tisdag 16 februari 2016

Det är oansvarigt av lärarhögskolorna!

- Det var jätteintressant, men jag håller inte med om att barnet behöver en diagnos. Som professionell pedagog ska jag se alla elevers olika behov i min klass även utan diagnos, risken är ju annars att man stämplar barnet.

Det var en ung man, alldeles nyutexaminerad lärare som sa ovanstående mening. Han kom fram till mig efter att jag avslutat en en föreläsning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Samtalet med mannen har skvalpat i mitt huvud sedan den kvällen för fem, sex år sedan. Jag har funderat på hans kommentar genom åren. Hur kunde han, efter att ha lyssnat på en föreläsning av kött och blod där jag vittnat om att utredning och diagnos var ett så viktigt verktyg för att lyckas lite oftare i en tidigare så misslyckad skolgång? Hur kunde han vara så säker på att han skulle kunna se alla elevers behov, även dem i behov av särskilt stöd i den klass han snart skulle börja undervisa? Var det högmod?

Jag tror att mannens syn var en helt vanlig "produkt" av den utbildning och syn man som lärarstuderande får på funktionsnedsättningar som finns i det neuropsykiatriska fältet när en utbildar sig, nämligen; Som lärare klarar en av alla elevers särskilda behov. Ingen expert som ser medicinskt eller psykologiskt på barnet behövs eftersom barnets svårigheter är miljörelaterat och det kan jag.

Jag drar mig till minnes den första kontakten vi hade med en psykolog som skulle göra en första utredning på vår dotter. Efter utredningen sa hon bland annat (lite kortfattat här);

- Er dotter har svårigheter inom det autistiska området för när det är adhd är det alltid något med hemmiljön som påverkar.

Det var ju på ett sätt fint att höra för oss. Vi var liksom godkända som föräldrar. Det var väldigt provocerande samtidigt. Adhd, då är det alltid hemmiljön som ställer till det...

Som jag skrev i mitt inlägg för ett par dagar sedan är det just den synen som så ofta möter barn med npf och deras föräldrar i deras kontakter med olika myndigheter.

Om vi ska ge barn/elever en rättvis chans i skolan måste vi börja titta bortom miljön. Jo, miljön, "det relationella" synsättet är jätteviktigt. Vi kan göra så mycket förbättringar och förändringar i skolan för att underlätta ett barn med npf, men
Vi kan inte trolla bort funktionsnedsättningen för den är på riktigt, det är inget hittpå!

Om lärarhögskolor fortsätter undervisa blivande lärare, specialpedagoger, speciallärare och rektorer i att vi som pedagoger sitter inne med alla svar för att lösa svårigheter kring ett barn i behov av särskilt stöd, att barnets svårigheter bara är kopplat till miljön, då kommer vi aldrig att lyckas hjälpa de som verkligen behöver vårt stöd, vår kunskap, vår kompetens. Jämför gärna med om vi (eller föräldrarna) inte skulle ta in expertis från medicinskt håll eller psykologiskt håll när det gäller barn med astma, allergi, diabetes o s v så kan vi aldrig hjälpa de barnen heller. För vi som är utbildade pedagoger har inte kunskapen om de olika sjukdomarna/diagnoserna. Vi är experter på att lära ut våra ämnen och på att få elever att lyckas. Har vi inte kunskap om deras svårigheter kommer vi inte att lyckas. Vi har inte den professionen - men andra har det. Vi kan inte se alla 25 elevers behov när vi undervisar. Det är omöjligt!

Ni är många som sedan mitt förra inlägg vittnat om att det ser likadant ut på många andra lärosäten för pedagogisk utbildning i landet. Man lär ut att adhd inte finns, att adhd bara är till för att skylla på så man slipper ta ansvar som förälder, att medicin bara är till för dem som gör medicinen och elaka läkare som skor sig på människors bekostnad...

Vad är man rädd för på lärarutbildningarna? Att man som lärare ska ses som värdelös för att man behöver ta in andra professioner, att man inte har kunskap. Men vi har ju det. Vi ska göra det vi är bäst på och ta in andra så att de kan göra det de är bäst på. På så sätt gör vi rätt för de barn som ska växa upp och ta över vårt land en dag.

Det är oansvarigt av lärarutbildningar att skicka ut nybakade lärare som mannen jag träffade, i tron att de klarar av att se alla elever i klassen och hjälpa alla även dem med npf, utan att få hjälp av andra professioner!

måndag 15 februari 2016

Oj, vad hedrande!

Gruppen "Kungöverlivet" har nominerat mig tillsammans med fyra andra personer till årets "eldsjäl". Känns oerhört hedrande att få vara med på detta. Många jobbar för att öka förståelsen och kunskapen kring människor med npf. Känner mig ödmjuk och lycklig att få vara med här!

Var med och rösta fram de nominerade till Kung Över Livets Eldsjälspris!
Kriteriet för nomineringen är:
• Sprider kunskap
• Delar handfasta tips
• Positiv syn på npf
De nominerade är:
• Jessica Hjert Flood - Nestor förlag
www.nestorforlag.se/blogg-2
• Jessica Stigdotter Axberg – Mrs Hyper
www.mrshyper.se
• Lina Melander – Kaosteknik
www.kaosteknik.se
• Malene Larssen- Skola npf - alla har lättheten
www.facebook.com/groups/191090424260282/?fref=ts
• Hasse Andersson - NPF-LAGET i Trestad
www.facebook.com/groups/881142361967094/
Vi tycker att alla gör en stor, viktig och helt fantastisk insats i "npf världen" och är värda att lyftas och hyllas!
Röstningen kommer vara sluten och är mellan den 15 februari och 15 mars.
Vi har öppnat ett mail konto för just detta ändamål, där man kan rösta.
Vinnaren får sitt pris på vår gala Oscarsteatern 24 april.
Ni röstar genom att maila det namn ni röstar på till denna mail: nominera@kungoverlivet.se
/Styrelsen

lördag 13 februari 2016

För lite kunskap om npf hos lärare

KI´s undersökning av hur mycket kunskap lärare anser sig ha av npf är dyster läsning. De allra flesta lärarna anser sig inte ha fått tillräckligt med kunskap för att kunna möta elever med adhd och autism i skolan. Inte heller rektorer och specialpedagoger anser sig ha fått tillräckligt med kunskap. Lärarhögskolan i Jönköping får uttala sig och menar att det är ett problem att man bara har fem veckor till utbildning i olika typer av funktionsnedsättningar elever i den svenska skolan kan ha.

Det är ett problem att man  inte har mer tid till specialpedagogik - för blir man bra på att tänka kring barn i behov av särskilt stöd i skolan - då, vågar jag påstå, blir man per automatik bra på att möta alla barn i den svenska skolan.

Jag, som sedan i höstas läser på det specialpedagogiska programmet i Göteborg, kan bara säga att jag inte är ett dugg förvånad över resultatet. Den stora orsaken till kunskapsluckorna kring npf är inte antal veckor man läser specialpedagogik på utbildningarna. utan inställningen hos flera lärare på landets lärarutbildningar.

Om någon lärare på universitetens lärarutbildning läsåret 15/16 vägrar inse att npf är funktionsnedsättningar och därmed inte "föds" genom miljön och bemötande må väl vara hänt. Att flera har den inställningen är däremot alarmerande och förskräckligt för blivande lärare och deras blivande elever.

Låt mig ta några exempel som jag hört under föreläsningar jag har åhört sedan jag började på pedagogen i Göteborg;

"Kanske har fler barn fått adhd-diagnos nuförtiden för att de så sällan är ute på rasterna och rör på sig och får solljus."

och;

"Att läkares papper på utredningar, när de möter eleven i tio minuter, är viktigare än era utredningar som pedagoger är inte bra."

eller;

"Ökningen av adhd kan inte förklaras på något sätt, generna ändras inte på 20 år."

eller;

"När diagnosen och därmed tyckandet följer barnet till nästa stadie - då blir eleven missgynnad."

eller;

"Eleven tror att det är fel här (pekar på huvudet), men det är det inte, det är miljön."

En lärare visar en powerpoint och nämner diagnoser som "bleksot" och "newasteri" som sattes på patienter i slutet av 1800-talet precis innan hon byter slide och där, som genom ett trollslag står det "adhd", precis som om adhd är en "hittepådiagnos" som kommer att försvinna inom tio år.

Jag som har stor erfarenhet av hur det är att undervisa och att leva med eller vid en person som har svårigheter som betecknas adhd och/eller autism blev väldigt upprörd och ställde därför motfrågor till en av föreläsarna. Flera studiekamrater till mig kom fram efteråt och tackade för mina kritiska frågor. Det farliga med föreläsare som föreläser om att adhd bara är relationellt, milijöbetingat är att människor som inte har erfarenhet av adhd/autism får en väldigt felaktig bild av diagnoserna. I den yttersta förlängningen menar man att diagnoserna inte finns, att de framkallas av miljön. Att en elev inte behöver få en diagnos, att det bara stämplar och att mediciner inte gör någon annan glad än de som säljer och tjänar pengar på dem.

Jag har fler exempel på kommentarer från enskilda föreläsare på det specialpedagogiska programmet som går stick i stäv med vad en blivande specialpedagog, rektor eller lärare utan erfarenhet av npf behöver få med sig från sin utbildning.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör kommentarer ibland, men vad jag vet är att elever i Sverige drabbas hårt av att lärare som ju vill hjälpa inte får rätt kunskap, förståelse och verktyg för att kunna hjälpa - på grund av att flera lärare på lärarutbildningarna i Sverige lär ut fel kunskap kring elever med npf. Det är allvarligt, fruktansvärt allvarligt!

Lärare måste få rätt kunskap för att kunna bli bra lärare för alla elever. Som det är nu kommer nya lärare ut från lärarhögskolor, glada i hågen över att få möta elever - och så misslyckas de. De möter elever som de inte förstår sig på och de möter föräldrar som både är förtvivlade och vansinniga eftersom deras barn mår så dåligt i skolan.
Lärarutbildningarna måste börja se den medicinska expertisen och den psykologiska expertisen som samarbetspartners, som tillsammans kan göra ett bra jobb - inte som konkurrenter. Man måste samarbete för att ge eleverna största möjliga chans att lyckas - precis som föräldrar och lärare måste samarbeta för att ge eleven största möjliga chans.
Kanske måste man faktiskt rensa bland dem som föreläser blivande lärare.






tisdag 2 februari 2016

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel. 
Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan. 
Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap. 
Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ovisshet, med en känsla av att inte känna sig "tillräcklig" eller utanför från andra människor och känslan av att få en förståelse. 
"Jag är oerhört tacksam för min ADD-diagnos som jag fick för snart 3 år sedan. Hade i alla år bitit ihop på bekostnad av min psykiska men även fysiska hälsa vilket satt djupa spår som inte går att radera.
Men med diagnosen som verktyg har jag äntligen kunnat förstå och acceptera mig själv.I likhet med vad den 19-åriga tjejen har upptäckt, har skuld och hopp blivit två nyckelord som jag har kunnat skapa ett helt annat förhållande till än vad jag hade före diagnosen.
Jag har också försökt styra upp och inrättat mitt liv efter vad som är bra för mig och min mentala hälsa.
Det enda smolket i bägaren är den otroliga sorg jag känner över att få det här verktyget så sent som 10 år före min pension.
Det är som om någon skulle dyka upp och säga "- Jag är ditt okända barn", när du är 55 år. Sorgen och förlusten du skulle känna då över alla förlorade år tillsammans skulle aldrig kunna kompenseras av en diagnos.
Men man får försöka lära sig leva i nuet och njuta av varje dag som livet bjuder på. Och glädjas med dem som kan starta upp sitt bättre liv lite tidigare. Den glädjen kompenserar också mitt eget lidande en hel del... "
Vad är dina erfarenheter av diagnoser?

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...