Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från januari, 2013

Först psykiatri - sedan npf-diagnos

Jag fick en kommentar från "Hanna", 19 år och hon beskriver så bra hur många barn och ungdomar som har add får kämpa sig igenom varje dag. Barn vars svårigheter inte syns, man bara antar att de är lite extra lata, sega, ointresserade, svagpresterade och så vidare. Så går de genom skolsystemet med ständiga misslyckanden och tillkortakommanden och så utvecklar de andra psykiska besvär som medicineras och tas om hand, fast man hittar inte vad mycket av svårigheterna beror på. Hanna har fått hjälp nu, men varför skall det behöva ta sådan tid och varför skall man behöva lida så mycket först? 

Alldeles för ofta får ungdomarna med add (och/eller autism) psykiatriska sjukdomar så som ångest, självskadebeteende, depression o s v. Alldeles för ofta får ungdomarna med add (och/eller autism) förs kontakt med psykiatrin under flera år. Alldeles för ofta blir hela familjen först utredd utifrån och in och inifrån och ut INNAN man börjar fundera på om det kan handla om någon svårighet inom d…

Alla har lättheter!

Jag fick ett mejl häromdagen. Mejlet kom från en kvinna som ställde några frågor, bland annat undrade hon varför jag har "Alla har lättheter" som rubrik för min blogg.

Tänkte passa på att berätta varför, här och nu.

När min dotter var som mest utsatt i slutet av lågstadiet och i början av mellanstadiet så var allt väldigt svart kring vår familj. Svarta tankar och svarta upplevelser. Det var svårt att se ljusa färger och hopp i det läget. Det är lätt att se alla svårigheter när man kämpar i motvind. Det är svårare att se lättheterna. Men alla människor har lättheter.

Tyvärr har vi som lärare ett uppdrag kring barnen som växer upp, som inte går ihop med många av barnen med npf-diagnoser. Vi ska ge alla en rättvis skolgång och vi ska ge alla "samma chans". Tyvärr blir det ofta tvärtom när det gäller barn med npf-svårigheter.

Många av barnen har svårt att hitta/visa sina lättheter för att vi prackar på dem så mycket av det vi menar är viktigt att de kan. Tyvärr försvin…

Läckande energi

Jag körde min dotter hela vägen ut till hennes praktikplats denna morgon. Det tar 25 minuter enkel resa. Jag gjorde det för att  hon behövde det. I bilen på hemvägen kom jag att tänka på hur mycket energi som går ur kroppen för att lösa händelser som uppkommer i spåren av npf-svårigheter. Inte för att någon part vill det, men för att det blir så.

Jag har jobbat med barn i särskilda behov till och från i hela mitt vuxna liv. Jag har jobbat med barn och ungdomar med olika funktionsnesättningar så som synsskador, rörelsehinder, intellektuella funktionsnedsättningar. Aldrig någonsin tidigare har jag tömts på så mycket energi som jag gör i npf-land. Ibland känns det som om jag är alldeles för nära ett svart hål som bara slukar all energi i dess närhet. Så här tror jag att det känns för många i "npf-familjen" inte för att någon tycker att det är vidare roligt, men på grund av många andra orsker. Därför försöker jag hela tiden hitta sätt att förhålla mig på så att den energi jag h…

Boxning och föreläsningar

Jag ska till Friskis och Svettis och leda mitt sedvanliga aerobicpass idag. Det känns lite segt just nu, men jag vet att rörelsen i aerobicpasset ger mig energi. När jag var som mest utmattad och ledsen under och efter allt det jobbiga med min dotter och hennes skola/mobbning/"kamrater så var det mitt enda vattenhål. Det ställe jag två gånger i veckan vilade hjärnan på från alla tankar om hur jag skulle hjälpa min dotter att inte må så dåligt, att inte bli utsatt, att inte känna sig misslyckad, att få andra att förstå - att förstå själv.
Det går liksom inte att tänka på något annat än olika stegkombinationer när man leder aerobic... En gång i bilen hem efter träningen lyssnade jag på ett radioprogram. Det var en boxare som intervjuades. Hon skulle tävla i något mästerskap. Vad hon heter, vet jag inte för det hade de talat om innan jag satte på min radio.  Men jag tyckte det var så roligt det hon svarade på reporterns fråga; - Vad kan du likna det att gå upp i boxningsringen med …

En till om kost

Jag skrev om mina tankar kring kost och npf-svårigheter igår. Både här på mejlen och på facebook har några av er kommenterat kring detta och då framförallt era egna erfarenheter av att inte ändra i kosten eller erfarenheter av att ha ändrat i kosten.

Det är ju så att olika människor reagerar olika på kost. För en del blir livet till en stor förändring när man tar bort kolhydrater, gluten och mjölk från maten, för andra blir det ingen skillnad. (För några fungerar det väldigt bra med medicin, andra märker ingen skillnad) Åter andra har en så pressad livssituation och/eller har barn som det är/känns fullständigt hopplöst att ändra i kosten eftersom barnet bara äter några få livsmedel som det är  och det kan vara nog så traumatiskt att då ta bort en av de få livsmedel som barnet för tillfället vill/kan äta. 
Vad jag försöker belysa så ofta det går här på min blogg är just det att det ser olika ut för olika människor och att vi måste acceptera och respektera olika människors val. Det är s…

Kost och npf-svårigheter

Det diskuterades kost och npf-svårigheter på jobbet häromdagen. Någon hade läst en artikel om hur mycket "bättre" man blir om man har npf och börjar äta gluten- och laktosfri kost. Jag har läst några artiklar i det där ämnet och jag har kikat i den danska boken om familjen som helt la om sin kost och därmed "befriade" sin son från autism...

En artikel från februari förra året (det här poppar upp med jämna mellanrum i media och nu var det ett tag sedan sist) berättar att en forskarundersökning pekar på att barn med adhd kan få lindrigare svårigheter om de äter allergifri mat. En grupp barn fick äta en diet bestående av ungefär 10 livsmedel som är minst allergena. En annan grupp fick äta som vanligt. Efter fem veckor av dietmat kunde man konstatera (i den här enda undersökningen kanske bäst att tillägga) att väldigt många av de barnen som fått 10 livsmedel att kalasa på under fem veckor så hade många "adhd-symtom" lindrats.
I resten av artikeln beskriver j…

Är det värt det?

Igår fick jag ett mejl av en mamma till en tjej med diagnosen add som går på högstadiet. Mamman undrar om det är värt att kämpa. Hon undrar vad man skall göra när barnet inte längre orkar gå till skolan. Hon undrar vad man skall säga till rektorn som säger att tjejen måste ta lite mer initiativ själv för att få vara med i klassens gemenskap.

Det är värt att kämpa! Men. Det är inte säkert man orkar. Som barn eller som förälder. Ibland, eller till slut, ska jag säga, så finns ingen energi kvar att kämpa med. Då måste man lyssna på kroppen och ta en paus. Som förälder och som barn. Det går inte att kämpa när man ingen energi har och när man inte får någon energi att fylla på med.

Det är värt att kämpa! För att barnet skall ha kvar sin självkänsla och för att barnet så småningom skall ta sig igenom högstadiet, men kanske inte exakt då när man står där i stormen.

Vi hade lärare som förstod och en organisation som ofta fungerade väldigt bra. Det var ändå nästan för mycket för att min dotter…

Regler - för vem?

Vi spelar "rundbadminton" i idrottsgruppen. Vi har bänkar på mitten av salen och barnen har var sitt badmintonrack. Vi slår på bollen och sedan gäller det att byta sida snabbt för att vara beredd när bollen singlar ner igen. Vi missar ofta, men det gör inget. Vi tar upp bollen och fortsätter köra. Ingen vinner. Ingen åker ur heller. Killen som har svårast att ta motgångar stannar upp i spelet och säger; - Kan vi inte köra med prickar så den som har tre prickar får gå och sätta sig? Jag svarar;  - Men det känns så tråkigt att vara den som åker ut, tycker du inte. Är det inte bättre att spela så bra man kan hela tiden istället? - Jo, jag tänkte inte på det, att det känns tråkigt att åka ut. Jag tänkte på rundbadnintonen och det faktum att den som är sämst i något alltid skall åka ut först när jag såg en gammalt avsnitt av "Biggest loser" härom veckan. (Det är helt makalöst vad några lyckats gå ner i vikt de veckorna de tävlar, jag hoppas att de lyckats hålla dieten …

Svenny Kopp och osynliga barn

Om man har en elev eller ett barn med svårigheter som betecknas adhd utan hyperaktivitet (add) med eller utan autismspektrumstörning behöver man, som jag ser det, annan information än om man har ett barn med adhd.

Varför det, kanske du undrar. Jo, för att svårigheterna kan vara de samma på insidan, men de kan se så annorlunda ut på utsidan.

Har du kunskap om adhd och vad det innebär så hittar du förmodligen de barnen och förmodligen hade du hittat dem även utan kunskap om adhd eftersom barn med adhd hittas, eftersom de syns för det mesta. Förmodligen hade du inte förstått dem eller mött dem på rätt som, om du inte haft kunskap om deras svårigheter, så är det nog. Men du hade hittat dem. De syns och hörs och därför måste vi som pedagoger försöker hitta sätt att hjälpa dem på, så att övriga elever i klassen kan få arbetsro.

Vi kanske inte hjälper dem på rätt sätt alla gånger - men vi ser dem och vi försöker hjälpa dem.

Med barn/elever utan den hyperaktiva delen fungerar det tyvärr allde…

Viktiga minnen glöms aldrig bort

Vissa händelser sitter som karbonpapper fastetsade i min hjärna. Till den dag jag dör kommer hjärnan att ha dem arkiverade. Lätta att ta fram, vid minsta "minnesretning" - till skillnad mot de flesta händelser som passerar i livet, som bara hamnar i "skräpgarderoben" dit minnen kastas in huller om buller, för att aldrig öppnas igen. 
Jag minns killarna som började skratta när taxigubben som körde från festen höjde volymen på radion när nyheterna startade - den där natten när Olof Palme blev mördad. 
Jag minns rummet på GP-s nyhetsredaktion i Kungsbacka där jag praktiserade den dag då terrorattackerna i New York inträffade. 
Jag minns min farfar sista gången jag träffade honom. Han tog tid på mig när jag försökte jogga genom halvmetersdjup snö. Jag minns hur jag grät i bilen efter telefonsamtalet som berättade om hans bortgång, låten som spelades på radion (I wish it would rain down) när regnet öste ner på på utsidan...
Jag minns dagen då jag och och min man varit på BN…

Positiv energi

Januari månad är en tung månad för många. Negativa tankar tar, tyvärr lätt över och sprider sig som en löpeld. Enligt forskare är det lättare att "smittas" av negativism än av något som är positivt, tyvärr. Tänk om det varit tvärt om.

Nu tänkte jag därför gå lite mot strömmen och sprida ett klipp som jag garanterar att du blir glad och positiv av. Mänsklig värme, kärlek, omtanke. Det är det i det här klippet och glädje. Se, lyssna, skratta och njut!

Barnhistoririer som piggar upp

Barn kan ganska ofta säga saker som får oss vuxna att häpna, att rodna, att kikna av skratt. Här kommer två små historier som jag personligen varit med om. Gissa om jag häpnade, rodnade eller skrattade när jag hörde dem...?

Samtal med en åttaåring en långfredag;
- Egentligen är jag och Jesus ganska lika.
- Jaha, varför det då?
- För vi har lika mycket otur. Idag gick min gunga sönder och Jesus fick hänga på korset. Fast egentligen hade kanske Jesus lite mer otur än mig.

Samtal på annandag påsk mellan två kompisar;
- Tänk om man var den sista människan på jorden!
- Mmm.
- Tänk vad coolt, då skulle man få göra precis som man ville. Jag kunde köra flygplan till Vita huset och allt, fast jag kanske inte hade varit så duktig på att flyga flygplan...

Allt blir inte som man tänkt sig - eller - klokare med åren?

Förr, innan barnen dök upp i mitt liv (känns som en evighet sedan fast det bara är 17 år) var jag väldigt säker på hur allt i mitt liv skulle bli och hur man uppfostrar barn, punk. Mina barn skulle bli riktiga friluftsmänniskor och aldrig sitta inne. De skulle inte få spela tv-spel och se på film bara när vi gick på bio. En timme, högst skulle de få se på tv och då skulle det vara "Bollibompa", högkvalitativt barnprogram som skulle avhandlas. Godis, om jag såg ett barn äta klubba någon annan dag än lördag så fnös jag tyst åt det och tänkte att mina barn, de skulle minsann inte äta godis. Jo, kanske en tablettask på lördagar. Jag hade många åsikter om barnuppfostran, hur barn skulle vara och hur föräldrar skulle bete sig. Så slog bomben ner. Första barnet föddes och jag blev mamma och herregud vad annorlunda allt blev. Sedan kom de två bonusbarn in i livet och inte allt för lång tid efter det dök vår plutt (som numera är tio år) upp, herregud, herreguuuuuud var livet blev an…

Sol och kyla

Ytterligare en januarivecka efter jullovets sköna ledighet - fullkomligt fullllllproppad av jobb. Då är det skönt med en ledig lördag. Solen skiner och naturen ligger och väntar på att vi skall komma och promenera med våra hundar:)
Långkalsonger på, för här i Göteborg är det -9 grader och jag vet att det är ingenting för er norrlänningar som läser min blogg, men här i Göteborg tycker vi att det är svinkallt.

Ha en härlig lördag och njut av livet här och nu - det tänker jag göra. Jag är nyfiken av mig... Vad gör du en ledig lördag när du är ledig och vill ta det lugnt, som idag, kanske? Berätta!

Media och npf förr och nu

Ibland när jag pratar med människor om npf-frågor, efter en föreläsning, på min mejl, i telefon, på skolor eller någon annan stans där mänsklig kontakt uppstår, får jag frågan; - Men bokstavskombinationerna fanns ju inte för 40 år sedan. Är det inte bara vi, moderna människor som uppfunnit det för att ha något att skylla på när vi inte har tid att ta hand om våra barn - typ och har vi inte alla lite adhd i oss och jag har läst i tidningen att det inte stämmer...?! Jag är ju inte forskare på området, så jag kan inte svara på den frågan ur ett forskarperspektiv, men jag kan svara på den ur ett medelålderslivs perspektiv med många års erfarenhet av att jobba med npf-frågor.  Jag har minnen från min grundskoletid. Minnen från klasskamrater och skolkamrater. Många av barnen på min skola har trillat ur mitt minne, men jag minns Lutström, tydligt. Han kallades för "Slutström" av min systers klasskamrater och barnen på skolan. Han var "konstig" tyckte vi andra majoritetsb…

"Duktig" - vårt språks värsta ord?

Har du tänkt på att vi använder ordet "duktig" till ett barn, även när det är nyfött? Frågor som "äter hon bra?", "sover han hela natten?" och "kan du duscha utan att hon blir ledsen?" besvaras av föräldern till barnet att det går så där, att det är jobbigt med det ena eller andra eller - "han/hon är så DUKTIG".
Som jag ser det kan inte ett litet barn vara mer eller mindre duktig. Ett barn gör så gott han/hon kan utifrån sina egenskaper som kommer med i paketet, liksom. Att ha ett "duktigt" barn är det bästa man kan ha.
Duktig är ett fast begrepp. Man går från värdelös till duktig (eller jätteduktig också ibland) på en skala som redan är satt. Men "duktig" borde vara relativt. Det borde vara personligt. En som har förmågan att springa fort, världsrekordford är ju duktig. Den som har korta ben som springer sitt allra, allra fortaste, men ändå långt ifrån världsrekordstid är ju också duktig - ufrån förutsättningarna.

Allt har sin tid - även sorgen

Jag har fått några mejl idag av mammor som funder på om det kan vara något inom npf-området som gör att deras barn har det så svårt. Någon mamma, vars barn precis skall påbörja en utredning och någon vars barn precis blivit utredd och fått en diagnos. Jag tänker tillbaka på vår resa. Hur vi, jag och min man, låg så olika i kunskap- och förståelsetrappan ett tag och hur det faktiskt höll på att knäcka vår relation. Jag minns den där eftermiddagen när jag och maken satte oss i bilen efter första dagen av två på en föräldrautbildning hos "Familjestödsenheten" i Göteborg. Maken hade den dagen fått upp ögonen och jag hade suttit med och lyssnat på saker jag redan visste. Jag led den där dagen, orkade egentligen inte vara där, men var med för att maken skulle få chans att förstå. Vi hade lyssnat på fem andra föräldrar/föräldrapar om deras barn och deras svårigheter. Varje berättelse kantades av gråt och sorg, ofta med frustration, desperation och vanmakt som övriga ingredienser. …

Om tolkningar

Jag vet en tjej som var hos sin studievägledare (SYV) häromdagen. Tjejen hade med sig sin mamma och man var hos vägledaren för att bestämma vad tjejen skall läsa nästa år när hon, förhoppningsvis fått godkänt i de basämnen som inte var godkända från högstadiet och som hon försökt läsa in detta året.

SYV ställde frågor och tjejen svarade så bra hon bara kunde. Mamman lyssnade. Efter ett tag sa SYV till tjejen:
- Det kanske inte är så att du egentligen har så stora svårigheter...

Som vanligt fick mamman komma in i samtalet och "översätta" det tjejen sa för SYV. För tjejen vill ju vara duktig och lyckas, som alla andra och tjejen svarade ju på alla frågor att det nog gick ganska bra så när SYV tolkade det som sades i rummet kom hon fram till att tjejen nog egentligen inte hade några direkta svårigheter. Tjejen hade liksom bara hamnat på IV-programmet som av en tillfällighet.

Det här tyckte mamman var väldigt jobbigt, att återigen behöva vara den som berättade om svårigheterna d…

Pianotangenter och lådor

Min man brukar prata om pianotangenter när han pratar om människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Han brukar säga att "alla saknar vi någon eller ett par tangenter på pianot, men för människor som har npf-svårigheter kanske det saknas en hel radda".

Tänk själv att försöka spela i en symfoniorkester där alla har instrumenten stämda och de flesta kan frambringa de ljud som dirigenten vill. Själv sitter du med ditt piano och spelar det bästa du kan, men det blir fel för att du saknar några tangenter eller för att du har blåa tangenter, röda eller gröna som spelar annat än vad som förväntas av pianot när du försöker ingå i orkestern.

Ingår du i en orkester där man strävar efter att alla skall spela likadant och matcha varandra på ett bra sätt, är du dömd att misslyckas. Kanske lär du dig undvika de blåa, röda och gröna tangenterna. Men de blåa, röda och gröna tangenterna är ju också en del i ditt piano och om du får använda dem på rätt sätt så kan du ju snarare bl…

Läraryrket - ett av jordens viktigaste och svåraste yrken

SVT sände en serie som hette "Klass nio A" för ett tag sedan. "Proffspedagoger" följde en klass och dess lärare, men de undervisade inte. Nej, den här gången skulle de sitta bredvid, och hjälpa lärarna på skolan att utvecklas och på så sätt hjälpa eleverna i 9A. Vilka fantastiskt duktiga pedagoger, kloka och tydliga, "proffspedagogerna" var. Man borde ha samma uttagningsteknik till lärarutbildningar - som man har till bland annat journalistutbildningar och till skådespelarutbildningar. Alltså; man gör ett prov som tittar på om du har mer eller mindre talang för det yrke du vill utbilda dig till. Det är inte snällt vare sig mot elever eller lärare att lärarestudenter utbildar sig till pedagoger och sedan inte klarar av yrket.
Det sätt som "proffspedagogerna" hjälpte lärarna på skolan att utvecklas - det sättet borde lärarutbildarna på högskolorna ta efter. När man gör praktik är det meningen att man skall utvecklas och få kritik för att bli en b…

Om skolor och pedagogers kompetens

Det kom en kommentar som är intressant att ta upp.""vanliga" skolan skulle fungera fint för barnen, om de bara anställer rätt personal och satsar på dessa barn, som behöver mer hjälp. har tyvärr dålig erfarenhet från skolan med mitt ena bar. autism mm. -utagerar istället för att prata i olika svåra situationer. OCH oftast UTAN stöd hjälp på skolan/fritids!"Det är så sant som det är sagt, det som står ovan. För om man har rätt hjälp och förståelse så kan man använda sig av sina förmågor, sina lättheter och växa upp till en människa som tror på sig själv och sina tillgångar istället för som det fortfarande alldeles för ofta blir, misslyckanden som leder till nya misslyckanden, som leder till nya o s v.Det stora problemet är att "rätt personal" det vill säga personal som har läst sig till och/eller arbetat sig till kunskap och som vill jobba med elevgruppen "barn med särskilda behov" är så svåra att få tag på för de finns inte i den mängd de behöv…

Om man inte ser...

Jag träffar ofta människor som inte riktigt förstår hur mycket som kan bli svårt vid npf-svårigheter, om man inte får det stöd, det bemötandet, den förståelsen man behöver - fast man tror att man förstår.

Fast å andra sidan...


Om man inte ser att man inte ser - hur ska man då förstå att man inte förstår?

Det gör väl ingen av oss egentligen. Ser det vi inte ser, alltså och förstår det vi inte förstår...?

Om gummiband och sockertrådsbarn

Jag träffade en tjej för ett par veckor sedan. Hennes känslor "satt på utsidan" som man brukar säga. Hon var glad, plötsligt blev hon ledsen, sedan blev hon glad igen. Plötsligt ville hon inte. Hon ville ha den maten, men inte den maten. Hon ville se det, men inte det andra. Hon åkte "berg-och-dalbana" i sina känslor, hela tiden.
Och jag tänkte.
Hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så var det för tjejen jag träffade. Tjejens känslor föll rakt ner på trottoaren och gick i tusen bitar - hela tiden. 

Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort. 
Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Ja…

Vi behöver prata mer om Add också!

Jag fick ett mejl av en förälder. Det var ett långt och mycket fint mejl. I det står det bland annat så här:
"Jag tycker att ADD bara nämns i förbifarten till ADHD för det mesta. Lite lite om att det finns den lugna varianten men sen fortsätter texten ofta med det som gäller Hyper.
Trots att jag jobbar med ungdomar som har autism, asperger m.m så har jag lyckats missa ADD!!! Vad säger det!? Då har jag ändå läst 2 årig distans kurs om autism och 15 poäng om pedagogik med inriktning spec.ped. Jag har hört det förstås men det har liksom slunkit förbi mig, inte lagt någon vikt vid det (även mina kollegor visade det sig). Detta tycker jag talar för att ADD skulle behöva "stå för sig själv" lite mer! Att vi kom på det gällande mitt barn var när jag pratade med spec.peden som vi har handledning med på mitt jobb och jag berättade om vår situation och hon undrade om det inte kunde vara ADD? Då började polletten trilla ner.....Som för så många andra så har det inte märkts så mycket…

Om en cykel, en hund och fem goda gärningar

Första arbetsdagen på länge. Jobbet here I come! Cykeln är framtagen. Däcken pumpade. Hjälm och lyktor placerade där de skall vara. Musiklistan fullproppad med massor av skön musik...


Igår hade vi besök av en liten hund. Vi kallade hunden "Killen", men det visade sig att han hette Rambo. Han kom på oväntat besök. Våra två tikar höglöper just nu... Jag försökte anmäla till polisen - två gånger ringde jag - och blev kopplad och kopplad och kopplad tills jag blev bortkopplad. Två gånger! Inte konstigt att de har så svårt att reda ut brott:) Då kom någon i familjen på den lysande idén att ringa till "sambandscentralen" Mia. Mia är fantastisk. Hon känner till så gott som alla hundar, hussar och mattar i området. Dessutom har hon telefonnummer till de flesta! På en minut löste hon problemet och efter fem minuter var hunden hämtad, fast den hade gärna fått stanna för den var så go.


Jag har ett förslag för dagen och det är att vi startar en god spiral som sedan sprider sig…

Snart skola och jobb igen

Många av oss har njutit av jullovet, andra har pinat sig igenom det. De flesta av oss skall gå till någon verksamhet nästa vecka. Några ska jobba, andra ska gå till skolan, några ska arbetsträna, andra ska söka jobb. Ytterligare några är sjukskrivna eller förtidspensionerade. 
För barnen och ungdomarna gäller allmän skolplikt så där är det skola som gäller - om man inte är sjuk eller "hemmasittare". Det är viktigt att tänka på det där med att ställa lagom krav på sig själv och/eller sina barn/elever för att inte "bränna ljuset i bägge ändar". Jag ska försöka förklara med hjälp av bilderna nedan. 







Om relationer

Relationer är viktiga för oss människor. Att ha en vän, att tillhöra en grupp, att vara accepterad. Allt det där hör till området relationer. Relationer är viktiga eftersom vi människor är ett "flockdjur". Vi är skapta för att leva i en flock och därmed ha många relationer.

Jag skrev en intervjubok som heter "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa" för ett par år sedan. Hela boken handlar ganska mycket om relationer, eller ska vi säga, det svåra i att få, ha och behålla en relation för människor med npf-svårigheter (autism/aspergers/adhd/add).


Boken kom till efter att jag gjort en undersökning på 300 personer där hälften var föräldrar till barn med npf-diagnoser och den andra hälften var föräldrar till barn utan diagnoser. Barnen var mellan 7 och tjugo år. Jag gjorde 15 påståenden som man fick besvara genom att välja en av fem svarsalternativ. Svaren (som stämmer ganska väl med andra undersökningar) såg ut så här:


1 "Jag har en bra relation til…