fredag 28 juni 2013

Morgan Alling och Jonas Gardell

Då var det äntligen sommarledigt för mig. Det är första dagen på en fem veckors lång ledighet och idag, idag ska jag bara ligga i uterummet och äta jordgubbar och klappa på hundarna och prata med barnen och vattna på blommorna, och äta lite fler jodgubbar och prata med maken och ta en siesta och lyssna på dagens Sommarpratare.

Om du har lite ledig tid så måste jag bara rekommendera mina två absoluta favoriter när det gäller sommarpratarprogram. Den första (eller andra, det finns ingen inbördes rang på de här två programmen de är helt enkelt helt innihelvete sjukt bra bägge programmen) är Morgan Allings Sommarpratarprogram från 2009 eller -10. Den en och en halv timmen är magisk och det programmet kan du lyssna på här.

Den andra och senaste av dessa två är Jonas Gardells sommarprat som sändes på midsommardagen i år. Jag lyssnade på programmet på min cykel - till och från och så till (det tar en halvtimme att cykla och programmet är en och en halv timme långt...) skolan häromdagen. Sista halvtimmen när jag cyklade till jobbet var jag väldigt glad att det ösregnade - för då såg ingen hur jag grät. Lyssna på hela programmet. Det är fantastiskt! Jonas Gardells sommarpratarprogram.

Har du hört någon sommarpratare som välter omkull dig? Tipsa mig gärna, jag vet att jag missat många och vill gärna lyssna in mig, nu när jag har tid!

Nu är klockan 1304, en minut till dagens sommarvärd ska börja prata, så nu tänker jag lägga mig i soffan och lyssna - på Sarah Dawn Finer.

onsdag 26 juni 2013

Om en flicka som vågade åka till Stockholm

Så var det sommarlov och en flicka i slutet av tonåren, i en större stad i Sverige hade fått frågan av sin moster. "Vill du följa med ett dygn till den stora staden, med kusinerna, jag jobbar på dagen men ni kan åka själva så tar jag emot när ni kommer, det blir kul?!"

Flickan hade svarat "ja" efter att ha funderat och efter att ha resonerat med sin mamma. Det var ett par dagar kvar till resan, men flickan blev förkyld och hon började redan bli nervös. Hon började känna att det kanske inte skulle gå, att hon hade ont, att det skulle kunna hända något otäckt, att hon kunde få vinterkräksjuka, att det kanske var bäst att stanna hemma.

Flickans mamma visste att det skulle bli så. Hon var beredd efter många, andra liknande upplevelser. Hon visste att det skulle bli svårt, men att det fanns en chans att flickan skulle komma iväg. Hon visste att det skulle, som man säger, "göra gott" för flickan att komma iväg själv, med kusinerna till den stora staden, ett dygn, med sin moster.

Mamman satte ingen press på sin dotter, hon visste att det inte tjänade något till, att det var bättre att "rulla lite lagom med i oron, i motståndet". Hon sa att det inte gjorde något om flickan inte kunde följa med, att man skulle betala biljetterna, som inte gick att lösa in, ändå. Att flickan gärna fick stanna hemma, att ingen skulle bli arg, men att det nog skulle bli väldigt kul att komma iväg, om hon kom iväg.

Det stod och lutade under ett dygn. Kanske. Kanske inte. Kusinerna var beredda att ta sig till tåget själva. De tre och sex års yngre kusinerna visste att de skulle klara sig ändå, även om det skulle bli tråkigare. Ingen satte press på flickan. Det lutade åt att flickan skulle stanna hemma. Det bestämdes att flickans pappa inte skulle köra in barnen till tåget, och inte bjuda på lunch innan och mamman skulle inte komma till tåget och se till att barnen kom på rätt tåg - för det behövdes inte. Flickan skulle vara hemma och kusinerna skulle klara sig själva till tåget.

Flickan kände nog direkt efter att beslutet tagits hur tråkigt det skulle bli att inte åka med. Hon kände att hon inte måste för de andra, men hon måste för sig själv. Hon ville ju!

Pappan och mamman, som stod "stand by" utifallatt ändrade sina planer för dagen. Mamman berättade på sitt arbete att hon måste åka iväg för att hjälpa till. Hon berättade för sina kollegor hur det låg till och några kollegor svarade att de också minsann kunde bli oroliga av att resa. Mamman tänkte stilla för sig själv, att det inte hjälper att förklara skillnaden på en funktionsnedsättning och lite lagom oro - för dem som inte förstår.

Mamman satte sig på cykeln och susade iväg. Lite oro gnagde i henne "tänk om flickan ändrar sig ändå och tänk om hon känner sig helt misslyckad och börjar gråta, hoppar av tåget och får åka hem med hopplösheten som enda reskamrat".

Mamman bjöd flickan och hennes kusiner på hamburgare hos en hamburgarkedja som nog är den enda restaurankedjan i Sverige som verkligen kan garantera att maten är hundra procent mjölkfri. Då visste mamman att flickan också skulle ha mjölkfri mat med sig på tåget. En sak mindre för flickan att oroa sig för. Man köpte tidningar och lite godis innan det var dags.

Mamman följde de tre kusinerna till tåget, den nästan vuxna dottern och hennes tre och sex år yngre kusiner. De hittade sina platser. Allt kändes bra utom att sätena var vända med ryggen mot färdriktningen och det skapade oro för illamående hos flickan.

Mamman pussade på flickorna, log stort mot dem och sa "det här kommer gå jättebra för er alla tre" innan hon hoppade av tåget, vinkade och gick iväg. Hon gick utom synhåll snabbt och hoppades att flickan skulle stå emot viljan att hoppa av tåget och slippa oron som just då försökte ta kommando över flickans kropp om hon inte längre såg sin mamma.

De hade ofta pratat om oron som så lätt försöker ta över när det blir nya situationer, obekanta upplevelser bakom kröken, men mamman visste inte om det skulle räcka.

Fast det gick. För ingen dotter kom.

Väl ute ur stationen satte mamman sig på cykeln och pluggade in P1´s sommarpratare och Maja Ivarsson. Hon som levt ett tufft liv på livets kant många gånger och som är frontfigur i ett svenskt rockband. Hon som, om hon gått till en specialist på neuropsykiatri med all sannolikhet fått en adhd diagnos, berättade om sitt liv.

Med hjälm, glasögon och hörlurar på huvudet började mamman trampa och tänkte samtidigt att adhd kan se väldigt olika ut och det är allt konstigt att man envisas att kalla det vid samma namn, både det som gör att Maja Ivarsson upplevt så mycket hemskt och fantastiskt i sitt liv och att flickan, som till åldern är så gott som vuxen, nästan inte kom till Stockholm. Fast hon gjorde det, hon kom till Stockholm.

Maja Ivarson satte på en låt som hon valt. Och mamman rös om både armarna och benen där hon cyklade tillbaka till sitt arbete ackompanjerad av Leonard Cohen. Tåget tuffade ut från stationen och flickan hade vågat!

tisdag 25 juni 2013

Boktips för hängmattan

Jag tänker läsa böcker i sommar. Hur är det med dig? Har du tänkt att läsa? Vill du ha lite boktips på böcker som på olika sätt tar upp neuropsykiatri och till viss del hur man kan få hjälp att tänka för att klara av svårigheter lättare?

Då kan du fortsätta läsa för här kommer ett första blogginlägg med några boktips inför sommarens hängmatteläsande, både gamla och nya böker. Saknar du någon bok som du själv läst och som du skulle vilja rekommendera hjälp mig JÄTTEGÄRNA att fylla på nedan i kommentarsfältet så lägger jag in fler boktips nästa vecka!


Fem "faktamåsten". Om du inte ännu läst dessa fem böcker, men vill veta och lära dig mer om annorlunda barn så tycker jag absolut att du ska göra det nu i sommar.







De fyra första böckerna är böcker som lär oss förstå hur vi reagerar på beteenden som vi inte förväntar oss. Den sista boken ger en förklaring till varför det varit så extra svårt att få förståelse för människor med npf- diagnoser de senaste femton åren. Läsvärda varenda sida, alla fem böcker. Läs dem i egenordningsfölj, men läs dem!

Följande böcker beskriver livet med neuropsykiatriska annorlundaheter från ett inifrån perspektiv. Det finns många fler böcker att hämta ur den här och ur ovanstående "källa", men jag nöjer mig med dessa eftersom det kan bli för många tips även för den mest lässugna personen.

Linnea Dahlgren är författare till denna lilla bok. Hon skriver klart och tydligt hur det är att leva med Aspergers syndrom och hon gör det utifrån sig själv, 15 årig högstadiet tjej. Det är en specialpedagog på skolan som hjälper henne med texterna. En bok som är mycket läsvärd och lätt att ta sig igenom. 

En mamma till en pojke som beskriver hur det är att leva med en son som har full fart i allt han gör. Boken går också i full fart och du lär dig mycket på de knappt 100 sidor som boken är skriven på. 

En mamma beskriver sin sons uppväxt. En pojke med intellektuell funktionsnedsättning och autism. En vacker, sorglig och hoppfull bok. Utdrag ut boken då mamman försöker förklara för personal som är kritisk till att hon lägger sig i mycket: - När ni som sitter här idag är gamla, när ni har slutat jobba med Fred för många år sedan och när ni har glömt oss båda för länge sedan, då sitter jag i nya personalgrupper, där jag försöker göra oss förstådda." Vackert, sorgligt och hög igenkänningsfaktor i texten. 

Min egen bok, som nu är fem år gammal och som till dags dato sålts i över 5 000 ex. För dig som inte läst den så handlar den om min familjs resa i npf-land. 

Näst sista godingen för detta blogginlägg. En skönlitterär bok som på ett väldigt kul och lärorikt sätt berättar om en kille med autism/aspergers så att man förstår - fast boken är skönlitterär. Verkligen läsvärd!
Mycket spännande skönlitterär bok, lättläst, samtidigt som du lär dig och förstår om autism.
Den boken som kanske nästan är viktigast på många sätt, när man lever i allt kaos som kommer av bemötande av människor som är annorlunda är sista boktipset som kommer här. Att acceptera det som är svårt för att orka leva med det är nyckeln till att orka leva när livet är tungt. Därför är just denna bok så viktig att läsa, tycker jag.
"Att leva ett liv, inte vinna ett krig" är en viktig bok för alla människor att läsa. Att välja sina strider, att hellre acceptera och gå vidare än att springa in med huvudet i betongväggen varje gång. Mycket läsvärd och lättläst bok som, som sagt, alla människor borde läsa. 
Fler boktips kommer, det lovas. Nästa vecka har jag laddat en ny omgång. Vill du tipsa mig om böcker som jag missat eller glömt, tipsa mig gärna här i kommentarsfältet eller på min mejl: malene.larssen@aduct.com. Tack!

måndag 24 juni 2013

Det finns alltid ett sätt

Det ligger en bok i någon brevbärares väska - som ska till mig - från Riksförbundet Attention. Boken heter just "Det finns alltid ett sätt" och är skriven av ungdomar med npf-diagnoser. Den ser jag fram emot att läsa och att skriva om här på min blogg. Under tiden som brevbäraren bär boken till mig läser jag om "Problemskapande beteenden" eftersom den är så bra, när jag är hemma och vårdar sjukt barn idag.

Har du som läser min blogg ett tips på en bok som du tycker att jag ska skriva om här/recensera så får du gärna skicka info till mig; malene.larssen@aduct.com jag går in i en "läsperiod" nu när semestern snart börjar, hängmattan hägrar och vi har sålt båten. Då kommer jag att ha all tid i världen att läsa nya intressanta och viktiga böcker. Imorgon lägger jag upp en hög böcker som jag läst och som jag kan rekomendera, men jag vill gärna få tips om nya böcker och gamla som jag missat!

fredag 21 juni 2013

Håll dina tummar...

Vi i min familj, har en benägenhet att "toka till det" när det lackar mot någon högtid. I julas lyckades jag klämma Pockas svans i ytterdörren så blodet sprutade och hela hallen efter vilt jagande, antog ett lätt rödprickigt utseende. Efter några försök att linda lite så där lagom runt svansen, tog maken fram silvertejpen och tejpade heeeela svansen. Sedan blev det mindre blodspill. Silvertejpen fick pryda svansen i två veckor innan vi tog bort den.

Idag ska vi ha midsommarfirande/11-årskalas här (Lillebror, yngst av familjens fyra barn fyller år idag) och jag hoppas att det blir lugnt och trevligt. Eller så blir det något i stil med förrförra midsommaren...


"Allt var klart för en "normalt" lugn och trevlig midsommar hemma med familjen och några goda vänner. Sillen var köpt, liksaså jordubbarna (även om de precis som vanligt var lite för vita och alldeles för dyra så där dagarna före midsommar), gräset var klippt ( ialla fall det gräs som gästerna såg), midsommarstången var klädd och barnen, de var också klädda så där lagom, normalt fint för ett lagom, normal midsommarfirande. Själv hann jag precis byta om till vita jeans innan gästerna kom och maten stod på bordet.
Vår hålgrävande lilla Pocka (som inte alls är liten längre) var nyopererad på magen och hade tratt runt huvudet och ett av mina instruktörslinnen runt magen. Hon hade slokat lite, ända sedan hon kom hem från operationen hos veterinären dagen innan. Nu fick hon plötsligt oanad energi och tog sats mot mig och mina vita byxor med sina nygrävda tassar. Klaffs och så var de midsommarbyxorna förstörda. Vanliga jeans går ju också bra, sa jag och försökte låta lite skojig. Man får ju inte bli irriterad på midsommarafton - då skall alla vara glada, i goda vänners lag.
Trevlig midsommar, var du än är. 
Gästerna knackade på dörren och släpptes in och hålgrävaren hoppade inte upp på gästerna, vilket var tur eftersom de också hade vita byxor på sig. Lagom till att vi skulle sätta oss till bords kräktes vår andra lilla hund, Molly. Hon hade kräkts ett par gånger under ett par dagar, men den här gången var slemmet som kom lite blodrött och är det något jag går igång på så är det blod.
- Vi måste ringa veterinären sa jag till min man, som vet hur jag är och som därför redan stod med telefonen i handen.
Då ringde det på dörren igen och det var min pappa som kom förbi helt appropå för att fira lite midsommar. Han brukar tajma sina besök hos oss ganska bra till när det är middagsdags och midsommarafton var inget undantag (fast han är världens bästa morfar så middagarna bjuder vi gärna på).
- Åh, så gott med sill, sa gästerna och vi satte oss ner lagom till att min man kom ut till oss och meddelade att kanske veterinären borde titta på hunden ändå.
Så jag slängde i mig lite av den goda sillen och samtalade lite så där hysteriskt som man gör när man är lite stressad, men vet att man ändå måste vara trevlig en liten stund åtminstone (ställde frågor som jag egentligen inte hade ro att lyssna höra svaret på och skrattade lätt hysteriskt åt svaren jag inte hörde).
Efter sillen tog jag Molly till Blå stjärnan, klockan var snart fyra på eftermiddagen och jag körde genom en övergiven stad. ALLA är hemma eller på någon idrottsplats, äter sill, dricker nubbe och äter alldeles för dyra jordbuggar, tänkte jag ändå tills jag kom till veterinären. Då visade det sig att några inte var hemma, för de var hos veterinären.
- Det tar nog ett tag, sa tjejen i kassan, samtidigt som jag kunde notera att fotbollsmatchen mellan Sverige och Italien skulle börja så jag sa att det gjorde inte så mycket.
Efter en dryg halvlek fick vi träffa veterinären som undersökte Molly (då hade Italien gjort två mål fast Sverige var bättre). Veterinären tyckte att vi borde röntga Molly. Jag skulle precis ta upp telefonen och medela make och gäster veterinärens beslut när jag kom på att jag glömt att lägga ner den i väskan.
Nästa halvlek spenderade jag och Molly i väntrummet och då gjorde Sverige ett mål. Efter matchen blev det tråkigt att vänta och kanske lite tråkigt för gästerna och min man att inte veta vad som hände tänkte jag men så kom vi in på röntgen så då blev jag och Molly lite hoppfulla igen.
Efter det var det väldigt tråkigt att sitta på Blå stjärnan eftersom tiden gick väldigt långsamt. Då kom en tjej in med akuttelefonen och sa att det var min man. Jag tyckte lite synd om mig (fast det var ju mest synd om Molly) så jag blev lite gråtmild där i telefonen. Efter en timme till bestämde veterinären att Molly behövde stanna över natten och jag fick åka hem med koppel och halsband. Äntligen, sill, nubbe och alldeles för dyra jordbuggar tänkte jag och gick mot dörren som vägrade öppna sig. Veterinärena hade rast och ingen får gå ut på helger utan att personal är i besöksrummet så då fick jag snällt vänta en liten stund till. Jag kände mig smått hungrig och ganska irriterad. Jag längtade nog mest till jordgubbarna, men också till make, barn och gäster i nämnd ordning.
Staden låg öde även på hemvägen, bilen var tom utan Molly, men jag var glad att jag slapp sova över på Blå stjärnan. Gästerna var glada, barnen var glada, men gladast av de alla var nog morfar (maken var mindre glad) när jag kom. Morfar hade nämligen vid ett obevakat ögonblick hämtad vinglas i olika storlekar och fyllt dem med vatten, så nu framförde barnen och morfar en liten symfoni av vinglasljud. De halvvita och alldeles för dyra jordgubbarna var uppätna så jag tog en nektarin istället. Men dansat hade man inte gjort så det sa jag att vi måste göra samtidigt som jag samlade ihop alla vattenfyllda vinglas.
Maken tog fram gitarren och vi andra gjorde oss redo för dans kring stången. När vi sjungit "räven raskar över isen" en gång och "små grodorna" två gånger insåg vi två saker. 1; Vi måste öka på repertoaren av midsommarsångsvisor till nästa år, 2; Det är inte så lätt att sjunga rent till gitarr när ingen egentligen kan låten. Sedan gjorde vi "raketen". Då kände vi föräldrar oss rätt nöjda (och faktiskt barnen också) med att sjunga sånger. Pocka, vår hund med tratt, hade nog däremot gärna dansat några varv till runt stången.
Så småningom blev midsommarafton ganska "normal" igen, vi satt i sofforna i uterummet och mös och barnen sprang runt och lekte med varandra. Pocka la sig ner och vilade efter dagens eskapader och Molly låg på Blå stjärnan för att piggna till".

onsdag 19 juni 2013

Ett något klyschigt inlägg...

Igår efter jobbet var jag hemma en liten stund innan jag cyklade iväg till ett möte. Mötet skulle handla om en föreläsning jag skall hålla i augusti för ett rektorsområde här i Göteborgsområdet. Föreläsningen ska handla om att tänka positivt bland annat. Jag ropade till min kloka dotter att jag skulle iväg en stund igen. Hon frågade vart och vad jag skulle göra. Jag berättade samtidigt som jag var på väg ut genom ytterdörren.

Pocka som nyfödd, innan svansen började gå så fort något känns roligt...
- Tänka positivt? Då skall du ta med dig Pocka, ropade hon glatt till mig.

Pocka är vår hund. Pocka tänker positivt.

Tänk om vi människor hade lite mer tänk som hundar (observera att jag inte menar att hundar tänker bättre än människor i allmänhet). Hundar lever i nuet, reagerar på det som händer, men oroar sig inte i onödan för saker som ska hända..

Någon kommer hem - man blir glad - man oroar sig INTE för att de ska gå snart igen...

Den där gamla klyschan "Det beror inte på hur man har det, men hur man tar det" är kanske lite väl klyschig, men också väldigt sann. Det är svårt att hålla sig till en "god" tankespiral där tankar flödar som är positiva - när man har det jobbigt - men det är det sättet som man klarar av motgångar bäst.

Tänka positivt? Hur gör man det när man har väldigt jobbiga saker? Man kan träna på det. Precis som man kan träna sin kropp att må bättre så kan man också träna sin hjärna.

tisdag 18 juni 2013

Varje upplevelse av en händelse är sann


Jag träffade en kvinna som fick mig att tänka på maken och hans hattar. Kvinnan berättade om sin son och hans besvärliga situation. Kvinnan var upprörd. Hennes son sommarjobbar på en restaurang på en av sommarstäderna längst med västkusten. Han var trött och slut efter midsommaraftons serverande. 
- Du vet det jobbade två servitriser på den där restaurangen, men den ena satt bara och pratade i telefon hela kvällen och den andra gnällde om att hon hade ont i ryggen, så min son fick göra allt. Nu är han helt slut och chefen var där en stund, men han åkte iväg och firade midsommar och lämnade min son i sticket med de där två dönickarna och gästerna var bedrövliga. De blev bara fullare och fullare och ingen dricks fick min stackars son. 
Det var där någonstans jag slutade lyssna på kvinnan och det var där någonstans jag började tänka på maken och hans hattar. 
Makens styrgrupp brukar ta in "hattar" på mötena för att träna sig på att se saker från olika synvinklar. Det är bra, tänker jag. Det ger perspektiv på saker och ting. Det finns ju inte en vinkel på en sak - någonsin. Alla har sin egen vinkel, sin upplevelse av en händelse. 
Den där kvinnan borde låna makens hattar och tänka sig in i de andra inblandades situation. Då kanske sonens upplevelser inte skulle bli så traumatiska för hans mamma, tänker jag när jag ser att hennes mun fortfarande berättar och mal på, men jag inte längre hör vad hon säger. 
Varför satt, till exempel den ena servitrisen och pratade i telefon och var det inte egentligen rätt synd om den andra servitrisen som hade ont i ryggen och som kanske måste jobba fast hon var dålig, för att klara av att betala hyran, vart åkte chefen, till vem och varför och varför fick inte kvinnans son någon dricks. Vad tycker de andra som jobbar på restaurangen om kvinnans son. Kanske tycker de att det är han som bara sitter av tiden och det är de andra som jobbar. Vad händer i köket och var är kocken? 
Många hattar blir det och det är intressant att tänka på det, att varje händelse blir en upplevelse för varje människa och varje upplevelse blir unik för varje person. Det finns inget rätt och fel - i alla fall inte så ofta som vi själva tror och i allt detta jag skriver så känns det som en början på en deckarroman. Kanske skall JAG tacka den griniga kvinnan för att hon fick mig att börja skriva på en riktigt spännande deckare? 
Det finns inget rätt eller fel. Varje upplevelse är sann.
Livet är spännande att leva, eller hur?

måndag 17 juni 2013

Pia Sundhage - vilken kvinna!

"Jag fick va den jag va - därför blev jag den jag blev."
Citat från Pia Sundhage hämtat ur dokumentären med henne som går på tv ikväll. Det räcker så. Det är så självklart det hon säger, "jag fick va den jag va - därför blev jag den jag blev!".

Se den! Den handlar om en unik människa som gått sin egen väg. Man kan inte bli annat än glad när man ser henne!


söndag 16 juni 2013

Ville bara...

Sommarlov för mina elever i fredags och därmed kände jag nog att jag pustade ut lite grann. Smyger in här bara för att säga att livet kan kännas fruktansvärt jobbigt i perioder, men det kan också svänga åt andra hållet och vara underbart. Precis som det är för min familj just nu. Då måste man njuuta och det tänker jag göra idag.

Kram.

fredag 14 juni 2013

Att sprida kunskap om npf är inte lätt...

- men jag gör ändå några försök då och då...

Och så tänker jag vidare på Skolinspektionens besök på "min" skola. Det där om att alla skolor och alla elever ska ha, inte bara utbildade lärare i alla ämnen (vilket ju är självklart), men också lärare som har "ämnesspecifik" kunskap i de ämnen de undervisar i (vilket ju också låter helt rimligt för de flesta barn). För eleverna som har svårt att möta många olika människor, som har svårt med förändringar, som mår bra av att "koppla" till några få lärare som "kan" eleven och som eleven känner sig trygg med är inte helt självklart. Hur tänker man kring deras behov? Förmodligen tänker man inte så mycket på dem, för man vet inte riktigt hur deras behov ser ut...

Det är så konstigt, tycker jag, att det aldrig någonstans, någonsin krävs att lärare som undervisar elever med npf-diagnoser har "funktionshinderspecifika" kunskaper om de elever de faktiskt ska hjälpa. Varför lägger man inte fokus vid det när det är upp emot 10 procent av alla elever i grundskolan som faktiskt har någon eller några funtionsnedsättningar inom det neuropsykatriska området? Vilket ju innebär att ALLA pedagoger under en vecka möter någon eller några elever där man behöver just "funktionsnedsättningsspecifika" kunskaper för att kunna hjälpa eleven, stödja, guida eleven rätt.



Nu är det studiedagar för lärarna i Sverige. Om du som läser det här tycker att det jag skriver idag eller andra dagar är viktigt och intressant så får du gärna sprida länken om mina föreläsningar vidare till den skolan där du jobbar, eller där du har barn som går. Jag pratar om add, men jag pratar framförallt om hur vi kan tänka, jobba, möta elever/barn/ungdomar som tänker annorlunda än majoriteten av mänskligheten. Jag pratar gärna för hela skolor, vid studiedagar också.

Hjälp mig gärna sprida, själv har jag ingen tid att göra det längre och det märks, tyvärr, på antalet deltagare till mina föreläsningar nästa termin..


Den borttappade diagnosen – barnen och ungdomarna med ADD

-  Barnen med ADD är så osynliga att vi inte förstår att vi inte ser dem. Därför misslyckas de ofta genom hela skolan, säger Malene Larssen.

Malene är grundskollärare som arbetar med KBT i syfte att hjälpa barn/ungdomar med npf och deras föräldrar/lärare att hitta lösningar. Föreläsningen är personlig, rolig, sorglig och tankeväckande i en mix av pedagogiskt kunnande och föräldratankar.

Föreläsningen vänder sig till dig som jobbar med människor i skola, omsorg, sjukvård, men även till föräldrar och människor med egna diagnoser.

Efter föreläsningen skall du ha fått;

•    En upplevelse utöver det vanliga, samt gråtit lite och skrattat mycket.
•    Kunskap om senaste forskningen inom området.
•    Djupare förståelse för hur det är att leva med adhd/add 24 timmar om dygnet.
•    Verktyg för hur du möter din/dina elever/barn med adhd/add så att de lyckas.
•    Tankar på hur du som professionell möter föräldrar till barn med adhd/add

Publikröster:

”Den bästa föreläsningen som jag har varit på - engagerad person!!”

”En mycket bra föreläsning, objektiv utan pekpinnar men med mycket värme.”

”Alla deltagare från vår skola (Backatorpsskolan) var lyriska över en fantastisk och givande föreläsning.”


Passa på! Boka innan den 1 september för 395:- (ordinarie pris 445:-)

Boka 10 biljetter och betala för 8!


RubrikDatum & TidOrt & PlatsBiljetter
add, den borttappade diagnosen
Aduct AB
2013-10-01
18:00 - 20:30
Kungsbacka
Meddelas senare
Platser kvar
395kr exkl moms
add, den borttappade diagnosen
Aduct AB
2013-10-08
18:00 - 20:30
Varberg
Meddelas senare
Platser kvar
395kr exkl moms
add, den borttappade diagnosen
Aduct AB
2013-10-15
18:00 - 20:30
Halmstad
Meddelas senare
Platser kvar
395kr exkl moms
add, den borttappade diagnosen
Aduct AB
2013-10-22
18:00 - 20:30
Borås
Meddelas senare
Platser kvar
395kr exkl moms
add, den borttappade diagnosen
Aduct AB
2013-11-05
18:00 - 20:30
Uddevalla
Meddelas senare
Platser kvar
395kr exkl moms
add, den borttappade diagnosen
Aduct AB
2013-11-12
18:00 - 20:30
Trollhättan
Meddelas senare
Platser kvar
395kr exkl moms
add, den borttappade diagnosen
Aduct AB
2013-11-19
18:00 - 20:30
Lerum
Meddelas senare
Platser kvar
395kr exkl moms
add, den borttappade diagnosen
Aduct AB
2013-11-26
18:00 - 20:30
Göteborg
Meddelas senare
Platser kvar
395kr exkl moms

torsdag 13 juni 2013

Tankar efter besök av Skolinspektionen

Vi hade Skolinspektionen på besök igår. De har gjort stor nytta att få besök av inspektionen efter att skolan startades mycket kaotiskt, utan tanke av ägarna för ett år sedan. Sedan dess har väldigt mycket vatten runnit under våra broar och numera tycker jag att jag kan stå för skolan jag kämpat för under detta året.

Under samtalet med Skolinspektionen går det återigen upp för mig att eleverna jag kämpar för inte har någon plats i skolvärlden. Många punkter de tagit upp under året har varit viktiga och väldigt nyttiga för oss, för eleverna, men vissa punkter stämmer liksom inte överens med hur man måste jobba för att eleverna ska få använda sig av sina förmågor, sina resurser och inte bli utslagna för att de inte följer "mallen" för hur man skall göra, vad man skall göra, när man skall göra det - i skolan.

Ett exempel på stelbenthet och okunskap är att man numera inte bara ska vara utbildad till lärare för att jobba på skola och undervisa elever (vilket ju är absolut självklart), men man måste också vara utbildad i de ämnen man undervisar i (vilket ju också kan låta väldigt logiskt). Att man ska vara utbildad och ha kunskap kring autism/aspergers syndrom och adhd/add och kringliggande syndrom finns det däremot inget krav på, vilket ju borde vara självklart...

Men om man betänker att elever med npf-problematik ofta har svårt att byta strukturer och tar lång tid på sig för att vänja sig vid en ny person etc, så blir det inte längre lika självklart. På vår skola har vi inte utbildade lärare i några praktiskt estetiska ämnen, men vi har undervisat eleverna i det ändå. Eleverna har, för det mesta, lyckats få betyg i ämnet och känner sig nöjda med sin insats.

Om vi säger att vi behöver ge eleverna (som skolinspektionen påpekade igår) utbildade lärare i alla ämnen så innebär det att de kommer att få träffa "hemkunskapslärare Henrietta" en gång i veckan, vilken med högsta sannolikthet inte har någon specifik npf-kunskap och bara kommer att träffa eleverna en gång i veckan - vilket med högsta sannolikhet kommer att innebära att fler elever misslyckas med ämnet. Inte är det väl det vi vill?

Nej, problemet är att man inte ser till dessa elevers särskilda behov och särskilda förutsättningar med svårigheter och lättheter som ser helt annorlunda ut än hos andra, man har inte kunskapen helt enkelt, ens hos Skolinspektionen. Så hur ska de då kunna ta hänsyn till detta. Som när en av "inspektörerna" (kallar man dem som?) ställer en fråga och frågan avslutas låter så här:

- Neuhmhmpsykiatriska störningar?

Då blir det ganska klart att kunskapen inte ens finns hos dem som ska rätta till det som inte blir rätt...

Ps ( problemet med att lärare inte har utbildning i fler ämnen så att de inte kan täcka upp alla ämnen på en skola härrör från att lärarutbildningen sett ut sådan i många år. Man har utbildat sig i några få ämnen och fått mycket kunskap i dem, till skillnad mot hur folskollärarutbildningen såg ut en gång i tiden, då man utbildades i de flesta ämnen, men inte läste så många poäng. Kanske dags att utbildad lärare på det sättet igen, om man vill att små skolor ska kunna täcka in alla ämnen hos lärarna?).

onsdag 12 juni 2013

Npf-diagnos - till nytta för vem?


Jag var på en väldigt bra föreläsning för ett tag sedan. Den handlade väldigt mycket om det jag brukar prata om på mina föreläsningar - hur vi möter varandra, hur vi pratar med varandra, hur vi tänker om annorlundahet och så vidare. Föreläsaren var, som sagt, riktigt bra. Fast en sak var jag tvungen att lägga mig i. Det var när föreläsaren pratade om diagnoser och om hans oro för att en person som får npf-diagnos stämplas. 
Jag räckte därför upp handen och tydliggjorde att diagnos är ett hjälpmedel, ett verktyg för personen som har en svårighet (vad det än råkar vara för svårighet), för omgivningen, för eventuellt behandlande personal runt personen med svårigheten. Då räckte en man upp handen och ifrågasatte diagnos lite grann. Att många han träffar, ungdomar som precis fått diagnos, ofta mår väldigt dåligt och att man behöver ifrågasätta för vem diagnosen är till för. 
Jag tänker att alla som får en diagnos nog måste gå igenom en sorgeprocess, att se på sig själv med andra ögon, att sörja det som inte var som man trodde. Alla nära anhöriga gör nog en liknande resa. 
Ungdomar som diagnos reagerar naturligt starkt eftersom det händer så mycket med oss människor under den tiden av våra liv. Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Därför måste vi försöka hitta barn med svårigheter och låta dem få utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare. 
Man pratade, som sagt, också om att diagnosen kan stämpla barnet/ungdomen/den vuxen som får den. 
Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. Om NPF-diagnoser var ett accepterat funktionshinder i vårt samhälle så hade man inte behövs känna att man skämdes och att man var misslyckad. Precis som när man får en astmadiagnos. Inget att skämmas för, därför blir inte heller reaktionen så stark, även om sorgeprocessen förmodligen är densamma.
Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet. 
Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi alla med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen. 
Diagnosen är till för den som har svårigheter. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. De är tillgångar! De skall "användas" för sina tillgångar, precis som alla människor på jorden ska få använda sig av sina tillgångar. 
(Jag vet att jag kan vara tjatig med detta, att jag skrivit om detta tidigare, men eftersom jag stöter på människor nästan dagligen som inte vill att man gör utredning och diagnos på barn med npf-svårigheter, till skillnad mot alla andra människor med andra funktionsnedsättningar, så kan jag inte sluta tjat). 

måndag 10 juni 2013

"Det har varit en ynnest!"

Jag känner en tjej som i morgon slutar nian för andra gången. Förra året gick hon ut nian, ett år "för sent" och i år har hon läst upp några ämnen som hon inte var godkänd i. Nu, två år efter att hennes jämnåriga gick ut högstadiet, är hon äntligen klar med grundskolan. Att hon blir klar i år och inte för ett år sedan eller för två år sedan, gör mig ingenting och inte henne heller, tror jag. Att det kommer att ta flera år innan gymnasiet är avklarat är inte heller något vi oroar oss för längre.

I går eftermiddag hämtade jag henne från det läger där hon tillbringar en helg i månaden och två sommarlovsveckor. Där hon tillbringat en helg i månaden de senaste, snart sex åren. Igår pratade jag med en av ledarna. Han har känt henne så länge som hon gått på lägret. Han har följt henne i sex år. Nu ska han flytta och slutar därför som ledare.

- Tack för de här åren, jag hade köpt en present till dig om jag vetat, men jag förstod det som att du bara skulle vara pappaledig några månader, sa jag och gav honom en kram.

Det var då han sa de fina orden som jag kommer att bära med mig länge...

- Det har varit en ynnest.

Så sa han och det värmer så gott att tänka på.

Det har också varit en ynnest för oss!

Visst har vi stött på och fortsätter stöta på människor som inte förstår. Som ifrågasätter och skakar på huvudet, men den här texten är inte om dem. Den här texten om och för alla er fantastiska som hjälpt och stöttat på olika sätt längst vägen. Som fortfarande hjälper, stöttar och kämpar med oss.

Jag tänker på Annika som var assistent till flickan när hon gick på dagis och jag tänker på Anette som var klassföreståndare under flera år. Jag tänker på Jenny och Anette, specialpedagogerna som jobbade med flickan under de sista åren på mellanstadiet. Jag tänker också på Chris, rektorn som hjälpte så mycket under några år. Jag tänker på Annika på Familjestödsenheten. Jag tänker på Ylva, flickans läkare på BNK. Jag tänker på Solveig och Birgit som jobbade så oerhört ambitiöst med flickan när hon gick på högstadiet och på kuratorn och specialpedagogen på samma skola. Jag tänker på Anita på Yrk där flickan läst det senaste året och på rektorn på samma skola som gjort så att flickan kan gå kvar på skolan, fast hon egentligen inte är berättigad, men för att hon inte har något annat alternativ som kommer att fungera lika bra. Jag tänker på alla ledare på Ågrenska och på Nelly som är stödkompis.  Jag tänker på flickans morfar och på hennes ena moster som funnits, lyssnat och ställt upp. Jag blir lite rörd när jag skriver det här och samtidigt som jag kämpar med att hålla tillbaka tårarna så oroar jag mig för att missa någon av alla er fantastiska människor som gjort så mycket. Om jag glömt någon så vet du, som eventuellt läser här, att jag tänker på dig också... Jag säger som mannen vi träffade igår;

- Det har varit en ynnest. Det har verkligen varit en fantastisk ynnest att lära känna er och få stöd och hjälp av er. Tack!



Tack vare er orkar jag vidare och numera kan jag hjälpa människor i min tur, men framförallt har ni hjälpt till att ge min dotter en uppväxt som inte varit lätt, men som ändå fungerat, som gör att hon är en hel människa, utan allt för många pålagringar, trots allt, just tack vare er.

Som sagt, tack, från hela mitt hjärta, det har varit en ynnest!

lördag 8 juni 2013

Varför skapar adhd/add/autism/aspergers så mycket osäkerhet och ifrågasättande?

Jag skrev ett inlägg igår om att det alltid är bra att få en utredning som beskriver vad som är svårt för en människa - när en människa upplever sig ha svårigheter. Att få en diagnos som talar om för personen som har svårigheterna och människorna runt den vad som är svårt så att man kan sätta in medicin (för dem som behöver), hjälpmedel, stöd och förståelse bland annat. 

Det är så, ska vi säga, "lustigt" att detta och liknande inlägg alltid drar till sig människor som genast vill skrika ut saker om adhd. Som att adhd (och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) inte finns, att de är överdiagnostiserade, att man - å ena sidan - gömmer sig bakom dem, att man - å andra sidan.

Jag har därför i dagens inlägg valt att klippa in två av kommentarerna jag fick på facebook angående diagnos av funktionsnedsättningar inom npf-området. Här kommer de: 


1 Forskare har rönt att dessa sjukdomar har ökat genom utsläpp, radon, och alla andra miljögifter som människan har utsätts för!!!"

Och här: 

2 "Det intressanta i artikeln är detta:

"Barn födda sent på året löper en kraftigt högre risk att få en adhd-diagnos än barn födda tidigt på året. Det visar nu för första gången statistik som Socialstyrelsen tagit fram åt DN."

Titta på bilden så ser
 du vad det innebär. Barn födda i december får ADHD-diagnos cirka 35% oftare än barn födda i januari. Som artikeln påpekar så handlar det då om att barn födda i december börjar skolan (nästan) ett år tidigare än de födda i januari. Därför får fler barn födda i december ADHD-diagnos.

Att Kadefors säger att det "delvis kan handla om omognad" är inte så intressant - för den slutsatsen drar vi väl alla själva då? 

Han säger alltså inget om själva begreppet ADHD här, bara att det ibland används lite konstigt."




Idag tänkte jag bemöta dessa kommentarer här på min blogg. 

Till kommenterare nummer "1" vill jag säga: Och...!!!?? Vad har det med att det är bra att få en diagnos, ett namn, en förståelse på sin funktionsnesättninga att göra?

Ibland blir jag bara så trött... Varför kan inte adhd och andra npf få samma behandling, förståelse och status som andra funktionsnedsättningar/sjukdomar. Att det ska vara så förbaskat svårt att acceptera och förstå funktionsnedsättningar som sitter i den övre delen av vår kropp. 

Till kommenterare nummer "2" vill jag säga: Du skriver att barn som är födda sent på året "löper en kraftig högre risk att få en adhd-diagnos än barn födda tidigt på året". (Jag vet att du hänvisar till den forskning som skapade debatt för drygt ett år sedan. Det var då det senaste stora mediadrevet "mot" adhd inträffade. Intervallet där adhd-diagnos, människor med adhd och människor som jobbar med att forska kring adhd "pucklas på" ligger på runt ett år så det är nog snart dags igen... ). 

Nåväl. 

Du skriver som sagt "risk". Och jag tänker att om det varit tal om en astmadiagnos så hade det inte varit tal om "risk att få diagnos", snarare "risk att få astma". Ingen ifrågasätter nämligen den diagnosen. Fast det är samma sak där. Barn som föds under vissa månader av ett år "löper högre risk att DRABBAS av en astmadiagnos". 

Alltså...

Man "drabbas" inte av diagnosen - man har svårigheter. De gör (om man har tur) att man får en utredning där utbildade läkare, specialister, kommer fram till att du har en diagnos - astma eller adhd - beroende på vad du har för svårigheter, liksom. 

Svårare än så är det inte. 

Du kan få en diagnos för att du har misstänkt "barnastma" - den diagnosen tas bort om/när du inte längre har symtom på barnastma, några år senare. 

SAMMA SAK ÄR DET MED ADHD. 

Du har liksom diagnosen när du uppvisar symtom på svårigheter inom npf-området. Diagnosen är inte statisk. När du inte uppvisar symtom på adhd - då kan du göra en ny utredning och då kan det visa sig att du inte har någon diagnos längre. Det händer, men inte så ofta. För de flesta som har svårigheter inom det neurpsykatriska området får tyvärr leva med dem hela livet, vilket för många kan kännas mycket betungande. 


LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...