Jag fick en fråga från en person inom socialtjänsten kring hur man gör när alla kring barnet med svårigheter inte har accepterat/inte förstått att barnet har svårigheter.
Jag träffar ofta/får mejl av frustrerade föräldrar och lärare som berättar samma sak. De förstår, men den andra sidan har inte förstått/accepterat att barnet har svårigheter/diagnos inom det neuropsykiatriska området.
Det är vanligt att man upplever det så. Det är svårt att hålla jämna steg, att förstå och acceptera i samma takt. Att stå på samma plattform och kika åt samma håll. Det är ju svårt att förstå.
Kring ett barn som "flyter på" är det lätt att hitta samarbetsformer, där är ju alla nöjda och då märks inte kanter som skaver, olika tankar kring pedagogik etc. Låt mig ge ett exempel.
Min man var på utvecklingssamtal med Lillagubben häromveckan. Han kom tillbaka från mötet, nöjd och glad. Sonen var också nöjd och glad. Jag frågade hur det gått och maken svarade;
- Hon hade inget att klaga på, det var jättetrevligt, vi satt och pratade i 45 minuter och vi kom fram till att han skall få en svårare mattebok!
Man kan ju undra varför de behövde prata i 45 minuter när det enda som bestämdes var att matteboken skulle bytas ut...
Men det där är ett tydligt exempel på hur lätt det är att lyckas när ett barn trivs, har lätt för sig, fungerar i klassen.
När utvecklingssamtalet rör ett barn som har npf-svårigheter (eller andra svårigheter) blir det betydligt krångligare att få till mötet så känslan blir den samma som min man och vår son hade efter samtalet.
Kanske är det så att man måste acceptera till viss del att det är så, att man måste acceptera att det är svårare och att det gör att alla inte kan vara på samma plattform av förståelse - men - att man måste sträva dit, att alla barn, föräldrar och lärare går hem och är nöjda även när barnen och dess föräldrar har mycket mer att kämpa mot än min Lillagubben.
Steg ett är att inse att man faktiskt inte vet allt, vare sig förälder, lärare eller socialsekreterare. Att det faktiskt bara är barnet som känner hur det känns. Att vi andra bara kan ana. Att vi, vem vi än är backar ett steg och blir lite ödmjuka i mötet. Att vi accepterar att det är så, att det måste få ta tid, att vi, även om det känns så, kanske inte har svaret på lösningen. Att vi tillsammans skall lösa barnets jobbiga situation och att vi gör så gott vi kan.
Hur man göra, alltså? Man går in i mötet med nyfikenhet, "nu skall jag lära mig nytt idag". Man bär med sig att ingen har alla svar på svårigheterna, att svårigheterna inte är "någons fel". "Jag behöver inte ha tänkt rätt, det kan finns fler rätta svar". Var tålamodig, vänta på de som ännu inte förstått och låt barnet berätta. Ställ "Sokratiska frågor", frågor som gör att barnet får hjälp att ge oss andra svaren. Ge inte barnet dina svar - för du kan inte veta om dina svar passar barnet, vare sig du är förälder, pedagog eller socialtjänsteman.
Låt barnet berätta! Var ödmjuk. Och nyfiken. Du lär dig nytt hela tiden.
