söndag 29 december 2013

Ett inlägg om barnuppfostran

Under lång tid har debatten om skolan och lärarnas (o)kompentent gått på högvarv. Nu, under julledigheten den eskalerat och många skribenter har skrivit vad de tycker och tänker om ämnet.

Jag går och funderar på det jag läser, försöker göra mig min egen bild, försöker formulera det i mitt huvud för att få ut det här. Att det nästan bara är män som är "experter" på barnuppfostran, som hörs i debatten kanske jag ska låta bli att diskutera här, utom det här:

För att bli en person som många lyssnar på, med hög utbildning och många års arbete kring ämnet man är expert i, för att göra karriär, kan man inte göra som till exempel jag gjort, vara hemma och ta hand om sina egna barn så överdrivet mycket eftersom man då inte hinner med att göra den där karriären. Man får nog liksom välja mellan karriär eller fostra sina egna barn, i alla fall i de allra flesta fall...

Nåväl. Just den diskussionen ska jag lämna därhän och gå rakt på debatten kring, barn, föräldraskap, skola, lärare, politiker, samhälle.

Jag tror att vi vuxna måste börja bli vuxna igen utan att för den delen sluta respektera barnen. Vuxna har uppgiften att visa vägar för barnen som växer upp. Vi ska inte välja exakt väg, men vi ska hjälpa barnen att hitta en väg som fungerar för just dem. Vi måste kunna sätta gränser. Vi måste våga sätta gränser. Vi ska inte kränka barnet, men vi ska heller inte bli kränkta.

Några pedagogiska "knep" som kan kännas svåra i början, men som gör det så mycket lättare efter ett tag använder jag mig av i min vardag - både som förälder och som pedagog till elever med npf-diagnoser. Det är bland annat dessa:

Genom att tänka efter före hela tiden, något barnet inte alltid har förmåga att göra, så kan vi hjälpa barnet att utvecklas utan att ta över.
Genom att ge en förberedelse för barnet, till exempel om två minuter ska vi byta aktivitet så slipper man oftast bråk och tvång, genom att redan innan ha bestämt vad som är så viktigt att jag inte kan vika mig på just den saken och vad som inte är lika viktigt.
Genom att ta kontroll kan man också släppa på kontrollen.
Genom att vara olika mot olika barn, att vara "rättvis" genom att göra samma mot alla är extremt orättvist.
Att sluta låta impulsen styra dig som vuxen. Att börja vara vuxen.

Jag har träffat (och förmodligen också varit en till och från...) alldeles för många föräldrar som slutat diskutera med lärarna utan bara utgått ifrån sin värld och sitt barns värld. Det blir väldigt tokigt ibland då. Det kan, tyvärr, också bli väldigt tokigt då skolan får en elev med särskilda behov och inte ser det, inte förstår det och möter det som alla andra barn (men det ska jag inte diskutera vidare här för det brukar vara temat för nästa alla mina inlägg på min blogg...).

Man använder ord som "gränsdragning", "maktkamp", "krav" etc i debatten kring barnuppfostran (några kan du läsa här, här och här). Viktigt när man läser detta är att tänka på att vi tolkar orden utifrån vår egen kontext. När ens barn kommer hem från skolan och är ledsen tolkar vi det som hen säger utifrån vårt barn och dess kontext. Jag såg hur fel det kunde bli, som förälder till ett väldigt mobbat barn förut och jag ser det som lärare till elever numera.

Inte förrän vi vuxna blir vuxna och börjar samarbeta kring barnen tillsammans, istället för att misstänkliggöra varandra, kan vi hjälpa alla barn. Att lyssna på alla sidor och försöka fundera några varv till ("sova på saken", som det hette förr) kan göra underverk när det gäller att hitta lösningar kring barn.

Ibland måste vi vuxna faktiskt inte bara föreslå vägar att ta för barnet, vi måste ibland också sätta gränser. Jag läste en artikel där personen som skrev tyckte att "lärare som inte får eleverna att lägga undan datorn för att lektionen inte är tillräckligt intressant måste göra lektionen mer intressant" - då tänkte jag att den personen skulle behöva prao i en skola någon dag. En del barn är så fast vid sina datorer (kanske är det vanliga bland barn med npf-diagnoser) att det inte hjälper att erbjuda saker som man vet att de faktiskt verkligen gillar. Då måste jag som lärare/förälder ha en regel som hjälper barnet att släppa datorn för att kunna göra annat.

En annan skribent tycker inte att kunskap är särskilt viktigt att lära sig - "för den kan man söka när man vill via nätet" - då tänker jag att viss grundläggande kunskap om matematiska begrepp, att kunna läsa och skriva olika texter, historiska händelser, etik och moral etc - måste man ha för att förstå sammanhanget man befinner sig, för att kunna dra slutsatser, för att förstå sin samtid och bli en medmänniska. Sociala färdigheter behöver man också träna på (eller strategier för social gemenskap kanske man ska tänka när det gäller barn som saknar eller har svårt för sociala relationer) för att klara av livet.

Ibland måste vi sätta gränser, vi måste hjälpa barnen/eleverna att hitta vägar, vi kommer inte alltid att tycka lika som dem eller som andra vuxna. Egentligen måste vi nog bara fortsätta försöka vara - vuxna.

Och till alla kvinnor där ute, börja skriva om detta ni också. Vi kan inte bara ha män som är experter i ämnet "barnuppfostran", där all statistik säger att det fortfarande är vi kvinnor som framförallt stannar hemma, uppoffrar oss för att våra barn ska växa upp till trygga, nöjda och kärleksfulla individer.

onsdag 25 december 2013

Äntligen är julen över!

Äntligen är julen över! Numera finns ingen oro för att få för få eller för små julklappar - vi köper så få julkappar det går och bara till barnen. Inte har vi så mycket stress för att hinna med julmat och städning heller. Maten köper vi färdig eller delar på med de som ska fira med oss och lite skit i hörnen har ingen dött av. Numera tar vi oss också igenom julen utan alltför många starka känslor. På det hela taget brukar jularna vara ganska "svenssonaktiga" skulle jag tro.

Om det inte varit för...

Hundarna!

Vi har två hundar, Molly och Pocka och så har vi en extra hund ibland över julen, Alice, som är Mollys dotter och Pockas syster. Hundarna är det inget fel på, men alltid händer det något med någon hund när det är jul och då tänker jag inte i positiva termer.

En jul, minns inte riktigt vilken, fick Molly förstoppning och all mat hon åt kräktes hon upp efter en liten stund. Boven i dramat var ett grisöra som hon svalt i lite för stora bitar. En natt på Blåstjärnan med dropp och andra medicamenter  gjorde susen, men visst var man lite trött där på juldagen efter vakandet och oroandet över hunden som varit ganska sjuk.

För två jular sedan lyckades Pocka klättra upp på bordet och smaska i sig hela bottenvåningen av en Alladinask. Det resulterade i akuttransport till Blåstjärnan och magpumpning eftersom mycket choklad kan vara direkt dödande för en hund. Pocka hann aldrig uppleva att hon blev sjuk och god mat fick på Blåstjärnan för att få i sig kräkmedlet, så hon var ganska pigg och glad när hon och jag styrde hem till julfirandet några timmar senare.

Förra julen "lyckades" jag klämma Pockas svans i dörren när jag skulle mata hönorna innan morgonpromenaden. Stackarn fick fruktansvärt ont och det blödde massor från svansen. Hur vi än bandagerade svansen åkte den alltid av efter en stund och så fortsatte blodet att forsa. Huwa, det var hemskt. Blåstjärnan, tänkte jag, för att sy svansen. Men denna gången slapp vi faktiskt åka för min rådiga man ringde och fick instruktionerna att lägga husållspapper närmast såret och sedan vira med silvertepj hela vägen upp för svansen. Det gick bra och julen kunde fortsätta utan några andra svårare incidenter.

Pocka och Molly, två av hundarna som var med på promenaden som slutade lyckligt. 
Så var det den här julen då och den startade väldigt bra. Promenad runt berget med Alice, Molly, Pocka och min systers hund, Bixter. Många hundar var det och kanske var det därför jag inte upptäckte att Alice försvann, men det gjorde hon i alla fall. De andra hundarna fick en extra lång och härlig julpromenad eftersom jag och min syster letade länge innan vi gav upp och gick hem för att jag skulle kunna ringa polisen och anmäla hunden borta, ringa bonussonen och hans sambo som äger Alice samt samla ihop styrkorna som skulle hjälpa till att leta efter Alice, om det så skulle ta hela julafton. Blev jag glad, tror du, när jag hörde ett skall inifrån huset då jag kom hem.  Alice hade helt enkelt sprungit hem efter ett tag. Så var den julen på spår igen - innan vi upptäckte att Pocka hoppat upp på ett bord och länsat glasskålen på all Janssons frestelse. Kan väl säga att merparten av den kom upp och kan väl också tillägga att Pocka inte mådde så bra igår - men Blåstjärnan behövde vi inte åka till i år, ännu, är väl bäst att tillägga...


måndag 23 december 2013

Dan före dan


Det är dagen innan julafton. Många firar högtiden med kristen bakgrund. Andra, så som min familj, firar den för att den alltid funnit så länge vi vetat, den lyser upp en annars väldigt mörk månad, och sist men inte minst - alla andra gör det. Man vill ju inte vara annorlunda...

Det är jobbigt att vara annorlunda, att vara exkluderad - vare sig man valt det själv eller "drabbats" av en ofrivillig annorlundahet. Jag tänker naturligtvis på alla människor som inte följer majoritetsmallen på ett eller annat sätt. Och, ja du som läser här kanske tänker att "ingen följer väl majoritetsmallen, alla är olika". Så är det ju till viss del, men den där annorlundaheten som gör att du alltid känner dig annorlunda, utanför och exkluderad är annorlunda än den du drabbas av när du råkar gilla runda skor istället för spetsiga, eller isglass istället för mjukglass - den annorlundaheten är djupare och svårare.

Jag får ofta ledsna och sorgsna mejl av människor som via en utredning och en diagnos förstått att deras barn eller de själva är mer annorlunda än vad man kanske trott. Och, nej det är inte diagnosen adhd/add/atusim/aspergers som stämplar, men den talar om att man är så annorlunda som man länge känt sig.

Att få en diagnos, på sig själv eller på sitt barn, är ofta oerhört traumatiskt. Det är en sorg man skall ta sig igenom. Det är en ny verklighet man skall börja bearbeta. Det tar tid att vänja sig vid det man redan visste, men som man inte hade något namn för.

Men.

För dig som är där just nu. Det blir bättre. Du tar dig igenom. Du lär dig. Du hittar lösningar. Du får nya vänner. Du kommer på spår. Det blir ett annat spår än det du kanske trodde när du var liten, men det blir ett spår. När du kommer dit att du/ditt barn får rätt stöd och hjälp och du/ditt barn accepterar livet som det är så kan det bli bra.


Jag brukar säga att när jag äntligen förstod min dotter. Den natten då jag läste boken "Flickor med ahhd" - då började min dotters nya liv. Då föddes hon på nytt. Då kunde hon äntligen få rätt stöd och hjälp. När sedan skolan och andra vuxna runt henne förstod så blev det än bättre.

Det är, trots allt en kamp som måste föras så gott som varje dag för att livet skall bli bra.

Men.

Det kan bli bra. Riktigt bra, faktiskt!

Nu skall jag packa in de sista julklapparna och så skall jag försöka hitta på några bra rim, vilket brukar vara ganska svårt, men rätt kul...


Jag önskar dig en fin jul!

lördag 21 december 2013

Jag har sagt upp mig

Igår gjorde jag min sista dag på skolan för elever med npf-diagnoser. Det är med sorg i hjärtat jag lämnar eleverna, men jag kom till en punkt då jag kände att jag måste släppa för att orka.

Det krävs väldigt mycket energi och tankeverksamhet, försök och misslyckanden och besvikelser och arbete och ännu mer energi och försök och tankeverksamhet för att hitta vägar som fungerar för elever med npf-svårigheter.

Att lyckas. Att se när en elev tar steg, små eller stora, framåt. Se en självkänsla växa, lyckan i att klara saker man trodde man aldrig skulle klara. Det är fantastiskt att se det när man jobbar med eleverna.

Det behövs en stark grupp, en bra organisation. Stödverksamhet för lärarna där man kan diskutera och komma vidare i sin tankeverksamhet kring elever.

Jag var tvungen att sluta på skolan även om jag inte ville, mer än så varken kan eller vill jag säga.

Vad jag kan säga är att jag den andra veckan i januari börjar jobba på Mossbergska friluftsskola som är en av Göteborgs kommuns specialskolor för elever med npf-diagnoser.

Det känns spännande. Jag tänker på mina elever som jag lämnar och hoppas att de får fortsätta den positiva utvecklingen de var inne i, även om inte jag är där och ser den längre.

söndag 15 december 2013

Ålder, psykiatriska tillstånd och autoimmuna sjukdomar

Jag känner en 18-årig tjej som till hösten, då hennes före detta klasskompisar tagit studenten ett par månader tidigare, förmodligen äntligen börjar naturbrukslinjen på gymnasiet. För henne har det tagit längre tid att ta sig igenom skolsystemet än för de flesta av dem hon började sexårsverksamheten med. Hon har gått om. Hon har läst IV-program och hon har läst "light". Men nu ser det faktiskt ut som om hon till hösten kommer att kunna och orka och klara ett gymnasieprogram!

Tjejen har haft så mycket att kämpa emot. Hon har haft så många tillfällen att börja hata skolan, att hata klasskamrater. Att ge upp och sluta bry sig. Men det har hon inte gjort. Hon har kämpat. Hon har fått tid och hon har fått hjälp. Hon har mätts och bedömts utifrån den ålder hon innehar inte det hon faktiskt har klarat. Det har nästan knäckt henne, men på något sätt har hon tråcklat sig igenom grundskolan utan att bli helt mosad. Det är ett under och det är underbart!

Det är inte lärarnas fel att det var så svårt. Att det ofta kändes så hopplöst för den här tjejen som jag berättar om. Det var våra lagar och regler och vår syn på barn och ungdomar som gjorde det så svårt för henne. Som nästan slog omkull henne.

Nu, när hon till våren fyller 19 år är hon nog mogen att ta sig igenom gymnasiet. Tre år efter klasskamraterna. Vi som står bredvid är så otroligt glada och håller alla tummar vi kan, att hon ska få fortsätta känna sig bra och nöjd, även till hösten då hon, om allt går som det ska, börjar gymnasiet.

Förresten

Susanne Beijerot har skrivit en artikel i SvD som handlar om psykiatriskas sjukdomars koppling till autoimmuna sjukdomar. Under flera år har forskare och läkare sett samband mellan de två bitarna. Det är en intressant artikel. Läs den här. 




lördag 14 december 2013

Livet påverkas av funktionsnedsättningen

Inspektionen för socialförsäkringar  skriver bland annat detta i ett pressmeddelande;

Att få ett barn med särskilda behov leder till långsiktiga konsekvenser för föräldrarna: arbetsinkomsterna blir lägre, sjukskrivningsnivån högre och för mammorna ser man att fler lämnar arbetsmarknaden genom förtidspensionering. Det visar en ny rapport från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF).

Rapporten som är anledningen till pressmeddlelandet släpptes den den 10 december och du kan läsa hela den här.

Jag tittade på mitt CV häromdagen. Den arbetsgivare som ser den röran och de olika hopp jag gjort i mitt yrkesliv blir förmodligen lätt förvirrad och ifrågasättande till mig och min seriositet. Varför har jag bytt jobb så ofta? Varför har jag inte jobbat heltid i så många år? Varför har jag utbildat mig igen? 

Svaret finns i förklaringen att jag har ett barn, som faktiskt behövt mig, min tid och mitt engagemang mycket mer än vad familjens andra tre barn har behövt. 

Det är oerhört svårt att få livet att rulla på när det är så mycket som först måste fixas innan saker börjar rulla. Tyvärr händer det alldeles för ofta att man aldrig kommer dit att livet börjar rulla igen. Sjukskrivningar på grund av stress och utbrändhet är vanlig i gruppen "föräldrar till barn med funktionsnedsättningar". Depressioner, ångest, fobier och andra följdsjukdomar finns också i högre grad representerade i denna grupp.

Livet förde mig på andra stiger än jag tänkte mig som liten. Livet gör ofta så med oss, eller hur? I många år puttade och puttade jag på stenen som stod still, orörlig, hur mycket jag än puttade. Ibland kändes det till och med som om jag skulle plattas till och dö under den där stenen.

Mitt liv har börjat rulla igen. Nu kan jag välja att göra saker som jag inte kunde drömma om för tio år sedan. Min sten har blivit så mycket mindre så den är lätt att putta. Ofta är det dessutom nedförsabacke så allt rullar på, nästan av sig självt.

Jag njuter av det, men tänker på alla som fortfarande puttar den där orörliga stenen. Nu ska jag fortsätta sova, så förkylningen blir bra tills på måndag då jag ska till skolan - där jag numera jobbar heltid! - för att avsluta sista veckan för terminen. Nu när jag orkar, för att vi fått hjälp, stöd och kunskap.

Ha en skön tredje advent!

söndag 8 december 2013

Om att inte få en diagnos

Jag fick en kommentar från en bloggläsare;

"jag genomgick nyss en utredning för add men uppfyllde tydligen inte kriterierna. asjobbigt att inte få en diagnos. istället är det tydligen sån jag är: lat, klumpig och okoncentrerad och socialt awkward. det är helt enkelt mej det är fel på :/ istället fick jag diagnosen social fobi eftersom jag hade det som yngre, att jag jobbat bort största delen av dom besvären är skitsamma. både jag och mina lärare på universitet är överens om att jag skulle behöva extra handledning men nåt intyg för sånt får jag inte eftersom "det skulle förvärra mina fobiska drag". psykologen tyckte jag behöver struktur i vardagen men det löses tydligen med en kurs i att prata inför folk? förvirringen"

 Det du beskriver är jobbigt att utsättas för. Att man själv upplever sig som "lat, klumping, okoncenterad och social akward" som du skriver och hoppas på att det beror på att man inte kan hjälpa det, men upptäcka att bollen och ansvaret studsar tillbaka på en själv, måste vara väldigt jobbigt. Jag som tror att ingen människa vill misslyckas, tänker att det måste vara något som gör att det är svårt för dig och att det är viktigt att du känner igen dig i den diagnos du får. Jag tycker att du ska söka till ett annat utredningsställe och be att få en "second opinion" och om du inte då heller får den diagnos du känner igen dig i - be dem förklara för dig och hjälpa dig så att det känns bra för dig, så att du förstår och kan må bra ändå. Att man söker en utredning tyder väldigt ofta på att man behöver stöd och hjälp av något slag. 

Hälsningar Malene

tisdag 3 december 2013

Tänk alternativt och ny forskning om flickor och autism


Vi pratade raster på skolan häromdagen. Om man utgår ifrån "vanliga" barn och "vanliga" barns förhållande till allt, däribland raster blir det lätt fel för barn med autism. Jag sa till en elev som tycker det är jobbigt med rast att vi kanske ska schemalägga rasterna så att hen vet vad hon ska göra.
Hen svarade:
- Det tycker jag låter som en väldigt bra idé.
Det gäller ju bara att komma på lösningar för elever med npf - lösningar som ofta inte ser alls likadana ut som dem vi är vana vid när vi tänker lösningar för elever utan npf.


Förresten kom ett pressmeddelande om en ny avhandling från Sahlgrenska akademin i Göteborg idag. Så här säger den:

Pressmeddelande från Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, 3 december 2013
Screening för autism riskerar missa flickor
I Göteborg undersöks alla barn för autism vid 2,5 års ålder. Men det finns en risk att screeningen inte fångar upp flickor med autism. Det visar en avhandling vid Sahlgrenska akademin, som också föreslår att observationer i förskolan ges en större betydelse i utredningar.
I Göteborg får alla barn genomgå en screening för autismspektrumstörningar i samband med 2,5-årskontrollen vid BVC. Alla barn under fyra år som misstänks ha autism remitteras till Barnneuropsykiatriska kliniken, där de utreds av läkare, psykolog, logoped och specialpedagog.
En avhandling vid Sahlgrenska akademin visar nu att det finns en risk att screeningen inte fångar alla flickor med misstänkt autism.
Doktoranden Gunilla Westman Andersson har kartlagt de barn som identifierats med misstanke om autism i Göteborg och funnit att de noterade symtomen och utvecklingsprofilerna ser likadana ut för flickor som för pojkar i tidiga förskoleår. Samtidigt pekar tidigare forskning på att flickor, åtminstone i äldre åldrar, ofta har en annorlunda symtombild.
–Det väcker misstanken om att vi trots screening för autism av barn i tidiga år fortfarande missar flickor, säger Gunilla Westman Andersson:
–Många fler pojkar än flickor diagnostiseras med autism. Flickor, speciellt de med högre allmän begåvning, upptäcks dessutom senare än pojkar. Många flickor har då haft problem som har fått andra förklaringar än autism.
Avhandlingen bygger på studier av totalt 87 barn som utretts med misstanke om autism i Göteborg under 2009-2010. Studierna visar att såväl föräldrar som förskollärare i de flesta fall hade börjat oroa sig för barnens utveckling redan innan barnet fyllde 2 år. Enligt Gunilla Westman Andersson, doktorand vid Sahlgrenska akademins och Göteborgs univiersitets Gillbergcentrum, bör större vikt läggas vid observationer i förskolan.
–Autism innebär svårigheter med ömsesidighet i samspel, kommunikation, lek och föreställningsförmåga. För barn med sådana problem blir förskolemiljön ofta utmanande. Detta gör att eventuella svårigheter ofta blir uppenbara när man ser barnet i förskolan tillsammans med jämnåriga.
–Observationer i förskolan som genomförs av en specialpedagog med god kunskap om autism ger ungefär samma resultat som observationer på en specialistklinik. Den sammanlagda informationen vi kan få från förskolan, genom observation och intervju med personal, och från föräldraintervjuer stämmer påfallande ofta överens med barnets slutliga diagnos, säger Gunilla Westman Andersson.
Avhandlingen Autism in preschoolers – Assessment, diagnostic and gender aspects försvaras vid en disputation den 29 november.
Länk till avhandling: http://hdl.handle.net/2077/33110

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...