lördag 31 maj 2014

Man kan INTE polisanmäla en åttaåring

Man kan INTE polisanmäla en åttaåring för att hon slagit en lärare, det är orimligt punkt

Om ett barn slår en vuxen eller ett annat barn så är det vi vuxna som måste ta ansvar för att det sker. När ett barn slår ett annat barn, beror det på att hen hamnar i en omöjlig situation. Då måste vi ta ansvar. Det gör vi inte genom att polisanmäla en åttaåring!

Det kan bli så bra!

Jag känner en tjej som under sin grundskoletid fick kämpa mot så mycket. Hon blev utredd eftersom skolan och det sociala spelet i skolan inte fungerade så bra. Hon fick diagnoser inom det neuropsykiatriska området. Föräldrar, lärare, skolpsykologer och andra människor runt tjejen oroande sig för tjejen. Inte så konstigt, kan tyckas för tjejen kom knappt iväg till skolan. Hon hamnade efter mer och mer. Hon var utanför. Hon var mobbad. Hon misslyckades så ofta.. Hon var ofta ensam och ledsen.

Föräldrarna oroade sig och mamman gick in i väggen. En skolpsykolog som ville flickan det bästa sa till föräldrarna att det nog inte var någon idé att flickan skulle fortsätta med engelskan eftersom hon förmodligen aldrig skulle klara av att föra en enkel konversation på språket. Då sa läraren ifrån att det trodde hon visst, så flickan fick fortsätta läsa engelska, trots allt.

Högstadietiden kom och även om mycket blev bättre var det fortfarande så mycket som var himla jobbigt att det när flickans mamma tänker tillbaka på tiden faktiskt undrar hur flickan och hon orkade, trots allt.

Flickan är 19 år idag. Hon har tagit lägre tid på sig, men denna kvällen vet jag att mamman och flickan är glada. Flickan är på sitt livs första studentbal och mamman väntar gladeligen på att få åka och hämta sin dotter när festen är slut. Det är inte flickans studentbal för flickan har inte riktigt börjat gymnasiet ännu, det gör hon till hösten, men det är en god väns bal som hon blivit medbjuden till.

Flickan läser några ämnen på gymnasiet i år. Nästa år ska hon läsa ännu fler och förhopnningsvis, om tre år är det hennes tur att gå på sin egen studentbal. Det tog lite längre tid för flickan, men det gick bra. Och engelska pratar hon med bravur numera.

Om jag känner flickan väl? Det skulle jag kunna göra, men det skulle också kunna vara en flicka eller en pojke någonstans i Sverige eller någon annanstans på jorden, för det finns så många flickor och pojkar med samma eller liknande historia som flickan jag just berättat om.

Vad kan man lära sig av den här historien? Att det är viktigt att få utvecklas i sin egen takt och att det är viktigt att man ger möjlighet att lyckas med det man är bra på, vilka svårigheter eller lättheter en människa än besitter.


söndag 25 maj 2014

Rätt och fel ur olika perspektiv

Efter en lugn och skön lördag blev det mer hektiskt idag. Efter att ha gjort min plikt/utnyttjat min rättighet (=röstat) har jag, familj och släkt firat "farsdag" (min pappa fyllde år häromdagen och kalaset hölls idag) och hunnit med att gratulera på "morsdag" också.

Nu ska jag bara njuta av hemmets lugna vrå och mina härliga plantor som jag håller på att plantera om.

Häromdagen pratade jag med mina elever om det här med att man ser en sak från olika perspektiv, att en stol kan se väldigt olika ut beroende på från vilken sida av stolen man står och betraktar den. Att saker som kan ses och upplevas helt vansinnigt av någon kan ses och upplevas som fullständigt normalt och riktigt av någon annan. Mina elever tyckte den diskussionen var intressant. Jag tycker det är viktigt att prata om och tänka på att det faktiskt är så. Sanningen sitter i betraktarens ögon. Sanningen är mycket sällan exakt. Jag tänker på det idag samtidigt som jag "mindfullar" i mitt växthus.

Så här ser det ut i vissa hörn av familjens växthus/familjens uterum (beroende på vem av oss som pratar om växhuset/uterummet).



I år fokuserar vi på gurka, tomat, paprika och melon i växhuset/uterummet, fast lite andra grödor har förstås fått vara med även i år...

Nu håller vi tummarna för att "rätt" partier tar plats i Eu-parlamentet (beroende på varifrån vi ser och vad vi tycker och tänker):)

lördag 24 maj 2014

Till dig som inte har adhd

"Jag önskar... " En gammal kollega till mig skickade en länk till en kortfilm som jag tycker är så bra att jag lägger ut den här på min blogg. Sprid den gärna om du tycker om den!

fredag 23 maj 2014

Jobbigt att vara lärare

Bara några veckor kvar på terminen och återigen är det dags för mig och många andra lärare i Sverige att agera "bödlar" för små barn i Sverige. Jag gillar att vara lärare och jag älskar de gånger då jag märker att jag gör skillnad i en elevs liv. När jag kan påverka och förbättra, förändra saker i mina elevers liv. Det kanske låter högdraget, men faktiskt känns det så ibland. Jag kan, genom att vara en bra lärare för mina elever, göra deras nutid lättare, begriplig och lyckosam och därmed i förlängningen, göra deras framtid ljusare.

Jag hatar när jag måste förmörka någon av mina elevers tro på framtiden. Att sätta betyg på barn som är tolv år, att skilja dem som försöker och gör sitt bästa, men som inte har förmågan alltid, med dem som också gör sitt bästa och som har förmågan. Att bestämma och förklara för barn som är tolv år att de duger är okej för mig, men att förklara och bestämma för barn som är tolv år - att de inte duger, är inte okej för mig.

Det känns fel och kommer alltid att kännas fel för mig att sätta "underkänd" på tolvåringar för hur kan en tolvåring vara underkänd. Och hur kan nästa lärare motivera den elev som är tolv år och fått underkänt som tolvåring att det bara är att ta nya tag och få godkänt i nästa omgång. Kanske går det för elever som inte har diagnoser, men för elever som jag undervisar, som har diagnoser inom det neuropsykiatriska området är det mycket svårt att förstå meningen med att läsa något som man blivit underkänt i. Det går inte ihop. Därför är det riktigt jobbigt att vara lärare dessa dagar, faktiskt.

tisdag 20 maj 2014

Alldeles för sällan "good enough"

Ofta när jag jobbar med npf-frågor slås jag över hur mycket människor kämpar, dels barnen med npf-svårigheter och dels deras föräldrar, lärare o s v.

Jag tror att vi (vi som jobbar med och vi som lever med npf) måste sluta jämföra oss med andra. Vi måste istället börja jämföra oss med - oss själva. Då har vi mycket större chans att hamna i "det där gjorde du/jag/vi bra!"-läget. Egentligen är detl så med alla människor att ju mer du jämför med dig själv och gör så gott just du kan, desto bättre mår du faktiskt själv.  Att vara "good enough", tänk vad mycket misslyckande och stress vi hade sluppit då.

Man är inte dålig för att man är "good enough", man är så bra man kan, helt enkelt.

Jag tror också att vi skulle må bra av att titta på de omständigheter vi befinner oss i, innan vi bestämmer oss för att vi gjort "en dålig dag". Vi pratade om detta på mitt jobb häromdagen. Om vi inte tar med allt det svåra och jobbiga som kommer med att man har en eller flera npf-diagnoser när vi tänker på hur dagen har gått - så kommer vi alltid att anse att vi misslyckats, även de dagar då vi faktiskt till och med kanske varit mer än "good enough", det är helt enkelt extremt svårt att jämföra sig själv med andra när man har eller jobbar med npf-svårigehter, om du förstår vad jag menar.

Se de bra saker du/ditt barn/dina elever gör i dag. Fundera på om det som inte gick bra kan förändras till nästa gång, men klappa dig själv och andra på ryggen för det de och du gjort bra idag, både barn och vuxna!

söndag 18 maj 2014

Svar på frågan "varför"

För barn som har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet är det extremt viktigt att förstå sambandet mellan att göra en sak och varför man gör just den saken, just då, just där. Alltså att svaret på "varför" kan förklaras med ett tydligt "därför" som har en mening och inte bara "därför.

Det glömmer vi vuxna ofta och därför blir det så extra svårt för barn som har svårt att hålla igång "motivationsmotorn" när de inte får någon förklaring till varför de skall göra en sak, just då och just där. Och så slutar det med att barnet inte gör det vi förväntar oss av det/vill att det ska göra och så hamnar vi i en konflikt eftersom barnet inte förstår varför vi tjatar.

Vi pratade om anledningen till varför barn går i skolan, på min förra skola i början av deras första termin.

Ja sa;
- Varför är vi här i skolan varje dag?

Och fick svar som jag skrev upp runt skissen på klassrummet...

Skolan är ju, på många sätt, en märklig plats att vistas på. Så många delar som bara skall göras utan att man reflekterar över varför man gör det som elev. "För att det är bestämt så" är ofta det bästa svaret på varför man skall göra en viss uppgift. För barn som behöver känna motivation är det svårt att motivera sig under sådana premisser som andra barn faktiskt klarar av även om de kanske inte alltid tycker att det är så kul de heller.

Flera av eleverna som jag undervisade på min gamla skola hade inte gått i skolan så mycket tidigare. Det såg olika ut för dem alla, men ändå är en väldigt tydlig faktor i deras uppväxt att de har haft en tuff, eller mycket tuff skolgång - det är ju därför de går på specialskolor. Kanske inte så konstigt att texten runt klassrumsskissen inte var så positivt hos alla...

Nästa fråga jag ställde till eleverna var;
- Vad är det som känns dåligt och tråkigt med att vara på skolan?
Efter en stunds funderingar så blev tavlan fylld med röda ord. Så här;

Vi kunde konstatera att många av eleverna vill ha kortare tid med varje moment de utför och en stund till återhämtning. Att man behöver omväxling och viloperioder, förutom rasterna. Att man annars lätt kan känna sig uttråkad och förvirrad.

Den sista frågan som eleverna fick fundera på innan vi bytte ämne, var;
Hur skulle du vilja att det var på skolan? Grön färg gav svar på den frågan;

Några saker var svåra att ändra på, som att köpa en sockervaddsmaskin... men många saker var tydliga och lätta att förändra.

Att förstå varför man gör något, att se meningen med det man gör är viktigt för oss alla, men extra viktigt för elever med npf. Ibland dribblar vi vuxna bort oss själva när vi, t ex tror att det är så viktigt att eleven är med på hela lektionen i engelska - så att vi verkligen anstränger oss för att hålla kvar hen och därmed tar bort chansen att gå eleven att gå på någon mer engelskalektion den här terminen...

Det måste ju vara mycket bättre att man läser lite, lite, lite engelska, orkar och tycker att det är rätt okej ändå - än blir tvingad att följa samma regler som alla andra elever i samma ålder - med enda resultat att man inte läser någon engelska alls.

För det måste man kunna motivera svaret "varför" till ett "därför" som fyller någon funktion. Och så måste nivån och tiden vara lagom så att eleven inte tappar orken helt och hållet.

Eller, hur?


fredag 9 maj 2014

När man gjort "allt"

Ibland hör jag meningen "vi har verkligen gjort allt vi kan för vårt barn/vår elev - ändå gör inte hen vad hen lovat!".

Då tänker jag att man med all säkerhet verkligen gjort allt man kan. Men. Man kanske inte gjort "rätt" "allt" för det finns ju så många sätt att göra saker på... Då, om man gjort allt, men det ändå inte fungerar, vad gör man då?

Jo, man lägger inte problemet i barnets/elevens knä. Man berättar vad man upplever och man frågar eleven/barnet hur den upplever det. Sedan tar man ett kliv tillbaka och ytterligare ett tillbaka och kanske ytterligare ett... (man backar helt enkelt till man hittar svaret) funderar och pratar med barnet/eleven igen. Sedan gör man "allt" på ett annat sätt, tills det fungerar. För när ett barn inte lyckas är det sällan för att hen inte vill, men ofta för att hen inte kan! Alla vill lyckas - även de barn som har så svårt för att lyckas - i våra ögon!


onsdag 7 maj 2014

Mina tankar


En mamma skrev så här på min blogg häromdagen:
Mina tankar kretsar ständigt kring hur val av gymnasieskola ska bli rätt efter grundskolan. Har en dotter m autism och ADD som går i åk 8. Vilka funderingar har du kring detta?

När min dotter fick diagnosen add för många år sedan gick hon i fjärde klass. En av de första personerna jag pratade med efter att vi fått reda på diagnosen sa "bara hon tar sig genom grundskolan så brukar det gå bra". Jag förstod det inte då, men ju längre jag jobbar inom området neuropsykiatri, ju mer sant blir uttrycket. 
Grundskolan är för många elever med npf en riktig mangel, en plats för misslyckande, en själsdödare. Jag tycker inte om att skriva det, men jag tycker att jag måste skriva det jag ser och upplever. (För några elever med npf fungerar grundskolan bra, men det beror på många parametrar om det ska göra det bland annat, vilken typ av diagnos man har, om man har sociala färdigheter, om man har föräldrar som kan hjälpa en, om man har en skola, rektor, lärare och andra vuxna som kan hjälpa och om man har klasskamrater och klasskamraters föräldrar som accepterar, respekterar och bjuder in. Det är mycket som ska klaffa för att skoltiden ska fungera och tyvärr fungerar sällan alla nämnda delar riktigt bra).
Varför är det så, kan man ju undra?
I grundskolan finns en läroplan för grundskoleelever. Det är ämnen som man ska ta sig igenom, samma ämnen för alla, för alla barns rätt till lika utbildning. Just denna del av grundskolan som är till för att hjälpa alla elever, se till att de får en likvärdig utbildning sätter alldeles för ofta käppar i hjulet för just de barn som behöver mest stöd. 
När eleven sedan ska ta klivet ut till gymnasiet har man, vare sig man har goda eller dåliga erfarenheter av grundskolan, chans att välja utbildning som tilltalar ens intressen och utbildning där man kan få träffa ungdomar som tänker som man själv och som också har erfarenheter av att ha känt sig utanför och att ha känt det som om man aldrig hunnit med eller gjort tillräckligt mycket. 
Det blev ett långt svar på en ganska kort fråga, men det jag vill säga till dig, mamman som skrev frågan till mig och alla andra som har barn med npfsvårigheter som fortfarande går i grundskolan är nog bara säga att försök hitta en gymnasieskola som har en linje som ditt barn verkligen vill gå på, fråga om de kan tillrättalägga i tider och anpassningar. Gymnasietiden har förutsättningar för att bli en riktigt bra tid för ditt barn om hen hittar en linje hen är intresserad av, med likasinnade klasskamrater, där ämnena intresserar och där man också kan läsa i långsammare takt om man behöver. (här kan du söka på specialskolor i landet).
Lycka till.


söndag 4 maj 2014

Besvär på våren

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet.

De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner?

Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet?

För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, och sedan, varför är besvarade.

Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé.

När det blir fel, vad gör man då?

Alldeles för ofta har vi vuxna runt barnet/eleven en tendens att fokusera på det som blivit fel (till exempel barnet/eleven har blivit frustrerad och slagit till en klasskamrat/vägrar gå till skolan). Vi har också, tyvärr en tendens att fokusera på vilket "straff" eller konsekvens eleven ska få av sitt beteende.

Alldeles för sällan fokuserar vi på det som verkligen betyder något, nämligen - vad var det som hände INNAN eleven blev frusterad och slog till en kamrat eller beslutade sig för att inte gå till skolan mer. Om vi kan se på oss själva som detektiver, som behöver ta reda på och förstå vad som gjorde att det blev fel och därmed göra det möjligt att göra det rätt till nästa gång.

Istället för att tro att vi har svaret på frågorna behöver vi vända på det och bli frågvisa, vara nyfikna och inte stänga några dörrar.

De här två sakerna behöver vi göra jämt när det gäller barn (även för dem som inte har npfsvårigheter så klart även om de klarar sig rätt bra utan att vi anstränger oss så mycket).

Att se till att barnet/eleven får svar på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, och sedan, varför och att när det bli fel våga vara detektiver, frågvisa, nyfikna är alltid viktigt, men nu, de här sista veckorna är det som viktigaste.

Till er som skrivit till mig via mejl de här dagarna då jag inte hört av mig på bloggen vill jag bara säga TACK det har verkligen betytt mycket för mig. Jag ska försöka svara på de frågor jag fått, om jag inte gör det denna veckan så hoppas jag att kunna återkomma så småningom.


LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...