lördag 28 februari 2015

Ovanligt billig och bra föreläsning om npf och mobbning i Göteborg

ADHD och mobbning i skolan

Här kommer inbjudan till en ovanligt billig föreläsning som Friends anordnar i Göteborg i vår. Jag föreläste med samma gäng i Stockholm i höstas och tyckte att hela dagen var väldigt väl organiserad med många olika ingångar på npf-svårigheter och problem som ofta följer med funktionsnedsättningarna - och hur det kan lösas eller underlättas.

Dela gärna denna inbjudan till människor du känner, gärna lärare och andra som möter barn med npf-svårigheter i sitt arbete!




söndag 22 februari 2015

Leta inte fel - leta lösningar

Ett tag har jag haft lite för många bollar att jonglera med. Det går att jonglera med för många bollar, ett tag, sedan tappar man bollarna i huvudet. Jag tänker samla ihop lagom många bollar och ta en paus från övriga, som min blogg.



Under tiden jag jonglerar vidare med lite färre bollar. Jag letar inte fel, men försöker hitta lösningar, gör det du också och om du gillar min blogg så kan du alltid läsa några av mina drygt 1000 gamla inlägg här på bloggen.

lördag 21 februari 2015

Media och npf förr och nu


Ibland när jag pratar med människor om npf-frågor, efter en föreläsning, på min mejl, i telefon, på skolor eller någon annanstans där mänsklig kontakt uppstår, får jag frågan som låter ungefär så här;
- Men bokstavskombinationerna fanns ju inte för 40 år sedan. Är det inte bara vi, moderna människor som uppfunnit det för att ha något att skylla på när vi inte har tid att ta hand om våra barn - typ och har vi inte alla lite adhd i oss och jag har läst i tidningen att det inte stämmer...?!
Jag är ju inte forskare på området, så jag kan inte svara på den frågan ur ett forskarperspektiv, men jag kan svara på den ur ett medelålderslivs perspektiv med många års erfarenhet av att jobba med npf-frågor. 
Jag har minnen från min grundskoletid. Minnen från klasskamrater och skolkamrater. Många av barnen på min skola har trillat ur mitt minne, men jag minns Lutström, tydligt. Han kallades för "Slutström" av min systers klasskamrater och barnen på skolan. Han var "konstig" tyckte vi andra majoritetsbarn. Han betedde sig inte som vi andra. Han kunde bli arg, han gick hos specialläraren. Ingen ville leka med honom, men han var ofta hemma hos oss för min mamma tyckte lite synd om honom. Ingen visste vad som gjorde allt så svårt för honom, han blev utestäng. Så minns jag Hasse. Han gick i min klass. När vi gick på "lekskolan" som sexåringar så fick jag och ett par av de andra "duktiga" flickorna hålla fast Hasse medans fröken drog upp hans strumpor. Hasse ville ha strumporna löst sittande, men det tyckte inte fröken (och därmed inte vi andra barn heller) att han kunde ha. Vi fick hålla fast honom, medan fröken satte på honom strumporna så, SOM DE SKULLE SITTA! (Bägge killarna ansågs, för övrigt, ha problemen på grund av sina föräldrar...).
Jag minns också killen som tränade på telefonkatalogen och kunde alla som bodde i Kungsbacka som hette Andersson. Det var på högstadiet jag träffade honom. Vi var flera som fascinerades över hans specialkunskaper inom telefonkatalogsområdet, men det var minst lika många som gjorde narr av honom. Som drev med honom, utan att han förstod det riktigt, eller så visade han det inte. 
Vår granne hade flera barn. Ett av barnen kallade vi för Rogge. Han hade äldre bröder som det gick bra för, men för Rogge gick det bara utför. Alla klagade på honom. Hans mamma klarade inte av honom, inte skolan heller. Vi andra i bostadsområdet tyckte att han var ganska hopplös. Sedan flyttade mamman och hennesbarn.
På min högstadieskola hade vi en tjej som var väldigt försiktig. Jag upplevde henne som lite smutsig, hon såg sällan någon i ögonen, vågade aldrig säga ifrån. Hon smög längs med skåpen för att ingen skulle se henne och gå på henne - därför var det så många som gick på henne. Jag sa aldrig något till henne, men jag tog aldrig hennes parti - fast jag såg vad hon fick utstå. 
Jag har ännu fler udda figurer i mitt huvud. Barn och ungdomar som jag minns för att de var annorlunda, när jag växte upp. Ingen av dem fick någon ordentlig hjälp. Alla var utsatta, utfrysta, mobbade. Två av dem vet jag är missbrukare idag. De andra vet jag inte hur det har gått för.
Jag tänker på dem, när man hävdar att diagnoserna är påhittade av oss i det moderna samhället, för att slippa ansvaret för barnen. De fanns förr också, men vi förstod inte att hjälpa dem då. Numera är vi lite bättre. Men vi har fortfarande lång väg att vandra innan vi släpper in alla udda, härliga, fantastiska minoritetsmänniskor i övriga samhället. 
Media har ett väldigt stort ansvar när det gäller att förmedla rätt bild av saker och ting. Seriös media skall vara ansvarstagande och folkbildande. Inte sensationell och lösnummerhysterisk. Media har ett stort ansvar att sätta sig in i ämnet de skriver om innan det publiceras. Tyvärr har man för lite tid att göra djupa nedslag i ett ämne som journalist eftersom tid är pengar även på nyhetsbyråer. Media har ett ansvar att se till att informationen man släpper inte är felriktad eller feltolkad. Det blir oftare rätt numera. Trots det blir det fortfarande för ofta fel när det gäller information vad gäller npf-diagnoser. 
Jag tänkte ta upp dåliga exempel på artiklar som skrivits senaste åren (brukar spara på både bra och dåliga artiklar) om npf-frågor, men så tänker jag att det här negativa, att skriva om negativa saker sällan gör saker bättre. Därför stoppar jag ner artiklarna i byrålådan igen och nöjer mig med att skriva att media måste fortsätta att kritiskt granska information innan de skriver artiklar om människor med npf-diagnoser. De har blivit bättre, men det kan bli ännu bättre.  
(Förklaring: När jag säger "majoritetsbarn" så menar jag de barnen som det finns flest av, de som har lätt i skolan/ganska lätt i skolan, som knäcker koderna för hur man är, som kan spegla sig i många andra liknande barn.
När jag säger "minoritetsbarn" så menar jag de barn som det inte finns så många av, som är unika, som har svårt att hitta spegelbilder att spegla sig i).

onsdag 18 februari 2015

Mormor och kommunikation

Eftermiddagens hundpromenad med väninna är avklarad. Vi har haft en trevlig stund, trots mörker, kyla och regn. Vi har samtalat och kommunicerat med varandra. Vi har mötts. Vi har förstått varandra. Vi har varit sams, inte ovänner, inte missförstått. Det är skönt när det inte blir missförstådd. Det är skönt när man får fram vad man vill och känner.

Ibland blir det fel. Som en gång när jag var nio år.

Min mormor var snäll. Hon gillade att sy. Jag gillade henne. Hon sydde kläder till mig och mina syskon. Jag brukade vara bra på att kommunicera med henne. Jag hade förmågan. Jag var omtyckt av min mormor. Jag kunde kommunicera med min mamma och med min pappa. Fortfarande har jag tillgång till min komunikativa sida. Jag blir sällan missförstådd och därför blir jag sällan arg.

En gång hade min mormor sytt en klänning med vita blommor på mörkröd botten till mig. Den var jättefin, klänningen. Den hade volang kring urringningen. Mormor hade med sig klänningen till mig för att jag skulle prova den innan de sista sömmarna skulle sys.

Just den här dagen var alla syskon, min morfar och mormor samt mina föräldrar i köket. Mormor ville att jag skulle ta av mig kläderna och prova klänningen så hon kunde nåla in midjan efter mina mått. Jag ville inte. Det var pinsamt att klä av sig inför alla, men det förstod inte mormor och jag kunde inte kommunicera detta till min henne. Hon tjatade på mig att jag skulle ta av mig. Jag ville inte, men kunde inte tala om varför, det var för pinsamt. Situationen blev jobbig. Min mamma gick in i samtalet. "Ta av dig så du får prova den fina klänningen". Min mammas röst höjdes en aning, inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle höra att hon var irriterad. Jag kunde inte ta av mig kläderna där i köket, men jag kunde heller inte berätta varför jag inte kunde göra det. Det var för pinsamt. Mormor tyckte att jag var otacksam, min mamma blev till slut riktigt arg på mig. Jag blev inmålad i ett hörn som jag inte kunde ta mig ur. Jag kände mig väldigt ledsen och upprörd, sprang in på mitt rum. Låste in mig och grät. Jag var fullständigt misslyckad, tyckte jag. Mormor och morfar åkte hem snart efter det.

Tänk vad viktigt det är att kunna kommunicera och signalera vad man vill och vad man inte vill och varför. Några barn har svårare att kommunicera och förstå sina egna känslor och reaktioner. Några barn har därför svårare att bli bemötta på rätt sätt. Tänk om min mamma förstått att jag inte ville byta om i köket. Tänk om hon tagit med mig in i mitt rum och låtit mig byta om utan "publik", då hade alla varit glada och klänningen blivit insydd. När barn reagerar väldigt starkt på något beror det nästan alltid på att vi runtomkring inte förstått vad de kommunicerat, de har inte kunnat förmedla hur de vill ha det, precis som jag inte kunde kommunicera den där gången med klänningen.

Som tur är för mig, lyckas jag för det mesta kommunicera både när jag var liten och nu när jag är vuxen. Men för barn som inte klarar detta, för de barn som vi andra inte förstår händer ofta sådana jobbiga situationer som den med klänningsprovningen. Gång efter gång blir de missförstådda och när man blivit missförstådd tillräckligt många gånger - ja, då blir det ens identitet.

Vi måste bli bättre på att backa bandet när saker blir fel - för att det inte ska bli fel nästa gång. Det förstod inte de vuxna runt mig och min klänning, men det gjorde inte så mycket eftersom det så sällan blev fel i vår kommunikation. För barn/ungdomar/elever som har svårt att kommunicera, tolka och sända signaler är det däremot livsviktigt att vi vuxna just backar bandet.

Ta reda på vad orsaken är till att barnet blir argt eller ledset. Backa. Lyssna med nya öronen, inte de vi själva har utan de som barnen behöver att vi lyssnar med. Då slipper barnet vara med om onödigt många konfliktsituationer och då mår alla bättre.

Mormor, mamma, jag samt resten av familjen hade fått en trevligare kväll för sisådär 40 år sedan om de vuxna förstått det. För så enkelt är det, det går att förändra, men vi vuxna måste förstå vår roll och vår möjlighet att påverka och förändra för att vi ska kunna göra det, förändra och påverka.

måndag 16 februari 2015

Om skolan

Jag är mamma till fyra barn varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska funktionsområdet. Jag är också lärare. Jag har stridit för mitt barn, för att hon ska orka, stå ut, få rätt hjälp och rätt bemötande. Jag  har också kämpat och kämpar som lärare för att hjälpa elever att lyckas i skolan. Jag ser skolproblemet från bägge de här två hållen.

Å ena sidan finns det många barn som far illa i den svenska skolan. Barn som får för lite stöd i förhållande till vad de behöver.

Å andra sidan ser jag lärarkollegor (mig själv inräknad) som går på knäna på grund av alla krav, tyckanden och tänkanden från alla.

Ja, skolan är på många sätt dålig.

Nej, det är inte de enskilda lärarnas fel.

Att den svenska skolan är dålig, som många tycker och Pisaresultat pekar på, är inte den enskilda lärarens fel. De allra, allra flesta människor som söker sig till lärarhögskolor i landet gör det för att de vill vara lärare, för att de vill lära, hjälpa och stötta nästa generation genom skolan. Jag ser det på mina nuvarande kollegor, mina tidigare kollegor och på mina barns lärare.

Jag har under många år sett att lärare ofta har för lite kunskap om barn med npf och hur man därför ska hjälpa barnen att lyckas. Jag ser också att man som lärare har alldeles för många olika typer av arbetsuppgifter uppradade på en arbetsvecka.

Ett annat problem är att alla människor anser sig kunna lika mycket om pedagogik och skolvärlden som en lärare gör, fast man varken har pedagogisk utbildning eller har jobbat inom skolväsendet. Att politiker och media tycker och tänker och pekar ut endast det som är dåligt med skolan gör att spiralen och respekten för lärare går i en spikrak nedåtgående spiral.

Skolan har, tycker många, havererat. Men det är inte den enskilda lärarens fel.

Om vi vill att människor ska fortsätta att utbilda sig till lärare och orka arbeta med det krävande yrket som läraryrket faktisk är, så måste vi nog gemensamt börja vrida på spiralen och börja fördela ansvaret där det ska vara nämligen:

* Samhället och i förlängningen politikerna måste ge lärosätena riktlinjer för vad som är viktigt att kunna och därmed lära sig på lärarhögskolor runt om i landet. Man måste ge kurser i hur man möter barn med olika funktionsnedsättningar och inte då en trepoängskurs utan en hel termin. För om man kan möta barn med funktionsnedsättningar, om man kan hjälpa dem och förstå dem - då blir man automatiskt en mycket bättre lärare även för de barn som inte har några funktionsnedsättningar.

* Föräldrar måste ge barnen och sig själva tid att vara med varandra utan datorn (som jag sitter med nu...) att läsa högt, att diskutera etik, moral, hur man förhåller sig varandra i verkliga livet och på nätet, samt ge barnen möjlighet att vila från datorvärlden ibland. Barnen kommer ju naturligtvis till skolan med erfarenhet från sina hem och de delarna ska skolan inte ansvara för.

* Ge lärarna arbetsro och se till att de som bestämmer om skolans framtid också är lärarutbildade i grunden istället för bara "tyckare".

* Förbjud vinster på skolor. Låt eventuella vinster gå tillbaka till skolan istället.

* Minska barn- och elevgrupper både i förskola och skola.

* Ge oss lärare möjlighet att ge godkänt även till de elever som inte är särskoleelever, men som vi som lärare inte kan ge ett "E" även om de gjort sitt bästa, för att de inte har förmågor som efterfrågas. Det är fruktansvärt att jobba med elever, och se dem växa i skolan, samtidigt som jag vet att jag i slutändan inte kommer att kunna sätta ett godkänt betyg på dem. Vad säger det till min elev, som har gett mig sitt förtroende i skolan?

Jag tror att du som läser den här texten vill att ungdomar ska fortsätta att utbilda sig till lärare och att redan utbildade lärare ska orka och vilja stanna kvar i skolan. 

Vi måste börja göra dem ansvariga som faktiskt är ansvariga. De som tar besluten högre upp i kedjan. Att den kunskap som behöver finnas hos lärare, inte finns hos alla, har med utbildning och samhällets förståelse i övrigt att göra - den kan inte läggas hos den enskilda personen.

söndag 15 februari 2015

Jag vill, men jag kan inte - om hemmasittande

Jag läste på Svt-Opinion om "hemmasittande". Här kommer några av mina tankar kring barn som inte kommer iväg till skolan efter att jag varit förälder till en på gränsen till hemmasittande och varit lärare till flera i riskzonen. 

En gång för flera år sedan sa en väninna till mig att ibland kunde hon faktiskt längta till att barnen blev sjuka så de fick vara hemma och mysa lite, ett par dagar så där. Jag satt som en fågelholk och gapade. Att man kunde längta till att barnen blev sjuka så man fick vara hemma var för mig, som ständigt kämpade med att få iväg min dotter ett par lektioner några dagar i veckan, fullständigt obegripligt. 


Idag förstår jag henne.

Häromdagen efter att Lillebror kastat sig in i duschen, klätt på sig, gjort läxan som han kom på att han glömt göra igår (eftersom han hade träning och storhandling på schemat...) och ätit frukost kände han sig lite illamående. Han som alltid går till skolan, som trivs i skolan och som aldrig frågar om han får vara hemma -sa idag. 
- Jag vill inte gå, jag kan inte, jag mår illa, tänk om jag kräks i skolan.

Vad mycket lättare det är att vara en förstående och omtänksam förälder när man vet "att han inte spelar sjuk", "att han inte pjåskar", "att han inte är lat och bara skyller på något för att få vara hemma". 

Sedan några år sedan vet jag att alla barn som säger att de inte vill gå till skolan - säger som de känns för dem. De har inte "dålig karaktär". De är inte lata. De försöker inte hitta bortförklaringar. 
Varför ?

Det är nu vi börjar komma in på det intressanta, för det att barnet inte vill gå är ett symtom på att det är något som inte är bra. Barn har olika nivåer av tolerans. Barn har olika sätt att förhålla sig till skolan. 

Barn som är ungefär som min son går till skolan, har hittat ett sätt att förhålla sig, har kompisar, fungerar för det mesta i klassen, känner sig trygga, kan tala om hur de mår, känner att de behärskar det som läraren kräver av dem.

Barn som är ungefär som min dotter, går till skolan - om de känner på samma sätt Lillebrorsbarn gör. Barn som är som vår ena dotter, har lättare för att känna oro, behöver mer struktur, tydlighet, förenklingar. Graden av hur mycket extra, annan omsorg de behöver är naturligtvis olika. Behoven följer varje barn. Barn som är som vår dotter behöver, precis som hennes lillebror känna att de behärskar det som skall göras i skolan. Att det som händer i skolan är begripligt, ha kompisar. 

Det är där det "skiter sig", kan man väl säga på ren "svenska. 

Jag brukade få "tips"på hur jag skulle göra för att få iväg min dotter till skolan då hon hade perioder när hon inte vilel gå. "Gör det tråkigt att vara hemma", sa några till mig. Men det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i att skolan inte är tillräckligt "rolig" (om vi med "rolig" menar trygg, positiv, inkluderande och begriplig) för barnet som inte vill gå. 

Numera går yngsta dottern till skolan så gott som varje dag. Numera, när hon äntligen får gå i gymnasiet fungerar skolan för henne. 

När man hittar olika lösningar (för alla lösningar passar ju inte till alla barn) så blir chansen så mycket större att barn med npf lyckas, precis som barn som Lillebror som inte har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar med att komma till skolan och trivas där. Och när barnen säger att de inte vill, inte kan gå till skolan - så borde de få vara hemma utan gnäll eller frustration från vuxensidan - och så borde vi fundera på varför de vill vara hemma. Dessutom kanske det är så att skoldagar som är från åtta till tre är för långa för många barn som har npf-svårigheter. Man kan förändra dem, man behöver inte göra på samma sätt för alla - alla barn är inte likdana.... 


onsdag 4 februari 2015

Det är inte så att alla lärare är fantastiska...

Det är inte heller så att alla lärare är värdelösa. Precis som att inte alla föräldrar är fantastiska. Inte heller är alla föräldrar värdelösa. Några föräldrar är lärare. Många lärare är föräldrar. Sällan är allt svart. Lika sällan är allting vitt.

Det blir lätt polariserat i skoldebatten, om du förstår vad jag menar?

Lärare är som folk är mest. Även föräldrar är som folk är mest.

Jag är som de flesta lärare, både lärare och förälder. Jag har dessutom erfarenhet av att vara mamma till ett barn med funktionsnedsättningar. Precis som jag har erfarenhet av att arbeta som lärare för barn med olika funktionsnedsättningar.

Jag satt på en middag häromdagen. Vi pratade om våra jobb. Några jobbade som inköpare på olika ställen, som ingenjörer och som försäljare. En var, förutom jag, lärare. Kvinnan som var lärare skämdes nästan lite när hon berättade vad hon jobbade med. Det känns sorgligt att någon som jobbar med det allra viktigaste man kan göra - att ta hand om och lära barn saker som påverkar dem, ibland resten av livet - inte fick vara stolt över det arbete hon gör. Inte var det som satt runt bordet heller så intresserade av att ta reda på vad hon gjorde. Kanske för att man redan tycker att man vet.

Det är ett problem för alla yrkesgrupper att andra människor, människor som inte jobbar med det man själv gör, ser hur mycket mer man gör än det son syns, om du förstår vad jag menar.

Att hela rasten går åt till att reda ut ett bråk där det är svårt att få reda på vem som gjort vad och där det är väldigt svårt att blanda in föräldrar eftersom vi föräldrar i nästan alla fall ser vårt barns bästa framför allt annat - kan vara energikrävande för en lärare. Att sitta på kvällarna och ringa hem till föräldrar för att försöka få lugnt i klassen, något som känns omöjligt, fast man verkligen gör allt man tycker att man kan - kan vara deprimerande.  Att lyssna på en ledsen elev fast man egentligen behöver den där tiominuters rasten så väl innan nästa lektion är också viktigt. Att hjälpa någon som glömt sin gympapåse, etc etc. En vanlig människa med ett yrke ser inte allt som en annan yrkesgrupp gör, man ser bara den lilla toppen på isberget i allmänhet.

Jag satt på ett möte på skolan häromdagen. En kollega berättade att hon haft en "praktikant". Efter dagens slut hade personen förvånat sagt att "ni gör ju så mycket mer än man ser och förstår" och i nästa andetag förklarat att hen skulle söka lärarutbildningen. Det blev jag väldigt glad av att höra.

Att den svenska skolan anses bra eller dålig går, som allt annat, i cykler. Ett tag kunde man inte öppna tidningen utan att läsa en eller flera artiklar i morgontidningen om hur dålig skolan, dess lärare och lärarutbildningen var. Nu har det svängt så nu plötsligt skriver alla de som skrev så arga artiklar om den dåliga skolan börjat ta skolan och dess personal i försvar. Nu är det föräldrarnas fel till att allt blir så fel!

Så blir föräldrarna (som ibland är lärare) arga på lärarna (som ofta också är föräldrar). Det vinner ingen på.

Det jag lärt mig under mina år som lärare och förälder, författare och föreläsare om skolfrågor är att accepten, förståelse och respekt är det allra viktigaste för ett gott samarbete kring en elev. Ju svårare en elev har det i skolan, desto viktigare är just det där jag precis skrev om.

Att flyktingbarn som kommer hit till vårt land ofta är mycket mer studiemotiverade och tacksamma för att få gå och lära sig saker i den svenska skolan än barn som fötts i Sverige - är inte landets barns fel, men att det är så är kanske viktigt att fundera ett par varv kring. Vi är människor som för det mesta gör vårt bästa, även om det inte alltid är så lätt.

Även journalister och skribenter som skriver alla artiklar som vinklas åt ena eller andra hållet är för det mesta också föräldrar och människor  som springer i sitt hjul av krav och förväntningar. Nu har man vinklar på dåliga skolor, dåliga lärare, dåliga utbildningar och resultat några år, nu får man uppgiften att skriva tvärtom, så där bara liksom.

Vad vill jag säga med det här inlägget egentligen? Förmodligen det jag sett både som förälder och lärare att det viktigaste är samarbete, ödmjukhet i att man inte alltid vet allt (varken som förälder eller lärare) och att för att få en bra skola så måste vi börja lita på varandra och inte gå igång så mycket på alla vinklade artiklar. Media har ju inte bara en anledning till varför de skriver artiklar (informationen), de behöver också fylla sin tidning och sälja lösnummer och det gör man inte om man inte har någon vinkel som får igång läsarna (jag vet, som gammal journalist...).

Vi alla är bara människor som försöker göra vårt bästa, även om vi inte är fantastiska, kanske bara bra, eller helt enkelt okej och det måste väl vara okej så länge vi gör vårt bästa, vare sig vi är lärare, föräldrar, journalister eller lite av varje?

söndag 1 februari 2015

Svårt med sociala koder

Jag fick anledning att tänka på rubrikens innehåll häromdagen, när förstår man inte att man sårar och när är man taskig och dum på riktigt. Jag gick på stan och småpratade med en flicka för ett par dagar sedan. Plötsligt sprang en tjej ikapp oss. Hon ropade på flickan bredvid mig samtidigt som hon la handen på hennes rygg. Mitt sällskap och jag vände oss om och sa hej till tjejen. Jag blev glad, eftersom det inte är så ofta som flickan jag gick med träffar kompisar när hon är ute. Mitt sällskap blev också glad. Tjejen pratade i sin mobiltelefon, men tittade på flickan och sa "vänta". Jag och mitt sällskap väntade ett par minuter medan tjejen pratade klart i telefonen. Efter en stund tryckte tjejen på mobilens röda knapp, stoppade telefonen i fickan samtidigt som hon sa "hej då" till oss och vände oss ryggen.

Naturligtvis blev flickan lite ledsen. Hon kände sig förmodligen avspisad. Jag får erkänna att jag också kände mig avspisad av beteendet, först be oss vänta och sedan bara gå. Men så vet jag ju att den här tjejen som vände oss ryggen och gick vidare som om vi inte fanns, har svårigheter inom det autistiska området. Hon har tydliga svårigheter med sociala koder och hon har svårt att tänka sig in i andras tankar, hur andra har det.

De flesta tjejer i de bägge tjejernas ålder har nog förstått de sociala koderna, som att antingen låtsas man som om man inte ser sin kompis om man inte har tid att prata, eller så säger man kort "hej" och pekar på telefonen för att visa att man är upptagen, eller så säger man typ "hur är det" och säger några artighetsfraser innan man rusar vidar till det man höll på med. För om man inte gör det, om man gör som tjejen gjorde så är det lätt att man feltolkas man som varande dum och stöddig. Är man dum då, när man gör som tjejen gjorde?

De sociala koderna är nog det svåraste att förhålla sig till för barn med olika typer av npf. Det är svårt att lära sig hur man skall förhålla sig i varje situation för även om man lär sig hur man skall göra till exempel på fritids "ta i hand, titta i ögonen och säg tack för idag" så kan man ju inte göra det när man träffar samma fröken på stan. Hur gör man då? Varför ska man göra si och varför ska man göra så i olika situationer? Därför blir det väldigt ofta fel i mötet med andra människor, för människor med npf. Det tror jag är en av orsakerna till att människor med npf ofta blir ensamma. De passar inte in i den ruta vi förhåller oss i när det gäller att umgås.

Är man dum eller förstår man inte? Ibland träffar man naturligtvis på människor som gör saker för att vara dumma också, men jag börjar tro att det oftare är de sociala koderna som inte förstås helt när man upplever någon som dum eller elak.

Jag och flickan pratade länge om situationen efter att hennes kompis susat vidare. Flickan förstod och förlät när jag förklarade att tjejen förmodligen inte gjorde det för att vara dum, utan för att hon inte förstod hur hon skulle göra för att verka trevlig.

Om man får förklarat för sig, om man förstår att personen inte gör det gör att vara dum, utan för att hon inte förstår, då är det lättare att behålla kompisar. För man kan ju vara en bra vän, fast det blir fel ibland.

Det gäller ju "bara" att man förstår det, eller hur?

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...