onsdag 30 november 2011

Om ingenting egentligen

Jag skall till Malmö och föreläsa ikväll. Föreläsningen är extrainsatt. Den föreläsning jag skulle haft i oktober fick ställas in med mycket kort varsel då jag blev väldigt sjuk. Jag är fortfarande sjuk, men inte alls så dålig som jag var då. Många är sjuka i höst. Många hostar och snörvlar. Det är väl en sådan höst antar jag.

Ikväll är det Malmö, som sagt. Nästa vecka är det Herrljunga och Göteborg. Sedan är det slut på föreläsningar för min del, den här terminen.

Det är nästan alltid fantastiskt roligt och energigivande att träffa med och prata inför människor som vill förstå mer kring människor som är annorlunda. Jag kan ge min vinkel och hoppas att det ger något. Men att vara föreläsare i "farmarligan" är ingen dans på rosor (för er som eventuellt trodde att det är guld och gröna skogar för alla som jobbar med föreläsningar...).

Igår till exempel fick jag koppla in alla datagrejor, projektorer etc själv. Det tog fem minuter och sedan var allt klart. Då var jag tvungen att ringa till min man och skryta lite om hur bra det gick.
Så här glad kände jag mig när datorn och projektorn funkade tillsammans...

Sedan fick jag ställa fram fika som jag hade med mig till mina åhörare.Efter föreläsningen (som ju var väldigt trevlig och som jag tror många hade glädje av) fick jag ställa mig och diska och städa ur innan jag satte mig i bilen och körde hem till Göteborg igen.



Nej, att vara föreläsare i "farmarligan" är ingen dans på rosor. Det är hårt slit, men otroligt roligt.

Om jag känner efter ordentligt så är jag ganska dränerad på energi för tillfället. Det skall bli skönt att vila från föreläsningar. Jag skall samla på mig energi, tänker jag. Göra väldigt lite ett tag. Så jag kan skriva intressantare inlägg än detta, som blev just ingenting - om ingenting.

tisdag 29 november 2011

Hemma!

Sitter och kopplar av med lite wordfeud och tankar om föreläsningen i Falkenberg ikväll. Ni var ingen stor grupp, men ni var väldigt intresserade. Då blir föreläsningen bra!

Om att få med sig det viktigaste

Vi promenerar till skolan, Lillagubben och jag. Det blåser. Höstlöv yr upp i små minitornados runt våra fötter. Tio minuter tar promenaden. På tio minuter hinner man prata mycket. Om viktiga saker. Om livet. Om känslor. Om Livskunskap.

Jag frågar Lillagubben vad de pratar om på Livskunskapen. Han säger att han inte riktigt kommer ihåg, men att han tycker att det är ett roligt ämne. Jag frågar om de är helklass eller delade, om de är tjej-, och killgrupper. Lillagubben säger att det är olika. Jag är nyfiken på det där ämnet. Vad pratar de om? Hur känns det? Därför frågar jag Lillagubben igen vad de gör på livskunskapen.

Lillagubben svarar:

- Vi ritar en eller några stora cirklar på tavlan och så ritar vi små cirklar och sedan drar vi sträck mellan cirklarna!

Aha, tänker jag, nu har vi börjat närma oss det jag undrar över. Så ställer jag följdfrågan:

- Vad skriver ni i cirklarna?

- Det kommer jag inte ihåg!

Vi går vidare mot skolan jag och min Lillagubbe. Vinden fortsätter yra upp höstslöv runt våra fötter. Kan man ha det bättre än så här, undrar jag stilla för mig själv när jag lägger armen runt min sons axlar.

måndag 28 november 2011

Tankepaus

Jag försöker skriva minst ett inlägg per dag här på min blogg. Trots det blir det ibland glesare mellan inläggen. Ibland tar vardagen så mycket plats att jag varken har tid eller ork att skriva. Idag är en sådan dag. Jag tar ner skylten för dagen, tar mig en paus för att samla mina tankar och ber att få återkomma imorgon igen.

söndag 27 november 2011

Postdiagnostiskt stressyndrom (del 3 av 14)

Det tredje förslaget som kom in för att bota min skrivkramp lät så här: 


"Postdiagnosiskt stressyndrom, utmattning, kärlek, varför, svartvitt. Skrivkram!" 


Att leva med svårigheter inom npf-området innebär för många att ständigt leva i stress. Hur den postdiagnostiska stressen specifikt ser ut i allmänhet, vet jag inte. Jag vet hur vi hade det året efter att min dotter fick diagnos, men det beskriver jag i min bok "Är jag normal, mamma?" och tänker inte gå in på det här idag.


Idag skriver jag lite allmänt om stress och vad det innebär att alltid ligga på en hög stressnivå. Stressen att man inte lever upp till det andra förväntar sig. Stress för att inte hänga med eller förstå. Stress för att andra väljer bort dig. Stress för att inte få vara med eller känna att man duger. 






Alla människor har en inbyggd "stresströskel". Tröskeln ligger på olika nivå - för olika människor.  När vi blir utsatta för så mycket stress att vi tangerar eller går över stresströskeln mår kropp och själen inte bra. Under en vanlig dag samlar vi på oss stress i olika situationer. Om vi har en låg "stresströskel" är det lätt att vi går över tröskeln. Om vi blir utsatta för många saker som skapar stress så hjälper det inte att ha en hög stresströskel - vi går igenom taket ändå, liksom. Långvarig stress skapar olika typer av reaktioner både i kropp och själ. Ångestsyndrom, panikattacker, depressioner, kroppsliga problem så som huvudvärk och magont. 


Hur gör man för att undvika att slå i "stresströskeltaket" då? Man skalar bort så mycket som är möjligt av saker som startar stress. Saker och människor som snarare tar energi och ger stress än tvärtom behöver skalas bort - för att orka stressen att leva med en funktionsnedsättning som ofta skapar stress. 


Nu känner jag mig förresten lite stressad när jag skriver det här eftersom jag inte riktigt får till texten, så nu nöjer jag mig med detta och hoppas att du, trots att jag slutar skriva fast jag inte är nöjd, ändå får ut något av inlägget...:)


Och du;
Be carefull out there idag när stormen viner runt husknuten!

lördag 26 november 2011

"Gnuttarna" (Del 2 av 14)

Förslag nummer två under min bloggtorka var att jag skulle skriva om ordet "Gnuttarna" så det gör jag idag.

Ordet "Gnuttarna" är helt innehållslöst för mig. Om det finns någon betydelse av ordet så har det gått mig förbi. Det gör att jag varken har någon positiv eller negativ förförståelse till ordet. Det är sällan vi människor är neutrala inför en sak, ett ord, en person. Ofta finns det förförståelse i ordet och ofta placerar vi in varandra/blir inplacerade i något fack i positiv eller negativ bemärkelse. "Gnuttarna" har jag inte placerat någonstans, det ordet är bara en kombination av bokstäver för mig - ännu så länge.

Eftertänksam, energisk och temperamentsfull är positivt laddade ord.
Långsam och seg, hyperaktiv och hysterisk är negativt laddade ord, men betyder egentligen ungefär det samma som orden i meningen ovan.

Man kan välja att se ett glas som halvfullt eller halvtomt, det är samma sak beskrivet på två olika sätt. Halvfullt känns mer positivt än halvtomt. Orden påverkar oss. Orden betyder mycket för oss. Vi kan ladda oss själva och andra med positiv energi genom att se och tala med positiva ordalag.

Gnuttarna bestämmer jag här idag, betyder "hej då på dig min goda vän, vi ses snart igen", men jag känner inte till det. Gör du? Ge förslag på vad ordet står för - gärna i positiv bemärkelse då...

För övrigt har vi haft en alldeles, magisk dag idag. Sovmorgon, besök på "August Kobbs", gymnasiet inne i stan här i Göteborg och det kändes som om min dotter "hittat hem". En del av skolan var för elever som inte fått betyg så man inte kunnat söka in till det nationella programmet. (Min dotter kommer förmodligen inte att få godkänt i alla ämnen...) Den delen hade följande skolvecka: Måndag; stallet, tisdag; praktik på hunddagis, stall eller liknande, onsdag; skola med kärnämnen etc, torsdag; skola med kärnämnen etc, fredag; praktik. Det kan inte bli bättre än så här, tror jag... Och vilka snälla och fina elever som gick där, sedan:)

Efter besöket var vi på Espresso House och blev bjudna på allt vi ville ha, jag, dottern, Lillagummen och maken. Nu är vi hemma en stund. Sedan skall barnen till övernattningskompisar medans jag och maken susar i väg på ett stort födelsedagskalas.

Glaset är halvfullt - helfullt. Livet är underbart:)

Gnuttarna på dig!

fredag 25 november 2011

Om mobbning och om att våga - och om att inte göra det

Jag läste i någon av de stora kvällstidningarna att (enligt en nätundersökning)ungefär 90 procent "skulle reagera om man såg att någon blev mobbad på sin arbetsplats".
Det låter ju fantastiskt fint!
Om svaren stämde med verkligheten skulle vi ju inte ha någon mobbning på våra arbetsplatser och hade våra barn följt i våra fotspår, så hade vi inte haft någon mobbning på våra skolor heller. Nu är det ju så att allt är relativt, så något som upplevs som mobbning av en (företrädesvis den mobbade då) väldigt sällan upplevs som mobbning av de som är runt omkring (för det mesta mobbarna eller de så kallade medlöparna). Om man har upplevt detta i praktiken så är det glasklart, men kanske inte annars.
Jag var på en jättemysig tjejträff hos en kompis häromdagen. En av kvinnorna hade med sig en bild som hennes dotter hade målat. På bilden fanns nio jättefint målade porträtt av olika barn i flickans klass. Tjejen går i grundskolans lägre årskurser så jag var verkligen imponerad av hennes talang.
Bredvid varje porträtt hade flickan skrivit en liten förklaring till varje individ som att "hon är kul", "han är pratig" och så vidare. Ett barn hade fått "hon är konstig" som epitet. Teckningen skickades runt bland oss mammor och vi tittade imponerat på den. Skrattet fastnade lite i halsen på mig, men alla andra skrattade så jag följde med i strömmen. Nu efteråt känner jag mig så mesig och feg, för varför sa jag inget om kommentaren "hon är konstig".
Vår reaktion, som mammor och medmänniskor, borde ju vara "varför tänker barnet så här om det andra barnet, är det fler som tänker så i klassen och vi borde prata med barnen och fröken om detta".
Men jag var, precis som de flesta som svarade på den där nätundersökningen, feg och orkade inte ta den diskussionen. "Det var ju inte mitt barn som var den konstiga" - den här gången. Bäst att hålla sig i fåran, så man inte själv anses konstig, skratta, skicka vidare bilden och sedan glömma det hela.
Det var ju inte mitt barn...

(Text som jag skrev för två år sedan efter att jag inte vågade gå mot strömmen... apropå tidigare inlägg).

"Våga" (del 1 av 14)

Ni gav mig förslag på skrivämnen när jag hade skrivkramp för några dagar sedan. Nu tänkte jag sätta tänderna i alla era kreativa, roliga, intressanta förslag till skrivämnen här på bloggen. Jag fick in 14 förslag och tänkte ge mig på allihopa inom ett par veckor. Dag ett börjar med första förslaget; VÅGA. Här kommer det jag kommer att tänka på när jag hör verbet VÅGA:


Att våga kan vara att hoppa. Att våga kan vara att springa barfota  i högt gräs en sommarmorgon. Att våga kan vara att släppa förtöjningarna och ge sig ut på öppet hav. Att våga kan också vara att ta en promenad runt huset. 

Att våga är olika. Att våga är relativt. För någon är utmaningen att gå och handla. För någon annan är det att åka till månen. Att våga gå utanför det säkra är otäckt för alla. Att våga är härligt när man lyckas.

Ibland är vi människor rädda att sticka ut, gå mot strömmen, säga ifrån. Det är tryggare att följa strömmen, att tycka lika, att inte sticka ut.

En del människor sticker ut, inte för att de vill, men för att de är annorlunda - de måste våga hela tiden. Vi som står bredvid måste våga hitta andra vägar, vi måste våga gå barfota i högt gräs - för att hjälpa dem lyckas.

Att våga är att vara modig.

Att vara modig är att gå utanför sin säkerhetslåda.

Var modig idag.

Våga idag!

Föreläsningar om NPF

Här kan du gå in och läsa om/boka min och andras föreläsningar inför våren. Bokar du innan nyår får du rabatt på många av föreläsningarna och bokar du fyra så får du ta men kompis gratis.
Läser mer här.

Sprid gääärna denna länken till människor du känner!

torsdag 24 november 2011

När alla inte är "med på tåget"

Jag fick en fråga från en person inom socialtjänsten kring hur man gör när alla kring barnet med svårigheter inte har accepterat/inte förstått att barnet har svårigheter.

Jag träffar ofta/får mejl av frustrerade föräldrar och lärare som berättar samma sak. De förstår, men den andra sidan har inte förstått/accepterat att barnet har svårigheter/diagnos inom det neuropsykiatriska området.

Det är vanligt att man upplever det så. Det är svårt att hålla jämna steg, att förstå och acceptera i samma takt. Att stå på samma plattform och kika åt samma håll. Det är ju svårt att förstå.

Kring ett barn som "flyter på" är det lätt att hitta samarbetsformer, där är ju alla nöjda och då märks inte kanter som skaver, olika tankar kring pedagogik etc. Låt mig ge ett exempel.

Min man var på utvecklingssamtal med Lillagubben häromveckan. Han kom tillbaka från mötet, nöjd och glad. Sonen var också nöjd och glad. Jag frågade hur det gått och maken svarade;

- Hon hade inget att klaga på, det var jättetrevligt, vi satt och pratade i 45 minuter och vi kom fram till att han skall få en svårare mattebok!

Man kan ju undra varför de behövde prata i 45 minuter när det enda som bestämdes var att matteboken skulle bytas ut...

Men det där är ett tydligt exempel på hur lätt det är att lyckas när ett barn trivs, har lätt för sig, fungerar i klassen.

När utvecklingssamtalet rör ett barn som har npf-svårigheter (eller andra svårigheter) blir det betydligt krångligare att få till mötet så känslan blir den samma som min man och vår son hade efter samtalet.

Kanske är det så att man måste acceptera till viss del att det är så, att man måste acceptera att det är svårare och att det gör att alla inte kan vara på samma plattform av förståelse - men - att man måste sträva dit, att alla barn, föräldrar och lärare går hem och är nöjda även när barnen och dess föräldrar har mycket mer att kämpa mot än min Lillagubben.

Steg ett är att inse att man faktiskt inte vet allt, vare sig förälder, lärare eller socialsekreterare. Att det faktiskt bara är barnet som känner hur det känns. Att vi andra bara kan ana. Att vi, vem vi än är backar ett steg och blir lite ödmjuka i mötet. Att vi accepterar att det är så, att det måste få ta tid, att vi, även om det känns så, kanske inte har svaret på lösningen. Att vi tillsammans skall lösa barnets jobbiga situation och att vi gör så gott vi kan.

Hur man göra, alltså? Man går in i mötet med nyfikenhet, "nu skall jag lära mig nytt idag". Man bär med sig att ingen har alla svar på svårigheterna, att svårigheterna inte är "någons fel". "Jag behöver inte ha tänkt rätt, det kan finns fler rätta svar". Var tålamodig, vänta på de som ännu inte förstått och låt barnet berätta. Ställ "Sokratiska frågor", frågor som gör att barnet får hjälp att ge oss andra svaren. Ge inte barnet dina svar - för du kan inte veta om dina svar passar barnet, vare sig du är förälder, pedagog eller socialtjänsteman.

Låt barnet berätta! Var ödmjuk. Och nyfiken. Du lär dig nytt hela tiden.

Radiodagbok av Joakim 12 år som går i "lillagruppen"

Lyssna på Joakim 12 år som går i "lilla gruppen". Han fick en mikrofon att bära med sig och han är så klok och man har så mycket nytta och glädje av att lyssna på honom.
Lyssna här.

Om att uppfostra ett npf-barn

Jag fick många förslag på skrivtema här på min blogg när jag bad er hjälpa mig bli av med skrivkrampen. Jag tackar för alla kommentarer och jag kommer ta upp era förslag efter vart tänkte jag. Jag börjar med ett mejl som jag fick häromdagen. Texten är en del av ett längre mejl och det är så allmängiltigt att jag lägger ut det här utan att be om lov innan... Så här lyder frågan: 


"Att man inte kan hantera barnen på samma sätt som man hanterar andra barn. Jag har läst mycket Jesper Juul tex och andra böcker och bloggar med samma förhållningssätt. Som går ut på att barn vill samarbeta och att man förstör deras vilja att samarbeta genom att berömma dem för gott uppförande och belöningssystem... Det här gör mig jättesplittrad, för jag läser och håller med om vad de säger. Men kan inte se hur det skulle fungera för oss??? Har du någon tanke om det här? Kan du kanske skriva något om det i din blogg?"


Jag brukar säga att man inte kan be om råd från andra föräldrar som har barn utan npf-svårigheter om man har ett barn med npf. Att man får råd i miljontals av andra föräldrar som bara i all välmening vill hjälpa händer ju ofta också och de är helt meningslösa i allmänhet. Råd som gäller barn utan npf - hjälper nämligen i de allra, allra flesta fall inte föräldrarna till barnen med npf eftersom livet ser så olika ut för de bägge grupperna. Råd till barn med npf som också vänder sig till barn utan npf är, för det mesta lika meningslösa... 


Om vi utgår ifrån att alla barn har en egen motor som får dem att göra saker under skoldagen/hemma så misslyckas många npf-barn. Om vi utgår ifrån att alla barn VET hur man gör när man samarbetar (i den mening vi känner till vad ordet samarbete innebär) misslyckas också många barn med npf. Det är ju liksom det som är en väldigt stor del av funktionsnedsättningen...


Barn med npf behöver ett annat förhållningssätt. Tyvärr ser inte förhållningssättet mot alla barn i npf-området lika ut. De är ju heterogena som grupp än barn utan diagnos. Ett barn med npf-svårigheter behöver ett förhållningssätt ett annat behöver något annat. Några delar kan man ändå tänka på är ganska lika, som att "förenkla, förtydliga och förbereda". 


Att ta med barnet i beslutsprocessen är viktigt. Att ställa frågor kring varför en sak inte går att genomföraföra barnet, "hur skulle du vilja, jag är rädd för att du inte klarar den här uppgiften, hur kan jag göra för att hjälpa dig, vad kan vi göra istället" etc, etc. 


Att belöna och ge morötter till barn som saknar motor, eller som har en motor som är svårstartad/har lätt för att stanna är viktigt. Dela upp i små etapper så det som skall göras är gripbart. 


Skäll aldrig!


Beröm de här barnen - de får så ofta höra att de är dåliga, inte duger, inte når upp till andra i samma ålder - inte bara genom ord, men också genom suckar, kroppsspråk, ögonblickar etc, etc. 


Det handlar inte om att curla barn - det handlar om att möta just den här gruppen barn på rätt sätt - så de också har chans att lyckas. 


Barn med npf kräver helt annan hjälp och stöttning i sin uppväxt - och mycket, mycket mer stöttning. Väldigt få förstår det. Därför blir de ofta mötta på ett sätt så att de misslyckas igen. Därför blir vi föräldrar, till barnen, ofta misstolkade som att vi gör helt fel saker, för att vi inte gör som "de andra föräldrarna". Därför måste vi föräldrar gå vår egen väg, våga lyssna på vårt eget hjärta. Tyvärr finns det alldeles för lite expertkunskap i ämnet. Än så länge fokuserar man på att ta reda på vad som är svårt för barnet och vilka "tillkortakommanden" barnet har, men väldigt sällan kommer några råd, vare sig till föräldrar eller lärare om HUR man skall göra för att lyckas. Det gör att många, många "npf-föräldrar" står ensamma med sina barn i en orkan som de försöker bemästra. En orkan som allt för ofta välter och för med sig både föräldern och barnet i en spiral av hopplöshet... 


Till dig som skrev mejlet - fortsätt tro på dig själv, stötta din dotter genom att aldrig ge upp henne. Hon vill lyckas, men hon har svårt att göra det. "Lovebomba" henne. Förenkla, förtydliga, förbered, välj bort striderna. 

onsdag 23 november 2011

Heja Lillagubban!

Häromveckan var Lillagubbens klass på "resande fot". Man åkte buss och spårvagn. Något av färdmedlen var något sena. Något eller några av klasskompisarna tröttande på att vänta. Någon kläckte ur sig en kommentar som ungefär gick ut på att "bussen har adhd". Men den liknelsen gillade inte Lillagubben.

- Säg inte så, min storasyster har adhd, sa han på ett självklart sätt.

Det tyckte i alla fall jag var bra sagt och modigt. Efter det var det ingen som använde adhd som en negativ värdering mer på den resan.

Har du som läser här på bloggen något positivt att berätta så tar jag gärna emot det (och andra som läser uppskattar det också, det vet jag) jag känner mig nämligen lite seg i knoppen efter föreläsningen i Karlstad i går kväll.

tisdag 22 november 2011

Att acceptera sitt och andras liv

Jag sitter här och dricker te, mitt i bloggtorkan...

Min dotter ligger i sängen. Vet inte om hon kommer iväg till skolan - men gudarna skall veta att vi försöker, bägge två. Andra människors åsikter om varför hon inte orkar gå till skolan måste vi lägga åt sidan, får inte bry oss om dem. Åsikterna kommer från människor som inte förstår, som inte vet hur jobbigt det är att ha de svårigheter min dotter har. Man kommer också till en punkt då man behöver vila sig från att berätta och förklara och sluta hoppas att människor som inte förstår - gör det.

Någon gång måste man släppa taget. Acceptera att livet är som det är. Att människor som inte förstår nu, förmodligen inte kommer att förstå om ett år. Några kommer att förstå. Några kommer att ta till sig av utbildningar och föreläsningar. Andra kommer få personliga erfarenheter som gör att de förstår. Ytterligare några kommer tyvärr aldrig att förstå.

För att livet vi lever skall fungera behöver vi acceptera det. Titta på det okritiskt. Konstatera att det är som det är. Gå vidare.

Själv sitter jag, som sagt och dricker te mitt i bloggtorkan. Min dotter ligger i sängen. Hon har ont, som vanligt, i magen och i huvudet. Kanske kommer hon inte att gå till skolan eller så lyckas hon. Jag har kommit till den punkten att jag accepterar både och. Visst vill jag att hon skall gå, visst vill jag att hon skall vara lycklig, ha kompisar, lyckas i skolan och resten av livet.

Men.

Om jag accepterar att det blir på ett annat sätt än vad jag och andra människor runt mig från början förväntade oss att livet för min dotter skulle bli - så blir livet lättare att leva både för mig, min familj, men framförallt för min dotter.

Det kallas för att acceptera. Det betyder inte att ge upp eller att inte bry mig. Men att acceptera att livet är så här och leva, leva, leva - det liv som just du fått. Vi mår bättre av det och det är ju det vi alla strävar efter. Att få ett bra liv där vi och våra barn mår bra.

Ikväll skall jag föreläsa i Karlstad och bo över hos en god vän som jag träffat via npf-äventyret. Det ser jag verkligen fram emot!

Nu skall jag dricka färdigt mitt te och se om jag kan få iväg min dotter som fick ett par huvudvärkstabletter för en kvart sedan.

Ha en skön tisdag, var du som läser detta, än bor:)

söndag 20 november 2011

Verkligen, verkligen

Jag har verkligen, verkligen egentligen mycket att skriva om här på min blogg

men

jag har verkligen, verkligen skrivkramp idag.

Vill du hjälpa mig?

Skriv ett ord du vill att jag skall skriva om.

Jag lovar att ta alla ord till mig och bilda inlägg...

Det kan bli kul, intressant eller i värsta fall helt meningslöst,

men

kanske kommer jag ifrån min skrivkram, tack vare dig.

Ett

ord

tack!

lördag 19 november 2011

Ett helt meningslöst inlägg egentligen...

Ett litet inlägg tänkte jag få till innan klockan slår tolv och vi lämnar detta dygn. Ett fullständigt meningslöst och intetsägande inlägg, men ändå, liksom....

Nöjer mig med att skriva att livet är ganska behagligt för tillfället och vi njuter av det så mycket vi bara kan.  

God natt.

Vi hörs imorgon!

fredag 18 november 2011

Attention har undersökt npf-svårigheternas påverkan på familj och barn

Precis som i min undersökning visar Attentions undersökning, gjord på 900 föräldrar att föräldrar till barn med npf och barnen själva påverkas negativt av funktionsnedsättningen på många plan. Föräldrakraft skriver om det i sin nätupplaga. Intressant och väldligt viktig information. Vill du läsa mer i ämnet så kan du beställa min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa"(till höger här på bloggen) där min underöskning kring npfsvårigheter i samband med familje-, skol-, och fritidsfrågor tangerar det som Attention kommit fram till. I boken finns också intervjuer med tolv föräldrar som berättar om sin familj och sina barn svårigheter.

Läs artikeln om Attentions undersökning i Föräldrakraft: här. 

torsdag 17 november 2011

Jag har några frågor som jag funderar på

Sista dagen på praon för dottern imorgon. På måndag sätter det igång igen. Allt det som gör vårt liv jobbigt - sätter igång igen. Vi har en ny diagnos att förhålla oss till. Ingen skillnad där, egentligen, men man undrar ju vad vi får för hjälp nu som vi inte har fått tidigare. Förstår de lärarna som inte förstod innan - bättre nu...?

I morgon håller jag tummarna för att klasskamraterna som min dotter och en annan flicka i klassen bjudit hit på "tjejkväll", kommer. Jag tänker ofta på Jonas Gardells bok om pojken som blir mobbad och som så småningom tar livet av sig. Jag tänker på mamman som ordnar kalas för sin son. Hur hon spelar teater när pojkens klasskamrater, de som mobbar honom, kommer på fest. Hur pojken i och med det blir än mer kränkt. Mamman vill väl, men det att hon inte tar parti för sonen och slänger ut klasskamraterna som kränker honom i skolan skadar honom mer än hjälper. Jag känner så väl igen mig i henne. Man vet liksom inte hur man skall göra, vad som är bäst för sitt barn. Skall jag bara vara den snälla mamman som försöker släta över, hjälpa till, stötta. Eller skall jag vara mamman som lägger mig i och ställer krav. Jag tror inte att det är en bra väg att gå, men jag tror inte heller att den andra vägen, egentligen är rätt heller. Vart jag än vänder mig har jag rumpan bak, liksom.

När min dotter gick på sexårsverksamhet var hon en tapet på väggen. Vi bjöd hela klassen på kalas. På den tiden ville jag att alla skulle få vara med, det var viktigt för mig. Min dotter satt där på kortsidan av bordet. Alla var bjudna. Alla skulle få vara med. Fast min dotter var inte självklart med - på sitt eget kalas. De andra pratade - hon var en tapet på väggen, till och med hemma i vårt hus. En gång för några år sedan pratade vi om det och min dotter sa "jag ville egentligen inte bjuda dem i klassen, för de var inte snälla mot mig". Hon grät av minnet.

Hur gör man då? Hur gör du? Vara snäll, ställa upp, inte ställa krav, inte låtsas se eller be alla fara åt fanders? Inget alternativ känns bra. Finns det alternativ till de två förhållningssätten?

Unga funktionshindrade tvångsvårdas med missbrukare och kriminella

Radioinslag i Kaliber på P1. Lyssna och läs här.

Atypisk autism

Det var möte på BNK igår. Från och med igår eftermiddag måste min familj börja vänja oss vid att ha en mer personlig relation till "autismliknande tillstånd". Jag minns förra gången då vi skulle vänja oss och ta till oss ett namn, en diagnos, ADD. Då snurrade hela världen för mig. Himlen var knallblå. Solen sken. Måsarna skrek. Och jag, jag kände mig som världens ensammaste människa, där jag stod bredvid min man.

Det är en lång resa man gör från oro och misstankar, kamp och oförstående, till utredning och diagnos. Det är en sorg som skall gås igenom. Det är ilska och frustration, kanske utmattning och ångest. Förhoppningsvis kommer man till slut till ett accepterande och nytänkande. Då är man på någorlunda spår igen.

Personalen på BNK är så gulliga. Man undrade om vi behövde prata mer. Om vi ville ha ett möte till. Det kändes inte så. Inte den här gången. Den här gången ändras inget i mitt liv eller i min familjs liv. Allt är som innan. Enda skillnaden är att dörren till Habiliteringen och andra hjälpstationer gluttar lite på dörren.

Livet går vidare. Idag skall jag prata med Espresso House igen om allergiincidenten i söndags. Hittills har de varit väldigt bra i mötet med oss. De beklagar och de har tagit mycket stort allvar på det som hände i söndags. Det känns också bra. Föräldraföreläsningen i Varberg igår kändes också väldigt bra. Över hundra föräldrar som lyssnade intrsserat.

Livet är gott att leva - igen!

onsdag 16 november 2011

Två föreläsningar - olika, men ändå lika

Igår föreläste jag för ett gäng pedagoger i Falköping. Ikväll skall jag föreläsa för ett gäng föräldrar i Varberg. Två föreläsningar som påminner om varandra i väldigt hög grad, men som är lite, lite förändrade på grund av åhörarna.

Det viktigaste i bägge grupperna är att förstå svårigheterna med att ha en funktionsnedsättning inom npf-området och därmed förstå varandras svårigheter. Det är inte lätt, precis som mamman i föregående inlägg skriver, att förstå något så svårt som npf. Men man måste också vara ödmjuk och förstå det att man kanske inte förstår.

Om man har de två utgångspunkterna så har mötet och stödet för ett barn med npf så mycket större chans att bli bra. Och det är ju det vi alla vill. Att barnet skall lyckas! Eller hur?

Om svårigheten att förstå och om att kunna förlåta

Det kom ett så klokt mejl från en kvinna/mamma om det här med att förstå. Vi som har barn med diagnoser/som själva har en diagnos upplever varje dag att bli ifrågasatta och/eller att människor inte förstår. Å den andra sidan är det väldigt svårt att förstå något som är så svårt som npf-svårigheter är. Kvinnan/mamman beskriver en händelse så bra, hur lätt det är att döma, att vi måste ha det med oss, hur svårt det är att förstå...


"Idag såg jag en bild i vår lokala reklambaserade tidning. Jag reagerade på bilden eftersom jag direkt kände igen kvinnan på bilden. Det tog mig ingen lång stund att komma på vart våra vägar mötts. Det var en söndag i maj i år. Jag var på hemresa efter en helg hos min vän. Jag hade haft en bra helg. Av någon anledning vart tågresan avbruten, och alla vi resenärer blev ”strandsatta” medinformation om att inga tåg kommer att gå, men bussar kommer att hämta oss.Det var mycket folk, och väldigt innehållsfattig information som vi fick.Trots det var de flesta ganska lugna. Det blev dessutom mycket vackert väderoch jag minns att jag satt utomhus i solen och läste en bok och kände mig ganska tillfreds trots allt. 

Men där var en kvinna, som var väldigt upprörd av den rådande situationen. Så upprörd att hon högt och tydligt ondgjorde sig över SJ i telefonen. Vem som var på andra sidan luren vet jag inte, men jag tolkade det som en pojkvän/man. Jag minns att jag själv blev mycket upprörd över kvinnans överreaktion. Det stressade upp mig.. och många runt om blev märkbart påverkade av hennes sätt. Hon pustade, stönade, sprang runt bland oss andra och pratade oavbrutet mycket högljutt i sin telefon. Uppenbarligen skulle hon bli försenad till ett kyrkligt möte. 

När sen bussarna kom, efter mycket lång tid, så skulle jag då dela buss med denna kvinnan heela vägen som var kvar. Det är långt! Jag blev mer och mer irriterad, och jag kände själv att jag höll på att bli riktigt förbannad på henne. Men jag sansade mig, det gjorde vi allihop. Kvinnans pustar, stönanden, telefonsamtal och klaganden höll i sig...lika högljutt och hela vägen till slutdestinationen. Jag var irriterad och när jag kom hem så berättade jag såklart om denna störande människa för min sambo, och säkert för ett antal personer till. ”Att hon inte hade vett på att bete sig”och ”Det är väl ingen idé att hetsa upp sig...”, var min känsla som jag förmedlade.....

Så idag, cirka 5 månader efter denna resa, så ser jag alltså kvinnan på en stor bild i tidningen. Av artikels rubrik framgår att kvinnan har Aspergers Syndrom. Hon har skrivit en bok om sina upplevelser som vuxen ”aspergare”och hon jobbar hårt för att personer i samma sits som henne själv, ska få rätt vård och rätt hjälp av psykiatrin och av samhället i stort. Jag skäms. Jag vill gråta. Jag vill be henne om ursäkt för mina tankar om henne den dagen. Framförallt så skäms jag över min reaktion. Jag, som själv är mamma till en ”Aspergare”. Hur kunde jag tillåta mig att tänka detankarna? Varför kunde jag inte förstå? Hur hela denna tågresan, som blevhelt avbruten, försenad och ostrukturerad – måste ha varit en fruktansvärt ångestfylld tid för denna kvinna. Att hennes hetska telefonsamtal faktiskt var hennes enda trygghet i den situation hon hamnade i – hon höll fast vid personen i telefonen. Som en livlina! Nu kan jag förstå henne, men nu är det försent. Jag kan inte radera mina tankar den dagen. För det syntes inget på kvinnan, hon hördes bara. Hon var lite ”stökig”. Obekväm för oss andra ”sansade” människor. Ingenting kommer självklart för personer med dessa dolda funktionshinder. Därför blir det så att vi andra dömer före vi tar reda på fakta. Förs tefteråt kanske vi kan korrigera oss, men då kan det vara försent.....

Jag kommer för alltid att minnas detta. Hur jag, som mamma till en ”Aspergare”, också gör mina misstag. Jag blir påmind om hur svårt detta är, och jag blir påmind om hur viktigt det är att ha en förförståelse och en tolerans för människor som ter sig vara annorlunda. Och det gör mig ledsen för min egen sons skull......för hans framtid, för andras ”blickar” och elaka tankar. Hur ska jag kunna skydda honom från omvärldens okunskap ...när inte ens jag själv verkar ”göra rätt”??? Jag försöker ha med mig dessa tankar och denna historien när jag träffar de pedagoger som jobbar runt min son. I den skola där jag, än så länge, tyckeratt ”så många inte vill/orkar/kan/anstränger sig för att förstå”. I den skola som jag kämpar och försöker vara uppmuntrande för pedagogerna. Att på ett konstruktivt sätt ge dem en förförståelse, och intresse för att skaffa sig förståelsen-  utan att ”klanka ner” på dem. Det är svårt eftersom det är mitt barn det handlar om. Att ha tålamod  och låta andra människor låta detta lång tid att skaffa sig förståelsen. Jag märker att jag håller på att ”pumpa ur mig totalt” i kampen att få skolan att fungera och förstå.Och samtidigt tänker jag på min tågresa den där dagen. Jag inser ...att det här är så svårt. Och om man inte rent personligen, i hjärtat, har en direktanknytning till NPF...så kanske det tar ännu längre tid....eller?????

tisdag 15 november 2011

Sitter med en kopp te

Här sitter jag med en kopp te och ser solen gå upp. Vi har landat efter söndagens tumult. Min dotter är hemma och tar igen sig idag också, allergin påverkar henne flera dagar efteråt. Snart kommer en journalist hit för att intervjua oss och skriva om det som är ett väldigt stort problem för min familj - att människor och framförallt människor i café och restaurangbranschen, inte förstår hur viktigt det är att man är väldigt noga med livsmedel, att livsmedel kan vara dödliga för somliga. Det är ett stort problem för oss för vi drabbas så hårt av det. Jag har levt med oro över att min dotter skall få i sig något som gör henne så dålig att hon inte får luft - i 16,5 år. Man accepterar det, men vänjer sig gör man aldrig riktigt.

Tänk om forskarna kunde komma på en spruta eller en tablett som gjorde att min dotter bara kräktes och mådde allmänt dåligt av att få i sig några droppar mjölk - vilken underbar uppfinning det hade varit!

Efter lunch skall jag på möte som rör min dotter. Senare i kväll föreläser jag i Falköping och i morgon är det ett nytt möte som rör min dotter.

Det är tur att jag har en man jag kan leva på för det är inte lätt att få tid att jobba...

(Jag lovar att detta är det sista inlägget på ett tag där jag klagar och gnäller, snart kommer att konstruktivt och kreativt inlägg - jag lovar!).

Tack också ni fina som skrev så fint till mig igår och i förrgår när jag var ledsen. Jag blir så glad över att höra av er!

måndag 14 november 2011

Dags att kravla oss upp ur gropen igen

Ett knappt dygn har gått sedan min dotter fick en anafylaktisk chock, som det heter på läkarspråk. Just när allt händer går min autopiloat på och jag har inga känslor. Jag bara gör det jag måste göra för stunden - vara lugn och rationell för att få min dotter att klara sig. Efteråt sjunker jag ihop som en urvattnad disktrasa. Varje gång. För människor runt oss som hör om det hemska som händer min dotter, har det nog blivit lite "Peter och vargen-syndromet". Man hör vad som händer och beklagar - i bästa fall, men det har hänt så många gånger sedan hon var liten att man numera inte bryr sig så mycket. När hon var liten och vi åkte akut till sjukhus så blev ofta sjukhusrummet belamrat av människor som ville delta, men nu står vi ofta ensamma i allt det jobbiga. Det är lika jobbigt fortfarande, fast vi varit med om det så många gånger. Man tycker att man borde vänja sig, men det här går aldrig att vänja sig till.

För oss är det lika hemskt varje gång. För oss kommer dödsångesten varje gång. För vi vet att det kan bli riktigt farligt - varje gång.

Den här gången var det en barista på Espresso House som inte visste att lactosfritt och mjölkfritt inte är samma sak. Min dotter och hennes "stödkompis" beställde kaffelatte (det plus pommesfrittes på McDonalds är förövrigt, de enda två ställen där min dotter kan beställa något och vara ganska säker på att det är allergifritt för henne). Man var väldigt noga med att tala om att latten måste vara mjölkfri. Att mjölk är livsfarligt för min dotter. Ändå gör baristan en kaffelatte på lactosfri mjölk till min dotter! Hon tog en liten, liten sipp på kaffet efter biobesöket. Hon brukar vänta med att dricka tills hon är på väg hem, det känns säkrare på något sätt. En liten sipp, mindre en en klunk, tog hon. Så slog allergin på med full kraft i hennes kropp.

Min duktiga dotter gjorde allt rätt. Hon sa till sin kompis att ringa ambulansen. Hon stack sig själv med adrenalinsprutan i låret innan hon ringde mig. Sedan tog hon cortisontabletterna. När ambulansen kom kunde de konstatera att min dotter gjort allt rätt. Jag kom strax efter i bilen och satt med när ambulanspersonalen tog prover och förberedde sig för att köra henne till sjukhuset.



Jag har lärt mig att förhålla mig lugnt till allt. Vet att det är det enda sättet jag kan hjälpa min dotter på. Jag stänger av, men inuti är jag inte lugn. Varje gång är ju en ny gång av rädsla för att vi inte skall kunna stoppa reaktionen. Varje gång är ny för oss. Varje gång tröttar oss, slipar ner vår ork.

Hon låg kvar för observation i natt. Allergin kan slå till efter sex till åtta timmar igen och då bli lika allvarlig därför måste man stanna kvar lika många timmar på sjukhus för att vara säker. Vi roar oss så gott det går, jag och dottern. Dator, telefon och bisarra skämt är det som gör att vi står ut...

Nu är hon hemma igen, som sagt, lite mer naggad i kanten när det gäller oron för att stoppa i sig något som hon blir dålig av, men det som var en gnutta bra i detta var att hon faktiskt klarade allt utan att jag var med. Det var första gången och det kändes nog vädligt skönt att konstatera, tror jag.

Jag tar förresten gärna emot cyberkramar idag - känner att jag är i stort behov av sådana idag...

söndag 13 november 2011

Ambulansfärd - igen

Skall det vara så svårt att förstå att om någon är allergisk mot mjölk så är man allergisk mot allt som innehåller MJÖLK!!!???

Återigen har min dotter fått en allergiskchock efter att ha blivit serverad fel sak. Hon bad om en caffelatte med sojamjölk, men måste ha fått en med laktosfri mjölk. Laktosfrimjölk INNEHÅLLER MJÖLK!!!

Imorgon måste jag ringa Espresso house och förklara för dem att skillnaden mellan laktofri mjölk och mjölk är noll och ingen för någon som är mjölkallergisk.

Sedan måste jag åka och hämta min dotter från Sahlgrenska sjukhuset där hon återigen fått spendera natten efter en allergiskchock, spruta, kortisontabletter, ambulansfärd, inläggning och övernattning.

Ibland blir jag vääääldigt trött på livet.

lördag 12 november 2011

Livet från den ljusa sidan

Solen skiner här i Göteborg idag. Ro och harmoni råder. Vi börjar så smått bli helt friska, jag och maken. Dottern mår prima efter en veckas höstlov, tätt följt av prao på 4H-gården och vetskapen om att praon fortsätter en vecka till. Hundarna väntar på promenad, hönorna är utsläppta och pickar sand och gräs i trädgården. De två stora barnen mår bra och är nöjda med livet. Lillagubben är, som vanligt, också nöjd med livet.

Livet visar sig från sin allra vackraste sida.

Igår efter föreläsningen för Regionhabiliteringen var det en kvinna som sa att hon tyckte det var skönt att jag skojade och var glad, att jag inte bara berättade om de jobbiga sakerna. Och jag sa att jag berättar om livet. I livet finns så olika mycket upplevelser och händelser, så mycket jobbigt och roligt, fast i olika dos och i olika faser. Man kan inte fastna i allt jobbigt när man också upplever glada och fantastiska saker.

Livet är inte konstant, det förändras. Livet innehåller så många olika ingredienser, så många olika smaker. Inget är svart eller vitt, sött eller salt.

Fast det är klart, idag är livet nästan bara sött här hos oss. Den karamellen tänker jag suga på under minpromenad med hundarna.

Hoppas ni också har en skön morgon. Men om du inte har en bra morgon, en skön dag glöm då inte att livet förändras. Inget är statiskt. Det blir bättre!

fredag 11 november 2011

Kvitto på en "duglig" förälder?

Vad är en "duglig" förälder? Är du en "duglig" förälder? Är du en sådan förälder som ser till att ditt barn lyckas i skolan, med livet, med självkänslan? Lyckas ditt barn - så är du en förälder som duger.

Eller?

Appropå det så kom Lillagubben hem efter skolan igår. Han var nöjd. Han hade en kompis med sig. Han hade klarat simprovet som barnen i trean gör i Sverige. I och med det var jag också nöjd, jag var glad och jag kände det som om jag fått kvitto på att jag är en "duglig" förälder. Jag har sett till att min son lärt sig simma såpass bra att han får godkänt.

När min dotter gick i trean åkte hon också iväg med klassen för att göra simprov. Hon kom hem utan att ha fått godkänt på simningen. Hon var en av tre som fick åka iväg med en lärare under en tid och träna extra. Vi åkte iväg också, som så mycket annat, och tränade extra... Hon kände sig misslyckad och jag kände mig misslyckad.

Ändå har jag tränat mycket mer simning, lagt ner så mycket mer tid - på henne.

Historien har upprepat sig gång efter gång. Cykling har varit svårt för min dotter. Att lära sig läsa, skriva, räkna, få och behålla kompisar, lära sig tvätta håret, kamma håret, borsta tänderna, komma i tid, ta med läxan, göra läxan är några exempel som varit extra svåra för henne. Saker som man inte sett någon anledning till att hon inte lärt sig - annat än att jag inte varit en tillräckligt bra förälder - eller att hon inte varit ett tillräckligt bra barn.

Historien upprepar sig.

Väldigt mycket har varit och är så svårt. För henne. Inte för hennes bror.

Är jag en förälder som duger för min son då? Och en förälder som "behöver skärpa sig" för min dotter?

Eller?

Ändå har jag lagt ner och lägger jag ner så mycket mer tid i mitt föräldraskap till min dotter än till min son.

Någon som känner igen sig?

Är man en människa som "duger" för att man har lätt för sig. Duger min son mer än min dotter för att han får saker gjorda som vi övriga klassar som viktiga saker - fast min dotter ofta kämpar mer än min son för att lyckas med saker?

Jag tror vi måste sluta jämföra människor och sluta lägga in människor i fack av bra och dåliga, dugliga och odugliga och börja utgå ifrån att alla faktiskt försöker göra bra - utifrån sin egen förmåga.

Jag duger, min son duger, min dotter duger - du duger! Vi har bara olika förutsättningar.

Snart skall jag till Regionhabiliteringens utbildningsdag och föreläsa. Alltid lika spännande att sprida kunskap. Trevlig fredag på er allihopa!

torsdag 10 november 2011

Barnen har sagt sitt - tävlingen är avgjord

Hemma efter en fantastisk föreställning med Cirkus Cirkör och "Undermän" på Stora teatern här i Göteborg. Tävlingen är stängd. Barnen har gett siffror och jag har räknat. Tävlingen är därmed avgjord.

Men innan jag avslöjar vinnarna av en av mina två böcker vill jag bara säga; tack så hemskt mycket för alla långa, fina, känslosamma, ärliga, sorgliga, hoppfulla inlägg. Jag hoppas att ni fortsätter att höra av er här och att ni andra som inte skrev den här gången, gör det en annan gång. Bloggen blir mer intressant om ni som läser den är med och kommenterar!

Sonen sa "15", vilket innebär att Elin var den av er som lämnat en kommentar som vann en av mina två böcker.
Dottern sa "35", vilket innebär att Islin var den av som är följare, som vann en av mina två böcker.

Grattis till er båda. Återkom med adress och vilken bok ni vill ha så skickar jag den på posten till er.
Mejladressen är: malene.larssen@aduct.com

Vi hörs imorgon då skall jag föreläsa för regionhabiliteringen här i staden. Skönt att inte behöva resa långt för att få sprida kunskap...

Sista skälvande timmarna av tävlingen

Ikväll klockan nio kommer mina två yngre barn att få ge mig två siffror. Dem kommer jag att räkna ner tävlingsbidragen med och så utses en vinnare bland "följarna" och bland er som skrivit en kommentar till inlägget "Tävling" där frågan ni skall besvara är "hur gör du för att hålla näsan ovanför vattenlinjen nu när mörket och värmen försvunnit?".

Vill du vara med? Du har fortfarande chansen. Bli en "följare" av den här sidan och/eller skriv en kommentar under inlägget här nedan som det står "Tävling" i rubriken.

Förresten, dagens visdomsord/etikfråga från Egon Rommedals "Etikhäfte" är följande:

Ett "TommyochAnnika-barn" skall på utvecklingssamtal

En pojke som är nio år och som är ett typiskt "TommyochAnnika-barn" (ni som gått på mina föreläsningar vet vad jag menar med det, ni andra kan lyssna de första fem minutrarna på min föreläsningen i inlägget nedan så förstår ni) har fyllt i hur han trivs i skolan och vad han tycker är svårt. Det visar sig, som vid tidigare ifyllningar, att han inte tycker att något är så särskilt svårt och att han upplever sig lyckas så gott som varje dag. Extra duktig, tycker han att han är på matte. Lite mer träning, tycker han att han behöver lägga på läsningen.




Jag vet inte vad som händer med bilderna jag lägger in på jobbet, de snurrar runt och hamnar på sniskan. Hoppas ni kan läsa texten ändå.
 Jag jämför med dottern. Aj, vad ont det gör att tänka på. Många av de där ansikterna med ledsen mun blev ifyllda på den tiden hon gick på låg- och mellanstadiet. På högstadiet har man inte sådana ansikten att fylla i längre, men om man haft så hade hon, trots alla insatser som görs för henne, fyllt i en och annan ledsen mun.

Den här veckan och nästa hade det varit glada ansikten för det mesta. De här två veckorna gör hon sin prao på en 4H-gård här i Göteborgsområdet. Hon strålar på morgonen. Hon bubblar av tankar och glädje. Hon strålar på eftermiddagen och bubblar ännu mera när hon kommer hem. Det tar en timme tur och retur att köra henne en väg, men det är det verkligen värt!

Idag sa hon:

- Det är så härligt att vara på 4H-gården för här får jag vara mig själv, här behöver jag inte spela teater, här kan jag vara den jag är.






onsdag 9 november 2011

Föreläsningsstäder nästa termin och en film

Här kan du se delar av en föreläsning som jag höll för Göteborgs stad förra året. Jag beklagar allt det mörka i bilden, men ljudet är bra i alla fall. Jag var nog lite tagen, i början, av att det kom så få lärare till föreläsningen, så jag stakar mig lite grann där i början.

Tyvärr upplever jag ofta det, att man som pedagog inte tror att man har någon nytta av att lyssna på en förälder (även om föräldern också råkar vara pedagog), men ofta hör jag av lärarna som ändå kommer på föreläsningen att "det här öppnade mina ögon", "nu förstår jag", "det här gav nya perspektiv".

Inför nästa termin har jag bokat in följande städer;
Helsingborg, Skara, Borås, Stenungsund, Vara, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Båstad, Falun, Västerås, Köping, Töreboda och Trollhättan.

Om du är intresserad av att boka upp en studiedag (hel eller halv) med mig hör av dig till mig snarast för dagarna fylls på ganska snabbt...

Hjälp mig gärna att sprida informationen om föreläsningarna också.

Föreläsning i en stad jag inte visste fanns

Jag dricker te och läser alla kommentarer från igår noga. Jag blir så glad. Så fina kommentarer. Så tankeväckande. Så mycket vänskap och klokskap. Tack för dem. Ni som ännu inte deltar i boktävlingen genom att skriva en kommentar nedan - ni har fortfarande chans. På torsdag klockan 21 lottar jag ut två böcker. En bok bland er som står som "följare" på den här bloggen och en bok bland er som skrivit en kommentar. Är du följare OCH har du skrivit en kommentar så har du alltså två chanser att vinna en av mina två böcker!

Igår var jag i en stad och en kommun jag inte visste fanns. Kisa, i Kinda kommun. Tänk att man är 44 år och aldrig har hört talas om en stad, en kommun som finns i Sverige. Pinsamt kanske, istället för att tänka så kan jag välja att tänka att det är fantastiskt härligt att man kan lära sig nya saker även som "gammal tant".

Innan föreläsningen besökte jag ett café som heter Columbus. Där lärde jag mig också nya saker! Att lära sig nya saker och att träffa människor som tycker att det jag gör betyder något, ger mig otroligt mycket energi. Det var en kvinna som efter att ha lyssnat på min föreläsning för någon vecka sedan frågade hur jag orkar. Hur jag orkar? Herre min skapare, det är ju tack vare alla möten, all uppskattning, all påverkan till ökad förståelse för människor som är annorlunda - som ger mig energi att orka vara en så bra mamma jag kan! Tack därför till alla er som hjälper mig att orka!


På övervåningen av Columbus hade man, förresten inrett ett "emigrantmuseum". Det var intressant att titta på foton och brev från "förr i världen". Så långt från tiden vi lever i och ändå, så nära. Tänk att bilderna på människorna som var på väg till andra sidan jorden eller som tagit sig dit från Sverige bara är ungefär 150 år! Då sökte vi som bor här i Sverige oss till nya platser att etablera oss på. Det var fattigt här, fanns ingen framtid. Ändå har vi ibland så svårt att acceptera människor som söker sig hit. Som är fattiga. Som inte har någon framtid i sitt hemland. Som är utsatta för våld och krig.



Föreläsningen på Kisa församlingshem blev väldigt trevlig. Jag tror det var ungefär 100 personer som sökt sig till föreläsningen (det måste innebära att Kisa numera är Sveriges mest kunniga, per innevånare, kommun vad gäller ADD eftersom det bor ungefär 10 000 i hela kommunen...). Jag tror de som kom för att lyssna var nöjda när de gick hem också. Jag var i alla fall väldigt nöjd. Jag brukar ta med mig något från varje föreläsningen, något som berör extra mycket. Igår berördes jag mycket av en tjej som kom fram i paus. En tjej som precis lämnat tonåren bakom sig. Vi pratade lite. Jag tänkte att hon kanske är fritidsledare eller utbildar sig till lärare samtidigt som vi stod och pratade. Hon hade fått en diagnos berättade hon. Vi pratade om saker runt diagnosen ADD. Vi hann inte prata så mycket ändå gav vårt samtal mig så mycket.

Tänk att det är så osynligt det där svårigheterna. Vem skall förstå att man behöver andra sätt i undervisning, i livet, när det inte syns utanpå det allra minsta. Vem skall förstå att man inte är lat och slö, utan har svårigheter, när man ser så "kompettent" ut. Vem kan förstå att man kan vara så jättebra på vissa saker, men har väldigt svårt för annat.

Jag hade gärna pratat längre med tjejen - och med de andra som kom fram, men tiden räcker inte till. Jag tänkte på tjejen i bilen på väg hem. Hon påminde på många sätt om min dotter. Jag antar att hon, precis som min dotter, fått många törnar i sitt unga liv. Jag ville förmedla till henne att hon var bra, att hon duger som den hon är, men jag vet inte om jag lyckades göra det.
Att ha med sig den tanken, att "jag duger som jag är" är skön och väldigt viktigt. Att det är "good enough" det jag gör, för det är ju faktiskt det. Om du gör det bästa som du orkar eller förmår så är det tillräckligt. Mät inte i förhållande till andra, men mät i förhållande till dig själv. Gör du så gott du kan? Då är det good enought.

Du är good enough!

tisdag 8 november 2011

Redan 90...

90 besökare på sidan vid elvasnåret idag. Bara en som vill vara med och tävla. Har alla ni andra 89 redan läst mina böcker? Jag skall avslöja en liten sak så här på förmiddagen innan jag skall sätta mig i bilen och köra tre timmar för att föreläsa för en kommun ikväll

- tävlingen är inte viktig alls egentligen, vad ni skriver kan vara viktigt, men behöver inte alls vara det. Att ni skriver något känns viktigt för mig idag. Att höra något från er som läser min blogg piggar upp mig så som Gunilla här nedan skriver att läsandet av min blogg piggar upp henne.

Jag älskar att skriva i min blogg, men jag älskar lika mycket att få kommentarer och åsikter från er som läser här inne. Nu på slutet har det varit lite glest med kommentarerna så jag är väl helt enkelt ute och fiskar efter lite kontakt med er som läser bloggen.

Det är inte nödvändigt att du skriver. Du behöver inte skriva något "bra", "intressant" eller "viktigt" - för vem bestämmer vad som är vad? Det räcker med det som Bengt Alsterling på barnprogrammet "Hajk" brukade avsluta med - "tjip"- så blir jag glad. Jag bli glad om du som läser min blogg skrev en liten trudelutt i min blogg, just idag (och så kan du, som grädde på moset vinna en bok se inlägget nedan), som Gunilla gjorde tidigare idag, fast det behöver inte alls vara så långt och genomtänkt som hennes inlägg...

It takes, nämligen two to tango...

Vi hörs (väl)!

Tjip.

Tävling - för att det är så mörkt och det var så länge sedan...

Nu när det är så mörkt och tråkigt, innan adventsljusen tänds och glöggen korkas upp så tänkte jag pigga upp oss lite genom att annordna en tävling - det var så länge sedan nu. Det du kan vinna genom att delta (förutom glädjen att ge andra ett gott råd) är en av mina två böcker, du bestämmer vilken (har du redan läst bägge böckerna så har du en bra julklapp att ge bort till någon som behöver lära sig mer och förstå mer om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).

Deltar i tävlingen gör du automatiskt genom att;  1, vara/bli "följare" av den här bloggen och 2 genom att svara på hur du gör för att hålla näsan över vattenlinjen. Hur gör du och din familj för att hålla humöret uppe och spara/samla energi nu när kylan och mörkret har tagit ett fast grepp om oss människor boende i norr?

Två vinnare kommer att utses på torsdag efter klockan 21, en "följare" och en "svarare". Gör du båda sakerna, så har du chansen att vinna två gånger. Var inte blyg nu, våga skriva något - alla kommentarer är lika bra!


En sommarbild för att pigga upp i höstmörkret. 

måndag 7 november 2011

Jag fick ett etikhäfte efter föreläsningen

Alla som föreläste på Efus-konferensen här i Göteborg förra veckan fick ett "etikhäfte". Så fick även jag och idag har jag bläddrat lite i det. Tänkte öppna dagen med att vända blad och fundera på varje sida jag läser, lite som en för tidig julkalender, fast i etik. Idag stod det följande:

Så jag kikar ner på mina arbetskamrater, Molly och Pocka och tänker att det måste väl vara att klappa, mata och promenera? Och det måste väl vara "good enought", eller?

Molly och Pocka, å sin sida, menade på att de bidrog med ett gott humör och glada skall och det måste väl också vara "good enought" för så länge man gör sitt bästa, måste ju det vara bra nog?

Vad bidrar du med tydligast i din arbetsgrupp?

Bra saker kommer i klump

Herregud vilken underbar morgon! Penicillinet har knippsat till de där små, elaka bakterierna som invaderaderade min kropp för ett par veckor sedan och jag är näst intill hostfri idag! Därför kunde jag ta hundarna på första långa skogspromenaden på två veckor i morse. Innan dess körde jag dottern till hennes praoplats. En 4H-gård i närheten av Göteborg där dottern och jag "jobbade" varje lördag under en ganska lång period. Nu var det oerhört kul att träffa de som jobbar där och hälsa på djuren igen. Dottern sken som en sol när jag lämnade henne. På gården har min dotter ingen upplevelse av att vara annorlunda, uppleva något som hindrar henne eller känna sig utanför. Allt behärskar hon och därför känner hon ingen oro inför praon.

Jag tänkte på hur olika det är för mina två yngsta barn. Lillagubben rann ur sängen när jag väckte honom i morse. Yrvaken stod han och balanserade på ett ben i sina försök att få in benet i byxan. Han lyckades ganska snart och sömndrucket gick han ut för att äta frukost. Det är en vanlig måndagsmorgon. Ändå kommer han upp utan problem. Min dotter kom upp utan problem idag också (efter den vanliga frukosten i sängen), vi kom i tid, hon var glad, men det beror så oerhört mycket på att det hon skulle göra under dagen startade hennes motor.

HON ÄR INTE LATARE ÄN SIN BROR, MEN H ON SAKNAR EGET DRIV!

Oj då, nu tog jag visst i, stora bokstäver och utropstecken så där bara. Men det är så det ofta känns. Jag måste förklara varför min dotter inte lyckas, inte orkar för alla möjliga människor. Och även om jag förklarat så får jag tillbaka (och min dotter också så klart) att hon är lat, okoncentrerad, tjattrar, flamsar, tramsar, kan bättre etc, etc.

MEN DET ÄR JU DET SOM ÄR MIN DOTTERS FUNKTIONSNEDSÄTTNING!

Oj, nu blev det så där igen. Förlåt. Kunde inte hjälpa det.

Hörde på radion igår. Det handlade om "idrottsmän är dummare än övriga befolkningen". Vilket tema. Förstår inte att Stefan Holm och två toppidrottsmän till ställde upp på att diskutera det. I alla fall så gick frågan till Anton Hysén vem som var dum och vem som var smart av han och hans bror, Tobias Hysén. Va? Vad då dum och smart, tänker jag. En av bröderna svarar att det måste vara den andra som är dummast för han var sämst i skolan. VA? Tänker jag igen. Är det så vi mäter smarthet/dumhet (vilket hemskt ord det är också). Om man lyckas i skolan eller inte? Fast det vet jag ju redan att det är... Det finns ju så många olika typer av intelligens. "Skolintelligens" är ju bara en del av väldigt många intelligenser. Vi rangordnas där i skolan. Vi skiljs ut. Vi får lära oss om vi är "dumma" eller "smarta" i skolan. Vi bär med oss det genom livet. Snacka om att bli stämplad...

Men, det kan inte förstöra min fantastiska, nästintill hostfria morgon. Här kommer några bilder som jag tog vid åtta i morse, på 4H-gården i närheten av Göteborg. Se och njut!






söndag 6 november 2011

Gloria är död

Gloria, som stirrar så uppfordrande på alla som kikar in på min blogg, dog idag. Under några veckor har hon ramlat ner i rangordningen. Från att ha varit hönan (i brist på tuppen) som bestämmer i hönsgården har hon de senaste veckorna börjat "umgås" med de hönor som har lägst rang i hönsgården. Idag låg hon och flåsade i hönhuset när alla andra ville gå ut. Hon fick ligga kvar och ett par timmar senare hade hon slutat andas. Det var vår äldsta höna. Även om hönorna inte bor inne hos oss så blir de ändå familjemedlemmar som vi saknar när de dör. Idag blir det därför ett "minnespotpurri" över vår Gloria.









ÖoB, kärlek och barnuppfostran

För tredje natten i rad ligger jag här ute i soffan och försöker hålla humöret uppe på mig själv samtidigt som jag hör mina egna rossliga andetag. Soffhörnet är en utomordentligt bra plats att ligga och munandas på när de igenkorkade bihålorna skriker efter högläge.

Vi släpades oss ut på en liten utflykt idag, jag, maken och Lillagubben. Inte för att vi måste, men för att maken blir piggare om han får shoppa lite. Vi åkte till Överskottsbolaget. Inte min favoritaffär, men en av makens. Jag som helst köper ekologiska och kravmärkta varor får krypningar i kroppen av att gå runt på ÖoB. Där, om någonstans vet man ju med största säkerhet att man i alla fall inte får tag på någon ekologiskt odlad vara med kravstatus. Maken älskar ÖoB för det är så billigt. Han köper å andra sidan gärna ekologiskt och kravmärkt för att glädja mig så varför skulle inte jag kunna glädja honom i bland genom att följa med på ÖoB och köpa billiga saker? Vissa kallar det säkert för ryggradslös. Jag kallar det hellre för kärlek.

Mycket folk var det som tagit sig till lågprisvaruhuset denna lördagseftermiddag. Mycket prisglädje fanns  det längs gångarna, men mycket stress och irritation var också inklämd här och där. Jag tänkte på hur vi pratar med våra barn när vi är stressade och irriterade. Vi skäller och gnäller på dem på ett sätt som vi aldrig skulle tillåta oss att göra mot någon annan. Varför gör vi så? Vi älskar ju våra barn mest!

På kvällen åt vi 80-tals efterrätt a la "aftereigt på inlagda päron i ugn" och såg på mitt favoritprogram "Downton abbey" (heter det så?). I mitten av filmen ville Lillagubben prata läskedryck med mig. Han hade tusen frågor och därför hörde inte jag vad skådespelarna sa i filmen så jag snäste åt honom att vara tyst. Konstigt det där att vi snäser åt våra barn på ett sätt som vi inte gör mot andra. Varför? Vi älskar dem ju mest! Respektlöst är det. För att de inte vet hur vi som är vuxna vill ha det. Är det så säkert att så som vi vill ha det är rätt då? Jag sa förlåt till Lillagubben för det var fånigt och respektlöst att snäsa åt honom, tyckte jag.

All kommunikation bygger på tvåvägsrespekt. Om jag inte kan respektera mitt barn/min elev o s v så kan jag inte begära att hon/han skall respektera mig. Jag tänker fortfarande på det där ordet Hägglund tyckte var så viktigt (läs nedan i bloggen) "karaktärsdanande". Tycker fortfarande att det är lika irriterande att vi vuxna skall "karaktärsdana" barnen som skall växa upp och bli nästa generations vuxna. Det handlar inte om att "dana" någon, det handlar inte om makt, kamp och rädsla. Jo, ofta gör det nog det.

Men.

Det borde handla om respekt, tvåvägskommunikation, om nyfikenhet och om kärlek.

Nu skall jag försöka sova här i soffan. Håll tummarna för att snuvan är borta imorgon. Jag längtar nämligen efter min säng!

lördag 5 november 2011

Inget viktigt alls

Här ligger jag i soffan och tycker synd om mig själv. Huvudet är invaderat av snor och lungorna kämpar mot slem. Usch vad äckligt jag skriver, men det är så det känns. Penicillin hos doktorn igår (insåg till slut att lungorna var på väg upp genom luftrören...) gör att det börjar lätta en aning och visst är det så att när man är sjuk så är det enda man längtar efter - att vara frisk.

Någon annan som känner det samma?

Nu skall jag fluffa ner mig under täcket igen och njuta av brasan min älskling just tänt. Idag klarar jag inte av att tänka på något viktigt, datorn ovanför halsen är, som sagt, invaderad av snor...

Hörs imorgon. Håll tummarna för att penicillinet tar!

fredag 4 november 2011

Lillagubben filosoferar

- Tänk om mammornas bröst såg likadana ut som pappornas, då hade ni varit längre. Någon som förstår hur han menar?

Det enkla svaret var att om man "lägger in" brösten i kroppen så tar de så mycket plats att man på en gång växer med tio centimeter, han tänkte inte på ryggraden när han tänkte...

"Skolan bör vara karaktärsdanande"

Göran Hägglund säger att "skolan måste vara karaktärsdanande" i Expressen idag. Det där ordet alltså, vad jag ogillar det. "Karaktärsdanande" - "karaktär", det skuldbelägger så mycket, de stänger ute så många människor.

När jag själv gick i skolan var jag nog en sådan som Hägglund vill ha i skolan, som Hägglund hade "godkänt" som "en med god karaktär", som gjorde som lärarna ville och sa, som hade lätt för mig, som upplevdes positiv.

Men.

Alla människor har inte de där lättheterna som gör att man uppfattas som " en människa med god karaktär".  Visst är det bra om skolan blir en arbetsplats för barn och unga där lugn och ro, och respekt för varandra, råder. Men då måste ju samhällets beslutsfattare ge skolans personal chans att lyckas med det. Man gör inte det genom att ge pedagoger större befogenhet att straffa barn som inte följer mallen.

Man gör det genom att göra mindre klasser, mer personal i skolan, vidarutbildning, tid till reflektion och diskussion kring vädergrund, etik och empati o s v.

Nu tar man bort personal från de flesta skolor i Sverige och istället för det vill Hägglund ge skolan mandat att straffa eleverna för att "hålla dem på plats".

Men hallå.

Jag trodde att vi kommit så långt 2011 att vi visste att straff inte löser något (eller väldigt lite) och att respekt aldrig kan bygga på rädsla.

Härmed föreslår jag att ordet "karaktärsdananade" tas bort ur Svenska Akademins Ordlista. Det är nämligen, enligt mig, Sveriges fulaste ord och slår ut folk till ingen nytta.

Karaktärsdanande, smaka på ordet. Vad säger det? Vems karaktär? Vem bestämmer vad som är bra karaktär, förresten? Olika i olika kulturer, till viss del, kan jag tänka. Karaktärsdanande... Nej, det åker fetbort, om du frågar mig!

Vad tänker du om detta och vilket är, enligt dig, svenska språkets fulaste ord?

torsdag 3 november 2011

Glad nyhet och gamla tankar

Dottern är på Ågrenska. Fyra dagar av energitankning gör henne otroligt gott. Vi lämnade henne på lägret och sedan åkte vi till en italiensk restaurang och åt mat. Ingen oro för mjölk i maten, inget prat med kocken och väntan på om dottern skall reagera på det man serverar. Det är otroligt skönt ibland även om jag samtidigt tänker på att min dotter aldrig kan "resa ifrån sig själv". Hon är och kommer förmodligen alltid att vara väldigt allergisk mot mjölk vilket gör att hon aldrig kommer att kunna gå på restaurang och bara äta, inte vara orolig.

Nu har jag slumrat lite i soffan och samtidigt funderat lite över föreläsningen "Sokratiska samtal med människor som svårigheter/lättheter inom det autistiska spektrat"som jag lyssnade på under Efus-konferensens andra dag. Sokratiska samtal hänger väldigt tydligt ihop med Kognitiv Beteende Terapi. Att genom samtal låta personen man handleder komma fram till lösningar - det är inga nya tankar egentligen. Men vem har sagt att man måste upptäcka hjulet varje gång? Sokratiska tankar tänker jag återkomma till snart igen eftersom det är så viktigt att hitta sätt att samtala utan att handledaren/läraren styr och bestämmer utan låta personen själv hitta sina svar.

Nu till den glada nyheten, en film jag fick tips om via Facebook. Handlar om en kille som har en autistisk diagnos och som älskar basket. Se klippet här och njut av glädjen. I kontrast till alla negativa nyheter som sköljer över oss i dessa tider...

Varför behandlas adhd/add på ett annat sätt än andra funktionsnedsättningar?

Jag funderar på debatten i "Kvällsöppet" igår. Det är så märkligt det här att man alltid hamnar i diskussionen om adhd verkligen finns (debattpersonalen lyckas alltid hitta någon människa som ifrågasätter funktionsnedsättningen) om det är "knarkmedicin" och om läkarna tjänar pengar på diagnoserna.

Då undrar jag; Vilken annan funktionsnedsättning behandlas så här i debattprogram? Är det inte på tiden att vi istället börjar diskutera varför inte människor förstår vad adhd är och vad det innebär att leva med svårigheterna/lättheterna? Sätt in diabetes, astma, cp-skada, eller vilket funktionshinder/sjukdom som helst i samma sammanhang och fråga dig om debatten hade handlat om samma sak. Det enkla svaret är att adhd är den enda funktionsnesättning som behandlas på det här sättet. Varför gör man så då? Jo, det enkla svaret är att debatten bara speglar samhällets förståelse och kunskap om diagnosen.

Jag skulle vilja ha en debatt där man diskuterar varför det är så här, varför människor med adhd ifrågasätts, varför medicinen ifrågasätts o s v. Kanske skulle man lobba lite (förmodligen skulle man få lobba vääääldigt mycket för den vinkeln är nog inte media intresserad av) och försöka få till en sådan debatt, som kontrast till alla andra debattprogram...

onsdag 2 november 2011

Debatt om adhd i "Kvällsöppet"

Se programmet (om du missade det) här.

Föreläsningen med massor av intresserade människor och en ointresserad...

Hemma igen efter en låååååång dag på Folkets hus. Lång i timmar. Inte på något annat sätt. Det var Björn Kadersjö först som pratade om adhd (han nämnde tyvärr inte add) och ungdomar. Spännande och intressant, men förvånansvärt mycket av det Kadersjö sa, brukar jag föreläsa om på mina lite längre föreläsningar. Sedan var det min tur och det var en härlig publik på Folkets hus idag. Åhörarna var intresserad, engagerade och skrattade mycket. Då känner jag att jag har lyckats, för man kan inte hålla på och prata elände hela tiden, det måste finnas både skratt och grått - precis som livet.

Efter min föreläsning fick jag pratat med många fantastiska människor. Många tackade för föreläsningen, många ville prata vidare. Sedan fick jag höra av en kvinna som varit och lyssnat på mig att en person bakom henne i publiken, när jag berättade att vi aldrig kom i tid till sexårsverksamheten(det gör ju min dotter fortfarande sällan till skolan), kommenterat det med "då fick de väl gå upp lite tidigare!".  Tänk jag hade ju kunnat ta illa vid mig, men jag känner mest för den personens elever eller barn för säger man så kan man inte ju inte vara någon vidare förstående pedagog eller förälder...

Sedan fortsatte dagen med intressanta föreläsningar och så träffade jag några blogg- och facebookvänner.  Det känns alltid så himla kul att få ett ansikte på människor man haft kontakt med.

Imorgon skall jag tilbaka. Då skall jag bara vara åhörare. Det ser jag verkligen fram emot.

Björn Kadesjö och jag...

Idag och imorgon håller Efus sin npf-konferens här i Göteborg. Först skall Björn Kadesjö hålla föredrag i ett par timmar och sedan skall lilla jag klättra upp på "Drakens" (gamla biografen på Järntorget) scen och prata i en timme.

Jag skall prata om att vara förälder idag. Jag brukar prata om npf i allmänhet och add i synnerhet, ur ett lärarperspektiv och ur ett föräldraperspektiv, men idag blir det bara föräldraperspektivet som kommer att vädras.

Jag kommer prata om vikten för ett barn med npf att ha lärare som förstår vad det innebär att ha svårigheter inom npf-området. Om hur lätt det blir missförstånd och konflikter. Om hur lätt man hamnar i kategorin "dålig förälder" för att man har ett barn som det sällan flyter smärtfritt kring (se gårdagens inlägg). Jag skall prata om kamp, om kärlek, om oro, ångest, tröstlöshet, mer kärlek, kunskap, förståelse, oförstående, hopp och motivation.

Jag skall prata om känslan av att falla ihop och isär. Och om hur man gör när man fallit ihop och isär - och sedan reser på sig, gång efter gång efter gång.

Det blir bättre, men det tar tid. Det är jag alldeles övertygad om!

tisdag 1 november 2011

Nytt försök...

Jag lägger in morgonens inlägg igen, med makens hjälp tror jag nog att de två tankekartorna över arbete vi som föräldrar lägger på barn utan och med npf gör och vad barnen kämpar med i olika hög grad. Gör en egen tankekarta för dig själv, för ditt barn. Klappa dig på axeln, krama dig själv, för det är du verkligen värd! (Den här tankekartan har förresten fokus på saker som tar tid, energi och som kan vara jobbiga, allt som är roligt och ger energi har jag lämnat. Jag återkommer till den kartan så småningom).

På onsdag och torsdag (inte idag som jag skrev tidigare...) är Efus-konferensen här i Göteborg. Jag satt och förberedde min föreläsning igår när jag kom hem efter sjukgymnastbesök med dottern. För några dagar sedan tänkte jag på, när någon sa till mig "du kanske kan hjälpa henne med det och det lite grann också?" och jag sa "ja". Jag tänkte på det där efteråt att många tycker att "det där borde ni väl kunna hinna med" och så känner man sig som ett "dåligt" barn och som en "slarvig" förälder. Fast när jag ritar upp vardagen för mina två barn blir det tydligt hur mycket lättare det är för ett "vanligt" barn att hinna med sig själv göra det som andra förväntar sig av honom/henne än för ett barn med funktionsnedsättning.  Bägge barnen vill lyckas, bägge barnens föräldrar vill att barnet skall ha det bra och ändå ser det så olika ut. Förutsättningarna är långt ifrån de samma. Det här är bara en helt amatörmässig jämförelse av mig och inget vetenskapligt, men jag tror att många barn och vuxna med funktionsnedsättningar samt deras föräldrar och kanske lärare - känner igen sig. (Det första barnet är förresten nio år och det andra är 16 år.)
Att vara "Erik" eller mamma till Erik, nio år kan vara nog så påfrestande ibland. Men i stora drag är det ett ganska lätt pussel att få ihop, visst tar det tid att vara mamma till "Erik" och visst får "Erik" kämpa ibland, men i det stora hela så fungerar livet för "Erik" och därmed upplevs både och han och hans mamma som "dugliga" människor av er som står vid sidan av.


Att vara "Mika" eller att vara förälder till "Mika" kräver så mycket mer. Allt det här är ett smakprov på vad vi kämpar med varje dag. Få av detta syns och från varje människas synvinkel, som inte ser alla trådar som hela tiden hänger löst, så upplevs både "Mika" och hennes mamma som besvärliga och energikrävande, även om "Mika" och hennes mamma faktiskt kämpar oerhört för att lyckas. 

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...