lördag 29 mars 2014

Lagom krav på olika barn


Vi människor mår bra när vi känner oss nöjda med oss själva, barn som vuxna. Vi är nöjda med oss själva när andra ser på oss och tycker att vi är bra. Vi är nöjda med oss själva när förväntningarna på oss ungefär stämmer överens med våra förmågor. De flesta av oss har förmågor som för det mesta stämmer någorlunda med förväntningar som finns på oss.

När våra förmågor väger upp och ibland över de förväntningar som läggs på oss så mår vi bra. Andra ser på oss med nöjda ögon, vi speglar oss i dem och känner oss ganska ofta nöjda med oss själva. 

Problem kan komma när andra ser på oss med ögon som inte är  nöjda, när förväntningarna är för höga i förhållande till våra förmågor. Barn och vuxna med npf-svårigheter når sällan upp till förväntningarna som ställs på dem. Svårigheterna syns inte så ofta ställs samma krav på barn med npf-diagnoser som man ställer på andra som inte har de svårigheterna. I skolans värld skall alla barn nå upp till samma mål, följa samma mall med sina jämnåriga. Men förmågorna hos barn med npf är ofta ojämna. Glappet mellan förväntan och förmåga blir därför för stor, även om personen kan ha fantastiska förmågor i en del områden så räcker det inte i andras ögon. Man misslyckas och efter många misslyckanden ger man upp.

Om förväntningarna ställdes i lagom nivå och förväntan ställdes individanpassat så skulle färre barn (och vuxna) misslyckas så ofta.
Förväntan ligger alldeles för högt i förhållande till förmågorna på många barn och så glömmer vi/ser vi inte de områden där barnet "peakar" över förväntningarna för vi har så fullt upp med allt de inte förmår...


Jag ser ofta detta hos barn jag möter som har npf-diagnoser. Ju längre man fått kämpa mot förväntningar som är ouppnåeliga, desto längre tar det att "läka" när man äntligen (om man äntligen) får möjlighet till det. Det går, men det kan ta väldigt långt tid, helt i onödan. Om vi ställde lagom krav på varje barn, efter dess förmåga, så hade vi klarat många av de barn som numera mår väldigt dåligt, som är hemma från skolan, som har tappat tron på livet och som har föräldrar som sprungit sig blodiga mot väggar. 

tisdag 25 mars 2014

När är man "bara" dum och när förstår man inte - om sociala koder

Jag fick anledning att tänka på rubrikens innehåll häromdagen, när förstår man inte att man sårar och när är man taskig och dum på riktigt. Jag gick på stan och småpratade med en flicka för ett par dagar sedan. Plötsligt sprang en tjej ikapp oss. Hon ropade på flickan bredvid mig samtidigt som hon la handen på hennes rygg. Mitt sällskap och jag vände oss om och sa hej till tjejen. Jag blev glad, eftersom det inte är så ofta som flickan jag gick med träffar kompisar när hon är ute. Mitt sällskap blev också glad. Tjejen pratade i sin mobiltelefon, men tittade på flickan och sa "vänta". Jag och mitt sällskap väntade ett par minuter medan tjejen pratade klart i telefonen. Efter en stund tryckte tjejen på mobilens röda knapp, stoppade telefonen i fickan samtidigt som hon sa "hej då" till oss och vände oss ryggen.

Naturligtvis blev flickan lite ledsen. Hon kände sig förmodligen avspisad. Jag får erkänna att jag också kände mig avspisad av beteendet, först be oss vänta och sedan bara gå. Men så vet jag ju att den här tjejen som vände oss ryggen och gick vidare som om vi inte fanns, har svårigheter inom det autistiska området. Hon har tydliga svårigheter med sociala koder och hon har svårt att tänka sig in i andras tankar, hur andra har det.

De flesta tjejer i de bägge tjejernas ålder har nog förstått de sociala koderna, som att antingen låtsas man som om man inte ser sin kompis om man inte har tid att prata, eller så säger man kort "hej" och pekar på telefonen för att visa att man är upptagen, eller så säger man typ "hur är det" och säger några artighetsfraser innan man rusar vidar till det man höll på med. För om man inte gör det, om man gör som tjejen gjorde så är det lätt att man feltolkas man som varande dum och stöddig. Är man dum då, när man gör som tjejen gjorde?

De sociala koderna är nog det svåraste att förhålla sig till för barn med olika typer av npf. Det är svårt att lära sig hur man skall förhålla sig i varje situation för även om man lär sig hur man skall göra till exempel på fritids "ta i hand, titta i ögonen och säg tack för idag" så kan man ju inte göra det när man träffar samma fröken på stan. Hur gör man då? Varför ska man göra si och varför ska man göra så i olika situationer? Därför blir det väldigt ofta fel i mötet med andra människor, för människor med npf. Det tror jag är en av orsakerna till att människor med npf ofta blir ensamma. De passar inte in i den ruta vi förhåller oss i när det gäller att umgås.

Är man dum eller förstår man inte? Ibland träffar man naturligtvis på människor som gör saker för att vara dumma också, men jag börjar tro att det oftare är de sociala koderna som inte förstås helt när man upplever någon som dum eller elak.

Jag och flickan pratade länge om situationen efter att hennes kompis susat vidare. Flickan förstod och förlät när jag förklarade att tjejen förmodligen inte gjorde det för att vara dum, utan för att hon inte förstod hur hon skulle göra för att verka trevlig.

Om man får förklarat för sig, om man förstår att personen inte gör det gör att vara du, utan för att hon inte förstår, då är det lättare att behålla kompisar. För man kan ju vara en bra vän, fast det blir fel ibland.

Det gäller ju "bara" att man förstår det, eller hur?


söndag 23 mars 2014

Nästan alla sätt är bra - på sitt sätt


Kvinnan läser morgontidningen till kaffet. Kvinnans dotter ligger i sängen. Hon har fått frukost på sängen, som vanligt. Flickans mamma har varit inne och pratat med henne några gånger, sagt att hon "måste snart gå upp för nu börjar skolan snart".

Mamman läser "Fria Ord" i tidningen. Idag handlar det om toabesök för människor som har en skada på sin urinblåsa.

Hon hämtar väskan till sin dotter. Hämtar kläder till henne i tvättstugan.

Läser vidare och får reda på att människor som  har denna sjukdom/skada blir väldigt handikappade i sin vardag. En kvinna hade blivit kränkt på ett köpcenter eftersom hon inte fick låna toalett. När hon till slut fick låna en toalett så fick hon sitta med öppen dörr...

Kvinnans dotter kommer upp. Klär på sig, borstar håret. Hennes första lektion har börjat. Hon kommer att komma försent till skolan, men hon är på gång. Flickans mamma känner på sig att hon kommer att cykla iväg till skolan idag, trots att morgonen varit lite jobbig.

Kvinnan tänker på människorna med skadade urinblåsor. Vi har så svårt att ta till oss andra människors livsöden, andra människors tillkortakommanden, andra människors funktionsnedsättningar. Det slutar ofta med "så där skulle jag aaaaaaldrig göra" eller "så där hade mitt barn verkligen inte fått bete sig" o s v. Flickans mamma sa så, eller tänkte så innan hon fick barn och det har väl hänt att hon tänkt så efter att barnen kom också. 

Men varje persons historia och varje persons personlighet är unik. Att skuldbelägga någon genom att viska "så skulle jag aldrig göra om det var mitt barn" till örat bredvid, gör ingen nytta för någon. Kanske känner sig den som viskar lite bättre för en stund, men för övrigt gör det ingen nytta.

Om en förälder kränker eller skadar sitt barn fysisk eller psykiskt så är det andra människors plikt runt omkring att rycka in. Annars är det så att varje människa ofta gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. 

Att han/hon inte gör precis som du gör, är precis som du är, behöver inte betyda att det är fel, det är bara ett annat sätt att göra det på. Att majoriteten av jordens befolkning gör på ett sätt, behöver inte heller betyda att det är det enda rätta och alla andra sätt är fel. Det betyder bara att majoriteten föredrar ett sätt, som att kasta en boll med höger arm istället för med vänster.

Så länge man inte kränker eller skadar andra fysisk eller psykiskt så gör man inte fel.

Om majoriteten av människor skulle kika in hos kvinnan och hennes familj en morgon så skulle många förmodligen tänka just det där "så skulle jag aaaaldrig göra om det var mitt barn". Men det beror ju bara på att deras barn fungerar på ett annat sätt än kvinnans barn. De flesta barn som är 16 år behöver inte omsorgen som frukost på sängen, klädhjälp, puschning att komma upp ur sängen, tidsangivelser, mejl och sms till och från lärarna flera gånger i veckan, stöd när det gör ont, vila ett par dagar i veckan från skolan etc, etc.

Om man ser någon som far illa, som blir kränkt som blir skadad fysisk eller psykisk, hjälper det inte att säga "så skulle jag aldrig göra", då är det din och min plikt att reagera. Om det inte förhåller sig på det sättet utan bara är "ett annat sätt att göra det på" finns det ingen anledning att utbrista i jämförelsen i hur du (eller jag) skulle göra.

Kvinnan och hennes dotter kämpar på precis som kvinnan med den skadade urinblåsan. Om det är något de inte behöver så är det ifrågasättande. Om det är något de behöver så är det stöd och förståelse för att de har en lite tuffa livssituation än människor i allmänhet.

Nästan alla sätt är bra - på sitt sätt. 


lördag 22 mars 2014

Om att vilja lyckas - men inte kunna, om att tro sig förstå - men inte fatta


Det svåraste för människor med npf är att det inte syns att de har en funktionsnedsättning. Jag såg en grupp barn med intellektuella funktionsnedsättningar promenera med assistenter och lärare. De gick i grupp, såg glada ut och jag tänkte då att de barnen får kämpa mot mycket, men just den biten att vi ser att de inte klarar saker, att inte inte kan fast de vill - det förstår vi kanske något bättre kring barn med downs syndrom än kring barn med adhd/add. Att läraren vill förstå, men inte gör det är ett stort problem för barn med npf och deras föräldrar. Här ett mejl från en lärare till en förälder och sedan svaret från föräldern. Allt som kan identifiera läraren, barnet och föräldern är borttaget så att skrivarna och den det handlar om skall få förbli anonyma. 

"Nästa punkt vi samtalade om är passivitet/aktiv (dvs deltagande i lek och spel) där mycket känns viljestyrt. Hen kan när hen vill, men blir passiv när hen inte vill. Hur mycket som ingår i ADD och som ingår i personlighet är alltid en svår gränsdragning. Idag började XX att säga att hen hade ont i hela kroppen efter det att hen hade trillat av hästen, men när vi hade "svansjage" visade hen inga tecken på att ha ont. Däremot fick hen ont under hälften av sit upsen vi gjorde. När vi senare spelade lite handboll var det åter igen inga problem.
På den ordinarie lektionen idag började hen åter med att nämna att hen hade ont i kroppen, men deltog ändå. Hen var med i lek med gruppen utan problem, men när hen blev trött fick hen håll och bestämde sig för att inte vara med de sista minuterna."

Förälderns svar till läraren:

"Du sätter fingret precis på det som gör livet så svårt för barn med add. Ena dagen fungerar saker, andra fungerar det inte alls. Allt som medför minsta lilla obehag eller nya saker som mitt barn inte vet om hen behärskar, blir som att bestiga Mount Everest för hen. Att inte ha en fungerande motor, så som de flesta av oss har (vi jobbar på för att vi vet att vi måste och det fungerar för oss) är hens stora funktionshinder. Att människor runt hen inte förstår det, att hen inte är ouppfostrad eller slö, utan att det är hens funktionshinder är det svåraste för mig eftersom jag sällan lyckas förklara detta så att människor förstår. Det är mycket frustrerande.

XX har en lillebror som går på lågstadiet. Han fixar så mycket mer än hen, fast hen är dubbelt så gammal.

Hen kom hem och var glad idag eftersom dagen hade gått bra idag. Om hen kommer till skolan imorgon, trots att det gick bra idag, det vet inte jag. Om jag kunde trolla så hade jag trollat dit en motor på hen så att hen kunde göra saker som alla andra gör. Jag kan tyvärr inte trolla och det är mycket frustrerande.

"om ett barn misslyckas så är det inte barnets fel, då är det vi vuxna kring barnet som behöver se över och förändra vårt förhållningssätt kring barnet".

Idag lyckades både du och mitt barn. Härligt att höra!

Och hur länge ett barn med till exempel add är barn kan man ju fundera på. Visste du att barn med add/adhd mognar ungefär 30 procent senare än barn i sin numeriska ålder. Mitt barns mognadsålder är alltså inte 16 år utan någonstans mellan 10 och 12 år. Inget som hen vill. Det bara är så. Samma diagnos kan dessutom se olika ut hos olika människor.."


Det absolut svåraste, upplever jag också, är att förståelsen kring barn med add är så låg. Att man tror, som den här läraren, att "bara barnet skärper sig och slutar klaga på att hen har ont hela tiden så blir det bra" eller "bara föräldern slutar dalta så blir det bra" är väldigt vanliga fördomar om människor med add/adhd. Det är kränkande att man möts av detta när man lägger så otroligt mycket tid på att få det att fungera för sitt barn. Och barn som kämpar hela tiden fast det blir pannkaka också. 

I dagens GP finns det en debattartikel som pekar på just det att det jobbigaste för föräldrar till barn med funktionsnedsättningar inte är själva funktionsnedsättningen, som man kanske skulle tro. Det är istället att man måste strida så mycket för att få människor att förstå och att man måste strida så för att få det som man, enligt lag, har rätt till. Läs artikeln här.

tisdag 18 mars 2014

Om oflexibilitet

Jag träffade en tjej för ett par veckor sedan. Hennes känslor "satt på utsidan" som man brukar säga. Hon var glad, plötsligt blev hon ledsen, sedan blev hon glad igen. Plötsligt ville hon inte. Hon ville ha den maten, men inte den maten. Hon ville se det, men inte det andra. Hon åkte "berg-och-dalbana" i sina känslor, hela tiden.

Och jag tänkte.

Hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så var det för tjejen jag träffade. Tjejens känslor föll rakt ner på trottoaren och gick i tusen bitar - hela tiden. 

En del barn klarar bättre av stötarna som livet ger, medan andra barn behöver mer stötdämpning. 


Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort. 

Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Jag brukar kalla barn som tjejen för "kronärtskockor" för det är de växter som jag tycker är absolut svårast att få att blomma... 

Det intressanta är vad "orkidétjejen" och barn som liknar henne gör med oss som befinner oss runt dem. Ofta reagerar vi precis motsat mot vad vi behöver. Vi blir stelbenta och rigida, istället för mjuka och följsamma. Vi blir irriterade och korttänkta istället för storsinta och "långtänkta". Vi blir stela som cement. Vi blir hårda och inte elastiska. 

Barn som "gummibandspojken" gör oss däremot mjuka och följsamma. Vi älskar nämligen barn som inte ställer till det. Som har förmåga att förändra sig i förhållande till förutsättningarna. Som alltid är glada och nöjda. 

Ett "gummibandsbarn" behöver bli mött mjukt och fint, fast han skulle klara sig relativt bra även om vi mötte honom på ett mer fyrkantigt, cementerat sätt. För "sockertrådsbarnet" är det absolut nödvändigt att vi är mjuka som bomull och inte cement. Alldeles för ofta blir det tvärtom, tyvärr.

Du får såklart gärna dela detta om du tycker att inlägget är intressant. Klicka på knappen här nedanför där det står "f" så delar du detta inlägg på din facebooksida eller någon annan sida som du bestämmer själv:)

Gästblogga om saker som rör npf eller livet, här hos mig? Kontakta mig på malene.larssen@aduct.com så lägger jag ut texten här på bloggen!

söndag 16 mars 2014

Antisocialt beteende och adhd

Jag hittade den här artikeln, rekomenderad på facebook. Den rörde upp ilska hos några, andra tyckte tvärt om. Det är ett mycket känsligt ämne. Barn som gör "onda" handlingar. Barn som skadar andra. Barn som saknar empati för andra. Det skulle inte behöva vara känsligt - om vi tog bort skulden från barnet, om vi såg oförmågan att förstå istället för viljan att skada någon.

Det finns en film som heter "Vi måste prata om, Kevin" som kom 2011. Det är en skakande film. Det gör ont i kroppen att se filmen, men det är som titeln på filmen säger. Vi måste våga prata om barn som saknar förmåga till empati, som har ett antisocialt beteende. De måste få hjälp att förstå. Om vi inte vågar se barnen, om vi inte vågar prata om dem, kan vi aldrig hjälpa dem.

Sedan jag gick ut lärarhögskolan för drygt 20 år sedan har jag träffat ett antal barn med och utan npf-svårigheter. Under dessa år har jag träffat några barn som inte haft förmåga att känna empati. Jag har under mina år som lärare träffat ett fåtal föräldrar som jag tror och upplevde älskade sitt barn, men som sa sig vara rädda för sitt barn, rädda för det barnet kunde göra och rädda för sin framtid med barnet. En mamma uttryckte det så tydligt;

- Jag är rädd för att mitt barn kommer att döda mig när hen blir större.

Om barnen med de svårigheter jag nämner ovan också haft autism eller/och adhd eller om det är föräldrarnas "fel" eller någon annan orsak låter jag vara osagt eftersom jag inte har utbildning för just den biten att bedöma det. Det är psykiatriker och psykologer som har den kompetenten. Det är egentligen inte intressant för mig när jag skriver det här. Det intressanta är att vi verkligen ser barnen som behöver så mycket hjälp, att vi inte skuldbelägger, att vi hjälper barnet till empati och om barnet inte kan utveckla empati, så måste vi hjälpa barnet som sedan blir vuxen att inte hamna i situationer som kan bli väldigt fel. Vi måste hjälpa barnet som sedan blir vuxen, på ett mekaniskt sätt, hur hen gör i situationer som att ha ett sätt att skärma av när ilskan bubblar upp etc (så gott det går att göra) och vi måste hjälpa barnet som sedan blir vuxen att få en insikt i det där som hen inte förstår.

Vi får inte rycka på axlarna, vi får inte bli upprörda och känna oss kränkta, vi måste våga och orka fortsätta hjälpa barnet till empati. Se gärna filmen, börja med att läsa om den här. 

lördag 8 mars 2014

Perspektiv på livet

Jag läser att "Årets bild", galan då man prisar fotografer i olika priskategorier, är avgjord. Jag går in och tittar på bilder från de fotografer som fått pris i de olika kategorierna. Många bilder gör mig illamående och får mig att fundera över hur futtiga problemen är som jag och min familj drabbas och drabbats av - i jämförelse med människorna på några av bilderna. (Se bilderna här).

Men så är det ju så med oss människor att vi ofta tyvärr bara har förmåga att utgå ifrån vår egen värld, där vi lever, vår egen vardag. Om vi kunde sätta perspektiv på vår tillvaro, i jämförelse med andra människor i världen, då skulle vi förmodligen må bättre själva och inte alltid reagera så starkt över vårt livs nedgångar och misslyckanden, eller vad tror du?

tisdag 4 mars 2014

Om att tänka efter - före

I verksamheter där det är ont om tid och beslut måste tas snabbt, som till exempel i skolan värld är det lätt att tappa fokus på det som är lättast att påverka. Man har fullt upp med att hålla dagen med eleverna igång och paddlar liksom på för att få dagen att fungera för alla parter.

Där, om någonstans, då om någongång - är det viktigt att reflektera och förändra inför nästa dag stund, nästa lektion, nästa dag, nästa termin. När något inte fungerar. När en elev hamnar i affekt eller något annat blir tokigt. Då, just då är det viktigt att man ger sig tid att refflekter över vad man gjorde, vad som hände och vad man ska göra nästa gång så det blir bättre nästa gång.

Ofta när jag pratar med människor upplever jag att man är fast i att "så här har vi alltid gjort och det går inte vidare bra, men hur skulle vi kunna ändra på detta" eller "jag gör ju så gott jag kan, det är de andra som måste ändra på sig".

Som när en rast i veckan inte fungerar, men övriga gör det. Då, i det läget måste man ta en liten tid och fundera på ändringar. Det tar lite tid att fundera och det kan man ibland känna att man inte hinner MEN när förändringen sker visar det sig ofta att man tjänar så mycket tid på det som INTE händer så den lilla tid man la på att fundera på att förändra tjänas in första veckan...

Det här, att man inte tycker sig hinna eller vet hur man ska göra för att "tänka efter före" är något jag ser hos både föräldrar och skolpersonal (och hos mig själv, kanske är bäst att tillägga:). Det är egentligen inte så svårt, man ska bara få rutin på det och det fina med det är att man faktiskt tjänar tid när man tar sig tid.

Tänk efter sista gången något blev tokigt i relalationen med ditt barn eller din klass/din elev. Fundera på om det har hänt tidigare och vad det var som skapade det tokiga i situationen. Fundera ut hur du skulle kunna styra situationen till något annat håll, nästa gång det är dags. Pröva din idé och förvånas över att det faktiskt blev annorlunda (blev det lika tokigt denna gången är det förmodligen så att du behöver fundera ihop med någon och göra ytterligare ett försök för att få till en positiv förändring).

Exempel: Ett par elever på en skola jag jobbade med ville absolut inte gå ut och gå när läraren föreslog det, fast det var fint väder och fast man gjort det förut. Det slutade ett par gånger med att elev ett blev arg och kastade grejor när man försökte tvinga honom, elev två började gråta och läraren blev frustrerad och besviken både på sig själv och sina elever. Vi pratade om problemet och kom fram till att det gemensamma med de gånger eleverna reagerat så kraftfullt var att man inte fått tillräckligt lång tid att förbereda sig på. Man visste vart man skulle gå, för man hade gått dit tidigare, men man visste inte förrän en kvart innan man skulle gå ut, att man skulle promenera. Det var för kort om tid för de bägge eleverna. Efter att man ändrat rutinerna så att eleverna får reda på dagen innan och det står på schemat, att de ska gå på promenad, får de, vad jag vet inga utbrott, utan går nöjda och glada iväg på promenad.

Tankearbetet och samtalet kring problemet tog lite tid till förfogande, men tiden man tjänat in på att inte hamna i bråk och konflikt och energin man tjänat för alla att slippa misslyckas överstiger vida den lilla tid det tog i början...

söndag 2 mars 2014

Riskfaktorer vid npf

Lika viktigt som att prata och uppmärksamma framgångsfaktorer vid npf är det att prata om de miljöfaktorer som är skadande för barn med npf. Idag tänkte jag därför ta upp de miljöfaktorer som kan skada barn med npf negativt i deras uppväxt.

* Samarbetet mellan skola - föräldrar är oerhört viktigt. När respekten och förståelsen från ena sidan eller från bägge sidorna inte fungerar då är det extremt svårt att få till en bra skolgång.

* När kunskapen inte finns, hos föräldrar och/eller personal.

* När föräldrarna själva har svårigheter som gör att hans/hennes/deras liv är extra svårt.

* När nätverket av släkt och vänner inte finns eller när nätverket som finns snarare är ifrågasättande och dömande än stödjande och hjälpande.

* När pressen och stressen fortgår under många år, så barnets identitet blir den att vara någon som inte orkar, klarar något eller "ställer till det" och är "hopplös" snarare än en person som är kapabel och har förmågor att vara stolt över.

* När samarbetet mellan familj och stödinsatser inte fungerar, så som hab, bup eller annan utredande enhet, LSS-handläggare, helgvistelse etc.

* När mamman och pappan inte är överens om hur barnet har det och hur man ska arbeta kring barnet.

* När skuld läggs på barnet, sten på börda, för barnet som redan känner sig misslyckad.


Fler riskfaktorer som ställer till det för barn med npf finns det, men jag stoppar här och låter er som läser min blogg fundera vidare och gärna komma med fler tips på framgångsfaktorer som ni och er familj upplevt eller riskfaktorer.

lördag 1 mars 2014

Framgångsfaktorer vid NPF

För ungefär femton år sedan rullade jag sakta men säkert in i "npf-världen". Jag gjorde det för att ett av mina fyra barn började skolan, en skola som inte var anpassad för henne. Det blev starten på år av kamp och utanförskap innan hon fick en utredning och slutligen en npf-diagnos. Jag har lärt känna många barn och föräldrar, både som förälder och lärare med liknande diagnoser efter det.

Ett av de barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som jag haft glädjen att få följa under ungefär tio års tid fyller 20 år i år.

Precis som de flesta barn med npf kämpade den här tjejen mot mycket under sin grundskoletid. Sakta men säkert halkade hon efter sina klasskamrater under lågstadiet för att sedan, på väg in i mellanstadiet, vara helt omkörd. Allt hon kämpade mot. Hon var aldrig jäms med sina klasskrater, alltid efter. Hon var inte populär, snarare utanför och mobbad för det mesta. Hon klarade inte av skolarbetet, vare sig i skolan eller läxan som hon fick ta med hem till sig. Hon och hennes föräldrar kämpade tillsammans, men också mot varandra, speciellt när veckans läxor skulle göras.

Allt det här skapade en ständig stress hos tjejen. Hon utvecklade fobier och fick ångest för vissa saker. Hon fick ont på många ställlen, magen och huvudet. Hon pratade ofta om det så det påverkade förmodligen henne dygnet runt. Jag som stod bredvid och tittade på får nog erkänna att jag kände en stark oro för hur det skulle gå för tjejen.

Jag träffade flickan för ett tag sedan. Hon hade vuxit till sig, både i kropp, men kanske framförallt i själ och hjärta. Det syntes på hennes kroppshållning, om inte annat... Rak i ryggen, var hon. Hon hade en framtidsdröm. Visste vad hon ville bli och trodde att hon kunde bli det också. Det trodde hon inte förut. Den mesta stressen, oron och ångesten var borta. Det onda i kroppen var också borta. Det var fantastiskt roligt att träffa henne och höra hur bra hon mådde. Tjejens föräldrar hade också börjat sträcka på ryggen. De trodde på en framtid för sin dotter. De hade ett lugn i det, att det skulle ordna sig.

Vad var då framgångsfaktorerna för tjejen och hennes familj, vad hade hjälpt henne att klara sig så bra, trots att allt såg så svart ut runt henne tidigare?

Jag tror att det finns många faktorer att peka på och jag tror att många faktorer behöver samspela med varandra för att det ska fungera, bland annat;

* flickan hade en familj som hade förmåga och som orkade (även när de egentligen inte borde orka) stötta henne genom alla jobbiga år.

* de flesta lärare som följde flickan genom grundskolan ville det bästa för henne och jag tror att hon märkte det ofta.

* familjen har ett stort kontaktnät i släktingar som ställt upp, stöttat och hjälp dem.

* man har försökt hjälpa tjejen att behålla sin självkänsla genom att stötta henne i det hon haft lätt för och inte stjälpa henne i det hon haft svårt för.

* tjejen "överlevde" grundskolan och precis som en klok kvinna sa till mig i början av min resa i denna värld så är det så för många med npf att bara man överlever grundskolan, där alla skall klättra i samma trä, simma i samma sjö, även om man varken är en apa eller en fisk - så klarar man sig.

* flickan som klarade sig genom grundskolan, trots allt och tack vare några riktiga eldsjälar till lärare fick klasskamrater på gymnasiet som var som hon, som hon har kunnat identifiera sig med, som hon kunnat växa genom. Där har hon kunnat bli stolt och stark igen, precis som hon var innan grundskolan.


Det är egentligen bedrövligt att den grundskola som finns i Sverige idag, istället för att hjälpa elever, faktiskt stjälper vissa elever så att de behöver flera år på sig att ta sig upp till ytan igen, men finns faktorerna ovan, lite tur och kanske några andra, alternativ så klarar man sig, tror jag.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...