvaron av kompisar. Glädjen när någonting går
bra! När någon ropar "Hej L!" när vi kommer till skolan. Blickarna från
andra. Och kampen, kampen, kampen. Genom eld och vatten kan jag gå för
L:s skull, berg kan jag flytta, hav kan jag tömma. Men ibland faller
jag. Ibland känner jag att jag inte vill, orkar, förmår. Jag faller, jag
ger upp, jag gråter, jag förtvivlar. Orkar inte, vill inte, kan inte.
Många kuddar har jag gråtit fulla med tårar under kolsvarta ändlösa
nätter. Sedan kravlar jag mig upp, tårarna torkar och jag tar tag i
kampen igen.

Idag är det nationaldagen. Jippon på stan - big no no. Alldeles för
många risker, för många möjliga misslyckanden, för många föräldrar med
välartade, väluppfostrade barn som snällt står på kö och säger "tack så
mycket" om de får en Piggelin. För många blickar. Jag blir hudlös, hela
jag är består av känsliga antenner. Vi hoppar det idag.
Vi har en jämnårig kusin på besök, det brukar funka OK mellan tjejerna,
men jag har hela tiden ett halvt öra riktat mot lekrummet, eller
studsmattan, eller var de nu befinner sig. Tränar på att inte gripa in i
onödan. Tror att jag packar tjejerna, festis och muffins och åker ut
till havet.

Jag är så glad att du utmanade mig på bloggen! -"Vågar du?" - "Jag
vågar."

Önskar dig en dag med många goda stunder. /Hanna"

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...