Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från januari, 2012

Kan det vara dyslexi, mån tro?

Jag fick ett mejl av en mamma för någon vecka sedan. Hon är frustrerad. Hon undrar om det finns någon annan utredningsenhet att vända sig till eftersom hennes barn "bara" fått diagnosen "dyslexi" efter utredning på Bup. När man läser hennes mejl nedan kan man förstå varför hon är frustrerad, tycker jag. Finns det någon, bland alla er, flera hundra som läser här varje dag, som känner till någon annan utredningsenhet i skåneområdet, mejla gärna till mig då så jag kan hjälpa mamman och hennes barn.
"I fredags fick jag samtal från rektorn att A fått ett utbrott i matsalen och var nu försvunnen endast iklädd t-shirt och jeans...efter mycket letande får jag tag i A mitt i stan, hysteriskt ledsen och genomkall....hen skulle på egen hand ta bussen till ishallen men fixar inte tidtabeller och byten av bussar och kommer inte längre än till Knutpunkten i stan där jag hämtar hen. Förtvivlat ledsen och arg på sig själv, att allt blir fel alltid. Min fråga till dig är...kan…

Här sitter jag och njuter

Klockan är bara drygt åtta och ändå är huset tomt så när som på mig själv och familjens två hundar. Idag, liksom alla andra vardagar väckte jag min dotter en och en halv timme innan skolan börjar. Idag, liksom alla andra vardagar serverade jag frukost på sängen till henne. Idag, liksom alla andra dagar var jag sedan inne i hennes rum för att kolla av att hon inte somnade igen, att rätt kläder fanns tillgängliga på sängen, att hon började klä på sig, att hon kom upp, att hon borstade tänderna och håret, att hon kom ut i hallen.

Idag, i motsatts till väldigt många andra vardagar gick det hela vägen ut genom ytterdörren och hon kom till skolan så hon hann vara med på idrotten nu på morgonen!

Varje vardag hoppas jag att det skall gå, samtidigt som jag är inställd på att det kraschar någonstans på vägen. Om det kraschar blir jag inte frustrerad på min dotter - det gör ingen nytta för någon, egentligen. Om det kraschar av någon anledning, till exempel smärta, ledsamnhet, trötthet, arghet, s…

Stress och utmattning

Jag skrev lite om stess utifrån forskning kring människor med aspergers kontra stress igår. Idag tänkte jag, med hjälp av boken "Stress och utmattningsproblem" av Niclas Almén",  fortsätta på den linjen lite...

Vad är stress egentligen?
Enkelt förklarat är stress en funktion av att de faktiska och upplevda resurserna hos individen och i omgivningen är lägre än de faktiska och upplevda kraven hos individen och i omgivningen. Om man vill reducera stress finns det två alternativ: att reducera kraven eller öka resurserna.

Efter flera år av obalans mellan krav och resurser kan man hamna i stressrelaterade symtom. Tidiga tecken på detta kan vara huvudvärk, magont, insomningsvårigheter och irritabilitet. Man har genom forskning visat att symtom/sjukdomar som tinnitus, astma, diabetes och kronisk värk förvärras av stress.

När stressen slår ut inividen och utmattningen är ett faktum händer följande med individen;
De kognitiva funktionerna, så som koncentration, arbetsminne, fö…

Hög depressionsrisk för personer med aspergers

Det står i tidningen att människor med aspergers syndrom har en mycket hög risk för att utveckla depression. Lustigt för när man sätter sig in i begreppen "stress", "utmattningsproblem", "ångest", "tvångstankar" och liknande så slås man över att det, även om det är många med npf som lider, ändå inte är ÄNNU fler i gruppen människor med npf-svårigheter och deras anhöriga som hamnar i utmattning, depression och ångest. Många av oss är som hämtade fallbeskrivningar över hur man utvecklar stress och utmattning... Läs artikeln här. 

Mer om stress och utmattningsproblem tänker jag skriva om eftersom det är ett ämne som berör alla människor någon gång i livet och som berör människor med npf och deras anhöriga i ännu högre grad.

Att hitta något där kropp och hjärna får vila från stress är oerhört, oerhört viktigt. Nu skall jag alldeles strax låta min kropp och hjärna vila i ett aerobicpass!

Var har du din zon där du kan koppla av från stress, är det prom…

Uten forklemelse for noen annen

Min farfar brukade alltid börja med den meningen när han skulle jämföra något. "Utan att förminska den andras alternativ", tolkar jag den norska meningen till och jag vill verkligen understryka det här på min blogg när jag jag visar min och Lillagubbens "önskefrukost".

Inget behöver egentligen vara rätt eller fel (även om näringsfysiologerna förmodligen hade haft en åsikt om vad som var rätt och fel i den här bilden), i alla fall inte på en lördagsmorgon...
Idag skall jag förresten fortsätta att läsa om stress, utmattningssyndrom och ångest medans Lillagubben tränar pingis och innebandy. Lördagar är nästan, nästan alltid bra dagar i den här familjen!


Trevlig lördag på er var ni än befinner er:)

En bra mamma

Jag sms'ade med en vän igår kväll. Hennes dotter går sedan ett år tillbaka på en skola ett par timmar ifrån hemstaden efter att mycket blev väldigt fel för henne.

Min vän skriver: Hur är det?

Jag: Bra, tror jag. Jag sitter och tittar på när Lillagubben tränar pingis.

Min vän: Du är en bra mamma:)

Jag: Lätt att vara bra mamma till Lillagubben, om du förstår vad jag menar...

Min vän: Jag fattar verkligen. Blir ledsen och glad samtidigt när jag läser det.

Jag tänkte efter att vår konversation var slut att det är så lätt att vara en bra mamma till ett barn som har så lätt för sig som Lillagubben har. Och. Det är så  mycket svårare att vara en bra mamma till ett barn som har så många svårigheter som min dotter eller som min väns dotter har. Fast man anstränger sig så mycket mer...

Å andra sidan.

Jag har blivit en så mycket bättre mamma till Lillagubben för att jag varit tvungen att bli en så mycket bättre mamma till min dotter - än vad jag var från början, om du förstår vad jag menar..…

Myten om omotivation

Jag läser boken "När förändringär svår - att hantera motstånd med motiverande samtal" och måste bara delge er den del av boken som på ett väldigt tydligt och klargörande sätt tar upp "pudelns kärna" i varför det ibland blir så fel i möten.


Ur boken:

Myten säger att när en klient framstår som omotiverad till förändring eller inte vill lyssna på råd och förslag är det något "fel" på henne - och inte så mycket man kan göra något åt. Detta antagande är oftast fel. Ingen person är helt omotiverad. Vi har alla mål och ambitioner med våra liv. Vårt sätt att samtala med klienterna kan på ett avgörande sätt påverka deras motivation. Motståndet är klientens sätt att visa rött ljus och säga oss att vi är för tidigt ute, att vi går för snabbt fram, att hon inte känner sig respekterad eller något annat om vårt eget beteende. Det finns också andra situationer då motstånd uppstår, utan att samtalsledaren aktivt utlöser det. Vid sådana tillfällen är det viktigt att samta…

Lovebombing!

Jag fick detta mejl av en mamma som jag haft mejlkontakt med en tid:

Hej igen Malene!

En sak till bara, så här på morgonkvisten!

Om det passar sig på dina föreläsningar så får du gärna hälsa (från en mamma) att det är hur viktigt som helst med beröm/uppmuntran även fast de blivit stora (högstadiet, gymnasiet)!

Som ex. att min son skickat in jättemånga uppgifter som han legat efter med men inte ett ord om att det är bra jobbat eller så, från lärarna! Jag vet att det skulle behövas och kännas peppande inför resterande uppgifterna!

Kan man säga till en elev vad den inte gör, så kan man också bjussa på att säga när det går bra! Nu är det säkert jättemånga lärare som gör det men jag vet av erfarenhet att det kan vara så att det snålas med berömmet!

Jag ser ju hemma hur han "växer" och känner sig nöjd!

Så inte snåla med berömmet!!!

(fast jag har för mig att när jag tittade på en av dina föreläsningar på youtube så tar du upp detta!!)


Från olika håll hör man nu att man INTE skall be…

Idag blir det tårta!

Idag är första gången på över ett halvår som Dottern deltar på skolidrotten som börjar tio över åtta denna morgon. Det glädjer en mamma med ett gammalt idrottslärarhjärta, kan jag säga utan att överdriva det minsta...

Varför hon kom iväg?

Igår köpte vi nya idrottskläder och det gjorde väl kanske sitt till, men den stora faktorn är att hon fått en ny idrottslärare, som hon gillar, som hon fått förtroende för.

Vi håller tummarna så de vitnar här hemma för att trenden skall hålla i sig.

Tankar kring mejlet från "Anders" mamma

Jag la ut ett mejl som jag fått från en mamma, här på bloggen tidigare idag. Det är ett frustrerat mejl från en mamma som för många kamper, på flera plan. Det är viktigt att påpeka att det är hennes upplevelse som kommer fram i mejlet. Vad hennes sons lärare, rektor och psykolog tycker om mötet förtäljer inte denna historia. Det finns alltid fler sidor av samma mynt. Det är oerhört svårt att lyckas i mötet kring ett barn som har osynliga funktionsnedsättningar eftersom det inte finns någon "svart låda" som det gör när ett barn har en synlig funktionsnedsättning typ ryggmärgsbråck, cp-skada. Inget som alltså, på ett enkelt och tydligt sätt förklarar varför  barnet gör saker som inte fungerar i skolan.

Dock.

En mamma känner sig väldigt överkörd och påhoppad. Mötet som skulle vara ett möte för att förbättra för barnet, har snarare gjort det sämre för barnet. Man har misslyckats. Detta är inget ovanligt när det gäller möten mellan personal och föräldrar när npf-svårigheter är in…

När samarbetet mellan hem och skola falerat - vad gör man då?

Jag fick ett mejl av en mamma för ett par veckor sedan. Jag lägger ut mejlet här idag och så tänker jag fundera lite kring hur det blivit och vad man kan göra - efter min KBT-kurs idag. Återkommer ikväll. Ha en skön dag!


Hej

Det har tagit sin tid att kunna skriva ner vad jag känner efter
bup-skolmötet förra veckan....jag har inte smält det och det övergår mitt
förstånd fullständigt måste jag säga.

Mötet börjar med att Anders mentor redovisar ALLT de gjort för A i skolan,
visar schema där det är markerat när specialpedagog finns tillgänglig osv.
Bup nickar och hummar nöjda.

Efter en stund tar jag över och berättar om situationen hemma med en väldigt
ledsen, frustrerad kille helt utan driv och vilja att våga. Då nickar
mentorn och specialpedagogen och fyller i allt som A inte kan och hur A
uppför sig, säger att han inget kan, vill inte, kan inte, lägger huvudet på
bänken och de får inte honom att göra någonting alls. Här pratar vi ganska
länge om att A inte vågar försöka av rädsla för att misslyckas…

Håkan Julholt vs Anna Anka

Jag vet inte vem jag tycker mest synd om idag, Håkan Juholt eller Anna Anka.

Alltså det spelar ju egentligen ingen roll hur dum, oempatisk, egoistisk och elak man varit - känslan av att vara utanför (mobbad) och ensam är universell för oss alla. Känslan av utaförskap svider lika mycket för oss alla, vare sig vi är "höjdare" eller ett litet barn på en skolgård...

Jag är ganska säker på att både Anna Anka och Håkan Juholt har en tuff period framför sig. Har man varit väldigt högt uppe så blir fallet så mycket högre också.

Så enkelt egentligen

Lillagubbens kompis frågade;

- Är det något särskilt med M (Dottern), jag har sett henne på datorn, är det någon sida hon är på datorn?

- Njaoe, jo, det är hon ju på och det står lite om henne och jag skriver om henne ibland.

- Är hon lite speciell och så där?

- Jo, det är hon, alla barn är speciella, men hon är extra speciell. Hon har lite svårt för lite olika saker...

Längre hann jag inte i mina försök att förklara vad som egentligen är annorlunda med Dottern för Lillagubbens kompis innan Lillagubben avbröt och med en självklar stämma sa;

- Hon har adhd.

Jahopp, var det så enkelt att förklara, tänkte jag och fortsatta laga min köttfärssås medans killarna försvann iväg, till nya äventyr.

Kanske är det så att det är vi vuxna som krånglar till det genom att ifrågasätta diagnoserna/svårigheterna å ena sidan och att skämmas för svårigheterna å den andra sidan. Säkert är att om vi varit lika neutrala och självklara som de båda killarna i mitt kök var angående synen på adhd, så hade många…

Intressant

Intrtessant artikel i Sydsvenskan idag. Stämmer det som skrivs i artiekln? Jag vet inte, men jag kan tänka mig att det kan stämma. Har du erfarenhet eller synpunkter om detta så får du gärna dela med dig.

Apropå artikel så får vi besök av en journalist alldeles strax. Hörs sedan.

Hjälp

Kunskapen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) är fortfarande låg hos många. Ifrågasättandet finns kvar. Det visar reaktionerna så fort någon skriver en artikel som om adhd med lite edge. Som att kasta bensin på elden, flammar det till och människor som hävdar att adhd inte alls finns, att medicinering är farligt, att föräldrarna till barnen med symtomen som ger en adhd-diagnos i allmänhet är lata och inga bra föräldrar.

Kunskapen om add är dock ännu lägre. Många människor känner inte till att funktionsnedsättningen finns. "De vet inte att de inte vet och hur skall de då förstå att de inte förstår barnen med add" brukar jag säga på mina föreläsningar.

Trots allt går det framåt - men inte så fort som jag hade önskat, som vi alla som befinner oss i "npf-land" land hade önskat. Diagnoserna går ihop. Har du adhd så har du väldigt ofta några stänk eller flera av autism och tvärtom...

Vi skriver på forum, i grupper på facebook hur jobbigt livet är, hur ifråg…

Om eldsjälar

Var det någon mer än jag som fastnade för dokumentären "The interrupters" igår? Från början var filmen svart som natten, men under året vi fick följa några människor i gruppen "Seasfire" (stavas det så) i Chicago som arbetade i stödjande och motiverande syfte med människor som riskerade att hamna i brott eller som redan fanns i något av alla stadens gäng. Då tändes lågan, hoppet om männskligheten hos mig. Vilka eldsjälar!

De flesta var gamla gängmedlemmar som av en eller anledning lämnat gängen. Och de gjorde nytta. De var mjuka, de lyssnade, de gav alternativ. Jag tänker på alla coacher, psykologer, terapeuter här i Sverige. Det är så viktigt att man har en lååååång utbildning inom psykologi eller liknande för att vara en "riktig" terapeut.

De här människorna hade fått någon utbildning för att kunna samtala, motivera, stötta, avstyra bråk och i slutändan mord. Vilken utbildning de fått vet jag inte, men inte var den särskilt lång. Däremot hade  de upprep…

Stödsamtal - anhörigstöd saknas

Jag läser på facebookgrupper (med fokus på npf-svårigheter) som jag är medlem i, den ena svartare historien efter den andra. Om barn som rymmer, om barn som skolvägrar, om barn som är deprimerade, som mobbas, som är självmordsbenägna. Jag läser vidare om föräldrar (mest mammor, men en och annan pappa) som är fullständigt utslitna, som är sjukskrivna, deprimerade, utmattade, självmordbenägna.

Konstigt att det kan finnas så många människor, som mår så dåligt och ändå är de så osynliga. Konstigt att det aldrig verkar ta slut... Hur skall man orka, hur skall man stå ut? Finns det lösningar?

Jag läser på Socialstyrlelsens hemsida om en undersökning Attention gjort (som liknar min undersökning som finns i boken "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", ganska mycket får jag nog säga...) att nästan alla föräldrar som deltagit i undersökningen saknar stöd i olika former för allt det som blir så extra jobbigt när man är förälder till ett eller flera barn med npf (vare …

Om idrott

Som många av er vet sedan tidigare, så är jag bland annat idrottslärare. Har jobbat som det under flera år både för barn och ungdomar utan funktionsnedsättningar, men också för barn och ungdomar med olika funktionsnedsättningar. På den tiden då jag utbildade mig och sedan jobbade i läraryrket så hade jag lite svårt att förstå barn som skolkade från idrotten. "Det är ju så himla kul, bra, nyttigt och härligt att träna!".

Tänkte jag. I mitt förra liv.

Dottern har fått ny idrottslärare denna terminen. Denna terminen skulle hon minsann gå. Sa hon. Idag var första idrottslektionen. "Jag skall gå imorgon, mamma". Gympapåsen var packad. Hon kom upp i tid! Hon var färdig. Stod i hallen. Jag räckte över gympapåsen. Hon tog den. Höll den ett tag. Lämnade tillbaka den till mig och sa att hon nog ville prova nästa gång istället. "Säkert", sa jag, men såg redan att det inte fanns något utrymme för att övertala henne. Hon gick till skolan. Kom i väldigt god tid till nä…

Exekuvita svårigheter del 3

En svårighet som många barn med npf-diagnoser har är att de inte är så flexibla som andra barn. Förändringar ger stress, tanken på förändringar ger stress, snabba avslut ger stress och i vissa fall utbrott.

Ju mindre överraskningar och snabba förändringar - desto bättre mår barnen. Ju färre förändringar totalt sätt - ju bättre för barnen med npf-svårigheter.

Hur skall man tänka då?
Att bygga upp en tydlig yttre struktur som barnet kan "vila i", där barnet vet att "om jag inte får någon information så kan jag räkna med att allt är som vanligt".
Ge barnet tid att avsluta en övning innan man börjar med något nytt.
Äggklocka eller mobiltelefon som säger till när det är slut om fem minuter och när det sedan är dags att avsluta.
Samma vuxna så långt det går.
Ett schema som med text och/eller bilder talar om vad som skall hända under dagen.
Tydliga instruktioner inför nya övningar och pauser ofta för återhämtning.

Så till slut ett tips på en intressant intervju med …

"Jag springer aldrig längre idag än att jag längtar till att springa imorgon"

Rubrikens citat är hämtat från Rune Larsson som förutom att han är idrottslärare sprungit i hela sitt liv. Ju längre desto bättre. En lördag kan han ta tåget till Göteborg. Bara för att få det stora nöjet att löpa 7,5 mil hem till Trollhättan...

Jag kom att tänka på intervjun jag gjorde med honom för ett par år sedan, när jag och Dottern säger hej då, nu på morgonen. "Springer aldrig längre idag än att jag längtar till att springa imorgon". Vi borde alla leva så. Vi borde alla få möjlighet att leva så. I alla fall så länge vi är barn...

Idag kom min dotter iväg till skolan nästan till tio över nio, då hon börjar på måndagar. Hon gick med glada steg iväg. Hon längtade nästan. "Längtar till imorgon". I fredags upplevde Dottern att hon blev sedd i skolan. Hon satt med några i matsalen. De pratade, hon och de andra tjejerna. Skoldagen kändes så bra att hon faktiskt tyckte det skulle bli kul att gå idag.

När ett barn skolvägrar är det inte som för Rune Larsson när han …

Söndagsblues

Det är söndag och här råder lugnet. Jag har lett aerobic på Friskis och Svettis. Dottern har tagit låååång promenad med hundarna. Sonen skall spela innebandymatch och maken försöker kurera sin onda rygg. Sonen har "dataförbud" i två veckor. Allt för att "rensa" hjärnan lite grann efter jullovets dataspelande. Igår hann vi därför rita flera teckningara, visserligen av seriefigurer, men ändå liksom, man får vara glad för det lilla.


Själv ritade jag av Lillagubben och Dottern, men de tyckte själva inte att de blev så lika, framförallt Lillagubben, kanske ska sägas...


Som sagt, söndagens går i bluesens och lugnets tecken. Stressen inför skola och kamratrelationer är långt härifrån just nu... Dottern har fått en bettskena och det verkar vara ett bra hjälpmedel mot att vakna med huvudvärk på morgonen. Huvudorsaken till huvudvärken är så klart viktigt att försöka bli av med - stress, oro, press - men så länge man jobbar med att bli av med det är bettskena, sjukgymnastik, …

Exekutiva svårigheter del 2

Igår skrev jag allmänt vad man menar med "exekutiva funktioner". Det är de exekutiv funktionerna som ofta sätter käppar i hjulet för människor med npf. Alla har vi mer eller mindre svårt med delar av dem. Det är först när man blir hindrad i sin vardag, som man kan börja prata om en funktionsnedsättning.

Impulskontroll är först på listan över EF. Tänkte därför skriva lite om den delen idag när barnen är på hundträning samt innebandyträning och maken ligger i soffan och har ont i ryggen...


Alla tappar vi, som sagt, kontrollen över våra impulser ibland. När vi är stressad, mår dåligt eller känner oss hotade är det lättare att tappa kontrollen och göra något "överilat". För människor med npf-svårigheter hänger ofta "svårt med impulskontrollen" som ett svart skynke över huvudet. Något händer - pang- man reagerar.

Vad kan man då göra när man vet att en person inte kan styra detta, på samma sätt som majoriteten människor i samhället har förmåga till?

Jo, genom a…

Utbildning

Ikväll såg vi Skavlan och upplevde nog ett av tv-historiens roligaste klipp. Jag lovar. Se här, vilka underbara barn och vilken reportertalang han är, vad han nu heter.

Skavlan fick besök av två roliga norska män också. De sa en och annan lustighet och ett par sanningar, bland annat denna klockrena kommentar på vad bildning är (när Horace Engdal precis haft en "ödmjuk" utläggning om det);

"Utbildning är bara ett bevis på hur länge du har kunnat sitta stilla".

Själv har jag varit duktig på att sitta stilla, för jag har sju års utbildning på universitet och liknande skolor (fast två av åren utbildade jag mig till idrottslärare och då satt vi ju förstås inte så mycket stilla...).

Louise Hoffsten, som var ytterligare en av gästerna i programmet har, i motsats till mig (och Horace Engdal) inte en enda minuts utbildning i "stillasittande på universitet", fast hon är en grym musiker "ändå"(eller kanske just därför?).

Tror jag skall nämna detta för min …

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Ångest och nationella prov

Vi hade besök av ångest här hemma ikväll. Skolan har ju börjat. Sista terminen i grundskolan.

Innebär.

Nationella prov.

Vad gör man när ångesten slår sina klor i Dottern. Ångesten som kommer sig av pressen. Pressen att nu skall det presteras nationella prov. Nu måste man få godkänt. TÄNKT OM JAG INTE FÅR GODKÄNT!

Många med npf-svårigheter drabbas av ångest. Att försöka leva upp till krav som är för höga, som är satta efter människor som inte har samma svårigheter skapar oro och ångest.

Vad gör man?

Man plockar ner det som oroar i små, små bitar. Vad gör dig orolig? Vad är det värsta som kan hända då? Hur skulle vi kunna hjälpa dig för att du skall slippa känna ångest?

Och förklarar:

Ångest är inte farligt. Det obehagliga, hemska som kommer med ångestkänslorna är inte farliga, men de känns farliga. Tala om för ångesten att du inte är rädd för den för det är en känsla som kommer, som försöker äta upp dig, säg till den att pysa iväg, för du är inte rädd för den eftersom den inte kan skad…

Första habiliteringsbesöket

Idag hade jag tänkt skriva om missförstånd som människor med npf så ofta råkar ut för. Missförstånd som människor som lever med någon som har svårigheter inom npf-området råkar ut för. Missförstånd som lärare och elever som befinner sig runt någon med npf-svårigheter råkar ut för.

Men det får bli morgondagens inlägg. Idag måste jag bara berätta om våra upplevelser på Habiliteringen.

Efter att min dotter fick diagnosen atypisk autism i tillägg till sin add-diagnos (något som jag, får jag väl erkänna varit motståndare till länge, förmodligen för att autism känns som en så mycket mer handikappade diagnos än add) skulle hon då få tillgång till Habilteringen. Eftersom en add-/adhddiagnos bara placerar dig i "personkrets 3" så innebär det att du inte kan få Habiliteringshjälp. När du däremot får en diagnos inom autismspektrat tillhör du plötsligt "personkrets 1" och därmed får du nycklar till fler stödinsatser. Vi vandrade, så att säga, igenom pärleporten till Habiliteri…

Jo då, nu har det satt igång igen...

Folk i min närhet, bekanta och människor som arbetar på samma arbetsplats som jag sneglar lite snett på mig ibland och så säger de "du har det bra du som inte jobbar heltid, som kan bestämma över dina egna tider, som inte behöver vara på jobbet så mycket".

Yeahhhh, right!

Idag började skol(eländet)an för min dotter. Innan skolan var vi på habiliteringen för samtal (vilket jag kommer skriva ett alldeles eget inlägg om för det var verkligen en upplevelse...). Efter habiliteringen släppte jag av dottern på skolan, som sin vana trogen, första dagen på terminen - stegade med förhoppningsfulla steg mot skolan... Jag har ätit lunch och nu sitter jag på jobbet och skulle egentligen börja jobba. Fast först måste jag prata med min dotter i telefon som är ledsen, deppig och som känner sig kränkt.

- Ingen hälsade på mig när jag kom till skolan och när jag frågade om schemat var det ingen som svarade. Jag vill inte sitta vid de andra, de bara ignorerar mig, men lärarna säger att jag sk…

Om fetma och om ett tv-program och om vems fel det egentligen är

För ett tag sedan läste jag om en kvinna i USA vars mål var att bli historiens tjockaste kvinna. Hennes man åkte och handlade åt henne eftersom hon var för tjock för att orka själv. När jag läste om henne tänkte jag att det måste vara världens enda människa som njuter av att vara tjock. Kvinnan dök upp ett tag senare i artiklar då hon såg mindre glad ut, fast lika tjock. Hennes man hade lämnat henne, hon hade fått hälsoproblem och hon hade bestämt sig för att sluta sikta på "världsmästartiteln". Hon hade till och med börjat försöka banta, vilket inte var så lätt, hade det visat sig.

Jag tänker på den kvinnan när jag hör debatten i "Sverker med soptunnans" nya programserie "Sverkers stora strid". Man diskuterar fetmaepidemin i gårdagens avsnitt. Alla är överens om att Sveriges befolkning blivit tjockare, men man är inte överens om varför det blivit så och vad man bör göra för att stoppa den. Man menar att man måste utbilda ännu mer i vad sockret gör, i vad…

Livets gång

Då var jullovet slut och allt det "vanliga" skall så sakteliga rullas igång igen. I årbörjar mina öppna föreläsningar i slutet av februrari. Till dess skall jag ha förändrat min föreläsning på många sätt. Det kommer att bli mindre fokus på min dotters historia och mycket mer på lösningar och på andra barn, andra föräldrar. Det kommer också att bli mer fokus på kognitiv beteende terapi, hur man kan använda sig av det i skolan och hemma för att lösa saker som kan verka hopplösa, men som faktiskt inte alls är hopplösa - om man förstår varför det blev fel från början. Den sista meningen kan kanske upplevas som kränkande för dig som har ett barn eller en elev som det verkligen inte fungerar för, men de här garnnystanen som barnen befinner sig i har så många trådar att dra i så även om just du kanske gör så mycket rätt det bara går, så kanske inte det hjälper för att det finns andra trådar som ligger och skaver.

Här kan du, om du vill, gå in och läsa om min föreläsning och var jag…

En liten, liten fundering så här på söndag förmiddag

Efter en kväll i goda vänners sällskap tog vi en sovmorgon idag. Vi börjar dagen med att äta frukost framför tv´n då vi ser en film som heter "Legenden om ugglornas rike" här hos oss. Det är så tydligt i filmen vilka som är goda och vilka som är onda och vilka som därmed kommer att vinna i slutet. Det är alltid "de andra" som är dumma och därmed dör på slutet.

Tänk om livet var så enkelt. Att allt var svart och vitt och att vi själva alltid är goda och "de andra" dumma. Fast så är det ju inte. Allt är en jämntjock grå nyans där vi alla bär lite gott och lite ont i oss och där vi alla dör på slutet...

Jul hela året - eller - ett helt oviktigt inlägg

Igår kastade vi ut det mesta av julen här hemma hos oss. Jag har tröttnat på sticksiga barr och hemgjorda jultomtar för den här gången. Ibland, vissa år, har jag inte tröttnat förrän efter tjugondagknut,. Då har julen varat längre hos. Inte i år. I år var jag trött på julen nästan innan den kom. Livet ser olika ut. Viktigheter är olika i perioder.

Det fina med jul och med minnen är att jag faktiskt kan frammana julen när som helst utom under sommarsemestern. Varför, kanske du undrar? Därför, svarar jag och visar den här bilden;



Från det att jag var väldigt liten tills att jag var runt 20 år så spenderade jag alla mina jullov i Trondheim med min pappas släkt. Det innebar väldigt mycket skidåkning, middagar med tanter och farbröder, "amerikaner", "tiotusen" "kromkaker", te i blåmåsenkopp och Glade på toaletten.

Min farmor och farfar hade en så liten, liten pyttig toalett så alla som var över 1,70 långa (vilket ingen i min släkt på min pappas sida var) slog …

Om Gud

Jag läste i tidningen häromdagen om USA "bästa" kryppskytt. Han hade varit så duktig att han dödat MINST 244 människor. Det var vad marinkåren kunde räkna till - men det kunde vara fler... Killen som skjutit ihjäl minst 244 människor berättade att han tvekade den första gången han fick grönt ljus för att skjuta ihjäl en annan människa, men sedan gick det lätt. Han sa att han inte hade dåligt samvete för att han dödat de 244 (minst) människorna. Han hade nämligen välsignelse från GUD att göra det!?

Va?    !?!?!?!?!?!?!?!?!?

Visserligen är jag inte troende (även om gudarna skall veta att jag verkligen gjorde allt jag kunde för att bli det när jag konfirmerade mig för 30 år sedan), så det kanske är däför jag inte förstår hans resonemang.

Svara därför, du som har ett svar på min fråga; Hejar Gud på någon särskild i krig? Kan man få välsignelse från Gud att ta någon annan människas liv?

Jag tänker ofta på det när jag ser på friidrottstävlingar på tv. (Jag älskar friidrottstävli…

Vad är rätt och fel egentligen?

Jag läser om Anna Wahlgrens äldsta dotters nya bok, "Felicia försvann". Jag har inte läst boken ännu, men att döma av vad som skrivs om den i kvällstidningarna så tycker inte Felica att hennes mamma varit någon drömmamma precis. Jag anade nog det innan artiklarna idag och blev därför inte förvånad. Människor som själva anser sig sitta inne med alla svar, som självutnämnda, utan eftertanke och ödmjukhet, förklarar för andra hur sanningarna i livet ser ut, har sällan svaren. För "rätta svar" ser ju så olika ut för oss människor. Vem är jag att säga att det som jag tänkt ut och som fungerar för mig  - är rätt för dig. Sanningen och svaren finns i betraktarens öga, i varje människa.

Kanske sitter jag själv där med skägget i brevlådan när min dotter om cirka 20 år "gör upp" med sin barndom och med mig, tänker jag. Kanske ifrågasätter min dotter varför jag utlämnade henne i en bok och här på bloggen. Vem vet och säger att det jag skriver här är rätt eller sant?…

Den bortglömda diagnosen, eller - om ett möte - som blev väldigt bra tillslut

Det var ett av alla otaliga möten jag går på till min dotters skola. Just den här gången skulle vi ha ett möte kring träslöjden. Jag och specialpedagogerna hade pratat om problemet med att Grodan inte trivs med träslöjden på några tidigare möten. Specialpedagogerna hade tagit upp Grodan och hennes svårigheter med träslöjdsläraren så att han skulle förstå att han måste möta Grodan på ett litet annorlunda sätt än de flesta andra barnen i hennes grupp. Hemma märkte vi ingen skillnad så nu när terminen började ville jag ha ett möte med läraren för att kunna förklara. För att förändra, förbättra för min dotter. Det är alltid spänt när man skall diskutera saker som inte fungerar. Det är ofta man måste diskutera saker som inte fungerar när man har ett barn med ADD (eller någon annan NPF). Jag har blivit bättre på att prata med lärare när det inte fungerar. Jag vet ju att det inte är lätt att förstå. Att det inte är lätt att se. Att det inte är lätt att möta. Mitt barn är annorlunda. Hon behö…