Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från maj, 2015

Vi måste samarbeta!

Jag står med ena benet i världen där ni som är föräldrar till barn med npf-diagnoser befinner er och så står jag med det andra benet i världen där ni som är lärare till barnen med npf-svårigheter befinner er.

Jag ser så mycket som gör mig utmattad och frustrerad. Jag ser för lite samarbete och för lite förståelse och för lite kunskap. Jag ser så mycket som behöver ändras och som behöver spridas. Det är bara det att jag inte vet hur jag skall göra det. Hur skall jag få människor i den ena gruppen att förstå den andra gruppen och tvärtom. Jag ser att det är så mycket som blir fel just där, att den ena gruppen inte förstår den andra och den andra inte förstår den ena, om du förstår vad jag menar...

Jag är utmattad och frustrerad. Jag tänker och tänker. Känner mig precis som "Professor Baltazar" i min barndoms barnprogramstv. Vandrar och vandrar och vandrar och SEN kommer han på det. Jag har kommit till vandringen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, men har fortfarande inte k…

Igår räddade jag en medmänniskas liv

Rubriken kanske låter lite melodramatiskt eller dryg, men det var nog faktiskt så att jag, tillsammans med en medmänniska  förmodligen räddade livet på en annan medmänniska.

Igår råkade jag hamna mitt i en situation som handlade om liv och död. Liv och död, bara det, inget annat.

En människa som jag aldrig träffat förut blev väldigt sjuk och jag var den som var närmast. Ena sekunden stod personen upp. I nästa sekund blev hen väldigt dåligt, trillade till marken. Blev röd i ansiktet, sedan blå. Var inte kontaktbar, slutade andas.

Hjärtat hade slutat slå.

I det läget känner man sig väldigt liten, kan jag meddela. Men. Jag undervisar elever i HLR (hjärt-lungräddning) under idrottslektioner. Detta gjorde att jag, tillsammans med ytterligare en person gjorde det som behövde göras. För jag visste, visade det sig vad som skall göras i en sådan situation. Det satt i ryggmärgen efter att ha repeterat HLR många gånger.

Vi larmade ambulansen, vi behöll lugnet och kontakten med larmsjuksköterskan…

Vad vet du om ADD?

Jag fick ett mejl av en förälder en dag. Det var ett långt och mycket fint mejl. I det står det bland annat så här:

"Jag tycker att ADD bara nämns i förbifarten till ADHD för det mesta. Lite lite om att det finns den lugna varianten men sen fortsätter texten ofta med det som gäller Hyper.

Trots att jag jobbar med ungdomar som har autism, asperger m.m så har jag lyckats missa ADD!!! Vad säger det!? Då har jag ändå läst 2 årig distans kurs om autism och 15 poäng om pedagogik med inriktning spec.ped. Jag har hört det förstås men det har liksom slunkit förbi mig, inte lagt någon vikt vid det (även mina kollegor visade det sig). Detta tycker jag talar för att ADD skulle behöva "stå för sig själv" lite mer! Att vi kom på det gällande mitt barn var när jag pratade med spec.peden som vi har handledning med på mitt jobb och jag berättade om vår situation och hon undrade om det inte kunde vara ADD? Då började polletten trilla ner.....Som för så många andra så har det inte märkts så…

Du lär dig nytt hela tiden

Jag fick en fråga från en person inom socialtjänsten kring hur man gör när alla kring barnet med svårigheter inte har accepterat/inte förstått att barnet har svårigheter.

Jag träffar ofta/får mejl av frustrerade föräldrar och lärare som berättar samma sak, från sitt perspektiv. De förstår, men den andra sidan har inte förstått/accepterat att barnet har svårigheter/diagnos inom det neuropsykiatriska området.

Det är vanligt att man upplever det så. Det är svårt att hålla jämna steg, att förstå och acceptera i samma takt. Att stå på samma plattform och kika åt samma håll. Det är ju svårt att förstå.

Kring ett barn som "flyter på" är det lätt att hitta samarbetsformer, där är ju alla nöjda och då märks inte kanter som skaver, olika tankar kring pedagogik etc. Låt mig ge ett exempel.

Min man var på utvecklingssamtal med vår son en gång. Han kom tillbaka från mötet, nöjd och glad. Sonen var också nöjd och glad. Jag frågade hur det gått och maken svarade;

- Hon hade inget att klaga…

"Men hen är ju så stor att hen bara måste kunna det nu" är väldigt osmart att tänka

Nu pratar jag inte om alla barn när jag skriver rubriken till detta inlägg. Jag tror att vi vuxna gör många av våra barn en otjänst genom att dalta med dem, genom att inte ge dem tillräckligt med motstånd, genom att inte ge dem ansvar och tro på att de klarar mer än de (eller kanske ska jag säga vi vuxna) tror att de gör.

Jag skriver för det mesta om barn med svårigheter på den här bloggen.
Ofta hör jag liknande kommentarer kring elever med svårigheter bland människor inom skolan och utom, i samhället i övrigt. Att vi inte kan fortsätta "fluffa" runt dem, att de måste lära sig innan de kommer ut i det verkliga livet, att det är vårt ansvar att vara lite tuffa mot dem, att eleverna helt enkelt - en gång för alla - måste lära sig att skärpa sig!
Och mer fel än så kan man knappast göra i sina tankebanor. Om vi inte lär eleven från den nivån där hen befinner sig så lär vi hen ingenting - bara att misslyckas. Om vi tror att vi kan tvinga fram mognad, förståelsen, exekutiva funkti…

Viktigt att komma under barnets lägstanivå och att känna till sin diagnos

Vi var på allergimottagningen en dag, jag och min ena dotter. Det var lite rutintester som skulle göras och jag passade på att fråga om man inte någon gång skulle kunna prova en hypersensibilisering av mjölk på min dotter. Hypersensibilisering innebär att man genom väldigt små doser för in det ämne i kroppen som man reagerar på för att på så sätt vänja kroppen vid allergenet.

För oss hade det varit himmelriket om mjölkallergin minskade till att hon inte får en allergisk chock så fort hon får i sig minsta lilla mängd mjölk. Om det bara blev ont i magen och lite kli i munnen så hade hennes och vårt liv blivit så mycket enklare. Det dystra beskedet vi fick vara att när man är så allergisk som min dotter är så är det svårt att "komma under nivån" där man kan börja ge vatten med, lite, lite mjölk i. Hon är helt enkelt för allergisk.

Det var tråkigt att höra.

Jag tänker på de föräldrar vars barn gett upp. Och att det är samma tänk, som vid hypersensibilisering när man skall hjälpa…