måndag 10 augusti 2015

Inför skolstarten

Så här inför skolstarten tar jag fram ett inlägg som handlar just om skolstarten som ju är så himla viktigt för hur resten av terminen ska gå.

Många föräldrar och lärare vittnar om hur "den andra sidan" påverkar situationen man befinner sig i med sitt barn/sin elev. Man ser den "andra sidan" som skapande av problemet och man upplever sig drabbad av vad den andra sidan gör eller inte gör.

Tänk om vi vuxna, lärare som föräldrar kunde se allting som en helhet kring ett barn med npf. När det inte fungerar hemma för ett barn med npf-svårigheter så påverkar det skolan och dess personal. Åt andra hållet är det likadant, när det inte fungerar hemma så påverkar det skolsituationen. Enkelt uttryck kan man säga att när det fungerar i skolan så blir det lättare hemma och tvärtom.

Vad kan man då göra, nu inför skolstarten, för att underlätta samarbetet mellan hem och skola?

Som skola och lärare kan man bland annat;

Kontakta familjen/eleven via mejl, telefon och hör lite hur sommaren har varit. Visa att du uppskattar att träffa eleven igen. Fråga om hon/han tänker på något inför skolstarten. Har det dykt upp nya intresseområden som man kan jobba med i skolan? Öppna kanalerna mellan dig som lärare och din elev och föräldrarna.

Gör i ordning en plats på skolan dit man kan gå och hämta kraft/vila sig/växla ner när det blir för jobbigt. Där finns inte krav och måsten utan skall vara en tillflyktsplats när för mycket blir för jobbigt - så slipper eleven (i bästa fall) "rymma" från skolan. Visa eleven platsen och berätta hur du tänkt så eleven förstår och gillar meningen med platsen.

Om ni skall ha temaarbete i början av terminen (som de flesta elever älskar) tänk då på att fri undervisning när man umgås och jobbar ganska fritt kring ett tema väldigt ofta är oerhört svårt och komplicerat för elever med npf. Förbered alternativ till eleverna som inte klarar av det, som stannar hemma istället för att vara med. Gör fasta övningar med fasta tider och rutiner så att alla elever får jobba med sådant som de klarar av.
De tre delar som är viktigast när det gäller att ge en elev med npf en bra skolgång är att kraven på eleven är i jämnhöjd med elevens förmågor (vilket ju kan se så olika ut i olika ämnen och olika dagar), att eleven har förtroende för sin lärare (då kan det gå hur bra som helst), samt att man har en vän i skolan - utan de tre delarna kan det, å andra sidan, bli hur fel och rörigt för eleven som helst. 
Var förberedd på att skolstarten är jobbigare för dina elever med npf-svårigheter - inte för att föräldrarna varit slarvigare med att sätta gränser och få barnen i säng under sommarlovet, men för att det är så här det är för barn med npf och deras familjer (där kanske en eller flera förutom din elev också har svårigheter inom det neuropsykiatriska området och därför inte behöver bli mer ifrågasatta än vad de redan är, utan behöver få mer stöd och förståelse än andra familjer).

Samtala med eleven och visa att du vill hjälpa och förstå, ofta i början. Hör av dig till föräldrarna när det går bra med saker i skolan - de är så vana att få samtal och mejl när det inte fungerar så de kommer bli överlyckliga.

Fluffa kring eleven så skolstarten blir mjuk, då finns det förutsättningar att skolterminen blir lyckad.

Satsa på kamratkontakter i klassen och lotta vilka som skall umgås med varandra under någon rast varje dag. Var med och stötta eleven med npf i kontaktskapandet med klasskamraterna eller med andra elever på skolan eftersom skolan blir roligare när du har någon som väntar på dig. De elever jag skriver om är så ofta ensamma i skolan och det gör att det blir ännu tuffare att orka gå till skolan.

Med dig som lärare som accepterar att det är jobbigt för eleven i den nygamla situationen, där samarbetet mellan lärare och elev/föräldrar fungerar och där det finns en vän som väntar i skolan så finns förutsättningarna för att den här terminen skall bli bra för just din/dina elever med npf-svårigheter.

Som förälder kan man försöka minnas att det inte är lätt att lyckas, att ha tålamod och försöka hjälpa till genom att prata positivt om skolan.

Med det här gamla inlägget tänkte jag tacka för mig på den här bloggen. Jag har äntligen bestämt mig för att läsa till specialpedagog för att få mer kunskap och ett bevis på min kunskap:) Jobb och studier kommer förmodligen att ta mycket energi av mig så nu tänker jag vila mig från att skriva här. Vi ses och hörs någon gång längre fram kanske.

Hej så länge!

måndag 3 augusti 2015

Hur ska jag veta om jag curlar?

Jag får frågan "men hur ska jag veta om jag curlar eleven?" ibland av föräldrar till barn med npf. Det är en väldigt vanlig fråga när man jobbar med barn/har barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska området. Därför är det en ganska vanlig fråga som jag får när jag föreläser. Det är också en relevant fråga och en mycket viktig fråga eftersom; a - numera gör vi föräldrar ofta mer för våra barn än vad som är nyttigt, b - om man inte gör saker för att man tror att man curlar, fast barnet/eleven egentligen behöver hjälpen så hamnar vi i ständiga konflikter som ju är väldigt onödiga och onyttiga för alla.

Hur ska man veta att man curlar, då?

Enklaste och bästa sättet är att sätta sig ner med barnet/eleven då när man inte håller på med det som man är orolig för är "curling". Eleven vet ju oftast bäst om den klarar en sak eller inte. Ta ett samtal med barnet/eleven om det du funderar på/är orolig för och berätta hur du tänker, med hjälp av bildstöd om man behöver och så förklarar du dina funderingar så enkelt och tydligt. Du är inte frustrerad vid tillfället, du dömer inte, du försöker lämna personliga känslor och åsikter utanför samtalet. Du säger vad du ser, te x;

"Jag har märkt att du har svårt för att gå ut och hämta väskan i hallen, du brukar fråga mig. Jag undrar om det beror på något särskilt att det är svårt?".

Eleven/barnet har alltid kloka saker att säga och kan ofta i situationer när den inte känner sig "inklämd" eller frustrerad ofta berätta varför det är svårt. Då får du ofta reda på om det är curling eller om det är att barnet verkligen inte kan hämta väskan, som det är i det här fallet.

Om samtalet visar att det inte är curling så är det bra. Då kan ni bestämma att ni fortsätter att göra så som ni gjort ett tag till. Om det visar sig att det är curling så kan du berätta varför du inte tror att det är bra att du hämtar väskan. Då är det bra om du tänkt ut vilka anledningar som gör att det är bra om barnet hämtar sin väska själv (har du ingen logisk anledning till varför, så blir samtalet inte så bra...).

Du frågar barnet/eleven om hen vet något sätt ni kan göra för att hen ska lyckas och så serverar du egna förslag som ni kan fundera över.

Så fungerar det!

Kanske en dag eller en vecka...

Sedan får man ta ett nytt samtal, för det mesta. Allt behöver man inte samtala kring, men man kan välja en sak som man försöker få barnet/eleven att utveckla, en sak åt gången och så hjälps man åt. På så sätt kan man känna sig mer säker på när man curlar (om man vill veta det och göra det) och när man inte curlar.

Ibland säger människor till mig "det där hinner inte jag", fast det är faktiskt så fantastiskt att när man väl kommer in i de här samtalen så "tjänar" man tid - på att det blir färre situationer då det blir bråk och misslyckanden.

(Mer om detta kan du läsa i Ross Greens böcker, han är grymt duktig på detta och en inspiration för mig).

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...