Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från juni, 2015

Milsvida skillnader

Hösten 2010 gick jag ut med en enkät till 300 föräldrar. Enkäten bestod av 15 påståenden som rörde skola, fritid och familjeliv. Enkäten besvarades dels av föräldrar som är medlemmar i föreningen Compassen, del av föräldrar som följde min blogg och dels av föräldrar på Gamla Påvelundsskolan i Göteborg. 150 föräldrar som svarade på enkäten har barn med någon form av neuropsykiatrisk diagnos. Knappt 150 föräldrar som har barn utan diagnos har också svarat på enkäten (Gamla Påvelundsskolan). Varje påstående hade fem alternativa svar (instämmer helt, instämmer delvis, varken eller, instämmer inte, instämmer absolut inte). Nedan redogör jag för alla 15 påståenden, men jag har bara tagit med svaret ”instämmer helt” och någon gång lagt ihop svaren ”instämmer helt” med ”instämmer delvis”. Varje påstående visar på milsvida skillnader mellan att leva med npf och utan. Bara ett av påståendena (påstående 9) var siffrorna jämna mellan grupperna ADHD/ADD/autism/asperger och gruppen ”inget npf”. Jag…

Npf - panikattacker - KBT = hjälp och lösning

Både barn, ungdomar och vuxna med olika svårigheter inom det neuropsykiatriska området drabbas oftare än människor utan npf av panikångestattacker. Jag har inte så sällan samtal med personer som kämpar mot panikångestattacker. Det här mejlet är därför relevant att svara på, även om själva frågan kom till mig redan för ett par år sedan.

"Hej.
Jag har en dotter som nu är 16 år, hon fick sin ADD-diagnos för 3 år sedan och äter inga mediciner ( än så länge). Hon har på senare tid börjat få gräsliga panikångestattacker (innan hade hon "bara" ångest vid olika tillfällen), det började med panik för olika situationer som att: åka kommunalt,vistas bland mycket människor etc.
Men nu, sedan ett par veckor,har det utvecklats till riktigt jobbiga panikattacker även när hon är hemma.
Är det något du känner igen? När jag pratar med Bup/ungdomsmottagningen ang detta så känns det mer som dom vill rikta in sig på KBT-behandling, men jag "känner" att detta hör ihop med hennes ADD oc…

Säg aldrig "aldrig"

Jag känner en tjej som är runt 20 år sisådär. När hon var ungefär hälften så gammal som nu hade hon redan genomlidit ett par riktigt tuffa år (och fler var att vänta, men det visste hon inte då). En eftermiddag efter några år i skyttegravarna var hennes mamma och pappa på ett av väldigt många möten kring sitt barn. Flickan var inte med, hon kanske inte ens hade orkat gå till skolan den där dagen över huvud taget och det här var på eftermiddagen efter skola och jobb så flickan var hemma.

Den här eftermiddagen var det, som brukligt är när det handlar om ett barn som inte mår bra, många vuxna på mötet. Just det här mötet var inte något särskilt egentligen, förutom att psykologen som gjort en första bedömning av flickan tog till orda och sa att det förmodligen var lika bra att flickan fick slippa läsa engelska i skolan eftersom, som hon sa till flickans föräldrar och till skolpersonalen;

 - Den här flickan, er dotter kommer aldrig att kunna lära sig mer engelska än att hon kan säga "…

Strategier till nytta för livet

Ibland när jag pratar med vuxna människor blir jag förvånad över hur lite man funderar över det man lär ut, som förälder, som vårdpersonal eller som skolpersonal etc. För när vi som är vuxna arbetar med att hjälpa barn (med eller utan svårigheter) måste vi ständigt fråga oss, vad gör vi detta för, för vem, hur kan vi hjälpa eleven/barnet att utvecklas vidare för att kunna använda det vidare i sitt fortsatta liv.

För några år sedan jobbade jag på en skola där delar av personalen hade som vana att brotta ner och hålla fast elever som hamnat i affekt. Det var väldigt olustigt att se och jag gjorde vad jag kunde för att sprida kunskap kring hur man möter barn i svårigheter som ofta hamnar i affekt utan att använda våld. Det gick bättre och bättre och personalens våld mot eleverna hade minskat betydligt när jag lämnade mitt arbete på skolan.

Jag pratade med en ur personalen som var en klok person, men som inte hade fått så mycket utbildning i det lågaffektiva sättet att möta ungdomar som m…

Diagnos till nytta för brukaren

Idag är en dag som är fullständigt absurd. Vi pendlar mellan att följa nyheterna om den 17-åriga flicka som inte finns bland sina anhöra längre - och ett glamouröst sagobröllop mellan en prins och hans tilltänkta. Det är absurt och man blir liksom dränerad på energi. Hur kan dessa två delar av liv och död pågå, liksom, samtidigt? Det finns inget mer att säga egentligen. Egentligen borde hela Sverige stänga ner, livet kan ju liksom inte fortgå när något så fruktansvärt skett alldeles nyss. Ändå gifte sig en prins med sin prinsessa idag. Ty så olika kan liv vara.

Jag har varit på kalas idag, skålat för en födelsedagsfirande kvinna. Det är också absurt. Kalas när andra sörjer. Sånt är livet. Vi som inte är drabbade lever vidare och hoppas att det inte är vi som drabbas nästa gång.

Samtidigt som jag njuter av ledighet finns det många ungdomar och familjer just idag som plågas av förändringen som kommer med sommarlovet. Det är också absurt på något sätt. Att ledighet kan skapa mer stress …

Om lek och tävlan

Vi tycker att vi är så förståndiga, kloka, smarta, tänkande, vuxna - vi vuxna. Fast egentligen gör de flesta av oss bara en upprepan av vad våra föräldrar gjorde när de var i vår ålder.  Jag tänker på det när jag hör ett program på radion idag. Många kloka ord kom det ur bilens högtalare. Bland annat "vi lär våra barn att tävling är lek, men vi lär dem också att lek är tävling".  Så precis som våra föräldrar lär vi, våra barn, det de en gång kommer att lära sina barn. Tävla är viktigt. Att slå de andra, att vara bättre, att inte vara sämst, att vinna - det är det viktigaste. 
För om vi, mot förmodan, skulle få för oss att uppfostra vårt barn med att "tävling är lek och lek är lek", då skulle vårt barn ha liten chans mot alla de som tävlar, tävlar, tävlar.  Så därför fortsätter kedjan. Tävla är lek, lek är tävla.  Tänk om vi kunde bryta kedjan. Alla är bra, alla gör sitt bästa, ingen är dålig, alla är välkomna, alla är vi barn, alla är våra gemensamma barn, på den …

Robotar misstolkar inte

För några veckor sedan var jag och några kollegor på "Särskolans rikskonferens" i Malmö. Vi fick, bland mycket annat, ett par föreläsningar kring robotar och deras lämplighet i undervisningen kring elever med utvecklingsstörning och autism (kanske framförallt autism egentligen). Jag har funderat på det där med robotar i undervisningen en del.

Jag tänker att robotar har en mycket stark fördel framför människor för personer som har svårt att läsa av koder, som har svårt att tolka osynligt språk och som suger åt sig starka känslor från sin omgivning som svampar. Robotar blir nämligen aldrig aldrig arga. De ger samma signaler varje gång. Signaler som är lätta att tolka och de kan ställas in på att alltid vara förlåtande, inte dömande.

Vikten av att ge tydliga signaler som lärare och vikten av att inte bli arg påminns jag av dagligen.

Ibland kan elever (och kollegor också för den delen:) göra saker som vid första anblicken kan synas väldigt dumt, elakt, provocerande, irriterande …