Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från februari, 2012

Udda är bra!

Om du inte redan sett detta¨på Svt´s "GommorronSverige" så måste du se den och kanske kan det vara något att visa för eventuella barn i familjen:)

Det de säger är så sant, bra och lite sorgligt. De säger, bland mycket annat att "min diagnos var jobbig att ha när jag var liten, men nu är den en tillgång"...

Tävling!

Idag är det den där dagen som bara existerar vart fjärde år. Konstigt det där för i och med att den bara existerar vart fjärde år så måste ju alla andra dagar också bara vara påhittade av oss människor, eller...

Själv sitter jag och funderar över vilka städer jag skall besöka nästa termin. Har du, som läser här, förslag på en stad som du tror skulle vilja få ett föreläsningsbesök av mig?

Ovanlig dag, kräver ovanligt beslut...

Därför tänkte jag föreslå att alla som kommer med förslag på en stad jag skall besöka med en föreläsning nästa termin - har chans att vinna två biljetter till valfri föreläsningsstad/föreläsning.

Har förresten bytt bild på min dataskärm;


Fin, va? Hur ser din skärm ut?

Landets enda föreläsning om de osynligaste barnen?

                       Den bortglömda diagnosen ”Barnen med ADD är så osynliga att vi inte förstår att vi inte ser dem. Därför misslyckas de ofta genom hela skolan”
Malene Larssen är pedagog, författare, journalist och ett levande bevis på att det faktiskt går. Hennes 17-åriga dotter fick diagnosen add när hon var elva år. Malene skriver just nu på sin tredje bok och jobbar med kognitiv beteende counselling just för att vända trender, tankemönster och hitta strategier för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningaroch deraslärare/familjer
Malene Larssen har öppna föreläsningar om barn och ungdomar med adhd utan hyperaktivitet i:  Vara, Varberg, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Båstad, Falun, Västerås, Köping, Töreboda och Trollhättan i vår.

Läs Malenes blogg: http://adhd-add-allaharlattheter.blogspot.com/
Boka biljetter här: http://www.biljettplatsen.se/tema/91-den-borttappade-diagnosen-barnen-och-ungdomarna-med-add/

"Var mot andra..."

Det finns ett bibelcitat  som säger ungefär så här;

"Var mot andra som du skulle vilja att de var mot dig".

Det är ett fint och tänkvärt citat, men det missar en sak. Nämligen att "andra" kanske inte vill bli bemötta så som jag vill bli bemött. Då blir det fullständigt jättefel. För jag tycker att jag gör helrätt och så är inte de jag bemöter på "mitt" sätt nöjda och tacksamma. Det kanske till och med blir helfel.

Om jag istället tänker;

"Var mot andra så som de vill att du skall vara" så är chansen mycket större att det fungerar...

Idag är det föreläsning kring alkohol och droger och kognitiv beteendeterapi för min del.  Det ser jag fram emot!

Vad skall just  du göra idag?

"Ibland klär Fantomen ut sig och går som en vanlig man på stadens gator"

Samma med mig. Ibland skriver jag inlägg här som inte handlar om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, tro det eller ej...

Igår var jag på Friskis och Svettis inspirationsdag för instruktörer här i Göteborg. Tvättmaskinen som snurrar runt av tankar på Dottern och hur jag skall förändra/förbättra för henne och för andra människor med npf-problematik stod på "paus" hela dagen igår.

Vad jag gjorde?

Först lyssnade jag Christian Wass som pratade om hur han kom tillbaka efter att ha dykt med huvudet före rakt ner i sandbotten med en hög ryggmärgsskada som följd.

Sedan upplevde jag "garuda mata", skulle vilja likna det vid "yogabalett" vilket fick mig att svettas kopiösa mängder.

Efter det var det "burlesque dans" då vi alla, bleka och glåmiga tråksvenskar i trikåer skulle gå genom lysrörsbelyst lokal och dansa "sexigt" samtidigt som en urläcker afroamerikan vid namn "Mike" hejade på. Det var roligt, men ganska overkligt...

Indi…

Syskonkärlek

Efter en promenad i solen, från jobbet är jag på lillagubbens skola. Han har precis lagt in innebandyklubban, beredd på att vi skall ta fredagspromenaden hem med hundarna. Vad jag älskar de där promenaderna när vi i lagom mak traskar hemmåt med våra hundar i samtal om allt och inget...

Jag ställer den vanliga frågan;
 - Har det varit bra i skolan?

Lillagubbens svarar, som nästan alltid, att det har det varit, bra alltsåt. Så stannar han upp, vänder sig mot mig och berättar med allvarlig röst att en kille i klassen sagt till en av tjejerna att hon "har adhd för att hon var så dum".

- Jag höll nästan på att börja gråta, för M (hans syster, min dotter) har ju adhd och han sa det som att hon hade adhd och att det var därför hon var dum.

Hans berättelse sa mig två saker som jag visserligen redan vet, men ändå.

En gör mig glad, den andra gör mig mycket ledsen.

1 Lillagubbens stora idol i livet, den han tycker kan mer än alla andra - är hans syster.

2 Pojkens attityd till funktion…

Andra förhållningssätt

När jag var liten fanns, bland många andra, en regel som gällde vad man gjorde på eftermiddagen om man varit hemma från skolan. Man stannade hemma hela dagen och hade tråkigt, gick inte ut, just för att man inte varit i skolan. Det är en bra regel och det är en naturlig regel eftersom man i allmänhet är sjuk när man varit hemma från skolan. Lillagubben följer den regeln, liksom det två äldsta, utflyttade barnen följde den. 
Men.
Den där regeln, precis som så många andra, gäller inte min dotter. Hon har andra regler, andra förhållningssätt för att vi förstått att hon behöver det. Igår morse var energin slut. Hon kom inte upp från sängen efter att ha fått frukost på sängen och efter flera försök till väckning. Jag drog slutsatsen att hon behövde vara hemma och vila upp sig eftersom hon varit i skolan hela veckan. Ibland behöver hon vara hemma för att vila upp sig. Det kan låta konstigt för er som har "vanliga" barn. Men för er som har barn med npf-svårigheter (eller för er so…

Vem ser barnen med add?

Idag pratade jag med två rektorer på en och samma skola. Jag berättade om min föreläsning, om barn med add, om hur vi sällan ser dem, om att de sitter av tiden i klassrummet. Stör ingen, förstör inget, tar ingen plats, gör inget - utan att läraren märker det för läraren har fullt upp med alla andra elever. Först berättade jag det för den ena rektorn, men han sa att de har specialpedagoger, en speciell grupp och en annan rektor för de eleverna jag pratade om. Så jag ringde den andra rektorn. Men hon sa att de inte har några sådana elever som jag pratade om, bara de som är hyperaktiva, de som har diagnosen adhd. De andra hade de inte sett i sin grupp så den rektorn tyckte inte att det var någon idé att prata med henne heller. Men jag vet ju att det går barn med add på alla skolor i hela Sverige. Vem ser dem? Varken den ena - eller den andra rektorn hade någon aning om var de var... Ser du?

Om kronprinsessan

Jaha, då har vi fått en ny prinsessa och livet förändras för oss alla!!!! Eller?
Kanske inte så, men jag tänkte ändå, dagen till ära, passa på att ge er en liten anekdot som är några år gammal, från den enda gång jag varit så nära en kunglighet att jag kunde petat på henne om jag velat.

Kronprinsessan Viktoria kom till en idrottslokal i Göteborg för att inviga den. Jag skulle göra ett reportage om ordföranden i föreningen som höll i tillställningen.
Kronprinsessan kom, log, åt snittar, pratade med alla hon skulle prata med. Säpovakterna gick nära henne och såg ganska bistra ut, men kronprinsessan var vänligheten personifierad.

Plötsligt kom det fram en tonårstjej från Grunden, en fotbollsförening för intellektuellt funktionsnedsatta. Tjejen tittade på Viktoria och så sa hon;

- Jag har sett din pappa på tv.

Nu har Viktoria blivit mamma och pappakungen blivit morfar och jag säger "grattis" för det är alldeles, alldeles fantastiskt att bli mamma för första gången (och säke…

Om sociala svårigheter, rädslor och Big Brother

Min dotter och jag tittade på Big Brother igår. Dotterns klasskamrater ser programmet och av erfarenhet vet vi att hon lättare kan vara med i samtalen i skolan när hon ser samma tv-program som de andra. Vi ser, vi häpnar och jag tänker att det blir så tydligt vad som händer när man inte har de sociala förmågor som krävs för att ingå i en grupp. Det är lite sorgligt att se, men nyttigt och ganska intressant.

Hanna W, är tjejen med youtubeklippen där hon pratar om att hon "bara vill knulla" och "fattiga människor är fula och ointressanta". Enligt dottern har tjejen själv skrivit på sin blogg att hon har aspergers och jag blir inte ett dugg förvånad. Tjejen som är ett youtubefenomen, sedd av flera miljoner (man har diskuterat på Facebook och många har kommit fram till att hon bara spelar och tycker att det är fantastiskt, men i Big Brother blir det så uppenbart att hon inte alls spelade någon i klippen - hon var sig själv) blir så utsatt - för att hon själv utsätter de…

Bästa ljudet! Vad är ditt favvoljud?

Ljud är spännande saker och då tänker jag inte på ljud som kommer från en högtalare som spelar musik. Andra ljud som talar om olika saker. Här kommer min "tre-i-topp-lista" över ljud jag gillar:

3 Knastertorra höstlöv i alla dess färger som blir överkörda av mitt cykeldäck. "kriiiiiiisp"

2 Sovande barn! "zzzzzzzzz"

3 På väg till jobbet hör jag "broddar mot asfalt". Det ljudet älskar jag. Det betyder: NU KOMMER VÅREN! "klonk, skrap"

NU KOMMER VÅREN!!!!!!

Hur ser din lista ut?

Lycka

Väckningen var klar. Frukosten var gjord och framburen. Kläderna var fixade, gympapåsen likaså. Allt såg bra ut för bra start för en skoldag.

Så blev det lite grus i maskineriet. Dotterns motor bromsade kraftigt in. Ska hon komma iväg...? Eller kommer hon att vara hemma? Mest troligt att hon inte kommer iväg.

Jag ställer in mig mentalt på det för att inte bli frustrerad och låta det gå ut över henne, som faktiskt inte kan hjälpa att hon har så svårt att komma iväg. Jag gör små försök att hjälpa henne starta motorn. Fungerar inte. Men. Så. Fungerar det plötsligt.

 Jag startade om Dotterns motor via prat om något roligt/intressant, som så ofta. Idag ställde jag frågan om hur vi skall göra med veckopeng, "eller vill du hellre ha barnbidraget, kom upp så får vi prata om det". Motorn rullade igång igen. Som ett tungt lokomotiv i behov av att fyllas, matas med kol, började hjulen snurra igång igen. Tanken fick draghjälp av något som var intressant. Motorn rullade på. Dottern kom i…

Om rädslor och hönor

Häromdagen när vår nyinflyttade granne började borra ner ett rör 100 meter ner i marken, lät det ganska mycket inne hos oss. Vi blev inte rädda för vi var förvarnade, men hönorna som inte visste något om arbetet (och som jag inte kunde förklara för) satt på hyllorna och såg alldeles förskräckta ut. De som alltid brukar stå vid dörren och vänta på mig när det ljusnat ute. De som brukar vilja komma ut i trädgården när jag kommer, de satt alldeles förstenade på hyllorna.



Om rädslor och vikten av att plocka ner dem, titta på dem, förstå dem för att klara av vardagen, skall jag skriva om senare idag.

Nu skall jag ta hand om barnen. Det är första dagen efter februarilovet så vi får se hur det går för Dottern att komma till skolan idag.

Ha en skön dag!

Pelle Sandstrak och kognitiv beteende terapi

Jag såg Pelle Sandstrak på Skavlan, precis som många av er andra som läser här gjorde, antar jag. Det var kul att han var inbjuden. Det var härligt att lyssna på honom även om jag anade en viss nervositet. En nervositet som gjorde att han inte var lika spirituell och underhållande som när man ser honom briljera i sina föreställningar.

Roligt var det att höra honom och ännu roligare var det att höra svaret på Skavlans fråga vad det var som gjorde att han blev "så frisk som han vill vara".

- Kognitiv beteende terapi i sex år, svarade Pelle.

Det är precis vad jag tror kan hjälpa människor med npf-problematik till ett bra liv. Förutom förståelsen, acceptansen och respekten för annorlundahet, förstås.

Nu har jag nya, lediga tider om du vill komma till mig för kbt-samtal kring dig, ditt barn, din partner med npf-problematik. Meningen är att du, med hjälp av mig, skall hitta lösningar och strategier för dig och din familj så livet fungerar bättre. Är du intresserad så är du välkomm…

Debatt om bemötande av personer med npf

Min debattartikel om skillnaden i förståelse mellan narkolepsi och bokstavsdiagnoser kan du läsa på Newmill. Gå gärna in och läs, kommentera, skapa debatt.

Ikväll skall jag "njuta" av Björn Ranelids schlagerdebut. Bra? Vet inte. Men spännande!

Jag erkänner, jag är avundsjuk

"Debatt" på Svt sändes igår och jag blev faktiskt lite avundsjuk. Där satt pappan till en pojke som fått narkolepsi. Pappan är numera ordförande i den nystartade förening som bildats för barn  som utvecklat narkolepsi.

Alltså, jag är inte avundsjuk det minsta på vad hans familj fått gå igenom eller på hans sorg och frustration över hans barns sjukdom, på grund av en spruta som man tydligen inte hade behövt ta...

Men jag är avundsjuk så jag kan svimma på den självklarhet han hade där i studion. Ingen ifrågasatte pappan när han sa att hans barn fått ett allvarligt funktionshinder som kommer att påverka barnet resten av livet. Ingen var inbjuden till studion för att säga "men ni måste bara byta ut några livsmedel för det är därför det inte fungerar". Ingen sa heller "mycket pekar på att det i de flesta fall är miljön som påverkar barnen mycket". Ingen tog heller upp det faktum att medicinen som barnen får för att minska symtomen av sin narkolepsidiagnos påmi…

Om stödkompisar

Det är bra att man får beviljat en "stödkkompis" åt sin dotter tre timmar i veckan då hon skall ha möjlighet att komma ut och göra ungefär samma saker som andra ungdomar i hennes ålder

- men

hur gör man när dotterns motor inte ens räcker till att planera in mötena med stödkompisen...:?

Narkolepsi vs neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

Jag läser i Svenska Dagbladet om narkolepsiepidemin som drabbat Sverige efter massvaccinationen mot Svininfluensan. Jag tycker det är väldigt bra att man tar upp ämnet och beskriver vilka problem som drabbat de barn som utvecklat narkolepsi efter vaccinationen. Förståelsen och respekten är stor i media, inte bara SvD har artiklar om problemen. Artiklar spottas ut i en rasande fart från alla mediahåll i Sverige.

Man får en förståelse för att det är synd om dem som drabbats (vilket det ju verkligen är). Man får en förståelse för att de inte kan hjälpa att de har drabbats (vilket de ju inte kan). Man får en förståelse för att de drabbade måste äta medicin för att må bra (vilket de ju måste) och man får en förståelse för att de behöver stöd under hela sitt forsatta liv (vilket de förmodligen kommer att få).

De är inte så många de här barnen, men alldeles för många ändå! De har fått en livslång funktionsnedsättning vilket är fruktansvärt. Hur jobbigt det är, kan nog ingen som inte lever …

You need us!

Jag var och lyssnade på en tjej igår kväll. Tjejen heter Mim Sörensson och "är inte bara serietecknare" - hon har också adhd och högfungerande autism.

Mim var trevlig att lyssna på och sa mycket klokt. Åhörarna var föräldrar till ungdomar som nyss fått diagnos och de hade massor av frågor.

Sämst denna kväll: att jag och maken har sockerförbud vilket gjorde att jag inte kunde smaka på de goda bullarna som bjöds till kaffet.

Bäst denna kväll: när Mim sa; "We need you to survive, but you need us to go forward", samtidigt som hon spände blicken i  åhörarna. Då kunde jag, som ofta är en mästare på att hålla masken, inte hålla mig längre. Jag hörde mig själv ropa " tjohoooo" samtidigt som mina händer slog ihop sig - flera gånger. Alla andra var tysta, men några vände sig försynt om mot mig för att se vem fått detta "konstiga anfall".

Jag kunde inte hålla mig, tyckte det var så himla bra. Har du någon bra "oneliner" (alltså något som säger v…

När ska man berätta för släkt och vänner

Vi resonerade kring när man skall berätta för sitt barn att den har fått en diagnos efter utredningen. I och med det kom det upp tankar om hur pratar man och när berättar man för släkt, vänner och barnens kompisar.

Det där är lite knivigare, tycker jag eftersom man inte riktigt vet vart orden tar vägen efter att man berättat, var de landar och hur de tolkas.  Direkt efter att man själv eller ens barn fått en eller flera diagnoser hamnar man i en slags trappa där man går lite upp och lite ner. Trappstegen kan innehålla känslor som  sorg, ilska, ledsamhet, ifrågasättande, acceptansen, nyorientering, glädje...  Innan man gått förbi de första stegen (även om man ju naturligtvis kan trilla tillbaka i sorg och ilska senare också) så kanske man inte är riktigt mogen att möta och stå upp för de frågor och kommentarer som kan komma.

Jag hade önskat att npf-diagnoser var lika respekterade som andra funktionsnedsättningar och sjukdomar är. Det är de inte. Så när man berättar om sina eller sina b…

Om add och inlärd hjälplöshet

Kan add och inlärd hjälplöshet vara samma sak? I ett mejl tar en förälder upp flera frågor som rör dottern som har fått diagnosen add. (Läs gärna inlägget nedan, om du inte redan gjort det, innan du läser det här inlägget). Mitt svar:

Du tar upp flera områden som är typiskt svåra för föräldrar till barn/ungdomar med svårigheter som diagnostiseras add. Jag skall försöka bena upp delarna här och resonera kring dem.


Vi börjar med 1 Synen på föräldrar till barn med särskilda behov som add (fast egentligen är detta allmängiltligt för föräldrar till barn som är annorlunda, som inte är som "alla andra" i den bemärkelse att man behöver mer stöd och är ett barn som inte "tar för sig" i samma utsträckning som de barn som vi kallar för "de normala"). Är det så att föräldrar till barn med särskilda behov curlar, pjåskar, överdriver, överbeskyddar och har svårt att släppa taget kring sina barn?


Vi människor är alla olika, men hur vi är mot våra barn speglar hur samhäll…

Add och inlärd hjälplöshet?

Det kom ett mejl som jag fått lov av mejlskrivaren att lägga ut här. Frågorna är så allmängiltiga när det gäller ett barn med add, tycker jag så jag vill gärna att fler ska få ta del av mejlet som kommer här:

"Hej Malene!

Jag har länge funderat på det här med inlärd hjälplöshet och vad det skulle kunna få för konsekvenser. Under årens lopp, framför allt från högstadiet och uppåt och framför allt nu i gymnasiet får jag känslan av att man ser på oss föräldrar som att vi hjälper till för mycket, så att det stjälper...Jag har själv ställt mig frågan och analyserat hur vi gör, säger och inte säger....och kommit fram till att jag tror inte att det är så....det vi gör och har gjort är att curla barnen till skolan vintertid, hjälp dottern bitvis/delar  med hennes diabetes, hjälpt till med skoluppgifter (förtydligat dem, gjort eget material i högstadiet). Hon hjälper till hemma men inte så fasligt mycket (vilket det verkar som nästan ingen ungdom gör nuförtiden). Nyss en dag så lagade dotte…

När ska man berätta?

Jag fick den frågan från en lärare efter en föreläsning för ett tag sedan. Läraren hade en elev som efter utredning fått en diagnos inom det neuropsykiatriska området. Elevens föräldrar var tveksamma till om man verkligen borde berätta om diagnosen och svårigheterna för barnet. Jag svarade att jag tror att ju mer man vet om sig själv, desto bättre har man möjlighet att må.

Jag tror att de flesta barn som genomgått en utredning undrar varför och jag tror att ett barn som gått igenom en utredning har så mycket svåra saker att brottas med (det är ju därför vuxna runt barnet uppmärksammat problemen och sökt utredning) att barnet känner sig annorlunda.

Att människor runt barnet vet saker som inte barnet vet, till exempel om en diagnos, eller om man är adopterad eller något annat som är ganska "stort" så lever man på många sätt i en lögn så länge som man inte förklarar för barnet, tänker jag.

Ju längre man väntar tills man skall förklara ju mer komplicerat blir det. All forsknin…

Lustiga konsekvenser av en blogg

Att skriva en blogg som är ganska personlig och som läses av ganska många kan få lustiga följder. Som när jag börjar berätta något för en gammal vän jag inte sett på länge, en förälder till något av barnens kompisar, sjukvårdspersonal o s v. När jag berättar något som jag vet att jag inte berättat tidigare eftersom jag inte sett människan på länge, så svarar hon eller han "ja, just det, jag hörde det". Just i det ögonblicket vet jag att personen framför mig läser min blogg. Känns märkligt att när jag berättar en "nyhet" så vet man redan det. Fast riktigt kul är det också, att så mänga läser här hos mig...

Trevlig lördag var du nu befinner dig och vem du nu är. Kul att just du läser min blogg!

Att möta oro och ångest inför nationella prov

Det kom en fråga från en 17-årig kille igår. Han tog upp ett problem som många med npf-problematik kämpar med. Oron och ibland ångesten inför nya och okända saker. Oro känner vi alla mer eller mindre inför att kasta oss ut i okänd terräng, men oron som ofta är en följeslagare till människor med npf är större och besvärligare på många sätt. Här kommer kommentaren först (sedan kommer svaret till killen och till alla er andra som är intresserade av att läsa vad jag tänker kring hans oro):

"Jag är kille på 17års ålder och ska göra nationella prov. Jag har alltid varit rädd för de proven. Men idag så hade vi en övning i gamla nationella i Engelska B reading. Jag gick in och så började jag läsa, det gick inte mer än fem minuter för mig så blev det totalt blackout. Jag kunde inte andas jag bara kollade på orden och ville bara skrika, för de mest lättaste orden i engelskan försvan för mig. Jag blev fast livrädd, visste inte om jag skulle gråta eller svimma. Så snälla vad kan jag göra? Ja…

Film på tv om en tjej med adhd

På Barnkanalen visar man ikväll "Barn på sjukhus". Kvällens avsnitt handlar om Ebba som är 13 år och har adhd. Jättebra och fint reportage, tycker jag.

Ebba har adhd och inte add och det kan jag väl tycka är lite synd att barnen som är hypoaktiva syns så sällan, för kunskapen kring dem behöver höjas. Missförstå mig nu inte - det är jättebra att man visar barn som har adhd, men det hade varit bra om man någon gång visade barn med adhd som är hypoaktiva också. Både och liksom, så inga barn "tappas bort". Jag antar att det är därför jag tycker att mitt jobb är så viktigt och roligt...
Se filmen här. 

"Ge barnen medicin först när andra behandlingar provats"

Hälsovetaren och zoofysiologen Ann-Marie Lidmark skriver en debattartikel i Dagens Medicin. Hon, precis som många andra, tycker mycket kring frågor som rör adhd/add/autism. Av flera anledningar verkar det aldrig bli något avslut kring frågorna om npf-svårigheter verkligen finns. Som att "medicin är att droga barn", "diagnos stämplar", om att det förmodligen är miljön kring barnet med npf-svårigheter som påverkar barnet mest.

Att tycka sådant är bekvämt - så länge man själv inte lever med eller kring någon med funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska området.

Ann-Marie Lidmark är bara en av alla som plötsligt poppar upp och som, får vi förmoda, skriver artiklar i syfte att hjälpa och för att man tror på det man skriver. Lidmark tar upp de klassiska frågorna/fördomarna som många bär på kring människor och familjer med npf-problematik. Hon gör som alldeles för många före henne gjort, vänder och vrider lite på åsikterna utan att riktigt ha kunskap, vädrar si…

Vändpunkten

Jag var i Helsingborg och föreläste igår kväll. Härlig publik och fin lokal. Ganska stor del av materialet var nytt så jag var, faktiskt lite nervös igår, men jag tror, jag tyckte det kändes som om åhörarna var nöjda. På vägen hem lyssnade jag på "Karlavagnen". Det brukar vara ett trevligt sälllskap att lyssna på alla spännande samtal som förs mellan inringande människor och programledarna när jag far hem på vägarna efter föreläsningar. Igår var temat "vändpunkter i livet". När jag kom hem fick jag sitta kvar i bilen en kvart - bara för att få lyssnat klart på samtalet...





Vändpunkter i livet är vi alla med om flera gånger under vårt liv. Saker som förändrar vår vardag, som förändrar vår syn på saker och ting, som skruvar om i vårt sätt att tänka. För mig är en solklar, positiv vändpunkt i livet när jag läste boken "Flickor med adhd". Den kvällen då jag bara skulle skumma lite i boken jag fått låna, men då det slutade med att jag under natten läste b…

När man förstår att man inte förstår...

Den dagen man förstår att man inte förstår har man kommit en bra bit på väg.

Problemet är att det är så många saker man måste förstå att man inte förstår innan man blir klok...

Kanske är det så att det inte är förrän man förstår att man inte förstår så mycket, som man kan börja ta in och lära sig med öppna sinnen.

Hur mycket förstår du att du inte förstår?

Sant eller falskt, vad är rätt eller fel egentligen?

Klockan är halv åtta och jag har inte skrivit ett enda litet, pytteinlägg på min blogg hittills idag. Jag har varit väldigt upptagen hela dagen (har inte tagit en enda bild faktiskt...), men nu är jag hemma i soffan och dricker mitt kaffe så nu kommer det ett litet, litet inlägg om dagen...

Först var jag på Evidens, skolan för kognitiv beteendeterapiutbildning här i Göteborg. Vi undervisades i vetenskapsteori och diskuterade frågor som om man kan skilja sant från falsk eller rätt från fel. Vi kom fram till att "bra" förförståelse bygger på kunskap och inte på fördomar. Men å andra sidan, vem vet vad som är kunskap och vad som är fördom... Mycket intressant var det, tycker jag eftersom det är sådana frågor som snurrar i mitt huvud varje dag.

Eftermiddagen spenderade jag med handledning innan jag körde min dotter till sjukgymnasten hon går hos för att bli av med spänningar och huvudvärk. Efter det hade jag ett avslutande samtal med en kvinna som är mamma till barn med npf-prob…

Om att förstå, så här på söndagseftermiddag

Igår var vi på Espresso House och blev fotograferade, jag och Dottern. Det kommer att bli ett reportage om vikten att skilja på laktosfritt och mjölkfritt för någon som är hyperallergisk mot mjölkprotein i en tidning som heter "Allergia". Det var trevlig att bli fotograferad, tyckte min dotter. Att få andra att förstå det man själv har förstått på grund av att man upplevt något - det är svårt, men det är nog enda sättet att öka kunskap i olika områden. Det och att människor som inte upplevt samma sak är nyfikna på att lära sig och på att förstå områden som man inte själv behärskar, känner till eller upplevt. Alla vi människor befinner oss i bägge svärerna. Ibland vill vi berätta. Ibland behöver vi lyssna och försöka förstå...


Man brukar prata om att barn med npf-svårigheter och då särskilt barn som befinner sig i den autistiska delen av npf, har mer eller mindre svårt med empati, ta andras perspektiv. Men är det inte så att vi alla egentligen har svårt att förstå andra, svår…

Vikten av att få vara vuxen ibland

Igår var jag, maken och några goda vänner till oss på Tomas Ledins föreställning på Rondo. Fantastisk föreställning, fantastisk man. Det tyckte de andra i publiken också verkade det som. Det var nästan en surrealistisk känsla att stå där på golvet och stampa takten med både fötter och händer tillsammans med mer än 500 andra gäster. Män i mörka kostymer som hoppade och studsade så kavajen höll på att trilla av. Damer med hår som var så sprejat att det stod som en kvast runt huvudet. Och rött läppstift. Lyckan som strömmade, strålade i lokalen. Den sorts lycka som bara en bra konsert kan frammana. Plötsligt föll jag 25 år tillbaka i tiden. Då var jag i samma lokal. Såg på Dan Hylander och Py Bäckman med Raj montana band och jag som aldrig förr varken hört eller sett dem innan föll pladask för deras musik. Efter den konserten lyssnade jag så gott som enbart på deras skivor i säkert två års tid. Så enkelspårig är jag...:)
Jag kikade runt i lokalen stampandes och klappandes i takt. Undrar …

Jag vill inte gå, jag kan inte!

En gång för flera år sedan sa en väninna till mig att ibland kunde hon faktiskt längta till att barnen blev sjuka så de fick vara hemma och mysa lite, ett par dagar så där. Jag satt som en fågelholk och gapade. Att man kunde längta till att barnen blev sjuka så man fick vara hemma var för mig, som ständigt kämpade med att få iväg min dotter ett par lektioner några dagar i veckan, fullständigt obegripgligt. Idag förstår jag henne.
Imorse efter att Lillagubben kastat sig in i duschen, klätt på sig, gjort läxan som han kom på att han glömt göra igår (eftersom han hade träning och storhandling på schemat...) och ätit frukost kände han sig lite illamående. Han som alltid går till skolan, som trivs i skolan och som aldrig frågar om han får vara hemma -sa idag.
- Jag vill inte gå, jag kan inte, jag mår illa, tänk om jag kräks i skolan.
Vad mycket lättare det är att vara en förstående och omtänksam förälder när man vet "att han inte spelar sjuk", "att han inte pjåskar", &…

Hur är det?

(OBS: På tisdag nästa vecka börjar jag föreläsa, då är det Helsingborg som står på tapeten. Fyra platser finns kvar, så är du sugen på att gå, passa på att boka idag! Gå in via länken här bredvid där det står "boka föreläsning").

HUR ÄR DET?
Vi ställer den frågan ofta - många gånger per dag och vi får samma fråga flera gånger varje dag. Vi svarar; "det är bra", eller kanske "jo, tack det är okej". Men tänkt om man en dag skulle svara ärligt på den frågan. Idag ställer jag därför den frågan till dig som läser min blogg och FÖRVÄNTAR mig ett ärligt svar...

Berätta hur du mår idag, varför du läser min blogg och vad du vill läsa mer om?

Själv mår jag rätt okej idag faktiskt, lite skrivkramp bara, annars är det okej. Det har varit tre riktigt bra dagar för min dotter och för hela familjen. Vi är lite förkylda, men vem är inte det i dessa dagar. Imorgon skall vi gå på Tomas Ledin, jag och maken med några riktigt goda vänner. Sedan är det helg. Det är skönt. Hön…